Enhet med eller under påven?

Undertecknad och Peter Halldorf vid ett möte på Bjärka Säby

Undertecknad och Peter Halldorf vid ett möte på Bjärka Säby

Peter Halldorf skrev en fin kulturartikel i Dagen i veckan där han motiverar sitt sätt att se på enheten: Inte under påven, utan med påven. Luther var sannerligen inte under påven, men ville vara med påven. Halldorf skriver:

”I en populär form av historieskrivning har Martin Luther tecknats som en antikatolsk rebell som ville befria kyrkan från Roms välde. Bilden är missvisande. Luther såg sig själv som en god katolik, ja, i själva verket som en bättre katolik än de kyrkoledare han kritiserade. Han hade inga avsikter att bryta med Rom och bilda en ny kyrka, men ville vara en förnyande kraft inom den enda kyrkan. Varje sådan förnyelserörelse har som mål att göra sig överflödig.”

När jag känner efter och smakar på orden, så stämmer det nog mera in på mig också att jag är med påven, inte under. Jag är med påven, därför är jag katolik. Peter Halldorf formulerar hur vägen till enhet kan se ut:

”…(den) går inte genom att vi konverterar till varandras kyrkor – om än det kan vara enskilda människors personliga kallelse och därmed göra dem till omvända brobyggare – ännu mindre genom att den ene lägger den andre under sig. Jesu väg ser annorlunda ut: Han är mitt ibland oss som Guds tjänares tjänare. Och förmodligen kommer vägen till den synliga enhet som Jesus bad om bland sina lärjungar att få oss alla att häpna.”

Det liknar väldigt mycket vad den förre påven Benedikt XVI, då kardinal Ratzinger sade i en intervjubok från år 2000 med den tyske journalisten Peter Seewald som svar på journalistens fråga, vem skall ansluta sig till vem? :

gudochvärldenbok”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.”  (Gud och Världen, Veritas förlag)

För de ortodoxa kyrkorna är påven som Roms patriark, jämställd med patriarkerna i Alexandria, Antiokia, Jerusalem etc. Konstantinopel räknas som det ekumensika patriarkatet och patriarken där skall ha en samlande funktion, men patriarkatet i Moskva och vissa ortodoxa kyrkor som vänder sig dit ställer sig utanför detta på grund av vissa konflikter. Nyss fick vi höra den glädjande nyheten att en panortodox synod planeras äga rum 2016 i Istanbul.  Att de ortodoxa kyrkorna kan öka sin enighet underlättar i sin tur dialogen med Katolska kyrkan.

popepatriarch

Den ekumeniske patriarken Bartholomeus kom till Rom och närvarade på påve Franciskus installationsmässa, och inbjöd då påve Franciskus till ett nytt möte i Jerusalem i vår för att fira 50-årsjubileet av deras föregångares patriark Athenagoras och påve Paulus VI´s historiska möte i Jerusalem 1964.

Idag hade Dagen en artikel där man beskriver några av de frågor som delar katoliker och protestanter. Katolske prästen Magnus Nyman och Stefan Gustavsson från Svenska Evangeliska alliansen svarar på 6 grundfrågor.  En av frågorna var ”Är målet att alla kristna ska samlas under påven?”. Nyman svarar:

”Vi skulle önska att alla kristna var som på apostlarnas tid, alltså enade. Det betyder inte att man ska underkasta sig påven som om han vore en slavdrivare. I stället skulle vi önska att kristenheten utgjorde en synlig och mer kärleksfull enhet och vi ser påven som en person som – precis som Petrus – fått i uppgift att hålla ihop en stor och brokig kristenhet.”

Det svaret kan väl också beskrivas som med påven snarare än under påven. Stefan Gustavsson vill inte ha någon enhet vare sig med påven eller under påven. Där är han mera radikalt avståndstagande än många andra protestanter och ortodoxa som gärna kan tänka sig biskopen av Rom som en samlande funktion inom kristenheten, bara Katolska kyrkan tonar ner de långtgående maktanspråken som idag knyts till påveämbetet.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet stärkte kyrkan och påvedömet alltmer sin makt över själarna, det var samtidigt som Vatikanen i och med fransk-tyska kriget 1870-71 förlorade sina landområden i Italien och hela sin tidigare stora politiska makt. Under början av 1900-talet suddas gränserna för påvens ofelbarhet och primat ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke.

Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m. Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar.

Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, ytterligare en lista, denna gång med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. 1910 infördes den s.k. antimodernisteden som måste sväras av alla präster och teologer vilket innebar total förpliktelse till trohet mot Katolska kyrkans lära och avståndstagande från modernismen som påven fördömt. Eden avskaffades inte förän 1967 av påven Paulus VI

Pius XI 1922-1939 utfärdade detaljerade bestämmelser som fick betydande konsekvenser för katolikernas liv, t.ex Mortalium Animos från 1928 som förbjöd katolikerna att delta i ekumeniska gudstjänster och Casti Connubii från 1930 som fördömde födelsekontroll.

Det finns konservativa grupper inom kyrkan som ser denna tid som en gyllene tid och anser att modernismen, och särskilt Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter har fördärvat kyrkan. Mest extremt i den riktningen är Pius X prästbrödraskap (SSPX) som inte har något godkänt officiellt status i Katolska kyrkan, men det finns också många inomkatolska grupper som gärna skulle se att SSPX  erkändes av Katolska kyrkan prisar deras inflytande som en motvikt till det modernistiska.

Fortfarande sitter många rester av detta antimodernistiska antiekumeniska arv kvar i väggarna i Katolska kyrkan, och jag kan förstå mina protestantiska vänner som drar sig för att gå in under påvens auktoritet på sådana villkor.

Men parallellt med detta fanns en utveckling redan under 1800-talet och början av 1900-talet som beredde vägen för Andra Vatikankonciliet och dess öppning för ekumenik och uppdatering av kyrkan till att göra den kapabel att kommunivera med den moderna världen. Leo XIII´s pontifikat kring sekelskiftet 1900 innebar temporärt en normalisering av kontakterna med omvärlden. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav på uppmaning av den italienska nunnan Elena Guerra (saligförklarad 1959 av Johannes XXIII) ut en encyklika om den helige Ande, Divinum illud munos. Han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt. Han invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

Hos 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt  de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, kan vi spåra sådant som influerat på konciliet. Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung. Man studerade bibeln och kyrkofäderna. Historien studerades med ett kritiskt och kreativt sinne. Man ville återerövra trons historia, inte för att gå bakåt, men för att se den ur förnyat perspektiv och på så sätt gå framåt.

J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron.

Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete. Från Newman har vi de kända orden ”först en skål för samvetet, sedan för påven”.

Newman betonade samvetsfrihet och religionsfrihet. Newman såg dogmhistorien som en utvecklingsprocess och hävdade precis som i Andra Vatikankonciliet (Dei Verbum) att skrift och tradition inte går att skilja åt utan flyter fram ur samma källsprång.

När nu beslutet att sammankalla Andra Vatikankonciliet blev känt 1959 utlöste det stora förväntningar, glädje och hopp överallt, både inom och utanför Katolska kyrkan. Johannes XXIII ville öppna kyrkans dörrar mot den moderna värden. Uppdatering (aggiornamento), och ekumenik var de ledmotiv påven angav. För att stärka det ekumeniska förarbetet instiftades  påvliga Sekretariatet för Kristen Enhet redan 1960. Nu handlade det inte längre om att skriva listor på saker man fördömde, utan att söka dialog och inkludera det som förenar.

Konciliet etablerade en referenspunkt för kyrkans fortsatta liv, öppnade upp en ny väg under den helige Andes ledning. Konciliets huvuddokument är fyra konstitutioner lägger ut den kristna läran: Lumen Gentium, konstitutionen om kyrkan som börjar med orden ”Kristus är världens ljus”, Sacrosanctum Concilium, konstitutionen om liturgin, Dei Verbum, konstitutionen om uppenbarelsen och Gaudium et Spes, pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag, ett profetiskt budskap som betytt mycket för utvecklingen av katolsk sociallära. Konstitutionerna  är tolkningsnycklar till övriga dekret (9 st) och deklarationer (2 st) som konciliet lämnade efter sig.

Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Nu erkänns att den helige Ande är verksam också utanför den katolska gemenskapen, inte bara hos individer, utan också i kyrkogemenskaper. En av de postkonciliära påvarna, Johannes Paulus II var en mycket kreativ tänkare, samtidigt som han var förankrad i den katolska traditionen. I encyklikan om kristen enhet från 1995 Ut Unum Sint (Att de alla må bli ett) betonar han att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att vi också rannsakar våra egna samveten:

”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)

Vi inser då att

”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)

hockenDen katolske prästen och teologen och experten på pingströrelse och karismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken kommenterar denna text av påve Johannes Paulus II i en artikel i sista numret av Keryx: Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi. Hocken skriver:

”Det är med andra ord i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan och kommer att rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Min poäng är att denna rening – vad gäller teologin – grundläggande är en rening från ideologi. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.”

Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (Ut Unum Sint p96).

Fler länkar om påveämbetet:

Scott Hahn on the papacy. I denna text vill jag särskilt uppmärksamma analysen av den centrala bibeltexten om Petrus – klippan Matt 16:17-19

Påven talesperson för hela mänskligheten?

Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa

Den pingstkarismatiska strömmen och visionen om de kristnas återförening i Kyrkans centrum

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

40 kommentarer till Enhet med eller under påven?

  1. Marcus sr skriver:

    Tack för värdefull information. Alltså , med påven inte under påven.

  2. johan,karlskrona skriver:

    Intressant modern historia.

  3. Anna Antonsen skriver:

    Tack för att du skriver! Intressant.

  4. Johan Johansson skriver:

    En artikel som mera objektivt beskriver Sodalitium Pianum och dess grundare: http://eponymousflower.blogspot.se/2014/03/msgr-umberto-begnigni-and-anti.html

    • bema skriver:

      Johan!

      Tack för intressant information om Umberto Begnigni och spionorganisationen Sodalitium Pianum. Begnigni ville ju vara lojal med Pius X men kanske gjorde honom en björntjänst genom att vara alltför ivrig och använda metoder som gjorde att påven råkade i vanrykte.

      På den blogg du hänvisar till finns en nedräkningsklocka för när kardinal Mahony drar sig tillbaka. Har du någon aning om varför?

      I bloggens presentation står det ”This is a polemical Catholic Royalist blog”. Har du någon aning om vad som avses med det? Har det något med Action Francaise att göra?

      Känner du till något om Sodalitium pianums moderna avläggare Sodalitium, som jag förstår en utbrytargrupp från SSPX?

  5. Agnes skriver:

    Funderar lite över ”inte under utan med påven” Han är ju ställföreträdare till Jesus och den som bestämmer. Han är katolska kyrkans överhuvud. Hur kan det då bli med och inte under?

    • bema skriver:

      Agnes! Du utgår nog från ett felaktigt grundantagande. Han är inte den som bestämmer. Framförallt är han tjänare och herde.

  6. Alma-Lena skriver:

    Jag gillar verkligen detta, var så ledsen över katolikers oförmåga att se den splittringssynd man gör sig skyldig till genom att vägra dela Herrens måltid med oss andra och så kom jag till din blogg, Bengt och blev glad igen. Jag tror det finns hopp trots allt. Jag ser mig redan nu som med påven fast jag förstår att han antagligen tycker att jag är som en jobbig mycket avlägsen släkting som tränger sig på från en by långt i norr, kort sagt, en människa utan hyfs som inte fattar när hon inte är välkommen. Men tills vi ses i himmelriket får han stå ut med att jag ser mig som tillhörig samma kropp och samma enda kyrka. Det är, enligt mig, bara vi människor som har olika kyrkor, Gud har bara en enda. Jag föddes in i en av dessa småkyrkor längst i norr på klotet och Fransiscus föddes i Italien i en annan småkyrka (fast större än mitt lilla SvK-laestadiansammanhang) men i dopet föddes vi båda till den enda kyrkan som finns ur himmelskt perspektiv. Och den är stor.

