Sverigevänner(!) – Är det rasism eller politisk dumhet och brist på mod som är problemet i Sverige idag?

Sverigevänner räknar jag med att vi alla är, alla svenska medborgare oberoende av härkomst och politisk hemvist, också många som vistas här utan att ha svenskt medborgarskap, det är inget SD har monopol på att kalla sig.

Ju mer jag tänker på det, ju mera hysteriskt och manipulativt tycker jag talet om rasismen som den stora faran vi måste skydda oss från idag är. Som under McCarthy-eran i 1950-talets USA där man jagade kommunistagenter i varenda buske ser vänstern idag rasister överallt.  Visst, det finns en äkta rasism som är otäck och oacceptabel, den är ofta öppen och uppenbar, och den sätter vi stopp för i det öppna demokratiska samhällets namn, byggt på grundläggande etiska principer om människovärde och alla människors lika värde. Det är värden som är universella, naturrättsligt baserade, och som i  västerlandet nedärvts bl.a. genom våra kristna rötter. Därför har vi partier i Europa idag som kallas kristdemokratiska, och den katolska socialläran är uppskattad också av många sekulära politiker som grund för det goda samhällsbygget.

Är vi inte stolta över detta? Tror vi inte att vi människor som är skolade i demokratiska tänkesätt, våra politiska partier är kapabla att försvara detta? Ibland talas om fruktan för rasismen på ett sätt som om den vore en hydra som sticker upp sina armar och fångar oss varhelst vi inte har en total vaksamhet varje ögonblick. Klappjakt på rasister äger rum, det börjar likna mer och mer häxprocesser där varje liten problematiserande reflektion som inte passar in i den smala åsiktskorridoren genast klassas som xenofobi och att man redan är smittad.

Ängsligt måste vi intala oss om att 87% av oss svenska medborgare inte är rasister, men vi måste noga akta oss för att beblanda oss med de 13% SD-sympatisörerna, för då riskerar vi att smittas också, så bräckliga är vi, så svaga är grunderna för det demokratiska samhället att vi måste hålla oss med en elit som skyddar oss och talar om vad som är OK och inte OK att tycka. Och samlas i en stad ett gäng nazister på ett tiotal personer som inte har något som helst makt så måste man ringa i kyrkklockorna, så farligt är det. Svenska kyrkan prisas för sin samhällsinsats när man gör detta. Vad skall vi då ta till när det verkligen är fara å färde?

Klart är att det finns äkta rasism bland ledande personer i SD, det vittnar alla skandaler med järnrör och annat som förekommit tydligt om. Men alla som röstat på SD är inte rasister, och man säger i alla fall att man vill göra upp med sitt rasistiskt förflutna. Jimmie Åkesson har rätt i att vi har lyckats dåligt med integrationen i Sverige och att varje krona blir mer effektiv om man hjälper flyktingar i deras närområde. Ingen debattör har motsagt detta. Men istället för att ta dessa frågor på allvar skriker man att SD är rasister och gör dem till syndabockar som får bära våra egna brister. Så får vi själva framstå som alltigenom goda och präktiga. Ett bekvämt sätt för de andra partierna att slippa på allvar gripa sig an med de viktiga integrationsfrågorna och ge människor som oroar sig för detta trovärdiga svar.

Fi behövs som en blåslampa för att föra upp de feministiska frågorna på agendan, så resonerar Gudrun Schyman, liksom MP tidigare bidrog till att föra upp miljöfrågorna. På motsvarande sätt kunde man ju tänka sig att SD bidrar till att föra upp integrationsfrågorna på agendan, men istället för att ta chansen sticker våra kära politiker huvudet i busken och ignorerar ett parlamentariskt underlag på 13%.

SD behöver kännas på pulsen i konkreta förhandlingar om budget och politiska sakfrågor. Sluta upp med beröringsskräcken. Den som är säker på var man själv står behöver inte vara rädd att smittas. Kommer man inte överens i förhandling om en sakfråga, så är det där gränsen går, inte i att ignorera och vägra förhandla, det blir bara dumt och gör att politikerföraktet ökar, och SD får ännu fler missnöjesröster.

I det komplicerade parlamentariska läge vi nu befinner oss i tycker jag det är oansvarigt att lämna åt sidan 13% av det parlamentariska underlaget och inte ens försöka sig på att använda det på ett konstruktivt sätt genom dialog med dem som företräder det. Det är helt enkelt ohyfsat och dumt. Civiliserade människor pratar med varandra, inte vänder varandra ryggen. Det uttrycker också ett förakt för demokratin och det parlamentariska system vi har.

Det är inte av rättfärdiga moraliska skäl man vägrar samverka med SD, utan det är ren partitaktik. Vänstern har mest att vinna på att upprätthålla bojkotten och är nog glada att de fått med Alliansen på detta eftersom den blockerar en fortsatt borgerlig regering (eftersom SD rimligtvis kunde räknas till det borgerliga blocket då de mestadels voterar med dem).

Vår politiska elit går framåt i flock rädda att inte vara tillräckligt antirasistiska. Istället för att gripa sig an med de verkliga integrationsfrågorna säger Reinfeldt att vi måste öppna våra hjärtan, som om allt handlade om attityder. Det behövs ingen integrationspolitik, bara vi ännu mera jagar ut rasistdemonerna ur våra hjärtan, så löser sig allt.

Det är viktigt att alliansen nu håller ihop i opposition och att man är beredd att axla regeringsansvaret i en framtid som kanske inte är så avlägsen om det skulle bli nyval. Ett alternativ som jag tror vore mycket bra om det är möjligt är att Alliansen och S tillsammans bildar en majoritetsregering. Det kräver mycket ödmjukhet, självövervinnelse och kompromissvilja från alla parter men skulle nog vara ett stabilt alternativ om man lyckades.

Läs också:

Marcus Birro: Utkast till Politisk analys

Sakine Madon: Media knuffade väljarna i SD´s famn

Nalin Pekgul: Ingen tar problemen på allvar