Från profetian i Kansas City 1977 till Lutherjubileum 2017

”Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!
….
Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.
Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar! Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft ni behöver för att bli ett enda folk!”

  • Den Helige Ande började utgjutas över kristenheten på 1900-talet på samma sätt som under kyrkans första tid. Det började med Pingströrelsen men har sedan berört alla samfund. Vi talar om den pingstkarismatiska förnyelseströmmen.
  • Andeutgjutelsen är starkt förknippad med evangelisation och kristen enhet.
  • Evangelisationen och enheten har samband med varandra genom att evangelisationen mister sin trovärdighet i en splittrad kristenhet.
  • Det finns en stark maning till Guds folk idag att vända om, sörja över splittringen och låta enheten bli en hjärtesak.
  • Teoretiskt vet alla detta, men insikten har inte sjunkit ner från hjärnan till hjärtat. Kristna bekymrar sig mera om sitt eget än om helheten.
  • Om vi är öppna för att tyda tidens tecken som lyfts fram av profetian och handlar enligt det  samverkar vi med Guds nåd och då kan stora ting hända.
  • Fader Raniero Cantalamessa lyfter fram profetordet från Haggai om Israels folk som bekymrar sig om sina egna hus medan Herrens hus ligger i ruiner   (Hagg 1:4).
  • Valet är vårt: Fortsätta bygga på våra egna hus eller bekymra oss om Guds hus som ligger i ruiner, Kristi kropp som är sönderbruten.
  • Tiden är nu inne för enhet. Reformationsjubileet 2017 kan vara ett tillfälle att samverka med nåden då Guds folk kan ta stora steg framåt på enhetens väg.

———————————–

Ulf Ekman och Raniero Cantalamessa på Europakonferensen i Uppsala juli 2013

Ulf Ekman och Raniero Cantalamessa på Europakonferensen i Uppsala juli 2013

När kapucinmunken och det påvliga hushållets predikant Fr Raniero Cantalamessa var i Sverige nyligen gav han ett vittnesbörd från sina första kontakter med den karismatiska förnyelsen [video här]. 1975 kom han i kontakt med en karismatisk bönegrupp i Milano (han var då professor i tidig kyrkohistoria och doktor i klassisk filologi vid universitetet i Milano). Han var skeptisk i början och beskrev sig som en ”kritisk observatör” på en reträtt han inbjöds till i Rom. Men som präst efterfrågades det att han hörde bikt, och den uppriktiga ånger och botfärdigheten hos de biktande och glädjen över avlösningen gjorde ett starkt intryck på honom. Han tänkte på Jesus ord om Hjälparen, den Helige Ande, som skall överbevisa världen om synd (jfr Joh 16:8).

1977 erbjöd hans karismatiska vänner honom en biljett till USA och deltagande i den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City. 40.000 personer från hela bredden av kristna samfund deltog där, och katolikerna spelande en aktiv roll. En av talarna var Kardinal Leon J Suenens. Andens vind blåste starkt över konferensen, och budskapet var öppenhet för den Helige Ande och Andens gåvor som vi alla mottar på samma sätt obereoende av samfund, vilket kombinerades med ett starkt medvetande om nödvändigheten av enhet mellan kristna.

kansascity77bDet var på denna konferens som profetian som citerades inledningsvis kom fram. Fr Cantalamessa berättar: ”Jag blev starkt berörd av denna profetia, och av hur människor föll på knä och grät över splittringen i Kristi kropp. Framför podiet stod skrivet med stor text: ‘JESUS IS LORD’, och jag tänkte, att om kristna en gång i framtiden förenas så kommer det att vara på detta sätt.”

Här en YouTube-video från Kansas City-konferensen, det är värt att lyssna på appellerna för att få en uppfattning om den anda som rådde (nämnda profetia framförs i slutet). Kardinal Suenens liksom flera av de katoliker som då var ledare inom Karismatiska förnyelsen i USA framträder:

Från att ha varit skeptisk fick Fr Cantalamessa ta emot andedopet i USA och erfor att det inte alls var som han först tänkt, något överandligt känslomässigt. Tvärtom säger han ”den Helige Ande tar oss rakt in i evangeliets kärna som är Kristi kors.” Fr Cantalamessa vittnar om frukterna av Ande-dopet: Bibeln blev en levande bok på ett helt nytt sätt, han kände en ny attraktion till Kyrkan, Jesus blev mer än en karaktär, en levande person andligt närvarande i hans liv  och bönen andas i Treenighetens dimension. Han träffade sina kapucin-bröder i Washington, och de kunde inte undgå att se att något hänt honom.

Fr Cantalamessas vittnesbörd om vad mottagandet av den helige Andes fulla liv betytt för honom skiljer sig inte från otaliga andra människors vittnesbörd som berörts av karismatisk förnyelse, men har varit betydelsefullt genom den position han har i kyrkan där han kallats att vara predikant för påven och kurian samt hans predikant-gåva som gjort honom till en eftersökt talare över hela världen, inte bara inom Katolska kyrkan utan i alla samfund.

