Räcker ej längre att stå på traditionen. Ny evangelisation är det som gäller – Vi är tillbaka i kyrkans första tid

Jag är 66. Under min livstid har jag fått erfara utvecklingen från ett enhetssamhälle där kyrkan stod tryggt mitt i byn till ett sekulariserat samhälle där den unga generationen nästan är andliga analfabeter och där det inte är naturligt att gifta sig, döpa barn eller ens ha begravning i kyrkan.

Utvecklingen är likartad över hela västvärlden. Läs denna artikel i Spectator som beskriver läget i Storbritannien.

I Sverige har vi ett kyrkopolitiskt system med Svenska kyrkan där många kyrkopolitiker inte ens är troende, än mindre besöker de alltmer folktomma gudstjänsterna. Svenska kyrkans ledning framstår alltmer som om de vore ett management-team för vilken sekulär organisation som helst och glömmer bort vad som egentligen skulle vara kärnverksamheten: Att fira gudstjänst och vittna om Jesus Kristus. Att ett 40-tal församlingar som granskats nu visar sig ha spenderat stora belopp på på dyra konferensresor med inbakade nöjen utomlands är ett tecken på en kultur av arrogans, självrättfärdighet och toppstyrning. Tänk om kyrkopolitikerna istället skulle använt tid och resurser till att gå i kyrkan, be och satsa pengarna på de fattiga, så skulle det ha gett mångdubbelt mer.

Ett hoppingivande tecken är att denna utveckling inte sker obemärkt, utan ger upphov till spänningar och kritik inom organisationen, och som när det gäller det nya kyrkohandboksförslaget långt utanför den interna organisationens gränser. Det senare ett tydligt tecken att Kyrkan angår oss alla, trots att Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder.

Samtidigt finns en annan sida av Kyrkan med levande och bedjande gemenskaper och församlingar som drar till sig nya troende, som växer i Andens gåvor och i socialt engagemang. Sådana oaser hittar man både inom Svenska kyrkan, och inom den övriga mångfacetterade kristenheten.

Situationen ser likadan ut över hela Europa. I Tyskland töms kyrkorna, men också tidigare starkt katolska länder som Polen och Irland går samma utveckling till mötes. Ett sätt att beskriva detta är att vi lever i ett post-kristet samhälle och att Kyrkan spelat ut sin roll. men riktigt så enkelt är det inte. Om vi skulle tänka bort kyrkan och den kristna traditionen från kulturen och samhället, så skulle det nog vara många fler än de idag aktivt engagerade kristna som skulle känna att de saknade något.

De folkkyrkokristna som gärna döper sina barn, kanske gifter sig i kyrkan och absolut inte kan tänka sig begravning utan präst, men som i övrigt är ljumt engagerade i sin kyrka har någon slags förtröstan på att Kyrkan ändå finns där och kommer att bestå och fortsätta att bidra med positiva värden till samhället som andlighet och moral utan att det kräver något slags engagemang från dem själva. Ledare för kyrkorna å sin sida hoppas på dessa folkkyrkokristna som en tyst majoritet, och om man bara fortsätter som tidigare kommer de att återvända till de tomt ekande kyrkovalven.

Men sådana förhoppningar är naiva och fåfänga. Benedikt XVI adresserade denna fråga mycket explicit under sitt besök i Storbritannien 2010. ”Business as usual” håller inte längre, sade han till 80.000 katoliker församlade i Hyde Park:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Det finns också fundamentalistiska och karismatiska grupper som dömer ut folkkyrkligheten och är övertygade om att de är framtidens kyrka, och att en andlig väckelse är svaret. Men hur ivriga och segervissa dessa grupper än är i sin retorik, så tenderar dessa rörelser att inte hålla vad de lovar. Det finns en uppflammande entusiasm, vissa utvecklas till megakyrkor med betydande församlingstillväxt, men de blir trots allt isolerade företeelser som betraktas med skepsis av stora delar av samhället och når inte riktigt ut till yttervärlden på ett sätt som skulle behövas för att man skall kunna tala om en folkväckelse.

