Spännande ekumenisk debatt kring ärkebiskopsvalet i Svenska Kyrkan

Någonting nytt är på gång, den saken är klar. Länge är det många med mig som har sagt att Svenska kyrkans framtid ligger i dess många lokala grupper som lever ett liv i skuggan av den övergripande politiserade strukturen. Oas-rörelsens sommarmöte samlar varje år många tusen troende från alla åldrar. Gemenskapen i S:ta Klara gör ett enastående diakonalt arbete i Stockholms City samtidigt som de är en bedjande gemenskap som genomsyrar citykärnan med bön. Varje dag samlas alla volontärerna för en timmes bön i koret innan de går ut. Reser man runt om i landet är jag säker på att man hittar många många bedjande gemenskaper som verkar i det tysta.

Ibland suckas det över politikerstyrningen och att man tycker ledningen i kyrkan borde fokusera mera på grunduppdraget att förkunna Jesus Kristus, men gräsrötterna och smågrupperna lever sitt liv, liksom i ett eget skikt, medan ledningen i samspel med det politiska systemet och vissa verbalt starka opinionsbildande röster som t.ex. Dagens Seglora verkar i sitt skikt, inte sällan kritiskt inställda och bortdefinierande till de grupper inom kyrkan som avviker i uppfattning från ledningens linje.

Kanske man förväntade sig att det aktuella ärkebiskopsvalet skulle förflyta enligt samma förväntade procedur utan att tillföra något nytt. Socialdemokraterna hade kraftsamlat till Kyrkovalet och nominerat kandidater som mera är intresserade av allmänpolitik än kyrkan för att exploatera Kyrkovalet som första steget i deras valstrategi inför riksdagsvalet nästa år.

Nomineringsprocessen för att få fram kandidater till ärkebiskopsvalet började, Antje Jackelen framfördes som en stark kandidat av Dagens Seglora. I Dagen skrev man i samband med att kandidaterna utfrågats:

”Merparten av Frikyrkosverige, liksom stora och livskraftiga delar av Svenska kyrkan, har svårt att känna sig hemma i ett resonemang där Jesu anspråk på att vara ”vägen, sanningen och livet” avfärdas med att han aldrig sa att han var ”enda vägen”…

Det är samma delar av kristenheten som knappast skulle nämna samhällets problem med arbetslöshet, ekonomi och klimat som kyrkans största utmaningar utan som hade känt större tillförsikt om ärkebiskopskandidaten slagit fast att det nu som alltid handlar om att utföra den grundläggande, av Jesus Kristus själv givna, uppgiften att sprida evangelium.

Det måste konstateras att huvudkandidaten till Svenska kyrkans högsta ämbete inte med ett ord antydde respekt för alla de präster, diakoner, andra anställda och engagerade lekmän i det egna samfundet som gör en annan tolkning av Bibeln som Guds ord även i vår tid. Och inte heller uttryckte en positiv förväntan på en förstärkt ekumenik även inom Sveriges gränser.”

Sedan hände något: Ärkebiskopsvalet är  förstasidesstoff i Dagen, Kyrkans tidning och Världen idag, och tidningarna översvämmas av engagerade insändare. Svenska kyrkans egna medlemmar verbaliserar kritiken och Antje Jackelen, som också har ett twitterkonto och bemödar sig om att svara och inte duckar, skriver svar på debatten i Kyrkans tidning. Prästen och professorn Eva Hamberg, en av de mest aktade internationella religionssociologerna, välrenomerad ledamot i Svenska kyrkans läronämnd,  hoppar av sitt uppdrag, och begär utträde ur Svenska kyrkan och avsäger sig därmed också prästämbetet.

Plötsligt har den spricka som länge funnits mera tydligt manifesterats, såsom när spänningen mellan två kontinentalsköldar plötsligt ger upphov till en jordbävning. Vi har fått en livlig debatt och man samtalar med varandra mellan de olika lägren i Svenska kyrkan. Att debatten är samfundsövergripande illustrerar också att kristenheten hör samman.

Elisabeth Sandlund i Dagen skriver en ny ledare där hon säger att tanken på en klyvning av Svenska kyrkan måste få tänkas.  frågar sig om man nu står inför en delning av Svenska kyrkan.   Uppenbarligen har den tanken redan tänkts i det tysta av många, för ledaren blev flitigt uppmärksammad, länkad till och kommenterad i sociala media. Det engagerade kyrkfolket bildar en frikyrka lämnande det politiserade ledarskiktet som ett skelett efter sig.