Hemkommen till Milano erfor han en ny kallelse att lämna allt för att bli resande predikant som sin ordens grundare Franciskus. Som munk hade han ju redan en gång lämnat allt, men han förstod att nu handlade det om att ge upp sin tjänst som professor på Milanos universitet. Han gick till sin superior som sade ”låt oss vänta ett år”. Sagt och gjort, ett år gick och han stod fast vid sin nya kallelse och fick då sin överordnades välsignelse.

Han inledde en reträtt som förberedelse, och vid samma tid fick han ett samtal från sin superior i Rom: ”Påve Johannes Paulus II har utsett dig till predikant för det påvliga hushållet”. Detta var 1980. Det uppdraget innebar att predika för påven, kardinalerna i kurian och andra som har sin tjänst förlagd till Vatikanen. Han har kvar detta uppdrag än idag och han har predikat för kardinalerna inför de två sista konklaverna. Han reflekterade halvt skämtsamt varför tre påvar valt att hålla honom kvar i samma uppdrag under så lång tid: Påvarna har insett att Vatikanen är den plats där Fr Cantalamessa kan göra minst skada för kyrkan.

Men påvarna visste nog inte vem de tog i båten, – eller också visste de det då de placerade en andedöpt person i en så strategisk position. Vi vet inte vad hans andefyllda profetiska predikningar för de högsta ledarna i Katolska kyrkan betytt för utvecklingen fram till nu. För även om Vatikanen betraktats som en bastion av mänskliga maktstrukturer, så kan vi inte tro annat än att Anden förmår att verka även där. De fyra sista påvarna har alla sagt att den Karismatiska förnyelsen är mycket viktig för Katolska kyrkan idag.

Påve Franciskus fick nyligen en fråga om hans inställning till Karismatiska förnyelsen vid presskonferensen på planet på väg hem från Rio. Som många var han skeptisk i början, men ändrade sig sedan. Här ett utdrag av svaret (icke officiell översättning):

”…the Movement [Charismatic renewal] , with good advisers, has gone on a good path. And now I think this Movement has done so much good to the Church in general.

At Buenos Aires, I met with them often and once a year had a Mass with all of them in the Cathedral. I’ve always favored them, after I was converted, when I saw the good they do. Because at this moment of the Church — and here I lengthen the answer a bit — I think the Movements are necessary. The Movements are a grace of the Holy Spirit. “But how can one stop a Movement that is so free?” The Church is also free!

The Holy Spirit does what He wishes. Then He does the work of harmonizing, but I think the Movements are a grace, those Movements that have the spirit of the Church. Because of this, I think that the Charismatic Renewal Movement not only serves to avoid some going to join Pentecostal confessions. But no! It serves the Church! It renews us. And each one seeks his Movement according to his charism, where the Spirit takes him.”

Fr Cantalamessa berättade att han känner påve Franciskus väl och att han var i Buenos Aires i oktober förra året. Det var en ekumenisk reträtt, därefter hade man en evangelisationskampanj. Kardinal Bergoglio var där, och innan han skulle tala bad han sin vana trogen om förbön. Han föll på knä och katoliker och pingstvänner fick be för honom. Läs mer om påve Franciskus och Karismatiska förnyelsen här.

Det är framförallt när det gäller ekumeniken som Fr Cantalamessa haft ett profetiskt budskap i sin predikotjänst som han upprepat både för påven och kardinalerna och i sina predikoresor över hela världen. På 1980-talet träffade han pingstvännen David du Plessis som betytt så mycket för ekumeniken mellan pingstvänner och katoliker och de äldre protestantiska samfunden. På Du Plessis förslag kom Fr Cantalamessa med i dialogsamtalen mellan Katolska kyrkan och Pingstvännerna. ”Dialogen med Pingstvännerna fullbordade min hängivenhet för ekumeniken”, säger Fr Cantalamessa.

I backspegeln kan vi se att mycket av profetian från Kansas City har bekräftats. Det finns ingen inom Kristenheten idag som i teorin säger att ekumenik inte är viktig, och även om engagemanget på många håll är ljumt, så finns insikten att man ”borde” gå vidare på denna väg. Från att katoliker varit förbjudna att fira gudstjänst med andra kristna är det nu tvärtom. I Katolska kyrkans lärodokument, Andra Vatikankonciliets dokument, Johannes Paulus II´s encyklika om enheten Ut unum sint och andra dokument fastslås tydligt att alla katoliker är förpliktigade till ekumenik, det är inget man kan göra eller låta bli, utan ett måste.

Men trots den ökade medvetenheten  går förverkligandet av ekumenikens mål trögt, kristna i alla samfund är fast i att prioritera sitt eget framför enheten och har inte hjärtat med i processen. Det är här  den helige Ande kommer in och den profetiska tjänst som bl.a. Fr Cantalamessa utövar idag. Men vill vi kristna lyssna till våra profeter, eller tycker vi bara de är till besvär och erbjuder dem motstånd, precis som var fallet många gånger på Gamla Testamentets tid?