Hur det än är, så måste vi erkänna att Kyrkan befinner sig i en helt ny situation. Det går inte längre att förlita sig på gamla strukturer, vare sig det handlar om att befästa gamla liturgiska och sakramentala traditioner eller som pingst-karismatiska megakyrkor försöka kopiera den karismatik som rådde i urförsamlingen för 2000 år sedan.

På ett sätt är situationen likadan som under Kyrkans första tid, då gällde det att evangelisera en hednisk värld, nu handlar det om att evangelisera en post-kristen värld.  Lika mycket nu som då är vi beroende av den Helige Ande som en kraftkälla, men Anden är ju levande och dynamisk, det räcker inte att härma vissa beteenden. Den entusiasm och andefylldhet som fanns i urkyrkan måste appliceras på en riktig bedömning av de utmaningar som finns i vår tid.

I ett tidigare inlägg skrev jag om att vi måste gå in i ett nytt sätt att tänka där vi betraktar kristenheten som helhet. Inget enskilt församling kan lägga beslag på en aspekt av den kristna trosarvet och hävda att det räcker. Full gospel är vad som gäller, och kristenheten har inte råd att vara splittrad längre om nyevangelisationen av vår tid skall bli effektiv.

Vi behöver:

• Återvända till källorna, hålla fast vid den apostoliska tron och ta till vara den andliga erfarenhet som utvecklats i Kyrkan under 2000 års tid.
• Ta tillvara folkkyrkan.
• Ta till vara och utveckla de andliga nådegåvorna.

 

Folkkyrkan:

Många folkkyrkokristna är öppna för ett andligt liv men finner ofta att det är svårt att få utlopp för det inom den etablerade kyrkans ram. Den folkkyrkokristenhet som finns kvar genom den roll Kyrkan spelat i vår kultur under århundradena är en stor resurs som inte får schabblas bort. Kyrkan måste utveckla ett förhållningssätt som inkluderar och inte skrämmer bort de folkkyrkokristna. Det är ett misstag att tro att detta sker genom mindre andlighet eller genom att uppluckra trosinnehållet. Det finns både inom Katolska kyrkan o Svenska kyrkan o frikyrkor många goda präster och pastorer som är älskade och omtyckta av sin församling och som utan att kompromissa med trons innehåll har en pastoral hållning som bygger på barmhärtighet, hjälp och stöd, inte ställa krav på andliga elitprestationer och som hjälper människor att leva i vardagen och där söndagsgudstjänsten blir ett naturligt centrum, inte en tung plikt att prestera. Detta är också andan i Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spec och en anda som genomsyrar hela påve Franciskus pontifikat med hans betoning av barmhärtighet, relationsbyggande och att dela och ha förståelse för människors vardag och engagemang för de fattiga framför att som fariseerna lägga tunga ok på människors axlar.

 

Den Helige Ande:

Den pingstkarismatiska dimensionen, det som inom Pingströrelsetraditionen kallas Andens dop och praktiserande av de andliga nådegåvorna är ingen speciell spiritualitet i Kyrkan förbehållet några få. Varje kristen behöver i sitt liv göra ett existentiellt val och medvetet säga JA till Jesus Kristus som Frälsare och Herre. Denna situation där Jesus kallar och människan öppnar dörren genom sitt medvetna och aktiva JA kallar vi omvändelse. Alla som gjort denna erfarenhet vet vad jag menar. Detta är också grunden för att i praktiken öppna sig för den Helige Andes gåvor. Detta bör vara givet att beakta i samband med konfirmation och nyintroduktion av vuxna i det kristna livet och vuxendop.

Läs mera: Blås liv i Nådegåvan

Men vi vet att det är lätt att överge sin första kärlek, och Andens liv kan svalna i oss, därför finns också behov av förnyelse. Förnyelse av doplöften, förnyad bön om den Helige Andes utgjutande. Detta kan med fördel erbjudas i församlingarna i form av förnyelsekampanjer och erbjuda program som t.ex.Alpha-kurser eller Liv i Anden-seminarier under tiden mellan Påsk och Pingst.

 

Business as usual håller inte längre.

Kristenheten har en och samma Herre, Kyrkan är EN, det nya paradigmet är att ha detta framför ögonen framför det egna samfundets angelägenheter.

 

 Bilder från Kristi Lekamens procession, Södermalm Stockholm