Under sista decennierna på 1900-talet fick vi en ny utveckling inom kristenheten med nya pingstkarismatiska församlingar, helt fristående från etablerade samfund, men också av annan karaktär än klassiska pingstförsamlingar. Dessa har inneburit en utmaning både för de äldre etablerade samfunden och för pingstförsamlingarna.
I Sverige har vi Livets Ord som känt exempel, och debattens vågor har ju gått höga till hur man skall ställa sig till denna nya utveckling. I Europa och Nordamerika är det tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (Jfr Ulf Ekmans bok Andliga rötter), medan i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor.
Undertecknad med pastorer från Trosrörelsen på studieresa till Rom okt 2011
Utmaningen ligger inte så mycket på det läromässiga planet, där skiljer de sig inte från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. Det finns en entreprenörsanda och ett tänkande ’utanför boxen’, helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Det finns en kreativ anpassning till det moderna samhället med flexibla strukturer lätt att adaptera sig till, man bildar nya församlingar, man bryr sig inte så mycket om traditionella kyrkolokaler, utan samlas lika gärna i en industrilokal i stadens utkant eller i hemmen. Det finns ett nätverksinriktat arbetssätt som gör att man lätt når ut i det sekulära samhället med evangeliet.
Man har en syn på ledarskap där ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt. Detta gör att man lyckas där andra inte lyckas utan bara suckar över hur det sekulära samhället lägger sig som en våt filt över kyrkorna som tvingas avveckla sin verksamhet alltmer. I Svenska kyrkan ser vi hur medelåldern är hög bland kyrkobesökarna och det är glest i bänkarna. Man tvingas stänga och göra strukturförändringar, församlingar slås samman. I Katolska kyrkan i Tyskland rapporteras om samma utveckling.
Med dessa nya församlingar fungerar det inte sällan annorlunda. Livets Ord i Uppsala har mer än 3000 medlemmar och deras gudstjänster är välbesökta och livfulla. Man har framgångsrika missioner i andra länder, och ett högt uppskattat utåtriktat socialt arbete i Uppsala. Nyligen tog man över driften av en verksamhet för hemlösa som annars skulle ha lagts ner. Deras Europakonferens som anordnas varje sommar är en av de mest välbesökta och välorganiserade kristna konferenserna med stor ekumenisk bredd och talare från hela kristenheten. Bland katolska talare märks prästen Peter Hocken och Charles Whitehead.
Mottagandet från resten av kristenheten har varit blandat. Många uppskattar dessa församlingar som ett välkommet bidrag till kreativitet och liv i den samlade kristenheten, andra är kritiska. Entreprenörskapet innebär också att man på det praktiskt ekonomiska planet hittar sätt att finansiera verksamheten, de olika missionerna och det utåtriktat evangeliserande arbetet. Man kan bilda stiftelser, där det kan bli en intern dominans av pastorns inre krets. Alla förstår att denna sammanblandning av ekonomisk och andlig makt om den missbrukas kan gå väldigt fel, och så har det också gjort i många fall, vilket är en anledning till att denna typ av församlingar fått dåligt rykte.
I Livets Ords fall tycks dock inga oegentligheter eller skandaler stå att finna, trots att säkert både interna kritiker och den sekulära pressen vänt på alla stenar för att söka hitta sådana. Iställen tycks församlingen växa och bli en alltmer etablerad och accepterad del av den ekumeniska kristenheten. Dagen hade 2008 en artikelserie då man granskade församlingen ur alla synvinklar, också, t.ex. ekonomi, ledarskap, ekumenik.
I övrigt finns mycket dokumentation. För Ulf Ekmans teologi och Livets ords historia är första delen av Ekmans memoarbok självklar grundlitteratur, liksom den teologiska boken Andliga rötter. Den teologiska tidskriften Keryx som ges ut av Livets ords förlag håller hög klass och läses långt utanför Trosrörelsens gränser.
Men det finns det en liten men intensiv grupp kritiker som framhärdar i sin kritik. Kritiken kan se olika ut.
- Maktkoncentrationen till den Ekmanska familjen i Livets Ords stiftelse.
- Auktoritärt ledarskap
- Predikar ett antievangeliskt budskap som man kallar ”framgångsteologi”.
- Att man är för öppen mot Katolska kyrkan
- Att man distanserar sig från liberalteologi
Den första punkten är kanske den mest substantiella. För även om man inte kan påvisa att några oegentligheter har begåtts och att pengar som kommer in förvaltas bra och används vidare i evangeliserande projekt, så kan man ju ha principiella synpunkter på en sådan sammanblandning av ekonomisk och andlig makt.
Anklagelsen för auktoritärt ledarskap kommer huvudsakligen från en grupp avhoppare som på mer eller mindre goda grunder blivit kränkta och fortsätter att vara i bitter fejd med församlingen. Kritiken kan också vara av ideologisk art. I början fick församlingen sekt-stämpeln på sig och det har skrivits spaltmeter i tidningarna om detta. Det finns alltid risk med nya rörelser, särskilt i sin början att man agerar på ett omoget och överdrivet sätt utan att ha tillräckligt själavårdande kompetens, det kan även gälla grupper inom t.ex. Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Därför är det oerhört viktigt med gott ledarskap. Idag kan jag inte, utifrån den relativa täta kontakt jag haft med Livets Ord se det på annat sätt att det är en församling med öppenhet och ett sunt klimat, kanske bättre än det är på många håll inom kristenheten inkl Katolska kyrkan.
Är man tydlig och profilerad i sitt ledarskap, så går det inte att undvika att man också får fiender och de som är missnöjda. Det vet alla chefer. Kanske kunde man säga att en kyrka utan kättare och utan konflikter är ingen levande kyrka. Alla konflikter måste hanteras på ett bra sätt, men det är kanske omöjligt att undvika alla, och en del förblir bittra motståndare som gärna ger publicitet åt sin kritik. Avhoppare från Liverts Ord finns inom många samfund, också Katolska kyrkan, en del har lämnat kristen tro helt. Per Kornhall, själv med i Livets ord under 17 år har skrivit en bok där han beskriver församlingen som en manipulativ sekt.
