Otydlighetsdoktrinen

Vad är det för bra med otydlighet?

– Inget alls kanske blir det spontana första svaret. Kyrkan måste vara tydlig och tala om var skåpet skall stå! Men vid närmare eftertanke: Gud är ett mysterium som aldrig kan fångas i entydiga logiska termer. ”Gud är större”, så uttryckte biskop Antje Jackelen det hela och fick kritik därför. Men visst är Gud större, och för att vi inte skall förminska Gud till en IKEA-Gud eller McDonalds-Gud entydigt förpackad i människouppfunna koncept så måste vi låta Gud vara större och låta en viss otydlighet finnas som en buffert.

Men har inte Gud uppenbarat sig för människan och inkarnerats i historien och sänt sin Son? Är det inte ett konkret och tydligt budskap som Kyrkan förvaltar?

– Förvisso! Trons skatt är given till människorna att förvaltas av Kyrkan, det är uppenbarad sanning, inget människan hittat på själv. Men som Paulus säger, det är en skatt vi har i lerkärl och det gäller att förvara den varsamt så att inte mänskliga påhitt kring förvaltningen skymmer själva skatten.

Alltsedan KG Hammar har närts en otydlighetsdoktrin i Svenska Kyrkan. KG Hammar saknar inte djup i sin andliga reflektion och för en del är han en beundrad auktoritet och inspiratör, men dogmatiken är för honom sekundär, alltför sekundär tyckte många för en som skulle uppbära ett uppdrag som ärkebiskop.

Kritiken mot otydligheten kommer dels inifrån kyrkan där många önskar att biskopar och kyrkoledning skulle fokusera mer på tydlighet kring det centrala än teologisk spekulation, dels från kyrkans ateistiska dialogpartners som hellre önskar en fundamentalistisk kyrka som man vet var man har än en diffus ständigt undanglidande institution. Dunbolsterteologi var ett begrepp som myntades för en tid sedan.

Den senaste utvecklingen av denna debatt i Svenska kyrkan är Eli Göndör som skrev en artikel i Aftonbladet som kritiserade otydligheten. Göndör fick svar av prästen Kent Wisti som försvarar kyrkans spretighet och otydlighet. Han pläderar starkt för otydlighetsdoktrinen. Biskop Antje som är en flitig twittrare gillade nog Wistis artikel, för hon var inte sen att ge en blänkare om den i en tweet.

Göndör skriver i en slutreplik som publicerades idag:

”Problemet är dock inte så mycket Kent Wistis svar som hur den kommande ärkebiskopen Antje Jackelén kan tänkas se på problemet. För om den framtida ledaren för Sveriges största medlemsorganisation delar Kent Wistis uppfattning får det naturligtvis konsekvenser för Svenska kyrkans framtid som inte nödvändigtvis motsvarar medlemmarnas förhoppningar.”

Jag tror det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet och fastna i låsta positioner i endera otydlighetslägret eller tydlighets- och dogmatik-lägret och vägra förstå motparten, utan göra något positivt av samtalet som kan leda till en förståelse på djupare nivå.

Kyrkan är inte entydigt definierad av en ideologi typ marxism eller en institution med kadaverdisciplin under en styrande makt typ Nordkorea, utan en kärlekens gemenskap samlad kring Jesus Kristus som lever i sin kyrka och som hämtar sin kraft genom den Helige Ande. En försonad mångfald med enhet i det väsentliga, frihet i annat och kärlek i allt.

Påven Paulus VI som efterträdde Johannes XXIII var en stor tänkare och teolog som gav ut flera väsentliga encyklikor, bl.a. Evangelii Nutiandi (Evangeliets förkunnelse i dagens värld) som fått en uppföljare i påve Franciskus´ Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje).

1964 skrev han encyklikan Ecclesiam Suam ur vilken jag vill hämta några tankar som kan vara en kommentar till den här anförda debatten. Nyckelord för Andra Vatikankonciliet var kyrkans uppdatering och dialog med den moderna världen (aggiornamento) och ekumenik. Paulus VI utvecklar tänkandet kring dialogens väsen i denna encyklika som skrevs mitt under det pågående Andra Vatikankonciliet och framställer en kunskapsteoretisk grund för dialogen.