Tidigare kände kristna varandra som motståndare. Katolska kyrkan formulerade enligt schemat tes-antites vad Katolska kyrkan trodde som var rätt, och satte mot det upp antitesen – den protestantiska villoläran. Men, konstaterar Fr Cantalamessa, när man börjar samtala med varandra, som i samtalsgruppen med Pingstvännerna och finner samma tro och hängivenhet till Jesus Kristus och en djup andlig gemenskap, så är det inte så lätt att kalla sina samtalspartners motståndare. Detta är något som går upp för allt fler kristna i alla samfund.

Den Helige Ande gör i själva verket idag samma som han gjorde i början av kyrkohistorien. Då öppnade den Helige Ande Kyrkan för hedningarna i det att Anden utgöts över Cornelius och hans hushåll precis som över apostlarna (Apg 10). Då förstod Petrus och de andra att evangeliet inte bara var för judarna utan för hela mänskligheten. Vem är jag att hindra Gud, sade Petrus. I vår tid, sedan början av 1900-talet utgjuter Gud sin Ande över alla samfund med samma manifestationer som under Kyrkans första tid. Det är ett sätt för Herren att säga: Hur kan ni se på varandra som främlingar när jag utgjuter min Ande samma över alla? Vilka är vi att hindra Gud?

Enligt katolsk ecklesiologi har Kyrkan två nivåer:

  1. Den yttre, institutionella, synliga tecken
  2. Den inre, gemenskapen i Anden som förmedlar nåden

Dessa två aspekter kan inte separeras, men är heller inte kongruenta.  Jfr Joseph Ratzinger, som i boken Kallad till gemenskap talar om Kyrkan som de kristnas korporation  och kyrkan som communio, gemenskap i Anden. Från 1000-talet och fram till tiden före Andra Vatikankonciliet har den korporativistiska, yttre dimensionen kommit att överbetonas i Katolska kyrkan vilket kom att leda till en stelbent arrogant hållning till andra kristna.

Fr Cantalamessa refererade till kyrkofadern Augustinus som formulerade följande princip angående dessa två aspekter av Kyrkan:

Därför kan i Katolska kyrkan finnas något som inte är katolskt (=allmänt, tillhörande den universella kyrkan), liksom det utanför Katolska kyrkan kan finnas något som är katolskt. De två aspekterna av Kyrkan, den synliga och den osynliga, kan inte separeras, men så länge dessa två aspekter på grund av historiska händelser och mänsklig synd inte överensstämmer så kan man inte ge större betydelse åt den institutionella gemenskapen än den andliga.

Fr Cantalamessa reflekterade:

Kan jag som katolik känna mer gemenskap med alla dem som är döpta i min kyrka men som trots det är totalt ointresserade av Kristus och kyrkan än jag gör med alla dem som, fast de tillhör andra samfund, omfattar samma fundamentala trosläror som jag, älskar Jesus Kristus så mycket att de vill ge sitt liv för honom, sprider evangeliet och tar emot samma andliga nådegåvor som vi har i Katolska kyrkan? Rimligtvis kan kristna från andra samfund reflektera på liknande sätt i relation till katolskt kristna.

Fr Cantalamessa konstaterade också att kristna som förföljs idag inte förföljs för att de är katoliker eller protestanter, utan just för att de är kristna. För förföljarna är vi kristna alla ett.

Blessed-JP-IIPåven Johannes Paulus II började tala om begreppet ny evangelisation. Begreppet användes första gången 1979 vid ett tal i Nowa Huta, Polen. Sedan dess har den nya evangelisationen varit ett viktigt tema i Katolska kyrkan. Jubileumsåret 2000 förbereddes noga av Johannes Paulus II, 1994 gav han ut det apostoliska brevet Tertio Milennio Adveniente  som angav hur Katolska kyrkan skulle förbereda sig för jubileumsåret i olika faser. Det skulle inte handa om ett jubileum där man firar gamla lagrar, utan om att blicka framåt, tyda tidens tecken och lyssna till Guds röst genom den Helige Ande. Jubileumsåret 2000 var ett tillfälle för Guds nåd att verka om vi människor var öppna för det. ”Allting har sin tid”, sägs i Predikaren kap 3. Då avses inte tid i rent linjär, schemamässig mening (kronos), utan den rätta tiden för Guds nåd (kairos). Nu är den rätta tiden inne för ny evangelisation och att reparera den söndrade kyrkan.

I förberedelsearbetet för jubileumsåret skulle man från 1998 gå in i en fas då man specifikt fokuserade på den Helige Ande. Påven skrev:

”1998, the second year of the preparatory phase, will be dedicated in a particular way to the Holy Spirit and to his sanctifying presence within the Community of Christ’s disciples. ‘The great Jubilee at the close of the second Millennium …’, I wrote in the Encyclical Dominum et Vivificantem, ‘has a pneumatological aspect, since the mystery of the Incarnation was accomplished ‘by the power of the Holy Spirit.’… The Church cannot prepare for the new millennium in any other way than in the Holy Spirit

The Spirit, in fact, makes present in the Church of every time and place the unique Revelation brought by Christ to humanity, making it alive and active in the soul of each individual: ”The Counsellor, the Holy Spirit, whom the Father will send in my name, he will teach you all things, and bring to your remembrance all that I have said to you” (Jn 14:26).”

