Det viktiga är inte ett långt liv utan ett fullbordat liv.

– Meditation vid Uppståndelsens kapell på Skogskyrkogården –

Jesus sadetill Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Marta svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” (Joh 11)

Uppståndelsens kapell med dess kolonner och portar, ovanför porten en bild av den uppståndne Jesus som sträcker sig mot himmelen flankerad av två änglar som ser upp mot honom.

När jag var yngre kände jag ett visst obehag inför liknande bilder, vilket påminde mig om begravingar och död. – Döden som sliter sönder och hotar det jordeliv som jag fäst mig vid. De välkända kvarteren hemma, släktingarna, vännerna, drömmarna om framtiden, känslan att livet är oändligt och fullt av möjligheter. Även i stunder av motgångar och nöd var det ändå livet här och nu som var mig kärt.

Ljuset och hoppet som dessa religiösa bilder vill förmedla kunde liksom inte väga upp känslan av obehag över tanken att behöva ryckas bort från jordelivet. Nu när jag levt en bra bit över halva mitt liv känns dessa bilder inte lika skrämmande längre. Inte därför att jag inte fortfarande är fäst vid jordelivet och tycker det är vackert, men jag har accepterat tanken på dess ändlighet, att det inte är självklart att jag är i livet och jag är tacksam för varje dag jag får ta emot som en gåva ur Guds hand.

När jag vänder mig om ser jag en lång allé flankerad av granar. Där borta i andra ändan någonstans är Skogskyrkogårdens tunnelbanestation. Där hade jag tidigare min arbetsplats, cyklar jag en bit till kommer jag till mitt hem och min familj, mina grannar, mina vänner, till min nuvarande arbetsplats, den vardag jag lever i… Förbindelsen mellan tid och evighet – jag står här vid Uppståndelsens kapell och ser vägen som leder till allt det som är min vardag här och nu på detta tidens smala näs. Nu kan jag cykla på den vägen, en gång när jag dör finns inte den återvändon längre.

Gud bor mitt i vardagen, och i döden och uppståndelsen fullkomnas liksom allt som är gott och sant i vår vardag: Kärlek, medmänsklighet, saning, trohet, rättvisa… Strävar vi efter sådant blir döden inget skrämmande.  Uppståndelsen och livet med Gud blir liksom något vi känner igen, som att vi stiger in i vårt eget hus. Om vi däremot har vårt hjärta helt upptaget av vårt eget jag, karriären, att säkra den egna tryggheten, utnyttjar andra för våra egna syften etc – då blir uppståndelsen och livet hos Gud något främmande, det vårt hjärta fyllt av och uppståndelselivet hos Gud går liksom inte ihop, det blir som eld och vatten, som antikroppar som reagerar mot främmande inkräktare i kroppen, som en tjuv som stiger in i i ett främmande hus.

Jag talar inte om att vi kommer närmare Gud genom egna prestationer: Ingen människa är perfekt, vi gör alla fel och sådant som vi ångrar. Jag talar om vad vi väljer att fylla vårt hjärta och sinne med. Om vi inte förtränger törsten efter det som är sant och gott utan tar den på allvar, erkänner våra fel, uppriktigt ber om förlåtelse och beslutar oss om bättring, gör gott mot våra medmänniskor och behandlar andra som vi skulle vilja bli behandlade själva – då är vårt hjärta inriktat på det goda.  Livet i Gud är inget vi förtjänar genom att vara perfekta och präktiga människor, det ges som en fri gåva åt var och en som törstar. Hos Jesus finns förlåtelse och frid, och en återupprättad gemenskap med Gud. [Läs vad Jesus säger om den som hungrar och törstar efter rättfärdighet].

Ett långt liv är inget självändamål, utan ett fullbordat liv där vi levt i enlighet med vår kallelse. Jesus blev bara 33 år, men när vi betraktar hans livshistoria ser vi ingen tragik i hans korta liv. Vi säger inte: Vad synd att han inte blev 70-80 år istället, tänk vad mycket bra saker han kunde ha uträttat på det sättet. Istället ser vi i hans liv ett fullbordat liv, att han levde trogen sin kallelse ända in i döden. Många kristna har i hans efterföljd lidit martyrdöden. Under 1900-talet tänker jag t.ex. på Maximilian Kolbe Edith Stein eller Sofie Scholl. Även ett svårt lidande får en mening då det offras åt Gud och bärs i gemenskap med Kristi lidande. Ett vittnesbörd som gripit mig är Maiti Girtanners som jag skrivit om tidigare.

Tragiskt är om vi först på vår dödsbädd inser att vårt liv varit förfelat och att vi missat vårt livs mening. Men inte ens då är det för sent: Vem som vill är alltid inbjuden att vända sitt hjärta till Jesus, be om förlåtelse och bjuda in honom i sitt liv. [Läs vad Jesus säger om den som öppnar sitt hjärta för honom.] [Läs liknelsen om vingårdsarbetarnas lön.]