Ulf Ekman återger sina tankar om ledarskap och den balansgång man måste gå i boken En andlig ledare:
”Idag är människor allergiska mot maktstrukturer. För sitt inre kan de se diktatorer och charlataner som utnyttjar och förtrycker det enkla folket. Sådant har inget med det kristna evangeliet att göra. Men risken är att när man vill undvika det ena diket, hamnar man i det andra. När vi vill undvika ett auktoritärt ledarskap kan vi hamna i den situationen att vi inte får något ledarskap alls.”
Angående framgångsteologin, så är det från början ett tveksamt begrepp. Har den någonsin funnits, eller är det en uppfinning av kritikerna? Ulf Ekman skrev en artikel i Keryx om detta 2011. I vilket fall finns ingen som helst grund för att idag påstå att Livets Ord besjälas av den nidbild av evangelikal kristendom som framgångsteologi har beskrivits som.
Att man är för öppna mot katolsk tro: Ulf Ekmans syn på kyrkans väsen har föranlett till att han med tiden fått en större öppenhet mot de gamla samfunden. Detta har föranlett kritik framförallt från andra frikyrkliga församlingar som tidigare räknat Ulf som en själsfrände inom den evangelikala protestantiska kristenheten. Ulf betraktas inte längre som en pålitlig protestant utan anklagas för att ”hoppa på tåget till Rom”. Ett centrum för den kritiken har varit den antikatolska bloggen Aletheia.se. På Aletheia har också framförts stark kritik mot den ekonomiska maktkoncentrationen.
Distansering från liberalteologi: Livets Ord tar klart ställning mot liberalteologi. Det gäller både i grundläggande lärofrågor och i dagens mycket heta frågor som abort, äktenskap och familj där man omfattar traditionellt kristna värderingar. Här går kanske den största skiljelinjen inom kristenheten idag, den skär genom alla samfund och blir ibland mer betydelsefulla än samfundsgränser. Men inte Livets Ord: Man står tydligt i opposition till liberalteologi. Därför blir man en stötesten för dem som omfattar liberalteologiskt tänkande och en bundsförvant till dem som är på andra sidan.
Sedan 1960-talet har Katolska kyrkan radikalt ändrat riktning och börjat arbeta aktivt för kristen enhet. Påvliga rådet för kristen enhet etablerades 1960 och 1964 antog Andra Vatikankonciliet dekretet om ekumeniken. En grundtanke var att den helige Ande verkar också i de andra kyrkorna och samfunden, och att dessa också, om än inte fullständigt, är inlemmade i Kristi enda kropp. Men denna nya inriktning har ännu inte radikalt slagit igenom i det katolska medvetandet. I attityder lever reminicenser av gammal triumfalism kvar som innebär att ekumenik helt enkelt handlar om att de andra samfunden ”återvänder” till Katolska kyrkan. Progress i ekumeniskt samarbete kräver att dessa övervintrade attityder utmanas.
I oktober 2011 var jag med Trosrörelsens (där Livets Ord ingår) pastorer på Studieresa till Rom. Där träffade vi biskop Brian Farrell på Påvliga enhetsrådet. Han berättade att man har en pågående ekumenisk dialog med de flesta kyrkor och samfund. Det är inte upprättad någon formell dialog ännu mellan Katolska kyrkan och de nya icke samfundsanslutna församlingarna, men biskop Farrell påpekade att man är intresserad av att ha informella samtal med dessa också.
Många som är ovana vid pingströrelse och karismatisk förnyelse betraktar pingstkarismatiska uttryck som ytliga, individualistiska och inte tillräckligt samlande för den större gemenskapen, och så kan det givetvis bli om det urartar. Peter Hocken, katolsk präst, forskare och expert på karismatisk förnyelse och pingströrelse konstaterar att tillbedjan har en central plats i de nya pingstkarismatiska församlingarna och kan lyftas upp till en djup andlig gemenskap med fokusering på Gud, Jesus och den Helige Ande i ett liturgiskt skeende helt i linje med de betoningar som lyfts fram i Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution. De nya pingstkarismatiska församlingarna är mycket mer inriktade på firande (eng: ”celebration”) än den klassiska Pingströrelsen, och Hocken konstaterar:
”No sane person celebrates alone! Celebration is necessarily holistic and requires a liberation in the participants to worship with body, heart, mind and spirit. This experience reveals the Church as a celebrating community, an idea that is familiar to liturgical experts though not usually in this form.” (Tal vid konf om pingstkarismatisk teologi på Livets ords Teologiska Seminarium 2011)
Synen på ledarskap utmanar också i dessa nya församlingar där fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:
“Their priests … should be the object of their particular affection. They should regard them as sons and friends.”
Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna i Katolska kyrkan är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen.
Katoliker betonar ofta att nåden förmedlas i och med ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga, men detta förhållningssätt tycks inte vara gynnsamt för att ta fram inspirerade ledare, något som kanske är en oundviklig följd av kyrkans institutionalisering.
Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7: “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menar Hocken.
Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna. Ofta har det handlat om en apologetik gentemot Pingströrelsens och evangelikalismens kritiker, men nu utvecklas också en seriös teologisk reflektion på akademisk nivå, samt en större förståelse för de äldre etablerade samfunden, vilket inte minst är tydligt hos Ulf Ekman.
De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.
Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.
I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.
Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.
För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:
– De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
– De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.
Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.
Ref: Böcker av Peter Hocken:
THE GLORY AND THE SHAME reflections on the 20th Century outpouring of the Holy Spirit by Peter Hocken (1994)
Finns på svenska: Skammen och härligheten, (Livets Ords förlag)
The Challenges of the Pentecostal, Charismatic and Messianic Jewish Movements (Ashgate New Critical Thinking in Religion, Theology and Biblical Studies) 2009
Bengts Blogg 
Hej Bengt! Tack för en mycket intressant text. Dock skulle jag önskat att du bemötte kritiken mot Livets Ord lite mer djupgående. Särskilt anklagelserna om framgångsteologi tycker jag du skjuter ifrån dig förvånandsvärt snabbt genom att ifrågasätta om något sådant ens finns.
Första boken jag hittade av Ulf Ekman hette Allt är möjligt för den som tror, en samling predikningar. Jag slog upp ett kapitel som handlade om sådd och skörd och hur Abrahams rikedom kan bli vår rikedom. Texten inte bara förutsatte att kristna kan vara riks utan menade att de bör vara rika.