I ett nytt apostoliskt brev 2001 som följde upp juileumsåret, Tertio Milennio Ineunte, blickar Johannes Paulus II framåt och uppmanar alla lokalkyrkor och församlingar att vara lyhörda för den helige Ande och ta till vara den nåd som jubelåret inneburit:

…this rooting of the Church in time and space mirrors the movement of the Incarnation itself. Now is the time for each local Church to assess its fervour and find fresh enthusiasm for its spiritual and pastoral responsibilities, by reflecting on what the Spirit has been saying to the People of God in this special year of grace, and indeed in the longer span of time from the Second Vatican Council to the Great Jubilee. It is with this purpose in mind that I wish to offer in this Letter, at the conclusion of the Jubilee Year, the contribution of my Petrine ministry, so that the Church may shine ever more brightly in the variety of her gifts and in her unity as she journeys on.

Om fyra år, 2017 firar vi 500-årsjubileet av reformationen. Fr Cantalamessa lyfter fram det som ett tillfälle då hela kristenheten i samverkan med Guds nåd kan gå in i en intensifierad process för att uppnå enhet. Låt oss, påpekar Fr Cantalamessa, inse att vi inte lever i samma värld som för 500 år sedan. Då var hela Europa kristet, och för Luther var det viktigt att få ett rätt perspektiv på Guds frälsning och hur en syndare blir rättfärdiggjord. Är det samma problem idag? Nej, knappast!

  • – För det första är det teologiska problemet undanröjt som en samfundsskiljande fråga. Katoliker och protestanter har enats angående detta. Vid en högtidlig ceremoni i Peterkyrkan 1991 skrevs ett gemensamt dokument under av Johannes Paulus II och ärkebiskopen av Uppsala som representant för Kyrkornas världsråd, där det fastslogs att Katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna delar samma trosgrund när det gäller  rättfärdiggörelsen.
  • – Idag lever vi i en värld som glömt Jesus.De flesta bryr sig inte om eller är inte ens medvetna om att de behöver rättfärdiggörelse. Alla möjliga nya andliga rörelser baseras på antagandet att människan kan finna återlösning i sig själv, skapa sin egen frälsning. Nu är det inte en strid om olika läror, utan striden står om Kungen (jämför hur krig utkämpades under monarkiernas tid och schack-spelet: slaget ansågs vunnet först när kungen är nedkämpad). I denna situation har vi kristna inte råd att vara splittrade, utan behöver gemensamt fokusera på det som är Kyrkans uppdrag i världen: Att vittna om evangliet. Jesus är Herre. Alla är medvetna om att splittringen är en synd, och att Jesus själv anbefaller enhet bland de sina (Joh 17).

Profetian från Kansas City är aktuell idag. Kristendomens splittring är en skandal. Alla vet det teoretiskt. Men sörjer vi och gråter över den? Lever vi inte alla i vårt lilla hörn, i vårt samfund, vår kongregation, vår rörelse och nöjer oss med det? Om vi inte har en lidelse för enheten och sörjer över splittringen kan Gud inget göra. Vi hindrar då hans nåd. Fr Cantalamessa lyfte fram profeten Haggai som ett levande Guds-ord som talas direkt in i dagens situation. Haggai verkade i Israel tiden efter Babyloniska fångenskapen. Templet låg i ruiner men folket bekymrade sig inte över det. Då kom herrens ord till profeten Haggai:

”Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan Guds hus ligger i ruiner?” (jfr Hagg 1:4)

Folket hörsammade Guds maning att börja bygga på templet, men det var en lång process och svårt att återge det dess forna härlighet. Då kom åter Guds ord genom Haggai, denna gång tröstande och uppmuntrande:

Fatta mod, Serubbabel! säger Herren. Mod, överstepräst Josua, Josadaks son! Mod, allt folk i landet! säger Herren. Till verket! Jag är med er, säger Herren Sebaot – det löftet gav jag er när ni drog ut ur Egypten – och min ande finns hos er. Var inte rädda. (Hagg 2:5-6)

Då Fr Cantalamessa förberedde sig för sin nya kallelse som predikant kom denna text för honom, och han såg direkt parallellen till den aktuella situationen i kristenheten där var och en har omsorg om sin del, men ingen bekymrar sig  om helheten. Mitt tempel ligger i ruiner, min Sons kropp är sönderbruten. Fr Cantalamessa berättade hur han en regnig oktoberkväll stod ensam på Petersplatsen och ropade mot påvens fönster: ”Fatta mod, Johannes Paulus II”.  Några månader senare, då han fått sitt uppdrag som det påvliga hushållets predikant fick han stå inför påven och kardinalerna och leverera samma budskap. Samma budskap har han med sig världen runt i alla olika kristna sammanhang där han predikar.

Så: Om vi, Guds folk har en vision om enheten och arbetar helhjärtat för den så som vi teoretiskt vet är Guds vilja, så är Gud med oss och uppmuntrar oss att fatta mod och lovar att vara med oss.

Men om vi inte engagerar oss, inte hörsammar maningen att sörja och gråta över splittringen utan fortsätter att enbart bygga på vårt eget hus, då kan Guds nåd inte flöda.