    • annorzzz skriver:

      Ja du är med i samma Kyrka (så ser vi också på dig), dock tyvärr i ofullkomlighet, pga splittring o schismer (som du inte har delaktighet/skuld i).

      Vi önskar inget hellre än enhet; läromässigt o sakramentalt.

      Herre gör oss till ett, såsom Sonen o Fadern är ett.

  7. Marcus skriver:

    Ditt nedsvärtande av den store St. Pius X och hans kamp mot modernismens gift är beklämmande. Han bedrev ingen ”häxjakt”, kam bekämpade ett reellt hot mot Kyrkan.

  8. Johan Johansson skriver:

    Bengt! Jag måste nog svara nej på alla dina frågor.

    Vad jag vet finns inte Action Francaise längre.

    Utbrytargruppen Sodalitium känner jag inte till. Jag tror dock att de till skillnad från FSSPX ansluter sig till någon form av sedesvakantism.

    Tack för länken till f. Gregoire Celiers artikel!

    Som jag ser det finns det en uppenbar risk att alltför starkt betona brytningens hermeneutik. Om kyrkan hade fel igår, vad säger att hon har rätt idag? Kampen mot modernismen borde vara minst lika aktuell idag som den var under St. Pius X. Kristus är den samme igår, idag och i evighet!

  9. Eric skriver:

    Mitt inlägg togs bort? Föröker igen: Alltså, att en del ser fram emot kardinal Mahoneys pension – säkert väldigt många – beror på hans katastrofala gärningar. Han lät bygga en glaskatedral för obegripliga 1, 3 miljarder svenska kronor, samtidigt tvingades man ändå renovera den gamla katedralen. Enbart biskopsstolen kostade en miljon dollar. I kryptan finns ett mausoleum för – Hollywoodskådespelaren Gregory Peck. Mahoney är nästan som en modell för den pedofilskyddande kyrkan, vilket lett till åtskilliga miljonskadestånd från drabbade familjer. Hans grymma sätt att hantera sina kritiker är ökänt – med infernaliska repressalier mot till och med fromma nunnekloster.

    Angående Newman har du missförstått honom helt. Läs hela brevet med hans skål för samvetet. Du tolkar Newman på ett sätt som står i direkt konytrast mot till exempel Joseph Ratzinger:

    ”In contrast to the statements of Gladstone, Newman sought to make a clear avowal of the papacy. And in contrast to mistaken forms of ultra-Montanism, Newman embraced an interpretation of the papacy which is only then correctly conceived when it is viewed together with the primacy of conscience, a papacy not put in opposition to the primacy of conscience but based on it and guaranteeing it. Modern man, who presupposes the opposition of authority to subjectivity, has difficulty understanding this. ”

    Angående vara med påven, inte under, så vet du ju väl att det inte är vad Lumen Gentium lär.

    ”I kraft av sitt uppdrag som Kristi ställföreträdare och hela kyrkans herde har biskopen av Rom nämligen den fulla, högsta och universella makten över kyrkan och kan alltid utöva den fritt.”

    Modernismen är inget som kyrkan måste omfatta eller ens kan lära sig av – i själva verket så är det ett samlingsnamn för sådana idéer som står emot sanningen. Visst kan man diskutera metodik och strategier. Men vill du verkligen byta in dialog och kritiskt sinne till priset av – själva sanningen?

    • bema skriver:

      Eric!

      Angående Mahony
      Jo, han var ju känd för att på 80-talet i samband med att han var biskop i Stockton flyttat på en präst som utnyttjade barn utan att anmäla honom så han kunde fortsätta. Senare i LA vägrade han att medverka till att polisen fick de uppgifter de behövde för att kunna genomföra utredningar i ytterligare ärenden. Han har offentligt bett om förlåtelse för sina försummelser men många tycker inte det räcker. När Jose Gomez blev ny ärkebiskop i Los Angeles förbjöd han Mahoney att verka som präst och att utföra biskopliga förrättningar inom stiftet.