Min mentor i psykiatri, Johan Cullberg som skrev boken Kris och utveckling beskrev en kris inte bara som en katastrof, utan också som ett dynamiskt tillfälle till utveckling: Om det blir en låsning och man bara ser det negativa i krisen kan den kronifieras i ett malignt degenererande tillstånd, men krisen kan också innebära en möjlighet till utveckling, om man fokuserar på att analysera vad som ledde fram till krisen och är beredd att lära sig, ändra sig och hitta en nyorientering i tillvaron. Ur det perspektivet kan det komma något mycket positivt ur Svenska kyrkans kris, kanske ett steg framåt för hela den ekumeniska processen i Sverige. Jag tror man skall se allt som sker idag, samfundssammanslagningar, samfundssplittringar också i det större ekumeniska perspektivet. Målet är inte att bygga på våra egna hus när ”Herrens hus ligger i ruiner” (jfr Hag 1:4). [Läs mer om f Raniero Cantalamessas starka ekumeniska budskap då han var i Sverige i somras]

Det märks att många, både Svenska kyrkans egna engagerade troende och frikyrkofolket är trötta på Svenska kyrkans sekulariserade ledning, det finns en slags känsla att nu får det vara nog, en förståelig reaktion. Men kanske skall man inte vara för snabb att spela ut sin indignation, utan syna korten lite närmare. Om vi nu har en situation då det plöstsligt är öppet för dialog mellan lägren, så innebär det ju en stor möjlighet. Kanske är läget inte så hopplöst med den andre som vi tror. Låt oss ge oss tid.

Frågan är adekvat varför en samling ärkebiskopskandidater (undantag Ragnar Persenius) inte kan ge ett lika klart och tydligt besked på frågan om  Kyrkans grundläggande bekännelse om Jesus Kristus som vi vet med oss att vi självklart skulle få av t.ex. biskop Anders Arborelius, pastor Ulf Ekman, pingstpastor Pelle Hörnmark, moder Tekla (generalabedissa för Birgittasystrarna), eller FA-ledaren Marie Willermark. Och när nu biskopskandidaterna spridit en känsla av att Svenska kyrkans tro på Jesus Kristus är på fallrepet, debattredaktören i Kyrkans tidning Barbro Matzols ser sig föranledd att ställa frågan om  Kristus är på väg ut i marginalen i Svenska kyrkan, så är frågan varför ärkebiskop Anders Wejryd inte går ut och deklarerar att Svenska kyrkan självklart står fast vid sin bekännelse att Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet.

Samtidigt måste man analysera situationen lite djupare och fråga sig vad detta egentligen handlar om. Inte kan det väl vara så att biskopar som kandiderar till ärkebiskopsposten förnekar Svenska kyrkans bekännelse? En av de bästa analyserna hittills jag sett av hearingen med ärkebiskopskandidaternas är av Christoffer Skogholt som skriver på Tidskriften Evangeliums blogg: Vem säger ärkebiskopskandidaterna att jag är?

Konfronterad med den kraftiga kritiken verkar Antje Jackelen backa något från den närmast doktrinära position hon intog under utfrågningen. När det gäller tron på att Jesus är född av jungfru Maria, så svarar hon mig på twitter att ett biologiskt under i princip inte innebär något problem för henne, och hon är inte ute efter att ändra kyrkans tradition. I en replik i Kyrkans tidning skriver hon ang påståendet att alla de monoteistiska religionerna tillber samma gud att ”en ganska självklar utgångspunkt för mig i mina möten med judar och muslimer är att vi tillber samma Gud – hur skulle det kunna finnas mer än en allsmäktig skapare av universum? Lika självklart är det att vi inte förstår eller beskriver Gud på samma sätt.” Lite mera tvekan här än under utfrågningen, där enl tidningen Dagen inget ”ganska” fanns med i påståendet, vilket prästen Johanna Andersson på bloggen kristen Opinion konstaterar, och reflekterar över vad som egentligen är självklart.

Antje säger i sin replik att ”om vi är trygga i vår egen tradition kan vi vittna om Gud – Fader, Son och Ande – i vårt eget liv och växa i kunskap om oss själva, den Andre och levande Gud”, vilket jag håller med om. Det är tydligt att Antje värjer sig mot misstanken att hon inte fullt ut står upp för den kristna tron eller vill relativisera grunderna i Trons skatt.

Men hon kritiserar ett förhållningssätt där den kristna tron reduceras till en frågesport om enkla ja/nej-frågor, vilket hon har rätt i, men samtidigt kan man inte avfärda kritikernas invändningar med att det bara handla om det. Men kanske felet i processen var detta att man i utfrågningen ställde enkla kateketiska ja/nej-frågor, som om det inte var självklart att kandidaterna omfattar kyrkans grundläggande tro. Å andra sidan ställdes kanske frågorna så just utifrån en för-förståelse av att det var sannolikt att kandidaterna skulle slira på svaren. Men vem missförstår vem, och hur är det egentligen?

