Andra Vatikankonciliet 50 år.

Andra Vatikankonciliet (VCII) var den största händelsen inom kyrkans värld under 1900-talet och har varit av fundamental betydelse för samtidens kyrka. Det samlades till sin första session 11 oktober 1962. Påven har utlyst Trons år som tar sin början just 11 oktober på 50-årsdagen av dess öppnade.

(Med anledning av det: Kom till Katolska Domkyrkan i Stockholm 11 okt och lyssna till ett föredrag av bisk Anders Arborelius kl 17.00 och fira mässan med biskop Anders kl 18.30. Följ också dominikansyster Madeleine Fredells föreläsningsserie om Andra Vatikankonciliet.)

———————————-

Nedanstående är en bakgrundstext försedd med länkar i anslutning till min Artikel om konciliet i Världen idag 10 okt.

Under natten till 11 okt 1962 hade det regnat i Rom, men på morgonen strålade solen från en klarblå himmel på kortegen med de 2400 prästerna och biskoparna på Petersplatsen under deras intåg i Peterskyrkan. Konciliet samlades i 3-månaderssessioner varje höst under de kommande åren och avslutades 8 december1965. Under tiden hade Johannes XXIII hunnit avlida, och hans efterträdare påve Paulus VI fick fullfölja konciliet.

När kardinal Roncalli valdes till påve 1958 och tog sig namnet Johannes XXIII var det ingen som trodde att han skulle göra något så revolutionerande. På grund av sin höga ålder såg man honom som en övergångspåve. Men Gud ville annorlunda. Den 25 januari 1959, på apostlarna Petrus och Paulus fest, tillkännagav han i samband med att kardinalerna var samlade i basilikan S:t Paulus utanför murarna sitt beslut att sammankalla ett koncilium. I konciliets inledningsanförande angav han konciliets viktigaste angelägenheter: ”att trons skatt, kristen lära skall bevaras och läras ut mer effektivt. Att läran omfattar hela människan, sammansatt av kropp och själ. Och, eftersom hon är en pilgrim på denna jord så manar den henne hela tiden att sträcka sig mot himlen”.

Katolska kyrkan före konciliet.

Konciliet ägde rum i en kontext, det finns en förhistoria och en framtid, den vi lever i nu.

Låt oss gå tillbaka till 1800-talet, den period då påven förlorade sin politiska makt i och med Kyrkostatens fall 1870.  Kyrkostaten hade omfattat stora landområden i Italien, och från att ha varit självständiga ledare blev påvarna vanliga medborgare i ett kungarike de inte hade makt eller inflytande över. Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt gå försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m.

Kyrkan kom i konflikt med den moderna världen men fick en ny makt över människors samveten, och det var en utveckling som fortsatte in till mitten av 1900-talet.

Under början av 1900-talet växer sig den ultramontanistiska hållningen i kyrkan stark och centraliseringen till det kyrkliga Rom stärks. Gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddas ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke.

Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar. Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, ytterligare en lista, denna gång med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. 1910 infördes den s.k. antimodernisteden som måste sväras av alla präster och teologer vilket innebar total förpliktelse till trohet mot Katolska kyrkans lära och avståndstagande från modernismen som påven fördömt. Eden avskaffades inte förän 1967 av påven Paulus VI

Pius XI 1922-1939 utfärdade detaljerade bestämmelser som fick betydande konsekvenser för katolikernas liv, t.ex Mortalium Animos från 1928 som förbjöd katolikerna att delta i ekumeniska gudstjänster och Casti Connubii från 1930 som fördömde födelsekontroll.

Parallellt med detta fanns en utveckling under 1800-talet och 1900-talet som beredde vägen för VCII.

Leo XIII´s pontifikat kring sekelskiftet 1900 innebar temporärt en normalisering av kontakterna med omvärlden. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav på uppmaning av den italienska nunnan Elena Guerra (saligförklarad 1959 av Johannes XXIII) ut en encyklika om den helige Ande, Divinum illud munos. Han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt. Han invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

Hos 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt  de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, kan vi spåra sådant som influerat på konciliet.

Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung. Man studerade bibeln och kyrkofäderna. Historien studerades med ett kritiskt och kreativt sinne. Man ville återerövra trons historia, inte för att gå bakåt, men för att se den ur förnyat perspektiv och på så sätt gå framåt.

J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron. Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete. Från Newman har vi de kända orden ”först en skål för samvetet, sedan för påven”.

Han betonade samvetsfrihet och religionsfrihet. Newman såg dogmhistorien som en utvecklingsprocess och hävdade precis som i Andra Vatikankonciliet (Dei Verbum) att skrift och tradition inte går att skilja åt utan flyter fram ur samma källsprång.

Andra Vatikankonciliet 1962 – 1965

När nu beslutet att sammankalla konciliet blev känt 1959 utlöste det stora förväntningar, glädje och hopp överallt, både inom och utanför Katolska kyrkan. Johannes XXIII ville öppna kyrkans dörrar mot den moderna värden. Uppdatering (aggiornamento), och ekumenik var de ledmotiv påven angav. För att stärka det ekumeniska förarbetet instiftades påvliga Sekretariatet för Kristen Enhet redan 1960. Nu handlade det inte längre om att skriva listor på saker man fördömde, utan att söka dialog och inkludera det som förenar.

Konciliet etablerade en referenspunkt för kyrkans fortsatta liv, öppnade upp en ny väg under den helige Andes ledning. Konciliets huvuddokument är fyra konstitutioner lägger ut den kristna läran: Lumen Gentium, konstitutionen om kyrkan som börjar med orden ”Kristus är världens ljus”, Sacrosanctum Concilium, konstitutionen om liturgin, Dei Verbum, konstitutionen om uppenbarelsen och Gaudium et Spes, pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag, ett profetiskt budskap som betytt mycket för utvecklingen av katolsk sociallära. Konstitutionerna  är tolkningsnycklar till övriga dekret (9 st) och deklarationer (2 st) som konciliet lämnade efter sig.

Dokumenten är också referenspunkter för många senare encyklikor och skrivelser alltsedan konciliet, vilka ofta refererar till konciliedokumenten. T.ex. missionsencyklikan Redemptoris Missio från 1990, ekumenikencyklikan Ut Unum Sint från 1995, encyklikan om förhållande mellan tro och förnuft Fides et Ratio från 1998, det apostoliska brevet inför milennieskiftet år 2000 Novo millennio ineunte och nu senast påve Benedikt XVI´s apostoliska brev inför Trons år Porta fidei.

Efter konciliet

En konsekvens av konciliet var att mässan började firas på folkspråket. Lekmännens roll i kyrkan framhävdes. Den gamla bilden av kyrkan som en klerikal hierarki med påven i toppen kompletterades med bilden av kyrkan som Guds folk, där lekmännen går före, och biskoparna och påven kommer efter som herdar och beskyddare. Dogmen om påvens ofelbarhet kompletterades med Sensus fidelium, hela folkets övernaturliga trosmedvetande.

Förut var katoliker förbjudna att delta i gudstjänster med andra kristna, efter konciliet är det utifrån vårt gemensamma dop förpliktigade att göra så mycket som möjligt tillsammans med andra kristna.

Att Karismatiska  förnyelsen i Katolska kyrkan startade 1967 var också en naturlig frukt av konciliet. Konciliet betonade de andliga nådegåvorna som skall tas emot och brukas med tacksamhet av alla döpta, och hela processen fram till konciliet hade kantats av sådant som hade med den helige Ande att göra: Teologer som Möhler, Newman m.fl refererade ofta till Anden. Elena Guerra som uppmanade påven Leo XIII att förkunna mer om livet i den helige Ande för katolikerna, vilket föranledde en encyklika om den helige Ande,  hymnen Veni Creator Spiritus som påven reciterade från fönstret i Peterskyrkan på nyåret 1901, och hans uppmaning till världskyrkan att be en pingstnovena varje år mellan Kristi himmelsfärdsdag och Pingst. Pingströrelsen som uppstod som en rörelse utanför katolska kyrkan strax efter sekelskiftet (William J. Seymour hade katolska föräldrar och var döpt katolik). Johannes XXIII som saligförklarade Elena Guerra och bad om en förnyelse som i en ny pingst i samband med konciliets tillkännagivande. 17 maj 1959, på pingsten tillsatte Johannes XXIII den föreberedande kommittén för konciliet, och 15 juni 1960, också på pingsten gav påven ut Superno Dei nutu som sammanfattade förberedelsearbetet.