      Katolska kyrkan och dess centrala ledning har gjort mycket på senare år för att komma tillrätta med barnövergreppen, men offren och deras anhöriga tycker långtifrån att man gjort tillräckligt. Mahoney har fortfarande kvar sin kardinalstitel och vägrar att frivilligt dra sig tillbaka. Han deltog i konklaven då Franciskus valdes till påve. Ett skäl till att man tycker Rom gjort för lite är att man kraftigare borde statuera exempel genom att avsätta bl.a. honom och några till. En annan som är kvar som biskop i sitt stift är biskop Finn i Kansas City. Genom att han t.o.m. är fälld i civil domstol för att ha skyddad präster som begått övergrepp borde motiven att avsätta honom vara ännu större. Jag skrev om detta tidigare:
      https://bengtmalmgren.wordpress.com/2013/02/05/de-stora-mannens-maktkamp-vem-skall-bort/

      Angående Newman:
      Jag tycker inte Ratzinger-citatet motsäger det jag skriver, bara sätter in det i ett perspektiv ur vilket jag är helt ense med honom att det skall förstås.

      Angående LG och med eller under påven:
      Jag tycker inte alls det citatet handlar om att påven har oinskränkt makt och Guds folk omyndiga undersåtar. Påven är en herde, självklart måste han ha en suveränitet för att kunna utöva sitt ämbete, men det innebär ändå inte att han godtyckligt kan bestämma vad han vill. Han tjänar Jesus, Guds folk och evangeliet.

      Angående modernismen:
      Jag tycker inte det är ett användbart begrepp för mera exakta filosofiska diskussioner, jag använder det bara för att det myntades under början av 1900-talet för att beskriva saker som Kyrkan var emot i den nya tiden, mycket av detta i dagens läge helt accepterat av Kyrkan. Att definiera det som idéer som står emot sanningen är knappast användbart, det blir ju ett cirkelresonemang. Det är klart att man inte är emot sanningen, och då måste man ju vara emot modernismen enl den snäva definitonen.

  10. Gert Gelotte skriver:

    Bengt,
    med påven, inte under är en nödvändig princip om vi menar allvar med ekumeniken. Men om vi skall ta denna princip på allvar och inte bara tala högtidligt och välvilligt om den så innebär den att påven måste avstå från sin makt, som den uttrycks i ofelbarhetsdogmen och kyrkolagen.

    Gert Gelotte

  11. Paul skriver:

    Instämmer med Gert, men detta är väl redan på gång? Såvitt jag minns kom det som en stor överraskning när Johannes XXIII utlyste Vaticanum II. Somliga trodde att han utlyste ett i västlig mening ”ekumeniskt”, dvs. allkristet, kyrkomöte; andra blev överraskade därför att Vaticanum I enligt deras uppfattning hade gjort alla efterföljande kyrkomöten överflödiga – i den mån några nya dogmer behövde proklameras kunde ju påven klara detta själv. För min del skulle jag önska att Rom kunde lägga de flesta dogmatiska deklarationer från 1054 och framåt bakom sig; flertalet saknar numera relevans, även i katolsk teologi…/Paul

  12. Irene Nordgren skriver:

    Paul
    ”För min del skulle jag önska att Rom kunde lägga de flesta dogmatiska deklarationer från 1054 och framåt bakom sig; flertalet saknar numera relevans, även i katolsk teologi…”

    Tyvärr går det dock inte i detta avseende att tala om ”katolsk teologi ” som något enhetligt teologiskt bygge.
    Vad menas med kyrka ? Vad menas med Petri Primat ?
    Du erhåller det katolska svar på dessa frågor som du önskar under förutsättning att du frågar ”RÄTT” katolsk teolog.

    Obs ! Trots att jag är ”född” katolik anser jag personligen att det är romersk-katolska kyrkan (och inte de ortodoxa kyrkorna) som avvikit från det kristna URSPRUNGSKONCEPTET om vad som var tänkt med KYRIAKON och Petri primat.

    // Irène

    • Paul skriver:

      Du har kanske rätt, Irène; jag vet inte så mycket om katolska teologer. Men om vi nu begränsar oss till katekesen och officiella kyrkliga dokument, så har ju de katolska och lutherska kyrkorna antagit en gemensam deklaration om ”rättfärdiggörelsen”, Därmed kom väl över 400 års katolsk-luthersk polemik att plötsligt sakna relevans?

