Gert Gelotte till hårt angrepp mot Vatikanens uteslutning av katolsk präst som stödjer kvinnligt prästämbete.

Gert Gelotte

I en ledarkommentar i Göteborgsposten idag angriper Gert Gelotte Vatikanens disciplinära åtgärder mot den 74-årige prästen Roy Bourgeois som deltagit i en illegal katolsk prästvigning av en kvinna 2008. Bourgeois var officer i Vietnamkriget. Där mötte han f Lucien Olivier, en präst och missionär som förestod ett hem för barn vars föräldrar blivit dödade i kriget. Det förändrade hans liv.

Han blev en stark kritiker av USA´s långdragna krig i Vietnam och blev sedan katolsk präst bland Bolivias fattiga. På grund av hans regimkritik blev han utvisad men på hemmaplan fortsatte han som stark kritiker till USA´s utrikespolitik.

Sedan fyra amerikanska nunnor som verkade i El Salvador på inbjudan av ärkebiskop Oscar Romero mördats av nationalgardister, varav några utbildats i USA startade han 1990 rörelsen School of the Americas Watch i syfte att med fredliga protester stänga den skola där USA:s armé utbildar poliser och militärer åt latinamerikanska regimer. Det renderade honom 4 år i fängelse.

F Roy har i 40 år tillhört den amerikanska missionsrörelsen Maryknoll där han verkat och varit omtyckt för sitt engagerade arbete. Under senare år har han aktivt verkat för att prästämbetet i Katolska kyrkan skall göras tillgängligt också för kvinnor, det var i det sammanhanget han predikade vid den olagliga prästvigningen 2008. Enligt Katolska kyrkans regler som jag uppfattar det anses han ha exkommunicerat sig själv genom denna olydnadshandling. I våras beslöt Maryknoll att utesluta honom, och 4 oktober beslutade Vatikanens Troskongregation att laicicera honom, d.v.s. han får inte längre verka som katolsk präst.
I motiveringen sägs:

”On Aug. 8, 2008, Bourgeois preached a homily at the simulated ordination of a woman to the Catholic priesthood. His participation in the simulated Mass led him to be automatically excommunicated… With patience, the Holy See and the Maryknoll Society have encouraged his reconciliation with the Catholic Church… Instead, Mr. Bourgeois chose to campaign against the teachings of the Catholic Church in secular and non-Catholic venues. This was done without the permission of the local U.S. Catholic Bishops and while ignoring the sensitivities of the faithful across the country…
Disobedience and preaching against the teaching of the Catholic Church about women’s ordination led to his excommunication, dismissal and laicization.”

Man har försökt tala Bourgois tillrätta, men för honom är detta en samvetssak, så han har skärpt sin kritik och fortsatt att framföra den offentligt. Detta ledde till Troskongregationens beslut 4 okt.

Maryknoll offentliggjorde Vatikanens dom i ett meddelande 19 sept och f Roy skriver i en kommentar:

”Vatikanen och Maryknoll kan avskeda mig, men de kan inte avskeda frågan om jämställdhet i katolska kyrkan. Kravet på jämställdhet bottnar i rättvisa och värdighet och kommer inte att försvinna…
Inför en orättvisa är tystnad att ge röst åt delaktighet. Mitt samvete uppmanade mig att bryta min tystnad och tala om sexismens synd i min kyrka. Det enda jag beklagar är att det tog mig så lång tid innan jag konfronterade frågan om manlig makt och dominans i katolska kyrkan.”

Den slutsats Bourgeois drar i kvinnoprästfrågan, att ”the exclusion of women from the priesthood is a grave injustice against women, the sin of sexism”, delar jag inte. Principiellt kan jag tänka mig att olika tjänster viks för olika grupper utan att det i sig innebär diskriminering av andra. Att bli präst är ingen rättighet, utan en kallelse och tjänst åt kyrkan och mänskligheten. I Gamla förbundet var ju prästjänsten vikt åt Levi stam, vilket inte sågs som att de andra stammarna var diskriminerade.