Både Johannes Paulus II och Benedikt XVI deltog som unga i konciliet och tillhör båda dem som konsekvent bidragit till att genomföra dess intentioner. Religionsfriheten betonades och dialogen med och relationen till andra religioner förbättrades. Johannes Paulus II fortsatte försoningsprocessen med judarna och bad vid ett besök i Jerusalem år 2000 om förlåtelse för kyrkans förbruytelser under historien mot det judiska folket.

Kyrkan är inte längre i konflikt med världen, utan vänder sig mot världen i en ny evangelisation. Det var Paulus VI som gav ut evangelisationsencyklikan Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld), som betonade att varje döpt kristen har ansvar för att vittna om tron och föra den vidare, och att tron förkunnas både genom kärlekens gärningar, att genom socialt arbete göra gott för sina medmänniskor,  och i ord, d.v.s. ett klart vittnesbörd om vad som inspirerar oss kristna, tron på Jesus Kristus svår Frälsare och Herre. Det är inte frågan om vi skall evangelisera eller inte, utan om hur vi skall göra det på ett sätt så att evangeliet hittar vägar till dagens människors hjärtan.

Pastoralkonstitutionen, Gaudium et spes ger uttryck för den solidaritet med medmänniskan som kännetecknar katolsk sociallära:

”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest, som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla dem som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest, och det finns intet äkta mänskligt, som ej väcker genklang i deras hjärtan.” (GS 1)

Johannes Paulus II använde första gången begreppet den nya evangelisationen vid ett tal i Nova Huta, Polen. Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i ”missionsländer” genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och nu i sin intensitet.  Benedikt XVI har fortsatt satsningen på detta och har inrättat Påvliga rådet för den nya evangelisationen med ärkebiskop Rino Fisichella som chef. Biskopssynoden som hålls i Rom just nu har temat ”Den nya evangelisationen och förmedlingen av den kristna tron”. Synoden hålls i samband med att ”Trons år” utlyst av påve Benedikt 11 okt 2011 tar sin början. I samband med tillkännagivandet av trons år publicerades skrivelsen Porta fidei (Trons dörr) där det bl.a. sägs att om vi tolkar och implementerar lärdomen från Andra Vatikankonciliet på rätt sätt, kan det och kommer det att vara ett kraftfullt medel för kyrkans förnyelse.

Kyrkan öppnade fönstret mot världen mitt i det hedonistiska, socialrevolutionära och många gånger intellektuellt förvirrade 1960-talet, en och annan il av den luften kan ha kommit in. Det fanns progressiva rörelser som såg konciliet som en brytning med traditionen, vilket lämnat dörren öppen för experimenterande av olika slag med mer eller mindre lyckade resultat. Vissa såg detta som att kyrkan höll på att ruineras, och man talar om en kontinuitetens hermeneutik där man vill tolka konciliet betydligt mera snävt. Man önskar tillbaka latinet och gamla mässformer, man slår vakt om påvemakt och det antimodernistiska arvet.

Det är sant att konciliet bröt med en skolastisk dialektisk argumentationsstil till förmån för ett språkbruk som talar till hjärtat och inbjöd till eftertanke och dialog, men med en kontinuitet i betydligt längre perspektiv från bibeln och kyrkofäderna.