Jag är dock övertygad om att det är fel att vara rik, http://helapingsten.wordpress.com/kan-en-kristen-vara-rik/ Att Livets Ord promotat en motsatt åsikt tycker jag är ett av de största problemen med dem. Vad är din kommentar kring detta?
Gud välsigne dig!
Micael!
Jag erkänner att mina kunskaper om framgångsteologin är begränsad, därför behandlade jag den delen så summariskt. Jag har hört många talas om den men aldrig sett den i verkligheten, därför ställde jag den provokativa frågan om den existerat. Men det har den kanske, andra har erfarenhet av detta som jag inte har.
Jag tycker inte det är principiellt fel att en kristen har kapital och olika tillgångar. Det är ju goda saker i sig, allt kommer an på hur det förvaltas. Liksom makt inte är fel i sig, det hela kommer an på hur den brukas och för vilka syften.
Men både rikedom och makt är komplicerat. Det leder lätt till korruption och att man börjar dyrka det skapade framför skaparen. Då är man illa ute…
Det här är den tillrättalagd bilden som Livets Ord gärna vill förmedla och det är tråkigt att Bengt köper den så helt utan djupare reflektion. Människor som har skadats både psykiskt och andligt från Livets Ords är faktiskt inte så svåra att finna i många olika sammanhang. Det handlar om föreställningar om en strid inom människan mellan det andliga och det köttsliga och även utifrån med andemakter som måste bekämpas på olika sätt. Bilden av församlingen som en arme där man ska kämpa och strida och offra sig har numera bytts mot någonting helt annat där man betonar socialt arbete och även diakonalt.
Hej Jonas
Jag förstår inte vad du menar. Vad gör du av t ex Galaterbr. 5:17?
Förmodligen är gudstjänsterna hos Livets Ord mer lik ur-kyrkans gudstjänster än vad etablerade kyrkors gudstjänster är idag.
Jag har vissa svårigheter med karismatiska rörelser typ L O, men det är inget skäl att inte bejaka deras förmåga att samla unga människor och andra på sätt som ingen annan har lyckats med. ( Fast jag blev berörd när Johannes Paulus ll firade mässa i Paris med ungdomar.)
Ekklesian är, som Jesus berättar, som en stor äng med många blommor. Vad som är ogräs är inte för oss att avgöra.
Ulf Ekman genomgick en stor förvandling under sin vistelse i Jerusalem. Efter vistelsen där har hans och förhoppningsvis Livets Ords attityd gentemot andra samfund blivit öppnare och Livets Ords utveckling är på väg mot normalisering bort ifrån secktens självtillräcklighet. Jag skulle gärna se att andra samfund är lika förändrings benägna och flexibla som L O.
Bengt
Varför anser du det inte relevant att länka till den kritiska insändaren mot Livets ord på självaste Signums webbsida ?
http://signum.se/hall-distans-till-livets-ord/
// Irène
OSA
En annan bild ges i Signum, uppenbarligen av en person som haft direkt insyn i Livets Ords arbete:
http://signum.se/hall-distans-till-livets-ord
Kanske en mer realistisk bedömning?
Tack Irène och Paul för era länkar till Signumartikeln. Den skall givetvis vara med för sin aktualitet och för fullständighetens skull. Ni förstår säkert att det var den som inspirerade mig att skriva artikeln.
Dock tycker jag inte den är bra utan ger en skev och tendensiös bild, omdömena är svepande och författaren är oprecis i vad han menar. Vad menar han t.ex. är ”katolskt”, eftersom han menar LO står för det okatolska. Är det läran, teologin eller är det praxisen? Om det är praxis, finns det inte mycket problematiskt inom Katolska kyrkan också isåfall som borde betecknas som okatolskt?
Den är en i raden av kritiska artiklar som inte tillför något nytt. Det är inte sagt att den som av olika skäl hoppat av från en rörelse ger den bästa och riktigaste bilden, den bör i vart fall kompletteras med övrig dokumentation som finns, t.ex. Ulf Ekmans första delen av Ulf Ekmans självbiografi (recension i Upsala nya tidning här), Ulf Ekmans bok Andliga rötter från 2009, den granskande tidningsserien i Dagen från 2008, och varför inte ta del av något av utbudet i tidskriften Keryx eller göra ett besök på någon av de utmärkta konferenser församlingen anordnar, t.ex. Europakonferensen.
Signumartikeln har en poäng att det kan finnas problem med denna form av församlingar där ekonomisk och andlig makt blandas eftersom det lätt kan leda till missbruk. Att problematisera detta på ett sakligt sätt skulle kunna vara ett rimligt ärende för artikeln, emellertid är LO inget bra exempel på sådant missbruk, och författaren nöjer sig med att ändå dra med LO i detta genom guilt by association.
Att man bad motböner mot Katolska kyrkan då påven JPII besökte Uppsala är en sak som fullständigt saknar relevans för idag. Visst har allt inte varit bra, visst har församlingen utvecklats och ändrats. Att döma ut någon på sådana grunder är som att döma ut hela Katolska kyrkan bara på grund av pedofiliskandalerna eller för obalansen i centralstyrningen från Rom just nu. Alla vet att Katolska kyrkan är större och bättre än sina brister, med den mallen bör vi döma andra också.
Vad som sägs att materiell rikedom och framgång är inslag i förkunnelsen, som i förlängningen kan ta sig sig bisarra uttryck och en bristande respekt och ointresse för den lilla människan är direkt felaktigt, så mycket kontakt har jag haft med LO att jag kan säga att jag inte alls känner igen den bilden av förkunnelsen.
Slutsatsen att Katolska kyrkan inte skall ha någon kontakt med Livets Ord, och jag antar att författaren menar även andra församlingar inom den växande gren av kristenheten med liknande nya icke samfundsanknutna församlingar, kan jag inte dela. Ekumeniken är här för att stanna, och de principer som Johannes Paulus II angav i ekumenikencyklikan Ut unum sint är bra och gäller idag. Något annat är inte sagt från Kyrkans ledning. Att självtillräckligt bygga murar kring sitt eget tillhör gårdagen. Dessutom är det ett faktum att begrunda att alla döpta kristna redan grundläggande är förenade i den enda kyrkan. Nu gäller samarbete och konstruktiv kritik. Även Katolska kyrkan har saker att lära av våra bröder och systrar i andra samfund, ta tillvara bra saker som de gör och ta till oss konstruktiv kritik.
