Inkarnationen det verkligaste av allt i postmodernismens tidevarv

Jag läste K G Hammars artikel i Kyrkans tidning ”Ja, Kristus är en tankekonstruktion” en gång till för att förstå bättre vad han verkligen menar och vad han sagt och inte sagt.

Hammar skriver:

”För mig är det inget nedvärderande att säga att något är en tankekonstruktion. Det är en del av våra livsvillkor. Vi tolkar det vi erfar hela tiden, och vi konstruerar våra tolkningar av det språk och de bilder vi har tillgång till. Vi återanvänder språk som tidigare använts i andra sammanhang, helt enkel för att göra oss begripliga. Vi utgår ifrån att Jesus är historia även om vi inte har tillgång till denna historia helt och fullt. Inkarnationen fortsätter och är allestädesnärvarande. Gud besöker oss inte, som i den antika världsbilden, utifrån. Gud är närvarande och fördold hela tiden i den enda verklighet vi har att förhålla oss till. Om vi är ense om att tyngdpunkten ligger här och nu, så kan vi väl låta det vara rymd kring våra olika tolkningar av där och då.”

Utgångspunkten var Jesus uppväckande av änkans son i Nain och hur den händelsen beskrevs och förstods av folket då och hur vi tolkar den nu, men jag förstår det så att hans resonemang är utsträckt till hela Kristusmysteriet, uppståndelsen, den tomma graven, hur han undere 40 dagar därefter visade sig för olika personer i olika sammanhang, vid ett tillfälle för flera hundra på en gång.

Det är klart: Hammar gör sig till tolk för ett postmodernistiskt tänkande: Det går inte att säga något absolut sant om verkligheten. Sanningen är det som framträder för mig, det som jag konstruerar och förstår i mina tankar. Min sanning är sanning för mig, och din sanning är sanning för dig. Om detta är den allmänna filosofin, så är det klart att man tar med sig det tänkandet in i teologin också.

En filosof som gick verkligen långt i att resonera så var Schopenhauer som hävdade att världen finns bara i min föreställning, som en dröm. Vi kallar det kunskapsteoretisk solipsism. Men denna totala metafysiska subjektivitet är opraktisk. Ofta tar vi ändå våra sinnesintryck för givna och sluter oss till att de berättar något väsentligt om verkligheten. Vi talar då om naiv realism. Då upphör solipsismen att vara ett filosofiskt problem.

Till vardags är vi naiva realister. De flesta kristna är det också när det gäller det mest centrala i vår tro: Jesus uppståndelse. Åke Bonnier hör till dem: ”jag menar ju väldigt tydligt att korsfästelsen och uppståndelsen var en historisk realitet”. (Dag Sandahl är dock ändå inte nöjd med hans teologiska renlärighet som biskop i Svenska kyrkan). Stenen var bortrullad, graven var tom. Han visade sig under fyrtio dagar därefter i olika sammanhang för lärjungarna. Men det var ingen vanlig kropp vilket öppnar upp gränsen mellan vår naturalistiskt förstådda värld och andra dimensioner vi inte förstår. Han kom in genom stängda dörrar. Han kunde slå följe med dem, men de kände inte igen honom förän han bröt brödet, och då plötsligt kände de igen honom. De fick inte röra vid honom, bara Thomas som tvivlade erbjöds att röra vid hans sår.

För mig är Kristus uppståndelse lika verklig som en färjas färd över Östersjön. För 4 år sedan åkte jag med några vänner ut i skärgården. Det var en stilla sommarkväll i Stockholms vackra arkipelag. Plötsligt dyker en av de stora färjorna som trafikerar Östersjön upp mellan två gröna öar. Några ögonblick senare har den försvunnit bakom skogsranden, och allt är stilla igen. Jag kommer ihåg en förnimmelse jag hade att jag tänkte: Hade färjan verkligen passerat där, eller drömde jag bara?

I min tanke konstruerar jag att, färjan lämnade Stockholm, glider fram över Östersjön och Finska viken, når Tallin och vände nästa dygn tillbaka till Stockholm, vilket jag sluter mig till eftersom jag inte hörde på nyheterna om någon större båtolycka dagen därpå. Jag bestämmer mig i min naiva realism att lita på min varseblivning och tankekonstruktion och att det faktiskt finns en verklighet bakom.

Händelseförloppet som berättas i Bibeln tror jag också finns en verklighet bakom. Vittnena har sett, varseblivit, på samma sätt som jag varseblev färjan. Av det konstrueras en tanke. Trons grund handlar om människor som sett, minns och förmedlar till en mottagare. Mottagaren, i detta fall jag, har tillit till vittnesbördet.

Jag tror på Jesus Kristus, hans död, hans uppståndelse som något som finns i en verklighet utanför mig själv, inte bara påhittat av mig eller av vittnena som förmedlat det, precis som jag tror på Tallin-färjans färd över Östersjön som något verkligt utanför mig själv. Kärnan i den kristna tron är att Gud blivit människa, kommit in i vår mänskliga värld för att människan skall bli frälst. Inkarnationen är därför något mycket påtagligt, som rör vår realistiska fysiska verklighet här och nu, samtidigt som den visar hän på en större verklighet som transcenderar vår naturalistiskt uppfattade tillvaro. Det är också därför Kristendomen är så inriktad på det sociala, på kärleken till nästan, att göra gott och hjälpa de nödlidande. Genom att Gud blev människa har människan blivit gudomliggjord och längtar efter helgelse och befrielse från det förgängliga (jfr Rom 8:20-23).

K G Hammar har rätt i att Kristus finns som en konstruerad tanke i vårt medvetande, precis som färjans färd över Östersjön. Men inkarnationens outsägliga mysterium och relevans för vårt liv framstår samtidigt plötsligt som den mest påtagliga verklighet som finns, världsalltets centrum, Ordet som fanns i begynnelsen, Alfa och Omega.

Trons skatt – något som kommit till oss, inget vi skulle kunna hitta på eller uppfinna själva.

Bilden: Den uppståndne från Korsväg Jasna Gora, en serie målningar av konstnären Duda Gracz som finns i Jasna Gora-klostret i Czestochowa där man känner igen många personer och händelser från Polens och Europas historia under 1900-talet.

uppdat 2013-11-14 07:01