Å andra sidan har jag respekt för hans inställning och kan inte bygga upp en tung övertygande argumentation som står på egna ben för motsatsen. Här väger kyrkans långa tradition tungt samt att jag menar man måste ha respekt för kyrkoordningen och att  beslut fattas i laga ordning. Är det Guds vilja att kvinnor också skall bli präster kommer det att bli så, innebär kravet ett uppror mot en given ordning kommer rörelsen att ebba ut som en parentes i kyrkans historia, precis som andra heresier som temporärt varit starka i kyrkan.

Bourgeois har onekligen paralleller med Luther i sin energiska kamp mot förtryck och bigotteri både i det amerikanska samhället och i Katolska kyrkan, men jag har en känsla att Luther var en större teolog.

• Luther var katolik och ville reformera kyrkan inifrån men misslyckades och exkommunicerades, istället bildades nya protestantiska samfund.
• Roy Bourgois är katolik och ville reformera kyrkan inifrån men misslyckades och blev exkommunicerad och laiicerad.

F Roy står i samma situation som Luther. Hur går han nu vidare tillsamman med de kvinnor som olagligt vigt till präster och alla de katoliker som vill solidarisera sig med dem? Jag har en intressant diskussion om detta på Katolsk vision-bloggen med Gert Gelotte. Gert skriver att det dummaste Luther gjorde var att bilda ett nytt samfund. Han skulle helt enkelt ha struntat i exkommuniceringen och blivit kvar och verkat i Katolska kyrkan som om ingenting hade hänt. Då hade utvecklingen kanske blivit helt annorlunda, och så tycker han att f Roy och de som delar hans inställning skall göra. Är det tillräckligt många kan Vatikanen inget göra.

Det är ju faktiskt inte få katoliker som delar f Roys uppfattning om att prästämbetet borde öppnas för kvinnor. Undersökningar från t.ex. Irland och Österrike visar att det gäller en stor del av lekmännen och många präster. I andra delar av Katolska kyrkan utanför västvärlden finns inte dessa krav på förändring. Och i västvärlden finns det också måga katoliker som är mycket fast rotade i övertygelsen att prästämbetet är och skall förbli manligt och betonar de båda sista påvarnas mycket tydliga uttalanden om detta. Frågan är i princip stängd för vidare diskussion. Så är den officiella hållningen.

Gerts tanke om att Luthers största misstag var att starta ett nytt samfund finner jag intressant. Det ger en nytt perspektiv åt detta med katoliciteten och ekumeniken. Sedan reformationen är vi fast i ett samfundstänkande där det hela tiden uppstått nya splittringar och samfund och en konkurrens om vilket samfund som bäst återspeglar den ”rätta” tron. Men Jesus har ju bara grundat en enda kyrka, och det beror på oss människors trätolystnad och maktanspråk som gör att bilden ser så splittrad ut idag.

I katolska kyrkan finns ett grundläggande bra tänkande om kyrkans väsen som ”katolsk” i betydelsen inriktat på helheten, en enhet i mångfald som omfattar alla folk och som utesluter varje form av sekterism. Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan, Lumen Gentium, lägger tydligt ut texten om detta. Och när jag rör mig inom kristenheten och samarbetar med kristna från andra samfund, nog upplever jag i vardagen något av denna katolicitet både hos mig själv, och jag uppfattar att mina medkristna bröder och systrar intuitivt uppfattar det så: Den som är i Kristus är en ny skapelse, för den finns inga gränser som människor ställt upp, utan vi är ett och förenade genom det dop som är ett gemensamt sakrament för alla samfund.