Här är tio punkter för ekumenik som man kan sammanfatta det utifrån Ut unum sint:
1. Acceptera varandra som bröder och systrar.
Genom dopet hör vi grundläggande samman.
2. Bejaka att det finns viktiga skillnader mellan oss.
3. Var trogen mot det vi är.
Vi måste veta varför vi är katoliker, vad vi tror och vara trogna mot det. Medan vi erkänner att alla som blivit rättfärdiggjorda av tro och genom dopet är inlemmade i Kristus måste betraktas som våra äkta bröder och systrar i Kristus, så tror vi också att Kyrkan, den enda, heliga, katolska (=allmänna) och apostoliska i sin fullhet finns i just Katolska kyrkan.
4. Kom ihåg att det är mera som förenar än som skiljer oss åt. Vi borde börja med att fokusera på det vi är över-ens om, det är ganska mycket. Ibland har vi bara olika sätt att uttrycka samma sak, det är inte oenighet. Låt oss titta på vad vi menar istället för att haka upp oss på uttryckssättet.
5. Älska varandra – tecknet på sann kristen anda.
Utan kärlek kommer vi inte att kunna göra några ekumeniska framsteg. I kärleken kan vi tillsammans söka sanningen.
6. Lyssna till varandra.
Ingen relation kan utvecklas om inte båda parter är villiga att lyssna.
7. Gör bot för splittringens skandal.
Vi måste rannsaka våra hjärtan och erkänna våra egna fel. Att söka förlåtelse från Herren och be de från oss skilda bröderna och systrarna om förlåtelse för vår del i splittringen är en stor utmaning för oss alla (jfr Ut Unum Sint nr 82).
8. Inse att enhet också kostar.
Det kommer att vara många svårigheter och missförstånd på vägen, många smärtfyllda erfarenheter som gör att vi vill vända tillbaka. Vi måste inse att enheten har ett pris som måste betalas.
9. Gör så mycket vi kan tillsammans.
Vi katoliker är uppmanade att samverka med andra kristna på alla upptänkliga sätt på alla nivåer: pastoralt, kulturellt och socialt såväl som i gemensamt vittnesbörd och evangelisation (jfr Ut Unum Sint nr 40).
10. Glöm aldrig att Jesus och Fadern vill se enhet bland de sina, och att enheten är ett verk av den helige Ande.
Ref: Charles Whitehead Tio punkter för ekumenik.
Ut unum sint: Encyklika om ekumeniken av påve Johannes Paulus II.
Bengt
Du skriver om Torgny Nilsson -han som skrivit insändaren till Signum.
”Vad menar han t.ex. är ”katolskt”, eftersom han menar LO står för det okatolska.”
Jag hade uppskattat MYCKET om du ställt samma fråga till biskop Anders när han offentligt gick ut med att Katolsk Vision inte hade bemyndigande att kalla sig ”katolsk”.
Då inte bara teg du som en mussla utan du tyckte det var helt riktigt av biskopen att sätta ned foten.
Jag kan inte låta bli att anse det en smula bekymmersamt att biskopen anser att Livets Ord står honom närmare är Katolsk Vision.
Och jag är den som verkligen förespråkar enhet mellan alla döpta.
Observera också enhet med döpta biskopar inom svenska kyrkan som är för kvinnors och homosexuellas likaberättigande.
Nu säger jag det för hundrade gången. Det är B16 SELEKTIVA enhetssträvanden jag vänder mig emot.
Du får ursäkta men en påve som endast vågat tilltala Helmut Schüller från Peterskyrkan under en mässa på skärtorsdagen och samtidigt FJÄSKAT så in i vassen för Bernard Fellay i SSPX –
en sådan rädd påve har jag inte mycket till övers för som katolsk lekman.
En sådan påve är ingen AUKTORITET för mig.
En sådan påven är enbart en AUKTORITÄR maktmissbrukare.
// Irène
Eftersom du skriver som du skriver, förstår jag att LO ligger mer i katolsk linje än ni…
V S B
Irène!
Vem som är mest katolsk är något vi katoliker gärna bråkar om, och vilka andra kristna som är mest okatolska och värda att ta avstånd från. Anders Gunnarsson (sign annorzzz) bekräftar det genom att påstå att du är mindre katolsk än LO.
Men jag tror du och jag har ett ganska bra perspektiv på vad katolicitet innebär, vilket i sig utesluter tjafs om vem som är mest eller minst katolsk. Du betonar också dopet som grundläggande och skriver ”jag är den som verkligen förespråkar enhet mellan alla döpta”. Där är vi överens.
Katolicitet uppfattas ibland felaktigt som likformighet, det fångar inte in hela betydelsen. Vi bekänner en enda helig katolsk (allmännerlig) och apostolisk kyrka. Katoliciteten ligger i det kristna budskapet som sådant, det är riktat till alla folk och kan inkultureras i alla kulturer. Ordet kommer från grekiskans katholikos och betyder att det som är eller är inriktat på helheten. Bara av detta förstår vi hur viktig ekumeniken är och hur småttigt det är att prata om vem som är mest eller minst katolsk istället för att försöka bygga goda relationer till hela Guds folk.
Det är bra att det finns en internkritik inom Katolska kyrkan. Maktkoncentrationen till påve och kuria på bekostnad av kyrkan som helhet som nu diskuteras mer och mer, inte minst på KV-bloggen och som du ger uttryck för här är viktig att föra.
Men jag tror inte biskopen anser att ni som skriver på Katolsk Vision inte är katoliker. Det var en olycklig formulering. Men det finns många i stiftet som anser sig ha tolkningsföreträde till vad som är katolskt. Torgny Nilsson är inte ensam. På Facebook fick jag för någon vecka sedan en rejäl åthutning av en känd person i katolska sammanhang, tidigare anställd på stiftet som framhävde att de tankar jag framför i sociala media inte är katolska. Så jag tror att både du och jag skall ta sådana anklagelser med ro och framhärda i att efter bästa förnuft bidra till livet i den kyrka vi tillhör.
För kvinnors och homosexuellas likaberättigande är vi alla, och ekumenik skall vi ha med alla kristna samfund. Men det är inte alltid lika lätt, det måste vara ömsesidigt, och det är ett faktum att vissa finner varandra mer lätt än andra, så bilaterala kontakter eller kontakater mellan några samfund är inte fel som delsteg mot den större ekumeniken.