  13. Irene Nordgren skriver:

    Paul

    ”Därmed kom väl över 400 års katolsk-luthersk polemik att plötsligt sakna relevans?”

    Det tycks som om du får NJA på den frågan.
    Kolla här
    http://www.dagen.se/vardag/fragorna-som-delar-katoliker-och-protestanter/

    // Irène

    • Paul skriver:

      Tyvärr kan jag inte läsa Dagen-artikeln (jag är inte prenumerant, så jag får istället upp ett meddelande om att jag ska registrera mig eller prenumerera). Möjligen räknar Dagen med fler sorts ”protestanter” än de lutheraner som faktiskt står bakom det gemensamma uttalandet om rättfärdiggörelsen. Eller så kanske journalisten inte är helt uppdaterad?

      Paul

      • bema skriver:

        Paul! Jag citerar refererad del av artikeln. En katolsk präst (Magnus Nyman) och Stefan Gustavsson från Svenska evangeliska alliansen får 6 frågor att svara på.

        Fråga 4: En gammal tvistefråga är ju synen på rättfärdiggörelsen. Hur stora skillnader är det i dag utifrån ditt perspektiv?

        Nymans svar: ”– Lutherska världsförbundet och Katolska kyrkan har ju undertecknat en deklaration där det sägs att vi förstår varandras infallsvinklar och att vi i princip är överens om att detta inte är en kyrkoskiljande fråga. Jag har inte heller upplevt i mina samtal med lutherska vänner att det är någon tvistefråga längre.”

        Gustavssons svar: ”– Det har skett närmande på vissa punkter, men det finns också stora skillnader kvar. Den stora skiljelinjen är ju att Katolska kyrkan ser rättfärdiggörelse som en process som utgår från att Gud gjuter in sin nåd i människan, och denna nåd ska sedan breda ut sig i den troendes liv. Som evangelisk kristen ser jag rättfärdiggörelse som en omedelbar statusföränding. Det är inte något som ingjuts i oss, utan är utanför oss och inte beroende av oss; något som vi tar emot i tro. Vi blir rättfärdigförklarade för Kristi skull och får ett barna­skap hos Gud. Helgelsen som sedan följer är en process i människan.”

  14. Paul skriver:

    Så här skrev Gösta Hallonsten i Signum, jag tror det var redan 1997: deklarationens slutsats av konsensus är följande: ”Därmed framstår även lärofördömandena från 1500-talet, såvitt de berör läran om rättfärdiggörelsen, i ett nytt ljus. De i sammanhanget relevanta fördömandena från konciliet i Trient är inte tillämpliga på de lutherska kyrkornas lära idag och de i sammanhanget relevanta fördömandena i de lutherska bekännelseskrifterna är inte tillämpliga på läran i dagens romersk-katolska kyrka’. Det är här det verkligt betydelsefulla ligger.”

    • bema skriver:

      Paul och Irène!
      Jag har en känsla att den evangelikala tradition som Stefan Gustavsson representerar har gjort sig en helt egen teologi om rättfärdiggörelsen, skild från Luther. Traditionen från Luther representerad av Lutherska världsförbundet och Katolska kyrkan är överens. Men den nyutvecklade evangelikala rättfärdiggörelseteologin är inte överens med Katolska kyrkan, och då borde man ju inte vara överens med Lutherska världsförbundet heller. Vad tror ni?

      • Paul skriver:

        Bengt,

        Jag känner inte närmare till den Svenska Evangeliska Alliansen, men att döma av dess hemsida tycks organisationen i vart fall inte vara luthersk (möjligen delvis reformert). Alltså är den knappast överens med Lutherska världsförbundet. Men förmodligen talar man inte så högt om detta i dessa ekumenikens tidevarv.