Må vi hörsamma profetian från Kansas City, och låta den teoretiska medvetenheten om splittringen flytta ner i vårt hjärta så att vi sörjer och gråter. Må vi så ha en vision och arbeta för att övervinna splittringen så att Guds nåd kan flöda fritt. Fatta mod!

lutherjubileum

Vågar vi ha visionen att reformationsjubileet 2017 är början till slutet på en 500 år lång parentes av kyrkosplittring? Det är 4 år dit. Det är en lång tid, mycket kan hända till dess. 4 år innan Berlinmuren föll 1989 och det kalla krigets tid var slut, så var det ingen som kunde drömma om det. Vi kan ha vilka visioner och drömmar vi vill om vi tar dem på allvar och samverkar med Guds kairos. Men  är vi inte allvarliga med och stänger oss för kallelsen  kan Gud inget göra genom oss.

————————

Mera av Raniero av Cantalamessa:

F Raniero höll en andra predikan på Livets Ords Europakonferensen, en mycket bra grundläggande katekes om den Helige Ande i det personliga livet och i Kyrkans liv, inte teoretiskt överbelastad, men så mycket teologisk klarhet och tydlighet som behövs för att den skall vara användbar att tillämpa i det praktiska livet. Den helige Ande är kärlek, sade Fr Cantalamessa, det är inte mer teorier vi behöver, utan vi behöver praktiskt erfara Anden, sade han. [video här]

F Cantalamessa på Jesusmanifestationen 2010:

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

33 kommentarer till Från profetian i Kansas City 1977 till Lutherjubileum 2017

  1. annorzzz skriver:

    Bra skrivet.

    Ja Gud är stor o än är undrens tid inte förbi. Dock är ju förutsättningarna för enhet inte bara positiva. Protestantismen är i sin grund anti-katolsk. Den är ibland så blind, att det smärtar…

    Med Guds hjälp – i dHA – blir vi ett. Låt oss be o arbeta för det.

  2. Krister Janzon skriver:

    Inte är protestantismen i sin grund antikatolsk! Läs gärna Skydsgaards strålande bok därom.
    Skydsgaard var själv dansk protestant (lutheran) och deltog som inbjuden observatör på
    Andra Vatkankonciliet. Boken finns numera bara på bibliotek, svår att hitta antikvarisk.
    Hälsningar Krister

    • annorzzz skriver:

      Självklart finns mycket katolskt arv kvar hos många protestanter. Men det är förbluffande vad mycket fördomar, nidbilder och ren okunskap som frodas i protest-miljön. Jag vet, för jag växte upp i sveriges frikyrkotätaste bygd. Jag har sökt leva katolskt som protestant länge. Gick sisådär…

      • Krister Janzon skriver:

        annorzzz! (kan Du inte igen börja ange Ditt förnamn…)
        ”protest-miljöer” ser självklart mycket olika ut. Och generellt, ock kanske som föråldrad sanning ?, så har frikyrkorna (i klump) en mindre utvecklad teologi än både (klassisk) lutherdom och katolicism. Man lär fortfarande mycket av professor Skydsgaards bok ”Katolicismen och Protestantismen”. Tolle lege.

  3. Anneli Magnusson skriver:

    Bengt,
    I en blogg om antologin ”Mystik och andlighet. Kritiska perspektiv.” fördjupar jag mig i Jessica Mobergs kapitel om just de karismatiska rörelserna. Det kan vara bra med ett religionsvetenskapligt perspektiv och det bl.a. framkommer att det som ser ut som spontanitet och frihet i själva verket är formaliserat.
    http://katolskareformvanner.blogspot.se/2013/07/mystik-och-andlighet.html
    Anneli

    • bema skriver:

      Visst finns det form i det som ser helt spontant ut. Så tror jag det skall vara i all liturgi. En gudstjänst måste alltid ha en form, även om den inte behöver vara så hårt styrd som en traditionalistisk katolsk mässa där allt är reglerat in i minsta detalj. Jag tycker om den nuvarande mässordningen, eftersom den har en grundstruktur som samtidigt ger utrymme för variation.

      Jag har talat med många kloka pingstvänner om detta. De håller med om att en gudstjänst som kaotiskt bara ger uttryck för känslornas och de spontana uttryckens fria spel skulle bli kaotisk och inte uppbyggande. Den helige Ande är ordningsam och tas emot i ett strukturerat sammanhang.

  4. Anneli Magnusson skriver:

    Vid närmare tanke lät jag kanske väl negativ. Jag är lika positiv till ekumenik som du är, även om jag personligen inte tilltalas av den karismatiska rörelsen. Men smaken är olika och det accepterar jag. Igår var jag på den ekumeniska ”Kärlekens mässa” som hölls i samband med Prideveckan. Jag är fortfarande upplyft inte minst av att ha varit en del av enheten i mångfalden. Men det passar säkert inte heller alla.
    Anneli

    • bema skriver:

      Anneli! Tack för kommentarer.