Konciliet innebar en återgång till källorna, det märks inte minst i de mycket talrika bibelcitaten och referenserna till kyrkofäderna i dokumenten. Man läser bibeln och återerövrar trons historia, inte för att gå tillbaka utan för att i den helige Andes ljus se den med nya ögon och gå framåt. Konciliet satte punkt för motreformationens era, punkt för antimodernismen och synen på omvärlden som något att skydda sig och avgränsa sig mot och början på en ny era då kyrkan vänder sig utåt i en ny evangelisation. Man kan tala om en evangelikal katolicism.

Fortfarande finns reminiscenser av antimodernism och ultramontanism, inte bara genom dem som längtar tillbaka till förkonciliär tid, också genom att kyrkan rent juridiskt inte har avskaffat den påvliga absoluta monarkin från Kyrkostatens tid. Kurian reformerades ytligt 1988, men en ny kanonisk lag 1983 närmast stärkte påvemakten. Moraliskt finns en strävan efter kollegialitet och lekmannainflytande, men utan juridisk grund. Väldigt mycket makt ligger hos Rom, och en del tycker att den alltför ofta utnyttjas på ett förkvävande sätt.

Men vi ser ändå en påtagligt förändrad kyrka idag jämfört med före konciliet. Det finns ingen väg tillbaka. Kyrkan har överlevt många kriser under 2000 år. Kyrkans Herre fortsätter att leda henne genom Anden i en samverkan mellan hierarkiska och karismatiska nådegåvor. Uppdatering och ekumenik är fortfarande nyckelord i den processen.

___________________________________

Fler länkar:

Andra Vatikankonciliets dokument

Mer på Bengts blogg om Andra Vatikankonciliet

Andra Vatikankonciliet i de andra kyrkliga konciliernas historiska sammanhang – Walter Brandmüller

Andra Vatikankonciliet – Århundradets kyrkliga händelse

Andra Vatikankonciliet som historisk rörelse. Föredrag av dominikansyster Madeleine Fredell

 

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen. Bokmärk permalänken.

37 kommentarer till Andra Vatikankonciliet 50 år.

  1. Hasse Andersson skriver:

    Mycket märklig artikel. I sak starkt tendentiös (och i bland direkt felaktig). Ganska typisk för brytningens hermeneutik, skulle jag säga. Du antyder f ö att Casti Conubii (som Humanae Vitae hänvisar till) var felaktig. Och glömmer att Pius X är helgonförklarad. Inte minst antyder att du inte godtar läroämbetets fördömande av modernismen. Det blir då svårt att se någon större principiell skillnad mellan dig och t ex extremister som Katolsk vision. Tvärtemot din egen föreställning om dig själv som Landet Lagom.

    En sista fråga. Vad säger Bibeln om världen?

    • bema skriver:

      Hej Hasse Andersson! Där kom vi direkt in i den diskussion om tolkningen av konciliet som jag beskrev. Jag säger inget om att Casti Conubii varit felaktig. Påvliga skrivelsers sanningshalt är f.ö. inte beroende av om en påve blir helgonförklarad eller inte. Men texter från olika epoker och kontexter måste alltid tolkas mot bakgrund av grundläggande katolsk doktrin. Där är bibeln och kyrkofäderna viktiga riktmärken.

  2. Thorsten Schütte skriver:

    Som ekumeniskt orienterad protestant, fascinerad av mycket inom den Katolska Kyrkan, hoppas jag att tråden från andra Vatikankonciliet tas upp igen och den ekumeniska processen tar ny fart. Min högsta dröm är att få uppleva Nattvardsgemenskap med Katolska Kyrkan, så att jag inte längre behöver känner mig som en skamsen paria under Kommunionen!

    • Anders Gunnarsson skriver:

      Innan man är överens i läran, kan man inte säga Amen till vad Kyrkan räcker dig (t ex Kristi kropp/Kristi blod)!