Du tar upp fler trådar också, men jag hinner inte ta upp allt så jag lägger dem åt sidan.
Bengt
Påven är katolik!
De som erkänner hans ämbete är katoliker.
Vad Irene tycker om påven, skäms jag för som katolik.
Viva el papa!
Anders! Lugna dig lite nu. Du vet att Irène och jag har haft tuffa debatter på Katolsk Vision-bloggen och jag håller inte med henne. Men om vi skärskådar det hela logiskt så erkänner Irène påveämbetet, men hon är kritisk till det sätt som påvemakten utövas idag med en allt starkare centralstyrning. En sådan diskussion måste få föras i kyrkan även av katoliker. Om vi inte kan ha en öppet samtal inom kyrkan, hur skall vi då kunna bedriva en bra ekumenik?
Jo, jag vet att ”Katolska kyrkan är större och bättre än sina brister”; prästpedofilerna utgjorde/utgör bara en försvinnande liten andel av samtliga präster. Men – var LO så mycket större än den grupp som bad motböner?
Paul! Som sagt, dokumentationen ligger i öppen dag, den är bara att ta del av.
Nja, jag är inte så intresserad av memoarer (eller för den delen av LO). Men är LO:s karaktär, inriktning och utveckling synonym med UE:s personliga utvecklng? Styrd av honom? Kan man ana ett problem här?
Är du inte intresserad skall du kanske avstå från att spekulera.
OK – point taken.
Bengt
”Men jag tror inte biskopen anser att ni som skriver på Katolsk Vision inte är katoliker. Det var en olycklig formulering”
Snarare är det så att det har hänt så ofantligt mycket på kontinenten EFTER det att Katolsk Vision dök upp i Stiftet för ca 7 år sedan. Efter Teologernas Memorandum 2011 så har nog till och med de nordiska biskoparna fått sig en tankeställare …….
Att döma ut KV var en sak men biskop Anders hade liksom inte mage att döma ut drygt 300 teologer och nästan 70.000 lekmän på kontinenten som icke-katoliker……
http://www.katolskvision.se/blog/?page_id=1941
”För kvinnors och homosexuellas likaberättigande är vi alla, och ekumenik skall vi ha med alla kristna samfund.”
Jag läser vad du skriver men jag är osäker på om du och jag definierar ” likaberättigande ” på samma sätt.
Och hur förklarar du B16 negligerande av Helmut Schüller och fjäskande för Bernard Fellay ?
// Irène
Bengt
Att Irene erkänner en hypotetisk påve, som skulle inrätta kvinnopäster, könsneutralt äktenskap etc, etc är väl knappast relevant.
Hon erkänner inte påveämbetets utövande. Och förlöjligar honom i var o varannan kommentar.
Sunt, moget o konstruktivt?
Anders Gunnarsson, jag vet inte så mycket om dig, men jag får för mig att du är ganska ung och konvertit till Katolska kyrkan, rätta mig om jag har fel. Jag konverterade också till Katolska kyrkan då jag var ung på 1970-talet och förstår dig på sätt och vis. Själv kände jag det som att ha hittat hem och jag kunde slå mig till ro i en kyrka som var tydlig och sade hur saker skulle vara. Men att bli katolik visade sig bara vara början på en spännande resa med den helige Ande i dialog med Gud och medkristna både i Katolska kyrkan och övriga kristenheten. Du kan läsa mitt vittnesbörd här: http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/pages/bengt-malmgren-mitt-vittnesb-246-rd.aspx
Katolska kyrkan är till för alla människor av olika temperament, personligheter och kulturer. Människor som vi känner oss hemma med, och människor vi känner oss mindre hemma med. Det kräver tolerans och att vi lär oss att urskilja det väsentliga från det som är vår egna oreflekterade förväntningar.
När du skriver att Irène inte erkänner påveämbetets utövande utan ”en hypotetisk påve, som skulle inrätta kvinnopäster, könsneutralt äktenskap etc” så är det en karikerad bild du ger som inte stämmer. Läser du hennes texter logiskt och filtrerar bort den tuffa tonen (som jag också kan ha svårt med) så märker du.
Vi får akta oss att ha en alltför förenklad bild av påveämetet. Yves Congar, som skrev dagbok under Andra Vatikankonciliet konstaterade att en del biskopar från t.ex. Sydamerika som var med hade mycket liten teologisk bildning och undrade egentligen varför man behövde ett koncilium, de önskade göra det så kort som möjligt så de kunde åka hem. Han anmärkte (10 nov 1962) “Many have a simplistic ecclesiology: the pope studies things and says what needs to be said, all we have to do is to follow him.”
https://kindle.amazon.com/post/GjHsB2rCTQCWa-lsFxhfrw
Rekommenderar dig också att lugnt och eftertänksamt och under bön läsa Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan.
Se i övrigt mitt svar till Irène som jag börjar skriva på sedan jag publicerat detta.
Irène!
Det finns många frågor som Katolsk Vision tar upp som jag tycker är adekvata och grundläggande viktigt för kyrkan att diskutera, framförallt balansen mellan påvens och kurians centralmakt och de lokala stiften och biskopskonferenserna och det som i LG §12 kallas sensus fidelium, det allmänna trosmedvetandet som är något som alla döpta utrustats med när de i gemenskap med kyrkan och öppenhet för den Helige Ande söker sanningen. Sensus fidelium har med den helige Ande att göra, det är inte bara vad den katolska majoriteten i allmänhet tycker. Sr Madeleine Fredells artikel Tolkninsrätt eller makt är värd att studera ur detta perspektiv.
Klicka för att komma åt download.do
Men jag tror att vår tids kyrkliga kris mycket är en trons kris. Jag har mött många radikala katoliker som verkligen tycks vilja fördjupa tron och leva den mitt i samhället i tjänst åt de mest utsatta i vårt samhälle och ta ett ansvar för utvecklade av en teologi i enlighet med dokumenten från Andra Vatikankonciliet med påve Johannes XXIII´s nyckelord uppdatering och ekumenik för ögonen, men jag uppfattar att det också finns en nyliberal falang, den nyliberala medelklassen i USA och Europa som inte är så intresserade av att själva leva sin tro på djupet, utan mera för en politisk kamp för sina egna värderingar som för dem har högre prioritet än kyrkans tro. De bryr sig inte så mycket om ifall de splittrar kyrkan. Anledningen till att reformrörelsen betraktas med sådan misstänksamhet från de traditionsinriktade biskoparna och lekmännen är att man tolkar hela rörelsen ur det perspektivet.
