I dagens SvD intervjuas prästen i Växjö som ”kommit ut” som transvestit. En del har kommenterat det på bloggarna, bl.a. prästkollegerna Karin Långström Vinge och Håkan Sunnliden.
Karin Långström Vinges vision för framtiden är klar: Att man om tio år inte ens skall höja på ögonbrynen åt sådant, för då tycker alla det är normalt.
Sunnliden fokuserar mera på nutiden där de flesta människor nog ändå tycker att det är onormalt och inte känner sig helt bekväma med det hela. Är de obekväma med att jag klär mig i kvinnokläder, så är det dom som har problem, inte jag, resonerar prästen i intervjun.
Jag tänker att accceptera och helt och hållet bejaka en annan människa, att övervinna okunskap och fördomar, att inte diskriminera är en sak. Men att tabubelägga tyckandet att det är något onormalt, eller att tvinga någon förtränga sin känsla att han blir störd av det hela är något annat som kan bli högst kontraproduktivt. En pinsam tystnad sprider sig då ingen vågar stå för att man tycker det är onormalt, vilket isolerar den avvikande ännu mer.
Om normen är att man är är normal om man tycker att det onormala är normalt, om jag då inte tycker så, är jag då onormal? Eller..
Bengts Blogg 
Mitt intryck är att den ifrågavarande prästen är mer intresserad av sin egen tillfredställelse än av omgivningens. Kan det vara en rimlig attityd hos en Herrens budbärare?
Allt som jag tycker är rätt och de som inte tycker som jag har problem? Riktigt så enkelt tycker jag nog inte att det är för då har du själv problem med att du inte tycker som dina belackare. En form av retorik som känns konstig för mig och håller du inte med så har du alltså problem!? Däremot tycker jag att det är en fråga mellan dig och Herren och hur din ”ovanlighet” stämmer med din kyrkas katekes. Biskopen är väl den som skall yttra sig. Men jag kan även hålla med Sten-Bertil Risberg. I en situation som är onormal kan saker man gör vara normala för just den situationen, men jag skulle nog kalla det lite udda istället för onormalt/normalt.
Även jag har kläder (fotbollströja exempelvis) som jag gärna klär mig i, men avstår i exvs mitt arbete som gymnasielärare för att jag har en roll som jag behöver vara trovärdig i. Andras behov av att jag försöker uppträda på ett sätt som inger ansvarstagande och respekt för dem jag möter är viktigare än mitt behov av att klä mig hur jag vill. Att hävda något annat känns självcentrerat, omoget.
Artikeln känns sorglig på något sätt. Hans fru tycks ha älskat honom hela vägen, med hans kamp och personlighet. Men hon tycks också ha velat stödja honom i att finna ett moget sätt att hantera sin längtan efter att klä sig i kvinnokläder. Det låter från utsidan som en utmanande kärlekshandling från hustruns sida. Jag tycker däremot inte det känns som att Åkes sätt att hantera detta vittnar om omsorg om sin hustru, när han väljer att gå genom stan klädd som kvinna.
”För honom blev det en positiv vändpunkt. För hans hustru blev det närmast chockartat att han gick ut i klänning.
–Det var inte det hon hoppats på”
Frågan är kanske vems rättigheter jag betraktar som viktigast att försvara, mina egna eller min nästas?
Jag menar att det handlar mera om ovana än om vad som är normalt eller onormalt. Alla människor är normalt onormala även om vi inte låtsas om det av rädsla att inte bli bejakade av omgivningen. Om du har problem med att jag är transvestit, betyder det inte att jag tabubelägger ditt tyckande. Det betyder bara att du som är ovan nu får en möjlighet vänja dig vid något nytt. Det är inte att vara egoist – det är att hjälpa människor att öppna ögonen och fundera på hur vi tänker och vad det är vi tycker är konstigt eller ovant. Om vi gör det vi alltid har gjort – så får vi det vi alltid har fått. Hur mycket utveckling ligger det i ett sådant handlande?
Utan variation – ingen civilisation!