Laudato Si: Ytterligare en byggsten i Katolska kyrkans sociallära

Katolska kyrkans sociallära har utlagts i olika skrivelser och encyklikor alltsedan påve Leo XIII´s socialencyklika Rerum Novarum från 1891. Lika uppskattad som de delar som handlar om fred och rättvisa varit, lika utmanande och provocerande har de delar som gäller människovärdet – t.ex. med dess restriktiva syn på abort och dödshjälp, varit i den sekulariserade världen.

Förra veckan gav påve Franciskus ut in encyklika Laudato Si som tar upp vårt ansvar för miljön och klimatet. Härigenom tillfogas ytterligare en del i socialläran, nämligen det som gäller vår jord och hur vi tar hand om den och bevarar en miljö i balans. Inte minst utifrån klimatfrågan och FN´s miljökonferens i Paris i höst äger frågan högsta aktualitet, samtidigt som det är en evig fråga som kan härledas direkt ur den kristna trons källor.

Redan i Första Moseboken läser vi om hur Gud skapade världen och alla levande varelser. Och Gud såg på sin skapelse och såg att det var gott. Och han satte människan att förvalta Skapelsen. I syndafallet ser vi också grunden till det problem som gör att människan bedriver rovdrift på vår jord och låter girighet och kortsiktiga vinster överskugga vårt ansvar att bevara en bebolig jord för kommande generationer. Därför är påven väldigt tydligt med att lösningen på problemet med miljöförstöringen är inte bara kunskapsmässigt, tekniskt och socialt, utan också andligt/moraliskt: Det behövs en inre omvändelse, ett aktivt val att satsa på långsiktighet och miljöomsorg också när det kostar på. Munnens bekännelse och insikt om farorna räcker inte långt om det inte åtföljs av faktisk handling.

Som brukligt då en påvlig encyklika ges ut börjar påve Franciskus med att sammanfatta vad tidigare påvar sagt i ämnet. Tankarna är ju långt ifrån nya. Inte minst hans föregångare Benedikt XVI har sagt mycket om miljöfrågorna.

Många, både kristna och sekulära media världen över har skrivit om miljöencyklikan, så det är överflödigt att göra ytterligare en sammanfattning. Se t.ex. Signum, Dagen, News.Va,

[Hela encyklikans text på engelska här]

Påvens encyklika har fått genomgående positivt mottagande både bland sekulära media och politiker liksom bland religiösa och kristna ledare. Det är som sig bör att påven vänder sig inte bara till katolikerna, utan till hela mänskligheten. När påvedömet fungerar som bäst skall han vara en talesperson för hela mänskligheten, något som blir särskilt viktigt i kristider då det behövs ett moraliskt ledarskap som människor lyssnar till. Denna dimension av påveämbetet har fått ett uppsving under påve Franciskus pontifikat, många lyssnar till honom och ger honom sitt erkännande, medan hans föregångare fick utstå mycket kritik. Men ett sådant ledarskap handlar om mycket  djupare än att vara populär i världens ögon genom att anta de värderingar som för tillfället är rådande. Ibland handlar det om att säga sanningar som inte alls är populära. Påve Benedikt XVI fick en gång frågan om han inte såg det som ett problem att så många människor i dagens värld uppfattar Kyrkans svar på dagens problem som irrelevanta för den livssituation de befinner sig i. Han svarade då att det visserligen är så, men att dagens människor kanske också borde ställa sig andra frågor än dem de gör idag.

Påvens encyklika har kommit att bli hett stoff i konflikten mellan klimatskeptikerna och dem som menar att dagens forskningsresultat om en kraftig miljöpåverkan som snabbt försämrar jordens klimat är alltför överväldigande för att kunna ignoreras.

Katoliken Jeb Bush som aspirerar på att bli presidentkandidat sticker på ett tråkigt och arrogant sätt upp mot påven och säger att han skall bli vid sin läst och ägna sig åt andliga frågor och inte lägga sig i vetenskap och politik. Men det är ju inte så att påven lägger sig i vetenskapen och försöker ge vetenskapliga rön en ökad tyngd genom påvlig ofelbarhet. Den vetenskapliga tyngden finns redan i sig själv i vetenskapssamhället som genererat de forskningsresultat och rapporter som är för handen. Påven accepterar dem som grund för sitt ställningstagande i den moraliska frågan. Det vore alltför oansvarigt och ett hasardspelande med vår gemensamma framtid att satsa på att vetenskapsmännens slutsatser inte stämmer.

Till sist vill jag uppmärksamma Joel Halldorfs fina ledare i Dagen ”Miljörörelsens moraliske ledare” som analyserar det idémässiga innehållet i encyklikan. Han skriver:

”Det mest framträdande draget i encyklikan är att miljöfrågan tolkas moraliskt. Varken teknik eller utveckling kan rädda världen, utan människan måste omvända sig. Miljökrisen är en moralisk kris. Grundproblemet är att människan tror sig vara Gud, höjd över skapelsen och därmed med rätt att hantera skapelsen hur hon vill. Denna attityd måste förändras. Människan måste inse att hon själv är jord, och därför knuten till jorden. Hon är inte herre över skapelsen, utan del av den.

Här återfinns en teologisk kritik av Upplysningens människosyn, som tillskriver människan närmast gudalika egenskaper. Också detta är ett genomgående drag i encyklikan, där påven också vänder sig mot ‘myten om framsteget’ och vår ‘dyrkan av mänsklig styrka’. På detta sätt visar Franciskus, i föregångaren Benedicts efterföljd, på teologins och kyrkans resurser när det gäller att adressera moderna utmaningar.

Med Laudato Si tas det definitiva steget till en breddning av den katolska socialläran, från att tidigare ha omfattat ekonomisk rättvisa och frågan om människans värdighet, till att nu även innefatta miljöfrågor. Men detta är inte tre separata utmaningar, utan de hör ihop. Miljökrisen hör ihop med de rikas ohejdade konsumism, men den drabbar de fattigaste allra värst. Det behövs, skulle man kunna säga, en ekologi för människan, samhället och naturen.”

Några citat ur Laudato Si:

The entire material universe speaks of God’s love.

—-

I urgently appeal for a new dialogue about how we are shaping the future of our planet

—-

I would like to enter into dialogue with all people about our common home

—-

The earth, our home, is beginning to look more and more like an immense pile of filth.

Sagt av Benedikt XVI:

The misuse of creation begins when we no longer recognize any higher instance than ourselves, when we see nothing else but ourselves