Påve Franciskus besvarar kritiken. Genuin thomistisk moralfilosofi bakom Amoris Laetitia, ej nythomistisk antimodernism

Den påvliga maningen Amoris Laetitia (Kärlekens glädje) är ett genomarbetat dokument om äktenskap och familj framtagit efter en process innefattande två biskopsynoder. Kritik har riktats mot dokumentet som påstås ej stå för genuin katolsk morallära. Särskilt har man fokuserat på en rad i en fotnot som öppnade upp för möjligheten för skilda omgifta att i vissa undantagsfall kunna få ta emot kommunionen. Det har skapat en stor oro hos vissa lekmän, präster och biskopar som bett påve Franciskus förtydliga sig. Är det så att han bryter med gällande katolsk lära? Fyra kardinaler skrev förra året ett brev till påven med fyra s.k. dubia, punkter där man krävde förtydligande. Sedan de inte fått något svar offentliggjorde de sitt brev. En av frågorna kardinalerna ställde till påven var om han ansåg att det fortfarande finns  ”absoluta moraliska normer” som förhindrar katoliker att göra vissa saker.

Nu har 62 präster och akademiker samt en biskop, nämligen Bernhard Fellay tillhörande det av Katolska kyrkan icke godkända prästsällskapet SSPX, skrivit ett brev med ”broderlig tillrättavisning av påve Franciskus” då man menar att han är heretisk eller åtminstone att skrivningen i hans text kan förleda människor till heresi. Notera att ingen av kardinalerna, och ingen biskop i Katolska kyrkan utom SSPX-biskopen Bernard Fellay skrivit under brevet.

Det är inte bara några enskildheter i Amoris Laetitia som kritiken handlar om, utan om hela påve Franciskus pontifikat och den lyssnade pastorala inriktning han har som mött kritik från dem som vill stå för en mer regelstyrd lära utan hänsynstagande till omständigheter i verkliga livet.

En av undertecknarna för det tillrättavisande brevet till påven, Claudio Pierantoni, professor i medeltidens historia vid universitetet i Santiago, Chile förklarar i en intervju med LifeSiteNews hur det ligger till.

Han ifrågasätter Amoris Laetitia i en större kontext, vilket indikerar att diskussionen har fler dimensioner än att bara gälla vissa ordalydelser i ett dokument. Prof Pierantonio menar att om påven skulle rätta sig efter de uppmaningar som ges i brevet, så innebar det att han måste göra upp med ett förhållningssätt han företrätt under många år, också under sin tid innan han blev påve.

”It would be contradictory to a whole way of thinking, rather than just an error in part of the journey of life. I think that is why the reference to Modernism in our letter was especially important, for this current of thought has a long tradition in the 20th century and has produced a very influential school and a way of thinking.”

Pierantoni menar att modernismen är roten till de heretiska misstag brevet tar upp:

Yes, I think that Modernism is the basic root, even more than Lutheranism. Because Modernism is a more philosophically coherent system with definite presuppositions, whereas Lutheranism has different elements that are not always coherent with one another. For example, the basic presupposition of Modernism, which in the end is a derivation of German idealism, is that all being is history, so truth cannot be immutable, but must evolve…. According to this view, today’s magisterium doesn’t need to be logically coherent with previous magisterium: it is enough to state that the same universal “Substance” — God, Reality, or Life — is speaking today as it speaks through the present magisterium, and there’s no point in contrasting it with previous magisterium. That is the philosophical foundation of maxims such as “Reality is superior to ideas” (cf. Evangelii gaudium, 233). But, in the end, it is clear that this leads to abandoning the principle of non-contradiction..”

Läs gärna hela intervjun med Claudio Pierantoni, den ger en inblick i antimodernistiskt tänkande.

Flera kardinaler har kommenterat kritiken mot påven, de menar att den är felaktig, men betonar samtidigt vikten av dialog: Kardinal Parolin, Vatikanens statssekreterare. Kardinal Ouellet prefekt för biskopskongregationen.

Nyligen var det en intressant lång intervju med Kardinal Müller, tidigare prefekt för Troskongregationen i NCRegister. Müller menar att Amoris Laetitia kan läsas på ett helt ortodoxt sätt, utan några läromässiga misstag:

”The only true and correct interpretation of Amoris Laetitia — which on the whole is very good and in favor of matrimony — is the orthodox interpretation, by which we mean to say: It is in the line of holy Scripture, apostolic Tradition and the definite decisions of the papal and episcopal magisterium, which is continuous up to now. Nowhere in Amoris Laetitia is it demanded by the faithful to believe anything that is against the dogma because the indissolubility of marriage is very clear. The only question is whether, in some cases, true matrimony exists in today’s context, in a culture where the definition of matrimony is very different from what the Church is teaching.”