Schüller är ju en olydnadens man. Jag har lyssnat till en intervju med honom. Men jag tycker inte det är tro han predikar, utan mänskliga nyliberala lösningar på kyrkans kris i Österrrike. I de tysktalande länderna håller ju kyrkorna på att tömmas, antalet kallelser går ner och man tvingas göra strukturförändringar och stänga kyrkor och slå ihop församlingar, precis som är fallet med Svenska kyrkan härhemma. Det finns en gnällighet och trotsanda i dessa uppror som sker i de tysktalande länderna (denna liberala medelklass i väst är dock globalt sett en ganska liten del, skulle påven gå deras krav till mötes skulle han få resten av kyrkan emot sig).
I den anglosaxiska världen känns det annorlunda. De amerikanska nunnorna, Teologiprofessorn Tina Beattie, reportagen i National Catholic Reporter ägenomsyras av integritet och äkta omsorg om Kyrkan, även när man blir motarbetade genom olika disciplinära åtgärder förfaller man inte till politisk propaganda mot kyrkoledningen, utan man framför sin kritik med lugn och logik.
Bland de traditionalistiskt troende tror jag också bilden kan se olika ut. En del besjälas säkert av en djup tro, andra mera av rädsla och att bevara det traditionalistiska blir viktigare än tron i sig själv. Jag tror alla vi som tror på Jesus Kristus och älskar kyrkan har en gemensam uppgift att be och samverka för kyrkans bästa. Det innebär även dialog och att stå ut med att vi gör olika tolkningar av läget. Varken bevarande av en ultramontanistisk kadaverdisciplin och nedtoning av sensus fidelium eller den typ av omstruktureringar som Schuller föreslår kommer att rädda kyrkan, endast att tron stärks och att vi samverkar med Anden i det kritiska skede Katolska kyrkan och hela kristenheten befinner sig i idag.
Ett återkommande tema är absoluta regler kontra att ta hänsyn till en verklighet som av barmhärtighet kräver kompromisser. Abortfrågan är ett exempel där det ideala inte får bli det godas fiende. Sydeuropeer har ett mer avslappnat förhållande till kyrkliga lagar och regler än vi nordbor. Därför är Katolska kyrkans icke relativistiska förhållningssätt mer provocerande för nordbor än folk i de romanska länderna. Yves Congar reflekterar i sin dagbok från Andra Vatikankonciliet (8 nov 1962):
”“The Romans impose laws, for example the obligation to Sunday Mass, or the prohibition of contraception. But once the law has been defined, one does what one likes, each person recovers his or her freedom. The law is not kept, because the feeling of obligation is outside one’s conscience.”
Typ i filmen Gudfadern där en maffiaboss är i kyrkan på yngsta familjemedlemmens barndom samtidigt som han i mobiltelefonen planlägger ett mord. Eller Berlusconi som har mage att be att få skjuta upp rättegången där han är anklagad för brottsliga handlingar för att kunna sköta sin valkampanj. I Sverige räcker det emd att handla en Toblerone för mycket på tjänstekortet för att missa chansen att bli statsminister. Sådana kulturella skillnader gäller det också att ha i minnet.
Angåendee Schüller och Fellay (SSPX) konstaterar jag att Schüller fortfarande är präst, medan SSPX inte har fått komma in i full gemenskap med kyrkan, och att Vatikanens linje där ligger fast. Jag har förståelse för att påven inte vill tala med någon som förordar direkt olydnad, och jag tycker kanske inte det är något fjäskande med SSPX, de har ju inte fått komma in då de inte kan acceptera Vatikanens villkor.
Bengt
Jag lägger in lite länkar här på din blogg så dina läsare kan förkovra sig och börja inse att varken jag eller andra skribenter på KV blogg framför några extrema åsikter.
Att påvens utövande av sitt ämbete kräver en genomgripande strukturförändring pläderas för bland katoliker på så många håll och kanter i Europa så ett förnekande av detta faktum betraktar jag närmast som en psykologisk försvarsmekanism som inte går att rå på med teologiska argument…….
http://ncronline.org/news/theology/swiss-abbot-urges-change-how-bishops-are-selected
http://ncronline.org//news/global/swiss-abbot-makes-fiery-appeal-church-reform
http://ncronline.org/node/40306
http://ncronline.org/news/theology/heads-house-churches-presbyters
http://ncronline.org/news/women-religious/meaning-ordination-and-how-women-were-gradually-excluded
http://www.dominikansystrarna.se/viewNavMenu.do?menuID=29
// Irène
Bengt
Jo jag är konvertit, men inte jätteung. Och jag är jättestolt – som en kyrktupp 🙂 – över vpr påve.
Jag tycker det är sjukt att baktala honom i var o varannan kommentar. Jag tycker dessutom att KV är en samling bittra o Buthra protesTanter som inte vågar göra vad de borde; ”dragen ut”.
Naturligtvis får de vara kvar, men hela projektet är döfött (liksom hela SvK:s liberaliseringsprojekt, som är en parasiterande okyrklighetsövning av avgrundsdjupa mått)! Om man vantrivs i en kyrka byt (såsom också de högkyrkliga borde)! Jag förstår inte självs mentaliteten, att ständigt oja sig. Det är en offermentalitet som jag finner ovärdig vuxna människor.
Och jag har träffat enormt mycket stolta katoliker. Vi har en fantastisk klippfast påve. På den klippan bygger Gud sin Kyrka. Det finns ingen annan grund att lägga…
Bygg inte hus på grus, kanske verkar det ok, men en dag du ångrar dig, du får bygga huset en gång till (o en gång till o en gång till osv). Detta sjöng jag i söndagsskolan. Men Jesus startade ingen söndagsskola (eller parakyrklighet eller stiftelse eller frifräsarorganisation eller småsekter).
Jag känner bl a LO från insidan (min historia finns på aveMarisStella)!
Tack gode Gud för Kyrkan (i all sin ofullkomlighet)!
Och jag har läst det du tipsade om förrut.
Long live the pope!
Tack Anders för vad du delar. Jag älskar också Kyrkan och gläds åt vår påve Benedikt (trots all ofullkomlighet).