Kan man hävda att Kristus är världens ljus och enda vägen till frälsning och samtidigt respektera andra religioner och vara för religionsfrihet? Jag menar att man kan det. En biskop som är satt att förvalta Trons skatt kan inte säga att Jesus Kristus är en väg bland många till frälsning.

Som Skogholt säger på Evangelium-bloggen refererande till Mikael Stenmark, professor i religionsfilosofi i Uppsala, så måste man skilja på den kunskapsteoretiska frågan, hur man ser på sanningsanspråket i sin religion och den etiska frågan, hur man förhåller sig till människor som tillhör andra religioner. Tolerans, att hävda religionsfrihet och respektfull gemenskap med andra religioner kräver inte att man måste anse att de andra religionerna är sanna. Det är bara att gå till sig själv. Blir jag provocerad av att en muslim inte erkänner Jesus som Guds son – Nej, självklart inte!

Det blir löjligt, lite som  att framställa det som ett herre på täppan-bråk i sandlådan där de som inte är kristna inte tål att vi kristna framställer sanningsanspråk. Ungefär så resonerar 8 professorer i religionsvetenskapliga ämnen i ett debattinlägg i Kyrkans tidning. Egentligen är det ju att se ner på de andra: Endast vi kristna betraktas som tillräckligt visa och förstående för hantera detta.

Katolska kyrkan har sedan Andra Vatikankonciliet utmärkt klarat denna balansgång utan att ge avkall på den kristna trons sanning och universalitet. Om jag tolkar Antje Jackelén välvilligt, så förespråkar hon ett liknande förhållningssätt som Katolska kyrkan. Hon hänvisar i sin replik i Kyrkans tidning till Andra Vatikankonciliets dekret om missionen, Ad gentes, 7 där det framhålls att  Gud kan verka bland dem som inte tror på Kristus på sätt som vi inte känner till.

7:e avsnittet i Ad gentes inleds med att tala om Kyrkans uppdrag att förkunna Jesus Kristus som den universelle Frälsaren som man erhåller gemenskap med då man genom dopet inlemmas i Kyrkan som är Kristi kropp:

”7. This missionary activity derives its reason from the will of God, ‘who wishes all men to be saved and to come to the knowledge of the truth. For there is one God, and one mediator between God and men, Himself a man, Jesus Christ, who gave Himself as a ransom for all’ (1 Tim. 2:45), ‘neither is there salvation in any other’ (Acts 4:12).

…all must be incorporated into Him by baptism and into the Church which is His body. For Christ Himself ”by stressing in express language the necessity of faith and baptism (cf. Mark 16:16; John 3:5), at the same time confirmed the necessity of the Church, into which men enter by baptism, as by a door.”

En följd av detta är, sägs det sedan, att den som är medveten om att Kristus är vägen till frälsning och ändå frivilligt väljer att ställa sig utanför går miste om frälsningen. Å andra sidan sägs, och här kommer vi till det avsnitt biskop Antje refererar till:

”Therefore though God in ways known to Himself can lead those inculpably ignorant of the Gospel to find that faith without which it is impossible to please Him (Heb. 11:6), yet a necessity lies upon the Church (1 Cor. 9:16), and at the same time a sacred duty, to preach the Gospel. And hence missionary activity today as always retains its power and necessity.”

Kyrkans uppdrag är alltså att fullt ut predika den universella frälsningen genom tro på Jesus Kristus och dop, men å andra sidan är Gud suverän också över sina sakrament och nåden verkar i alla människor av god vilja.

Det kan finnas sådant som är sant i andra religioner som inte strider mot den kristna tron, det finns ingen anledning för kyrkan att inte bejaka och erkänna det. Å andra sidan, vissa saker kan inte vara både sant och inte sant på samma gång. Antingen är Jesus Guds Son eller inte. Men kyrkan skall inte vitta om Kristus på ett imperialistiskt sätt, utan tjänande, lyssnande, respekterande den andre genom kärleken.

Antje Jackelén skriver:

”Jesus är vägen, sanningen och livet. Denna hoppfulla utsaga ger oss inte rätten att begränsa eller kontrollera Guds vägar med hela skapelsen. Det är, tror jag, vad Paulus säger när han talar om att Kristus en dag ska överlämna riket till Gud, som ska bli allt, överallt (1 Kor 15:28). Debatten går fel när vi ställer troheten till Kristus mot öppenheten gentemot den Andre. I själva verket är det precis tvärtom: gemenskapen med Kristus öppnar oss för andra.”

Kanske en fördjupad dialog visar att de till synes skilda parterna ändå inte står så långt ifrån varandra.  Låt oss fortsätta ett respektfullt samtal.

 

Göra Skytte och K G Hammar möttes på bokmässan i Göteborg

[Läs mer om Skyttes och Hammars möte här]