      Jag tycker inte du lät särskilt negativ. Religionsvetenskapliga perspektiv kan alltid vara bra, både för karismatisk förnyelse och för tro och religion överlag. Tål man inte en sådan granskning är det inte så mycket bevänt med tron. Tro och förnuft motsäger inte varandra. Du säger på din blogg:

      ”Det är trots allt tro det handlar om, inte vetande. Vare sig jag eller någon annan kan bevisa att Gud talar till oss, än mindre att Gud finns. Vi tror och känner i bästa fall en tillit den vi tror på och erfar…”

      Det kan jag instämma i. Några reflektioner apropå det du skriver:

      1. Tro handlar alltid om tillit och att man valt att ”lita på” något. Precis som jag valt att lita på att du vill mig väl och inte försöker manipulera och spela mig spratt genom vår dialog. Jag tror på och litar på dig genom att du talar meningsfullt och är empatisk. Tron liksom att lita på människor är alltid ett steg ut i det okända, först i efterhand kommer bekräftelsen, genom att man ser att det bär.

      2. Känslorna är aldrig det primära, utan sekundära fenomen. Den djupare kärleken till bibelordet, kyrkan, gemenskapen, känslan av tacksamhet, lusten att lovsjunga.. Men det innebär inte att vi behöver hålla tillbaka detta eller skämmas för det. Lika lite som det finns anledning att stoppa vågen bland publiken på en fotbollsmatch finns det anledning att stoppa de mera utåtriktade uttrycken för lovsång i en karismatisk gemenskap. I psaltarpsalmerna uppmanas vi ofta att lovsjunga Gud med instrument och dans och på olika sätt, det är genuina uttryck för den lovsång som stiger upp från vårt inre.
      Det finns ingen anledning att hålla tillbaka sådant bara för att den omgivande kulturen är skeptisk.

      3. Det finns alltid ett spänningsfält mellan yttre uttryck och det inre innehåll det yttre uttrycket representerar. Där kan vi hamna i olika extremlägen beroende på vad för slags personer vi är eller vad vi väljer att grubbla över och inte grubbla över.

      a) Misstro allt. Exempel: Jag skulle gärna vilja köpa blommor till min fru bara för att glädja henne och jag älskar henne, men jag avstår, för då kan hon tro att jag har en baktanke.

      b) Skyla över allt tvivel genom att dras med i de positiva känslorna.

      4. Att sätta likhetstecken mellan Karismatisk förnyelse och vissa yttre mera påtagliga uttryck som ofta ses är att förväxla form och innehåll. Det primära i Karismatiska förnyelsen är något helt annat än vissa yttre uttryck.

      5. Kom ihåg att också vetenskapliga studier bygger på en grundteori och vissa grundantaganden som heller inte går att bevisa.

  5. Ping: Påven: Karismatiska förnyelsen tjänar och förnyar kyrkan. | Bengts Blogg

  6. annorzzz skriver:

    Krister

    Tro att eller ej, så fanns (vet ej om den finns kvar) den boken i hyllan.

    Jag tror jag läst den.

    Men den är inte överst på måste-listan.

    Allt gott

  7. Anneli Magnusson skriver:

    Bengt,
    Jag hittade en tänkvärd beskrivning av skillnaden på förhållningssätten hos religion och vetenskap i arkeologen Jonathan Lindströms bok ” Medvetandets gåta”. Han definierar den lite förenklat som att religionen förutsätter en högre mening med tillvaron, medan vetenskapen söker svaren på t.ex. varför vi finns överallt och ser den religiösa föreställningen som en möjlighet bland andra.
    Som sagt mycket elände skulle kunna undvikas med en mer insiktsfull och ödmjuk hållning från alla.

    När det gäller strukturen för t.ex. väckelsemöten så är den säkert nödvändigt. Det finns väl inte någon religion där inte kulten är formaliserad? Jag kommer inte på någon i varje fall. Samtidigt blir det lite absurt att Anden tilldelas 10 minuter och sedan ska det åter vara lovsång osv. Jag tycker att det säger mycket om i hur stor utsträckningen religioner handlar om människan och hur lite om Gud. Om du förstår vad jag menar. Det är människors försök att förstå Gud, blidka Gud, prisa Gud det rör sig om. Var Gud är och vad Gud tycker om det hela vet vi mycket lite om.
    Anneli

    • bema skriver:

      Anneli, din beskrivning av karismatiskt präglade möten känner jag inte alls igen. ”Att Anden tilldelas 10 minuter, sedan ska det åter vara lovsång...”)

      Det är ju så att Anden är med hela tiden, också i lovsången. Anden är med i alla gudstjänster hela tiden, också i de mest stillsamma katolska mässor. Karismatiska nådegåvor är ju bara ett sätt bland många på vilket Anden manifesterar sig. Tron förutsätter Anden. Paulus säger att ingen kan säga Jesus är Herre annat än i den helige Ande, och ingen som har Anden kan förbanna Jesus.

      Jo, som troende vet vi mycket om var Gud är och vad Gud tycker. Gud finns i sakramentet, han finns i bibelordet, och han finns i medmänniskan som vi räcker en hjälpande hand, och han finns varhelst människor samlas till bön: Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem, säger Jesus.