Men kring år 1000 skedde en ändring i Katolska kyrkan. Från att det första årtusendet förstått sig själv i första hand som de kristnas gemenskap, communio med Kristus i centrum, så började under andra årtusendet bilden av kyrkan som de kristnas korporation mera stå i centrum, med påvemakt och yttre jordisk struktur. Joseph Ratzinger reflekterade över detta i boken ”Kallad till gemenskap”, se min text om detta här. Ratzinger påpekar att Kyrkan till sin natur ärKristi kropp (communio), men därför att hon är kroppslig har hon också en jordisk struktur, hon är samtidigt de kristnas korporation. Dessa båda former utesluter inte varandra utan går in i varandra. Problemet uppstår om man till förljd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska att man glömmer eller underbetonar hennes identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

Så sant som det är sagt, ett övervägande som äger högsta aktualitet i vår tid. Genom att de jordiska strukturerna kommer i centrum följer med det också risken för maktmissbruk, och jag tror det är i det perspektivet vi får se de problem som fanns i Katolska kyrkan före Andra Vatikankonciliet och som gjorde att behovet av aggiornamento (uppdatering) och ekumenik ansågs nödvändigt, och också den kritik Vatikanen får motta idag för maktanspråk och att inte lyssna till gräsrötterna. Vi befinner oss mitt i en process som har djupa historiska rötter.

Det har aldrig någonsin varit så att kyrkans ledning kan fatta beslut och driva igenom det om det inte finns en tillräcklig förankring ute i provinserna och bland de katolikerna som förväntas följa Vatikanens beslut. T.ex. när koncilet i Florens 1439-1445 fattade beslut om att förena öst- och västkyrkorna igen, så kunde det inte genomföras för att det inte var förankrat hos dem som skulle förenas.

Idag lever vi i en demokratisk tidsålder, då är det folket som har makten. Många lever inte efter de regler som kyrkan centralt satt upp, och kyrkans ledning kan inget göra åt det. När det gäller den nu aktuella frågan om förbudet att ens diskutera frågan om kvinnors tillträde till prästämbete, så är ju Vatikanen maktlös om katolikerna i stor skala faktiskt anser annorlunda och fortsätter att diskutera det. Man kan exkommunicera några präster och andra som går i spetsen, men om de fortsätter att verka, fira gudstjänst som om inget hänt, då är kyrkans ledning maktlös.

Jag är inte expert på kyrkans historia, men jag kan tänka mig att så var det under de första århundradena då olika heresier uppstod, t.ex. arianismen,, det fanns ingen stark centralmakt som direkt kunde eller ville säga ifrån, utan det fanns en kollegialitet och självstyre, subsidiaritet, ute i de olika stiften, först så småningom efter en prövningsprocess samlar man sig, andarna urskiljs och vid ett koncilium avgörs vad som är rätt lära. Det finns också rörelser i kyrkan som börjat som heresier och varit motarbetade av kyrkoledning och biskopar men som sedan har visat sig vara fröet till en äkta förnyelse som berikat kyrkans liv.

Samma sak med synen på genusfrågorna och dess konsekvenser för prästämbetet. Kyrkan kan inte stänga frågan om man inte har folket med sig. I sista hand tror jag den måste få diskuteras och prövas i den breda ekumeniska kontexten.  Den är ju aktuell i många samfund. Svenska kyrkan är en spegelbild av den katolska. Katolikerna har inte kvinnliga präster, och ledningen försöker förbjuda samtal om det, i Svenska kyrkan har man kvinnliga präster, men frågan lever trots att man försökt tysta motståndarna i 50 år. I Church of England har länge varit en process att genomföra att kvinnor får bli biskopar. Det finns majoritet bland biskopar och präster för det, men där stoppade lekmännen förslaget.

Är kravet på kvinnors tillträde till prästämbetet en dagslända driven av modernt genustänkande utan djupare teologisk förankring kommer det att ebba ut, är det inte så, utan en utveckling som är i linje med evangeliets grund, så kommer det en gång att bli genomfört i hela kristenheten. Den som lever får se.