Läs gärna hela intervjun med Kardinal Muller, den ger också en inblick i ett inte helt sunt klimat inom kurian med spänningar och konkurrens där människor vaktar på varandra vilket genererar rädsla och misstänksamhet snarare än konstruktivt samarbetsklimat för kyrkans bästa.

”The biggest danger to the Pope these days are these opportunists, careerists and false friends who are concerned not for the good of the Church, but for their own financial interests and self-advancement.”

Påve Franciskus kommenterade själv kritiken mot Amoris laetitia då han var i Colombia. Vid en privat träff med jesuitbröder i Cartagena besvarade han frågor, och en text från det mötet publicerades 28 september i La Civilta Cattolica.

”Jag vill klart och tydligt upprepa att moralläran i Amoris Laetitia är thomistisk”, sade påven och refererade till medeltidens store filosof dominikanmunken Thomas av Aquino.  ”Jag vill förklara detta så att ni kan hjälpa dem som tror att moral bara handlar om kasuistik”, sade påven till jesuiterna.

”Filosofi skall inte äga rum i ett laboratorium, utan i livet, i dialog med verkligheten”, sade påven och hänvisade till hur påve Benedictus XVI hade talat om sanningen ”som ett möte, det vill säga inte längre som en typ av klassifikation, utan en väg”.

”Jesus teologi var det mest verkliga av allting; den började med verkligheten och sträckte sig mot Fadern”, sade påve Franciskus. ”Det började med ett sädeskorn, en liknelse, en händelse…. som sedan förklarades.”

Jag vill upprepa, sade påven ”att för att vara en god teolog räcker det inte med studier, utan du måste vara hängiven, vaken och greppa tag om verkligheten, och du behöver reflektera över allt detta på dina knän. En man som inte ber, en kvinna som inte ber kan inte vara en teolog.”

Påven fortsatte: ”Idag handlar det om hur du uttrycker Gud, hur du förklarar vem Gud är, hur du synliggör Anden,Kristi sår, Kristi mysterium.”

————————–

En av jesuitbröderna i Cartagena som var lärare i filosofi frågade påven vad han förväntade sig av filosofisk och teologisk reflektion i ett land som Colombia och i kyrkan generellt. Jag återger här hela svaret från påven:

”To start, I’d say let’s not have laboratory reflection. We’ve seen what damage occurred when the great and brilliant Thomist scholastics deteriorated, falling down, down, down to a manualistic scholasticism without life, mere ideas that transformed into a casuistic pastoral approach. At least, in our day we were formed that way… I’d say it was quite ridiculous how, to explain metaphysical continuity, the philosopher Losada spoke of puncta inflata… To demonstrate some ideas, things got ridiculous. He was a good philosopher, but decadent, he didn’t become famous…

So, philosophy not in a laboratory, but in life, in dialogue with reality. In dialogue with reality, philosophers will find the three transcendentals that constitute unity, but they will have a real name. Recall the words of our great writer Dostoyevsky. Like him we must reflect on which beauty will save us, on goodness, on truth. Benedict XVI spoke of truth as an encounter, that is to say no longer a classification, but a road. Always in dialogue with reality, for you cannot do philosophy with a logarithmic table. Besides, nobody uses them anymore.

The same is true for theology, but this does not mean to corrupt theology, depriving it of its purity. Quite the opposite. The theology of Jesus was the most real thing of all; it began with reality and rose up to the Father. It began with a seed, a parable, a fact… and explained them. Jesus wanted to make a deep theology and the great reality is the Lord. I like to repeat that to be a good theologian, together with study you have to be dedicated, awake and seize hold of reality; and you need to reflect on all of this on your knees.

A man who does not pray, a woman who does not pray, cannot be a theologian. They might be a living form of Denzinger, they might know every possible existing doctrine, but they’ll not be doing theology. They’ll be a compendium or a manual containing everything. But today it is a matter of how you express God, how you tell who God is, how you show the Spirit, the wounds of Christ, the mystery of Christ, starting with the Letter to the Philippians 2:7… How you explain these mysteries and keep explaining them, and how you are teaching the encounter that is grace. As when you read Paul in the Letter to the Romans where there’s the entire mystery of grace and you want to explain it.

I’ll use this question to say something else that I believe should be said out of justice, and also out of charity. In fact I hear many comments – they are respectable for they come from children of God, but wrong – concerning the post-synod apostolic exhortation. To understand Amoris Laetitia you need to read it from the start to the end. Beginning with the first chapter, and to continue to the second and then on … and reflect. And read what was said in the Synod.”