      Gud gläder sig när vi upphöjer hans Son och lovsjunger honom. Gud gläder sig åt ödmjuka hjärtan, inte att vi genom magiska offerriter försöker blidka honom:

      Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. (Ef 5:22)

      Därför ber jag er, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. (Rom 12:1)

      Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. (Matt 9:13)

      Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud. (Ps 51:19)

  8. Anneli Magnusson skriver:

    Bengt,
    Om någon religion verkligen kunde hitta hållbara bevis för att just den har rätt,skulle diskussionen vara slut. Likaså om någon gruppering inom t.ex. kristendomen kunde bevisa att de förstått Guds vilja helt och hållet, till skillnad från resten.
    Det är helt enkelt så att vi alla än så länge tror och söker svar. Den ständiga kampen för att med lock och pock eller våld få omgivningen att följa ens egen tro är snarast ett försök att hitta en genväg till trygghet, men det är förstås en återvändsgränd.
    Även detta har jag utvecklat i en blogg för ett tag sedan. http://katolskareformvanner.blogspot.se/2013/06/den-gackande-sanningen.html
    Anneli

    • annorzzz skriver:

      Anneli

      Tro hela evangeliet och bli superkatolsk, eller plocka några godbitar och bli en tvättäkta protestande i valfritt format.

      Antingen eller. Att försöka vara både ock funkar inte i det långa loppet.

      Vincit omnia Veritas

      • Krister Janzon skriver:

        Anneli,
        Det är inga lätta frågor du tar upp – och varför skulle det vara det!

        Du kontrasterar också för mig mycket starkt och märkligt:”Om någon religion verkligen kunde hitta hållbara bevis för att just den har rätt,skulle diskussionen vara slut” & ”Den ständiga kampen för att med lock och pock eller våld få omgivningen att följa ens egen tro” .

        Jag har funderat och kommit så långt som att för mig ligger balansen i att hitta: ”Inte den rätta läran utan att leva i sanning”. Eller alternativt uttryckt: I tillit till Gud och det levande”.
        Krister

      • annorzzz skriver:

        Anneli

        F ö finns det ju apolegetik. Läs Kreefts handbok på svenska. Kyrkan bär sanningen om än i bräckliga lerkärl. Omm någon kan motbevisa detta, är jag den förste att konvertera bort från Kyrkan.

        Vincit omnia Veritas.

    • bema skriver:

      Anneli! du svarar på andra frågor än det som var huvudfokus för vårt samtal.

      När du skriver: ”Den ständiga kampen för att med lock och pock eller våld få omgivningen att följa ens egen tro är snarast ett försök att hitta en genväg till trygghet, men det är förstås en återvändsgränd.” så är det ett mångtydigt påstående som jag har svårt att finna meningsfullt om det inte preciseras.

      ”Den ständiga kampen att med lock och pock eller våld…”
      Detta uttryck behöver du nyansera och förklara för att meningen skall bli begriplig. Avser du religionskrig, fysiskt och psykiskt tvång, så anser jag det förkastligt med sådant. Om du med ”lock och pock” menar den kristna kallelsen över huvud taget att vittna om tron, så menar jag att det inte kan sorteras in under samma begreppsliga paraply som att med tvång försöka ”tvinga” människor att tro. Tron är per definition frivillig, det är en perversion av tron att agera som om den kunde tvingas fram.

      ”…är snarast ett försök att hitta trygghet, men förstås en återvändsgränd.”– Det är en tolkning som kan vara tillämplig ibland, när det gäller våld och tvångsmässigt evangeliserande som inte är grundad i en mogen och utvecklad tro. Andra tolkningar kan vara att det handlar om att använda religionen för andra egoistiska syften, t.ex. utöva makt och inflytande.

      Men äkta evangelisation och vittnande om Jesus menar jag är en akt av kärlek till Gud och till hela mänskligheten. Sådant kan bara ske utifrån en genuin tro och i den helige Andes kraft. Och ja, jag tror det är möjligt, jag avfärdar inte all evangelisation genom att tolka det på det sätt du gör i ovan citerad mening.

      Den andra invändningen mot det du skriver i ditt sista inlägg har att göra med detta att ”hitta hållbara bevis”, och att diskussionen då skulle vara slut.

      För det första är världen inrättad på så sätt att det går inte att hitta hållbara bevis i logisk kunskapsteorietisk bemärkelse. Vår kunskap är ett styckverk och kommer att så förbli. ”nu ser vi dunkelt, såsom i en spegel”, skriver Paulus. (Att hitta en vetenskaplig övertygande grund för tron, är det inte något av det som ligger i begreppet scientologi?)

      För det andra, även om man skulle hitta hållbara bevis på detta sätt, så tror jag inte alls diskussionen skulle vara över bara för den skull. Människan har alltid låtit sig styra av andra krafter än att vara förnuftig. Kampen mellan ont och gott rasar på ett helt annat andligt plan, och vill människan välja det onda, så gör hon det och kan hitta olika sätt att förtränga och fördunkla det som säger att hon handlar fel. Förnuft kan aldrig ersätta tro och andlighet, men tro och förnuft motsäger inte varandra utan kompletterar varandra. Förnuftet och vårt tänkande är också en Guds gåva, och kristendomen sätter en ära i att bruka det fullt ut i kampen för tron, för det sanna och det goda.