      Och är du överens ser jag inga skäl till att du tar steget och konverterar. Det är det bästa jag gjort, efter att jag gifte mig o mina barn…🙂

      • Thorsten Schütte skriver:

        Jag tycker att det borde räcka att omfatta Kristensdomens kärna, säg den niceanska trosbekännelsen, för att dela Nattvarden med varandra. Att kräva att svälja lärosatser i frågor som t ex inte ens var påtänkta i bibelns texter, preventivmedel som exempel, och där det finns rimliga argument för många olika ställningstaganden är exkluderande. I förlängning leder det ju till att bli som Amish people, som bara använder föremål som är nämnda i bibeln! Och detta står ju även i en bjärt kontrast till Katolska Kyrkans positiva inställning till vetenskap, där den angenämt skiljer sig från fundamentalistika protestanter med sin kreationism / intelligent design.

  3. Anneli Magnusson skriver:

    Bengt,
    Vi kan alla be för att Andra Vatikankonciliet ska implementeras och på alla sätt bistå till att så sker. Det var en ambitiös blogg! Jag vänta till i morgon med att skriva mitt grattis till konciliet.

    Thorsten,
    Jag skulle önska att du inte kände dig som paria under kommunionen! Men det är bra att du tar upp saken. Det är när man kommer till hur den enskilda människan drabbas av Katolska kyrkans regler som det omänskliga i dem blir som tydligast. Jag måste säga att jag som katolik skäms över hur det är.
    Anneli

  4. Anneli Magnusson skriver:

    Bengt,
    Nu är den klar, inte så grundlig som din men med lite andra länkar. Jag lyfter också fram att FN:s världsflickdag passar bra på Andra Vatikankonciliets födelsedag, eftersom det ville stärka kvinnors ställning.
    http://katolskareformvanner.blogspot.se/2012/10/grattis-andra-vatikankonciliet-50-ar.html
    Anders,
    Överens om läran? Föremålen för trätan har växlat över tid, det är viljan att vara oense som består. Kanske kunde vi lämna det bakom oss?
    Anneli

    • Anders Gunnarsson skriver:

      Thomas

      Det är väl hyfsat centralt, om Jesus är i brödet eller inte. Tror du inte Han är där, kan du inte säga AMEN, när prästen sträcker dig just det…

      Som f d protestant skäms jag över alla olika nattvardssyner som hittats på. Det finns hundratals. Antingen är det som Kyrkan alltid hävdat, eller så är Sanningen inte nåbar.

      Om man tror på koncilierna – o dess trosbekännelser – blir man snart katolik. Testa att prata med närmsta präst.

      • Thorsten Schütte skriver:

        Om jag har förstått det rätt skulle Jesu instiftelseord på aramäiska ha blivit:
        Detta min kropp, detta mitt blod
        alltså utan verb (är eller betyder). Så jag låter det vara ett mysterium, helt enkelt!

      • Thorsten Schütte skriver:

        Ja, just det, Anders, en sak till: Att genast se en möjlig konvertit/proselyt i en syster/broder i Kristus som intresserar sig för andra kyrkor/samfund en ens egna – det är ett nollsummespel som bromsar ekumeniken! Vi ska berika varandra, inte knyckas av varandra!

  5. Magnus skriver:

    När det kommer till fördömanden från första vatikankonciliet i relation till andra vatikankonciliet bör man nog beakta det, som man på vetenskapligt språk kallar för, ”det hermeneutiska perspektivet”. Företeelserna i samhället ändrar sig eller framhävs i olika betydelser. Det behöver inte innebära att kyrkans lära har ändrat sig.

    Detta gäller tex socialism. Denna var till viss del annorlunda vid tiden för första vatikankonciliet jämfört med den andra. När vi hör socialism idag tänker vi, förmodar jag, på socialdemokrati vilket inte var fallet vid 1870. När vi hör liberalism tänker vi på något annat än vad man gjorde 1870. Då tänkte man säkert på utilitarism (de tidiga liberalerna var utilitarister och det är nog inte felaktigt att påstå att moderna liberaler är det också) och på den liberalism som slutade med revolution, skräckvälde och vid giljotinen i Frankrike.

    Kanske var detta också så när det gäller religionsfriheten. När man läser dokumentet om religionsfriheten från andra vatikankonciliet slås man direkt av att den särskilt betonar positiv religionsfrihet (= frihet till religion). Vilka kämpade för religionsfrihet 1870 och vilken betydelse la man då i begreppet?

