Vanlig mänsklig anständighet att tala med alla riksdagspartier

Jag har aldrig förstått det upphaussade läget kring Sverigedemokraterna och huruvuda man skall samtala med dem eller inte. Jag har inte heller förstått drevet mot Anna Kindberg Batra och anklagelsen om otydlighet i hur man skall hantera SD.  Självklart gäller samma regler för mellanmänsklig  kontakt då man möter partiets företrädare i Riksdagens korridorer som för alla andra, och samma regler också då man strävar att agera konstruktivt i ett knepigt parlamentariskt läge. Det är inte samma sak som närmare samarbete.

Stäng dörren för SD säger Björklund. Ja, men den är ju redan öppen genom att de finns i Riksdagen.

Jag vill inte sätta mig i en regering som är beroende av SD säger Annie Lööf. Ja men det är ju en realitet redan idag. Genom att SD är ett vågmästarparti, och sannolikt kommer att förbli så även i nästa val, så är det en realitet att hantera, så enkelt är det.

Så länge övriga partier inte vill låtsas om det, så lämnar man scenen åt SD som tillåts dominera. Det känns ganska självdestruktivt, inte bara för det egna partiet, utan för hela den parlamentariska processen.

Det finns a priori inget A- och B-lag, de onda och de goda, i vår mänskliga gemenskap där partibeteckningen skiljer ut vem som hör till vilken sida. Vad som är ont och gott, vad som är rationell politik och inte utrannsakar vi i samtal, inte genom att i förväg klistra etiketter på varandra.

Ja, SD har nazistiska rötter, ja, det finns fortfarande en svans av djupt beklagliga existenser som hänger fast vid SD och hör till den grupp av människor som ger uttryck för rasistiska slagord på sociala media och i hatfyllda demonstrationer. Det skall vi ta avstånd från. Men de flesta av SD’s politiker och väljare är inte sådana, utan hyser värderingar och politiska åsikter som är fullt legitima och kunde höra hemma i vilket parti som helst. Det är ungefär det jag hört Anna Kindberg Batra säga, konstigare än så är det inte.

Jag förstår att de rödgröna kämpar på alla sätt för att kleta brun färg på alla som vill samtala med SD, för de riskerar att förlora sin makt om Alliansen prövar att bilda regering med hoppande majoriteter som även innefattar SD. Men i själva verket är det så den nuvarande röd-gröna regeringen också gör.

Den som blir ny partiledare för M kommer förmodligen att agera lite mera reserverat mot SD än vad AKB gjorde för att lugna kritikerna, men i sak kommer inget att ändras i Moderaternas hållning till SD.

Jag tror SD idag inte utgör något reellt hot mot samhällsgemenskapen. Ett större hot är om demokratibärande partier är för klena i att positivt stå upp för demokratins värderingar och istället stirra sig blinda på yttre fiender och att kortsiktigt vinna väljarstöd. Att positivt stå upp för vårt demokratiska arv som sätter människovärdet i centrum är det som vaccinerar oss för kuppmakare som försöker ta över. Jag är betydligt mer rädd för oligarker som Erdogan, Kaczyński, Orban, och Putin som föraktar och utmanar de demokratiska systemen än för SD. Populistiska partier i hela Europa är på nedgång. Jag tror också Trumps dagar är räknade och att det demokratiska systemet i USA är stabilt nog att överleva honom.

Att kalla människor högerextremister eller försöka smeta brun färg på alla som på något sätt håller med om även högst rimliga idéer som SD framför är ett förhållningssätt man möter, särskilt från människor långt till vänster, men även från journalister, politiker och människor med hög position i samhället. Man bryr sig inte om att lyssna till vad människor faktiskt säger, utan har i förväg bestämt sig för att de hyser onda rasistiska eller högerextremistiska tankar. Man klarar inte att tala med och se sina motståndare i ögonen ens utanför debattscenen.

Ibland blir det rent konspiratoriskt så att dialog omöjliggörs. Ett typiskt exempel är Opinion live 17 aug där en person skrek högerextremism minst fem gånger åt Paula Bieler (SD) och Ann Heberlein (M). Ann Heberleins redogörelse av sin upplevelse av det som hände i kulisserna i anslutning till debatten ger en aning om hur klimatet kan vara ibland.  Ett annat exempel är den anspända Israel-debatten i Svenska kyrkan.

Kan vi inte samtala med varandra och respektera varandra som medmänniskor och skilja på sak och person, så får vi ett ganska jobbigt och orationellt klimat också i politiken. Gärna hård debatt och tuffa fighter, men skilj på sak och person och lyssna in vad som faktiskt sägs. Det ger klarhet och främjar både politisk samverkan och bidrar till att sanningen kommer fram och de verkligt skadliga idéerna avslöjas. Så fungerar svensk politisk debatt när den är som bäst, men när man kommer in på Sverigedemokraterna verkar allt bli som förbytt.