      Tron handlar i första hand inte om att ta ställning till en massa fakta och på grund därav välja. Vore det så enkelt behövde vi ingen tro, då vore allt uppenbarat från början. Tron handlar om mötet med en person, Jesus Kristus, om tillit till honom och tillit till Guds uppenbarelse i frälsningshistorien och de heliga skrifterna, och tillit till den Kyrka som Jesus instiftat som håller fram till oss Trons skatt.

      Till vår hjälp har vi fått den Helige Ande som ”skall föra oss in i hela sanningen”. Den helige Ande fördelar sina gåvor på var och en som den själv vill. Den helige Ande är med Kyrkan som gemenskap, och Anden bor i våra hjärtan. Det är otänkbart att Kyrkan skulle kunnat hålla ihop och bevaras så som skett genom århundradena om det inte vore för den helige Ande. Den helige Ande blåser vart den vill, det gäller att vara öppen för den och inte utsläcka den. Men det blir inte kaos, utan Anden harmoniserar också och enar. Som påven sade till journalisterna på planet hem från Rio då han talade om Karismatiska förnyelsen och Anden: ”…how can one stop a Movement that is so free?” The Church is also free! The Holy Spirit does what He wishes. Then He does the work of harmonizing…”

      Den helige Ande är inte teori, utan bygger på praktisk erfarenhet, både i var och ens personliga liv, men också Kyrkans samlade tradition. De heliga skrifterna berättar om Anden, det är en källa till kunskap, den andra är erfarenheten, den personliga och kollektiva, som bekräftar det skriften säger, och även tvärtom: vår egen erfarenhet får en tolkningsnyckel i skrifterna.

  9. Bengt,
    Du skriver så många bra ord ovan, för att granska och svara på de rader av Anneli, som jag gav min summerande reflektion till. Jag har samma ”epistemologiska” kritik av Annelis text som du, men valde att uttrycka det ”från föreställning om möjligheten av rätta Åsikter till sant Levande”, Denna min uppfattning gör också att jag betvivlar värdet av enklare apologetik typ Kreefts handbok, som jag dock läst delar av.

    • bema skriver:

      Krister!
      Jag uppfattade också att du ville säga ungefär samma som jag, men mer komprimerat. Angående din uppfattning om apologetik, så är jag inte så negativ som du. Samma invändningar kan också anföras mot alltför omfattande katekeser, såsom KKK. Men jag tycker att både KKK och apologetik har sin givna plats, bara man är medveten om dess begränsningar. De kan aldrig ersätta den levande tron i levande livet. Därtill är bokstaven för begränsad. Men apologetiken är som byggnadsställningar, strukturskapare något att haka upp tanken på allteftersom vi fördjupar oss i tron och försöker få ett större grepp om innebörden i kyrkans tro. Språket och begreppen är trots allt det vi har, och om vi underkänner möjligheten att skapa hjälpstrukturer för att resonera, hur kan vi då över huvud taget komma med några anspråk på att ha åsikter om eller insikter i ”sanningen”.

  10. Krister Janzon skriver:

    Bengt!
    Jag får modifiera min skrivning om apologetik och katekes: Visst har de sitt värde och det finns så
    många olika exemplar i bägge gengrerna – precis som vi människor är olika ”mixade” så behövs säkerligen olika av dessa. Newmans Apologia och Holländska katekesen t ex.
    Om Kreefts handbok (på svenska?) så får jag kolla om det är samma bok jag läst lite av, efter tips i St Josefsföreningen för något år sedan. – Goggle ger en mäktig lista på honom:
    http://en.wikipedia.org/wiki/Peter_Kreeft
    Så jag tar tillbaks mitt omdöme, känner du till honom närmare?

  11. Ping: Spännande samtal om tro, ekumenik och ny evangelisation | Bengts Blogg

  12. Ping: Mitt inlägg i Dagen idag: Den kristna splittringen har uppnått bäst före-datum | Bengts Blogg

  13. Ping: Tillbaka till källorna för framtidens ekumenik – Djurfeldt: ”Alla bottnar vi i pingstundret” | Bengts Blogg

  14. Ping: Spännande ekumenisk debatt kring ärkebiskopsvalet i Svenska Kyrkan | Bengts Blogg

  15. Ping: Ortodoxa kyrkor i Ukraina | Bengts Blogg

  16. Ping: Fader Cantalamessa till kurian: Det personliga mötet med Jesus från Nasaret avgörande för varje kristen | Bengts Blogg

  17. Ping: Antje Jackelen hos påven | Bengts Blogg

  18. Ping: Påvens predikant f Raniero Cantalamessa profetiskt ekumeniskt budskap till Anglikanska kyrkans 10:e generalsynod | Bengts Blogg

  19. Ping: Påven till Lund. Lutherjubileet bortre parentesen på 500 års schism? | Bengts Blogg

  20. Ping: De kristna initiationssakramenten i Katolska domkyrkan på påsknatten och Andens dop | Bengts Blogg

  21. Ping: Vidga samfundsperspektivet. Vi måste på allvar börja fokusera på den enade Kyrkan | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s