För mig, som väl snarast är ”mainstream” i min kristna tro finns det en vägörande skillnad till Katolska Kyrkans fördel mellan trosrörelsen och andra evangelikala och Katolska Kyrkan:
Katolska Kyrkan är inte (längre) vetenskapsfientlig och t o m mycket konservativa apologeter accepterar evolutionen och ett gammalt universum:
http://www.catholicbridge.com/catholic/catholic_creationism.php
På den protestantiska evangelikala flygel utbreder sig däremot kreationismen, ibland lätt förklädd till ”intelligent design”, som en farsot.
Bengt,
LO skall jag inte diskutera mer, men jag har en fråga till Dig: vad avses med begreppet ”sensus fidelium”? Jag uppfattar det ungefär som det trosmedvetande som de troende kristna i alla tider gemensamt burit. Andra verkar närmast tolka det som liktydigt med de uppfattningar som hyses av en majoritet av de troende som råkar leva just nu – och som därmed kan gå helt på tvärs med tidigare generationers tro. Förmodligen kunde jag (om jag lyckades uppamma tillräcklig motivation) läsa mig till något slags svar i några källskrifter (vet inte riktigt vilka), men det blir ju enklare om Du som redan är beläst, kunde förklara.
Paul!
Bra fråga! Din beskrivning vad det är och inte är träffar ganska rätt.
Sensum fidei (känslan för tron)
Sensum fidelium (de troendes allmäna känsla för tron).
När vi kommer till tro händer något med oss. Vi tror inte bara för att någon säger att vi skall tro på ett visst sätt, inte heller bara av intellektuell övertygelse, utan något på djupet sker med oss, en inre övertygelse. Vi säger ja till Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare, och vi ansluter oss till de troendes gemenskap. Kristen tro har alltid båda dessa dimensioner, gemenskapen memd Gud och gemenskapen med andra troende. Alla kan vittna om detta. Sensus fidei har med den Helige Ande att göra. Katolska kyrkans katekes p 93: ”trosmedvetande som väcks och uppehålls av sanningens Ande. Guds folk håller osvikligt fast vid den tro som en gång överlämnades åt de heliga. Därigenom tränger det insiktsfullt allt djupare in i tron och tillämpar det allt rikare i livet”
En nyckeltext är Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium) p 12. Där sägs:
De troende är som helhet smorda av den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27), och kan inte fara vilse i tron. Denna särskilda egenskap kommer till synes i hela folkets övernaturliga trosmedvetande, när de ’alltifrån biskoparna ned till den siste av lekmännen’ visar sin samstämmighet i tros- och moralfrågor.”
Situationen LG talar om är kyrka med överlåtna lekmän, präster och biskopar som samfällt lyssnar till den helige Ande. Sådan är inte situationen vanligtvis i västvärlden, istället upplever vi en trons kris. Finns inte överlåtelsen, finns inte bönen, finns inte lyssnandet till och öppenheten för den Helige Ande fungerar det inte. Utan överlåtelse och en öppenhet för DHA fungerar inte heller läroämbetet. Sensum fidelium kan inte användas legalistiskt som ett argument för att majoriteten har rätt, det är ett missbruk av begreppet. Det som sägs att sensum fidelium alltid sker i gemenskap med hierarkin kan inte heller legalistiskt användas av en maktfullkomlig hierarki för att tvinga lekfolket till lydnad.
Först när alla tillsammans, hierarki och lekfolk är överlåtna i tron och öppna för Andens ledning fungerar det.
Hjärtligt tack för Ditt svar!
Bengt
”Men jag tror att vår tids kyrkliga kris mycket är en trons kris. ”
Det framkommer inte riktigt vad du menar med ”trons kris”.
”fördjupa tron och leva den mitt i samhället i tjänst åt de mest utsatta i vårt samhälle”
Så har ju ordenssystrarna i USA upplevt sin kallelse, men för att låna din formulering och använda den på USA biskopskonferens. USA biskopar
”är inte så intresserade av att själva leva sin tro på djupet, utan mera för en politisk kamp för sina egna värderingar som för dem har högre prioritet än kyrkans tro”.
USA biskopskonferens tycker det är viktigare att att ordenssystrar använder sin energi åt att stödja biskoparnas agenda och blir deras politiska medaktörer mot president Obama.
”Schüller är ju en olydnadens man” skriver du som motargument till att jag vänder mig mot B16 fjäsk för SSPX.
Vilken katolsk företrädare har varit mer olydig i vår samtid än Marcel Lefebvre och hans efterföljare Bernard Fellay som fortsatte att viga präster mot påvens vilja under hela förhandlingsprocessen. Den ”olydnaden” hindrade inte B16 att tålmodigt hålla samtalet igång. Och hade inte skandalen med Williamson upptäckts så slår jag vad om att ”SSPX fått komma in.”
När B16 nu valde ärkebiskop Müller som prefekt för Troskongregationen så valde han också indirekt bort SSPX. Müller avskyr SSPX som utmanat honom i hans eget stift. Istället valde B16 att under sin livstid slippa hotet av kvinnliga präster.
Müller är certifierad kvinnoprästmotståndare.
”Schüller är fortfarande präst” pga av att det skulle kosta alldeles för mycket att
”avkraga ”honom med tanke på alla kyrkoherdar och präster som öppet stödjer honom.
Men saken är inte utagerad – så vi får se hur det går.
// Irène
Med trons kris menar jag att tron och kyrkan helt enkelt inte är viktig för dagens människor i de det sekulariserade västerlandet. Andra materialistiska värden prioriteras, och när det börjar kosta på att försvara sin tro faller man till föga. Det är grunden också för bristen på prästkallelser. Strukturella förändringar, som att avskaffa celibatet kanske kan ge en och annan ytterligare präst men löser i grunden inte problemet.
Angående vad som rör sig i påve Benedikts hjärna och vad du tror ligger bakom hans olika beslut är spekulationer. Jag avstår från att kommentera.
Det finns trons kris men det finns också strukturella problem i kyrkan vilka gör det svårt för sökarna att lita på kyrkans budskap . ” Media is message” .Organisationen måste ha en trovärdig struktur för att budskapet blir trovärdig.
Apropå ,redan Luther ansåg att ”en riktig troende är en sällsynt fågel”.Trons kris är evig, gamla tidens kyrkor fulla av människor är inte samma sak som världen som hade tron.