 

De som kritiserar påven utifrån ett antimodernistiskt perspektiv är traditionalistiska katoliker, samma grupp som också är kritiska till den moderna liturgin och vill återinföra den prekonciliära mässan. Är man kritisk till påve Franciskus är man egentligen kritisk också till Johannes Paulus II, Benedictus XVI och till Andra Vatikankonciliet. Biskop Lefvebre var ju den som gick längst och bröt med Katolska kyrkan och lefvebristerna blev sedan uteslutna ur kyrkan och deras biskopsvigningar olagliga. Läs mer om sambandet mellan motståndet mot Amors Laetitia och den traditionalistiska rörelsen och SSPX i denna mycket intressanta artikel av Massimo Faggioli som publicerades 2 okt på La Croix internationella upplaga.

Det finns idag en traditionalistisk rörelse inom Katolska kyrkan som står SSPX nära och som är kritiska till påve Franciskus. Deras ideal är en nythomistisk antimodernistisk tolkning av tron som går tillbaka till den antimodernistiska eran under 1800-talet och 1900-talets första hälft.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet stärkte kyrkan och påvedömet alltmer sin makt över själarna, det var samtidigt som Vatikanen i och med fransk-tyska kriget 1870-71 förlorade sina landområden i Italien och hela sin tidigare stora politiska makt. Under början av 1900-talet suddas gränserna för påvens ofelbarhet och primat ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke.

Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m. Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar.

Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, ytterligare en lista, denna gång med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. 1910 infördes den s.k. antimodernisteden som måste sväras av alla präster och teologer vilket innebar total förpliktelse till trohet mot Katolska kyrkans lära och avståndstagande från modernismen som påven fördömt. Eden avskaffades inte förän 1967 av påven Paulus VI

Det finns konservativa grupper inom kyrkan som ser denna tid som en gyllene tid och anser att modernismen, och särskilt Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter har fördärvat kyrkan. Mest extremt i den riktningen är Pius X prästbrödraskap (SSPX), arvtagarna till Lefvebre, som inte har något godkänt officiellt status i Katolska kyrkan, men det finns många inomkatolska grupper som gärna skulle se att SSPX erkändes av Katolska kyrkan prisar deras inflytande som en motvikt till det modernistiska.

Läs i mitt tidigare blogginlägg om den prekonciliära epoken i kyrkans historia: Andra Vatikankonciliet 50 år.

Antimodernisterna ser Andra Vatikankonciliet som ett brott med kyrkans tradition, medan det i själva verket är så att det är antimodernismen och det nythomistiska tänkandet som är en parentes i kyrkohistorien, och Andra Vatikankonciliet som innebär en återknytning till källorna, Bibeln, kyrkofäderna, den personliga tron, livet i den Helige Ande.

Nythomismen förefaller mig vara en perversion av Thomas filosofi, man tar till vara den systematiserande dimensionen och gör det till en hård yta som saknar den djupdimension som skulle göra den tillämpbar i levande livet. Vad säger teologerna vid Newmaninstitutet i Uppsala, vad säger dominikansyster Madeleine Fredell i Stockholm, vad säger religionsfilosofien Martin Lembke i Lund, träffar jag rätt i den karakteristiken?

Den helige Thomas av Aquinos filosofi låter sig inte lånas till antimodernistiskt motstånd. Tvärtom är Thomas en filosof som såg som sin uppgift att förena en levande kristen tro med vetenskap och förnuft. På så sätt är han en modern filosof som verkligen kan vara till nytta i den process kyrkan nu befinner sig i. Tina Beattie, professor i Katolska studier vid universitetet i Roehamton skriver om Thomas och kallar honom en tidig fader för moderniteten.

”Through a close engagement with Aristotelian philosophy, he wanted to demonstrate that faith and reason, philosophy and theology, could be united in a mutually beneficial marriage within the overarching goodness of a cosmos created, ordered and sustained in all its aspects by God. Like all marriages of Aquinas’s time, this was not a partnership of equals, for philosophy was theology’s handmaid. Ultimately however, faith and reason, grace and nature, went together like love and marriage or horse and carriage, and together they could guide the human mind in its desire for God and for truthful knowledge about the world.”

Kyrkan är inte modernistisk bara för att den gått ifrån nythomismen och antimodernismen. Snarare är det så att den återknutit till sina rötter. Om det sedan sammanfaller med vissa strömningar i tiden som man betecknar som modernistiska så är det inget problem i sig, utan en fördel som borde kunna underlätta kyrkans dialog med den moderna tiden. Benedictus XVI konstaterade att all sekularisering inte är av ondo. Det finns god och dålig sådan.

Kyrkan skall inte vara anakronistisk och museal. Johannes XXIII ville genom Andra Vatikankonciliet öppna fönstren mot omvärlden på vid gavel. Det är den processen som fortgår idag och där påve Franciskus just nu har bollen.