    De flesta läsare här på forumet, förmodar jag, tycker religionsfrihet är bra. Men skulle vi fortsätta att ha den uppfattnningen, alltså att religionsfrihet är bra, om vi hade samma definition på religionsfrihet som de ledande hade i Sovjetunionen på 30-40 talen?

    Utan med avsikten att rikta sig till någon just här på forumet tycker jag man idag är ganska fördömande mot tidigare generationer. Mycket har givetvis blivit bättre (och denna uppfattning förstärks givetvis eftersom man är ett barn för sin tid) men idag tenderar man att att missa den historiska kontexten och därmed förståelsen.

    Magnus

    • bema skriver:

      Magnus, mycket viktiga synpunkter!

      Om man sätter sig in i den historiska kontexten blir det ofta mycket lättare att förstå ställningstaganden som för oss på lite avstånd kan te sig obegripliga. Sedan har vi också en tendens att beskriva historien utifrån vår egen ideologi och försköna respektive svärta ner beroende hur det gagnar vår egen ideologi.

  6. Ping: Kardinal Ravasi ser tillbaka på sitt besök i Stockholm | Bengts Blogg

  7. Ping: Yves Congar och konciliet | Bengts Blogg

  8. Ping: Påven talesperson för hela mänskligheten? | Bengts Blogg

  9. Ping: Kyrkans kanoniska lag: Kollegialitet och lekmannainflytande skönmålad fasad men inte verklighet. | Bengts Blogg

  10. Ping: Tron på Jesus Kristus och bekännelsen till Kyrkan kan inte skiljas åt. | Bengts Blogg

  11. Ping: Karismatiska förnyelsens betydelse för den ekumeniska dialogen ökar | Bengts Blogg

  12. Ping: Kristna, judar, muslimer – ber vi till samma Gud? | Bengts Blogg

  13. Ping: John L Allen, journalist och Vatikan-kännare fortsätter att rapportera från Katolska kyrkan | Bengts Blogg

  14. Ping: Får man vägra baka bröllopstårta till samkönade par? | Bengts Blogg

  15. Ping: Enhet med eller under påven? | Bengts Blogg

  16. Ping: Kristen enhet: Samtal kring det som skiljer hindrar inte den grundläggande gemenskapen | Bengts Blogg

  17. Ping: Är antikatolicism frikyrkans viktigaste identitetsmarkör? | Bengts Blogg

  18. Ping: Otydlighetsdoktrinen | Bengts Blogg

  19. Ping: Efter Jesusmanifestationen, några inledande reflektioner | Bengts Blogg

  20. Ping: Stefan Swärd diskuterar Katolska kyrkan från fribaptistisk horisont | Bengts Blogg

  21. Ping: Vad är Kyrkan? Lumen Gentium beskriver hur Katolska kyrkan ser på sig själv. | Bengts Blogg

  22. Ping: Vatikanens utrikespolitik har alltid varit pragmatisk | Bengts Blogg

  23. Ping: Är all andlighet lika bra eller måste man skilja på andarna? | Bengts Blogg

  24. Ping: Barmhärtighetens jubelår hjälper oss att tolka tidens tecken | Bengts Blogg

  25. Ping: Bibeln, läroämbetet, ofelbarheten i Svenska kyrkan, Pingströrelsen och frikyrkan | Bengts Blogg

  26. Ping: Exkluderande murbyggande nationalistisk kristendom på väg att dö ut, lämnar plats för förnyelse | Bengts Blogg

  27. Ping: Vidga samfundsperspektivet. Vi måste på allvar börja fokusera på den enade Kyrkan | Bengts Blogg

  28. Ping: Katolicitet ett mångtydigt begrepp som inte är liktydigt med Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund. | Bengts Blogg

  29. Ping: Kyrkan måste bli mera av en gemenskap kring Jesus och mindre av legalistisk institution | Bengts Blogg

  30. Ping: Ekumeniken bär frukt i den enda heliga, katolska och apostoliska Kyrkan | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s