  15. Irene Nordgren skriver:

    Bengt och Paul

    Jag frågar mig vad DAGEN har för dold agenda som skriver
    ”I efterdyningarna av Ulf Ekmans konvertering till Katolska kyrkan har Dagen fått ett flertal brev och mejl med samma fråga. Vad skiljer egentligen katolsk och protestantisk tro? Vi lät en katolik och en protestant ge sin syn på några av tvistefrågorna.”

    Varpå man väljer Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen och direktor för Credoakademin att representera ”protestanten.”

    Jag får vatten på min kvarn ………polariseringen kommer att öka istället för minska med Ulf Ekman som katolik.

    // Irène

    • bema skriver:

      Irène!
      Jag tycker du kraftigt överskattar vad en enda persons konversion kan betyda för Katolska kyrkan eller för ökning av polarisering mellan olika inriktningar.

      Det finns många olika typer av polariseringar inom kristenheten, dessa blir varken större eller mindre av att en person som representerar en viss riktning går från det ena till det andra samfundet.

      Jag kan tycka så här: Bättre polarisering och ett friskt samtal än dött oengagemang. Likasinnade kommer att fortsätta att samarbeta för olika saker över samfundsgränserna, och samarbeta för att motarbeta sådant man är mot över samfundsgränserna. Samtidigt finns en officiell ekumenik samfunden emellan. Få är de grupper som är så mkt emot ett visst samfund att de totalt vägrar ekumenik med det samfundet.

      Dagen tror jag inte har någon specifik agenda annat än att mer eller mindre initierat försöka belysa det som sker.

      Min intressesfär är främst pingstkarismatisk förnyelse, det har föranlett mitt samarbete tidigare med Ulf Ekman och Livets Ord, och när Ulf o Birgitta nu blir katoliker tror och förväntar jag mig de blir mycket bra medarbetare inom Karismatiska förnyelsen.

      Men apropå ekumenik åt olika håll. Följande bild och twitter-konversation kan kanske få dig att förstå att biskop Anders ekumeniska intresse inte är så ensidigt inriktat på evangelikala och högkyrkliga:

      22 mars, i samband med att de nordiska biskoparna träffades i Lund och återupprepade vigningen av Norden till jungfru Maria 25 år efter Johannes Paulus II´s besök i Norden, så hölls det ekumenisk vesper i Lunds domkyrka. biskop Antje Jackelen med de övriga katolska biskoparna och Kardinal Koch i full ornat.

      Biskop Antje är mycket medveten om den symboliska betydelsen av detta, en handling som säger mer än tusen ord och verbal oenighet. Jag gillar hennes tuffa känga mot dem som anklagat Svenska kyrkan för att isolera sig mot övriga kristenheten genom att införa kvinnliga präster och samkönade äktenskap. Bilden bevisar svart på vitt att någon isolering är det inte frågan om.

      Och omvänt: Jag tror inte Kardinal Koch och de nordiska katolska biskoparna är omedvetna om den symboliska betydelsen att uppträda i sådana sammanhang. Även om man inte erkänner kvinnliga präster inom Katolska kyrkan, så innebär det ju ändå att man i Andra Vatikankonciliets ekumeniska anda accepterar att Guds nåd kan verka i både enskilda personer och samfundsstrukturer utanför Katolska kyrkan. Även kvinnliga präster och biskopar kan representera detta. Istället för att markera avstånd eftersträvar man samarbete och dialog kring det som förenar.

      Men jag antar att man kommer att få mycket kritik för detta från visst traditionalistiskt håll.

  16. Irene Nordgren skriver:

    Bengt

    Ang Stefan Gustavsson menade jag att valet av just honom kanske inte speglade de mest typiska protestantiska svaren visavi katolska kyrkan. Jag tror till ex biskop Bonnier hade svarat på ett annat sätt.
    Många evangelikala tycker Ulf Ekman är en svikare och agerar utifrån detta genom att betona ”evangelikala ” skillnader mer än likheter till katolska kyrkan.