I motsats till en hierarkisk maktfullkomlig kyrka framställer han en kyrka som är i dialog med omvärlden. Vad innebär det att vara en kyrka i dialog: Påven skriver:

”Innan man talar, är det nödvändigt att lyssna, inte bara till en människas röst, utan till hennes hjärta. En människa måste först bli förstådd; och när så påkallas, medhållen. När vi försöker handla som herdar, fäder och människors lärare, måste vi också bli deras bröder. Dialogens anda är vänskap, och än mer, tjänst. Det här måste vi komma ihåg och sträva att förverkliga efter Kristi förebild och påbud.” (§87)

Kyrkan är bärare av en tradition som den förvaltar, men det är just denna tradition som förs vidare, inte som något statiskt historicerande, utan som en dialog med mottagaren, människan som mottar tron i sitt hjärta. Det innebär dialog med alla troende och allas delaktighet i processen. Först däreigenom kan också ämbetet i kyrkan ges sin fulla auktoritet och legitimitet.
 
Det är i den Helige Ande som traditionen tolkas och förs vidare. Anden skall föra oss in i hela sanningen, säger Jesus. Sr Madeleine Fredell, OP sade i en pågående föredragsserie om Andra Vatikankonciliet:

”Traditionen blir levande genom oss när vi låter oss ledas av den heliga anden. Som bekant blåser anden vart den vill, och vår uppgift blir att vara öppna och följsamma. Anden skänker ingen trygghet utan förväntar sig medskapare utan tungt bagage. Tron är en skatt som blir rikare ju mer den förmedlas, traderas, och som blir lättare att bära ju mer rotad den är i mänsklighetens hela troshistoria och ju mer integrerad den är i oss själva.”

Guds dialog med människan, först genom skapelsen, sedan genom återlösningen i Jesus Kristus är grunden för all dialog. Kyrkans uppgift är att älska medmänniskan som Gud älskat oss. Det förutsätter en självutgivande dialog utan dolda motiv, som är förutsättningslös, som ser den andre som är fri att svara på sitt sätt.

Paulus VI nämner fyra karaktärsdrag som kännetecknar sann dialog (§81):
1. den måste kunna förstås och vara relevant
2. den är tålmodig och generös
3. den är tillitsfull och söker inte sitt
4. den använder förnuftet det vill säga den är pedagogisk.

Paulus VI menade att Kyrkan till sitt väsen borde vara denna dialog med hela mänskligheten -Frälsningens dialog som är riktad till alla utan undantag. Han framställde dialogen i fyra olika koncentriska cirklar (§96 ff):

1. Hela mänskligheten
2. De som tillber en enda Gud, d.v.s. andra religioner
3. Kristenheten
4. Katolikerna

Att Kyrkan för denna frälsningens dialog, också med sig själv, handlar inte på något sätt om att ifrågasätta kyrkans lära eller att läroämbetet åsidosätts, även om sådana faror finns om man inte vet sin identitet och vad som är grunden för dialogen. Paulus VI tar själv upp farorna i §88:

”…Indeed, the worker in the apostolate is under constant fire. The desire to come together as brothers must not lead to a watering down or whittling away of truth. Our dialogue must not weaken our attachment to our faith. Our apostolate must not make vague compromises concerning the principles which regulate and govern the profession of the Christian faith both in theory and in practice.

An immoderate desire to make peace and sink differences at all costs (irenism and syncretism) is ultimately nothing more than skepticism about the power and content of the Word of God which we desire to preach. The effective apostle is the man who is completely faithful to Christ’s teaching. He alone can remain unaffected by the errors of the world around him, the man who lives his Christian life to the full.”

Huruvida Hammar, Jackelen, Wisti faller offer för faran att överge dogmatiken må de själva svara på och var och en bedöma. Själv tycker jag inte det låter som en bra devis att Kyrkan vinner på att vara spretig. Istället vill jag säga att Kyrkan vinner på att klart förkunna frälsningen genom Jesus Kristus. Om man gör det konsekvent först, så kan man gå in i den dialog som Paulus VI beskriver. Han ville helt i Andra Vatikankonciliets anda bryta med bilden av en självtillräcklig maktfullkomligt triumferande kyrka, en bild som präglat kyrkan under 1800-talet och antimoderniststriden i början av 1900-talet. 

Kyrkan måste ständigt reformeras, omvända sig och börja med att förkunna evangeliet för sig själv, det är det budskap som tydligt hörts alltsedan Andra Vatikankonciliet och som upprepats av alla de sista påvarna, åtminstone i teorin. Påve Franciskus håller genom sina reformer på att göra det till ett program för Katolska kyrkan också i praktiken. Först då kan hon bli riktigt trovärdig och vinna ökad auktoritet och respekt.