Livets Ord har svarat på unga människornas sökande på ett sätt som berör dom. Att det finns problem även i den organisation är beklagligt men med sina problem är dom som en normal församling i dagens värld ,eller hur?
Ulf Ekman har genomgot en förvandling och så har hans organisation också gjort , kanske den katolska kyrkan har något att lära sig?
Mitt samfund ,kvekarna, har lärt sig att hämta andlig näring från många källor, inte minst från katolska källor. Vi har märkt att i katolska världen finns många troende vilka är kvekare utan att dom vet om det . Vem vet, kanske det finns en katolik i Ulf Ekman också?
Markku! Tack för värdefulla synpunkter. Det finns verkligen strukturella problem att ta itu med i Katolska kyrkan också. Inget samfund saknar problem. Jag gillar det du säger att vi kan lära av varandra, både av misstag och av att ta till oss av det som är positivt hos andra.
Bengt
Jag noterar att du undviker ta i frågan om B16 selektiva agerande när det gäller kontaktskapande ,med ”olydiga” katoliker och icke-katoliker.
”Olydnad” av ett visst slag är helt OK för B16 del – ”olydnad” av ett visst annat slag används som slagträ mot den ”olydige.”
”Med trons kris menar jag att tron och kyrkan helt enkelt inte är viktig för dagens människor i de det sekulariserade västerlandet. ”
Du talar som om ”tro och kyrka” för alla människor är OSKILJAKTIGA begrepp. Så är inte fallet.
Det finns djupt troende människor för vilka kyrkan är perifer och det finns djupt kyrkliga människor för vilka tron är perifer. Den senare kategorin möter jag inte så sällan inom katolska kyrkan som är den kyrka jag känner till bäst. För denna senare kategori tycks kyrkan mest ha en avgörande viktig roll som social företeelse där kyrkkaffet har blivit det viktigaste ”sakramentet”. Kyrkan kan bli en form av föreningsliv som inte skiljer nämnvärt från vilken annan tex politisk förening som helst.
Du tar upp ett viktigt begrepp
”Finns inte överlåtelsen…………………..”
Jag vet inte vad du lägger i i begreppet ”överlåtelse” ?
”Att överlåta sig i Guds händer” brukar vara en gängse beskrivning.
Men vad innebär det ? Hur ska det gå till blir ju nästa fråga.
Är evangeliseringskampanjen från Rom ett svar ?
För mig hör överlåtelse starkt ihop med TILLIT / TILLTRO till Gud.
Men sedan uppstår ett problem.
De som säger sig vara Guds representanter på jorden – påven , biskopar och präster .
Hur står det till med TILLIT / TILLTRO till dem ?
Svaret är att det varierar. – Tillit och tilltro till andra människor hör ihop med trovärdighet. Och trovärdighet hör ihop med respekt.
En person som anses sakna trovärdighet i sina uttalanden går det i alla fall för min del inte att ha varken TILLIT / TILLTRO till eller RESPEKT för.
Och om många katoliker idag saknar TILLIT / TILLTRO till tex påven så förändras inte detta faktum om påven skickar ut sina ”trupper” för att försöka EVANGELISERA ”sin befolkning”.
Det är dömt att misslyckas.
// Irène
Irène!
Tack för dina synpunkter. Kristen tro har alltid både en vertikal och horisontal dimension, därför är det omöjligt att tänka sig en kristen som ställer sig utanför den kristna gemenskapen. Om kyrkan som gemenskapen av Guds folk inte kan vara relevant i det avseende är det djupt bekymmersamt.
Också kyrkans evangelisation är ett teamarbete. Liksom kristenhetens splittring i sig är ett hinder för evangelisationen, så fungerar den inte om det är ett påbud ovanifrån som inte delas av fotfolket. Men det är ju själva kärnan i den Nya evangelisationen, att varje döpt kristens vittnesbörd är det viktigaste. Herdarna kan bara uppmuntra och främja detta, inte styra med tvång.
Som jag skrev tidigare. Det är viktigt att både herdarna som innehar läroämbetet och fotfolket är överlåtna kristna och öppna för DHA. Utan det fungerar det inte.
Vi har alla ett ansvar att agera för att helheten skall fungera i denna ofullkomliga kyrka. I egen kraft går det inte, men för Gud är allt möjligt…
Bengt
”Kristen tro har alltid både en vertikal och horisontal dimension, därför är det omöjligt att tänka sig en kristen som ställer sig utanför den kristna gemenskapen.”
Är det då möjligt att tänka sig den ”kristna gemenskapen” tvinga någon kristen att ställa sig utanför gemenskapen ?
// Irène
Bengt,
Livets Ord hörde inte riktigt hemma under Gert Gelottes inlägg på KV:s blogg så jag svarar dig här.
Jag hittade en lista med Youtube-klipp. Dels tre väldigt intressanta intervjuer med Per Kornhall och dels några klipp som uppges vara Ulf Ekman och de är rätt läskiga.
Anneli
Väldigt bra intervjuv med Per.
Detta är verkligen baksidan med frikyrkan… 😦
Anders!
Pers historia är en berättelse av många. Det är en pusselbit som uttrycker hans tolkning, och det finns saker att lära av den. Men det finns också många andra berättelser av annat slag.
Vad jag mest reagerar på är när du skriver ”detta är baksidan av frikyrkan”. Det är att kasta sten i glashus. För det första är det många frikyrkomiljöer som är mycket goda och inte alls liknar det som beskrivs här, för det andra kan vi inte friskriva oss från den typen av manipulation och andra negativa sidor i Katolska kyrkan heller, och för den del i alla miljöer, även sekulära där stark idealism är involverad. Vi bör lära oss av andra kristna församlingars misstag, men inte betrakta dem som syndabockar för att vi skall framstå som goda och sopa våra egna problem under mattan.
Denna diskussion fortsätter under nästa bloggpost:
https://bengtmalmgren.wordpress.com/2013/01/19/osakligt-pahopp-pa-livets-ord-i-signum/
Pingback: Osakligt påhopp på Livets Ord i Signum | Bengts Blogg
Pingback: Karismatiska förnyelsens betydelse för den ekumeniska dialogen ökar | Bengts Blogg
Pingback: Aletheia, pastorn och den urmodiga katolska katekesen | Rebella undrar