    Kardinal Koch under Franciskus är inte samme kardinal Koch som under Benediktus.
    Så knäppa saker Koch sa under Benediktus tid har jag inte hört honom säga nu. Dvs Koch undviker nu diplomatiskt att i tid och otid betona de mest kontroversiella skillnaderna mellan kyrkorna. Bara det en framgång i sig ……..
    Det händer saker i kyrkosfären som jag tycker är positiva och går i den riktning jag önskar.
    Så mycket spott och spe biskop Antje fått utstå så gläder jag mig åt att hon får framgång i sina ekumeniska strävanden mot sann kristen koinonia.
    Det katolska lackmustestet på äkta kyrklig koinonia som Gert och jag framhåller kvarstår dock ……
    Biskop em Biörn Fjärstedt och biskop Anders Arborelius tar emot nattvard tillsammans med Mark Levengood och Jonas Gardell av biskop Eva Brunne ?

    // Irène

  17. Irene Nordgren skriver:

    PS

    Bengt

    ”Jag tycker du kraftigt överskattar vad en enda persons konversion kan betyda för Katolska kyrkan eller för ökning av polarisering mellan olika inriktningar.”

    http://www.dagen.se/opinion/debatt/ekmans-konvertering-ar-ett-svek/

    // Irène

    • bema skriver:

      Irène!
      Jag vet inte exakt vad du vill säga genom att länka till Nils-Olov Nilssons debattinlägg. Nilsson tillhör den evangelikala grupp som har erfarenheter av misson i Latinamerika där motsättningarna mellan pingst/evangelikalism och Katolska kyrkan varit särdeles hårda och de frikyrkliga missonärerna där har fått se Katolska kyrkan från dess allra sämsta och mest arroganta sida. Inte undra på att de sällar sig till gruppen som ser allt samröre med Katolska kyrkan som ett svek. Så såg han det innan Ekmans konversion, och så klart ha tar tillfället i akt att framföra detta nu i debatten. Men hans beskrivning av Katolska kyrkan s tro är ju inte sann. Men han är tvungen att hålla fast vid den för att kunna behålla polariseringen. Som du så riktigt skrev ovan:

      ”Många evangelikala tycker Ulf Ekman är en svikare och agerar utifrån detta genom att betona ‘evangelikala’ skillnader mer än likheter till katolska kyrkan.”

      Ekmans konversion gör ingen skillnad, bara att polariseringarna kommer mer upp till ytan. Det är egentligen bättre att det verbaliseras än att det ligger och skvalpar i det fördolda. Den betydelsen har Ekmans konversion, eftersom han är en känd person, att det blir en symbolhandling som katalyserar och lyser upp dunkla vrår.

  18. Irene Nordgren skriver:

    Bengt

    ”Ekmans konversion gör ingen skillnad, bara att polariseringarna kommer mer upp till ytan. ”

    Om du blir mer tillfreds att uttrycka det jag försöker formulera genom att säga ”polariseringarna kommer mer upp till ytan.” istället för att ”polariseringen kommer att öka” -så inte mig emot.
    Orsakerna – som kommer att variera- har jag inte uttalat mg om. Jag har bara påstått ATT utan att ha spekulerat i VARFÖR.

    // Irène

  19. Ping: Kristen enhet: Samtal kring det som skiljer hindrar inte den grundläggande gemenskapen | Bengts Blogg

  20. Ping: Kristen enhet förutsätter försoning mellan kristna och judar | Bengts Blogg

  21. Ping: Är antikatolicism frikyrkans viktigaste identitetsmarkör? | Bengts Blogg

  22. Ping: Otydlighetsdoktrinen | Bengts Blogg

  23. Ping: Stefan Swärd diskuterar Katolska kyrkan från fribaptistisk horisont | Bengts Blogg

  24. Ping: Vad är Kyrkan? Lumen Gentium beskriver hur Katolska kyrkan ser på sig själv. | Bengts Blogg

  25. Ping: Vatikanens utrikespolitik har alltid varit pragmatisk | Bengts Blogg

  26. Ping: Vidga samfundsperspektivet. Vi måste på allvar börja fokusera på den enade Kyrkan | Bengts Blogg

  27. Ping: Primat och ledarskap i världskyrkan | Bengts Blogg

  28. Ping: Ekumeniken bär frukt i den enda heliga, katolska och apostoliska Kyrkan | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s