Tunehag och Vilks provocerar, men rasismen ligger snarare hos dem som inte förmår (vågar?) kritisera Islam.

Idag har jag läst två väldigt bra artiklar som talar klarspråk och på ett befriande sätt sätter fingret på det för oss svenskar ibland nästan lite förljugna sättet att framstå förträffliga, samtidigt som vi hyperkänsligt angriper andra för deras islamofobi, homofobi eller vad det nu kan vara. Den första är en intervju med Lars Vilks i Aftonbladet. Ni måste läsa den. Jag måste säga att jag beundrar den mannen för hans lugna intellektualism och vägran att ta på sig den smörja av främlingsfientlighet och inslamofobi man försöker kleta in honom med.

   

Den andra artikeln är en konstkommentar av Dan Jönsson i DN´s kulturdel idag där han tycker att inte vi svenskar skall kasta sten i glashus. Vi upphöjer Pussy Riot med deras grova sexuella obsceniteter, hädelser, svordomar och störande av ordningen i en kyrka till skyarna och anklagar ryssarna för att inte förstå det modiga och avantgardistiska i detta, medan vi behandlar svenska konstnärer minst lika fördomsfullt och inskränkt.  Hur skall man se på det faktum att en konstnär som Lars Vilks är portförbjuden nästan överallt? Ingen vill (eller vågar) låta honom ställa ut. Han har polisskydd dygnet runt efter hoten i samband med Mohammed-rondellhundarna. Nu han också blivit portad från utställningen ”Udda & jämt” hos Jämtli i Östersund, anledning till bannlysningen var att man inte tolererade att han skulle tala hos den islamfientliga organisationen Sion. Vilks kan själv inte betraktas som islamfientlig, men accepterar inbjudningar från olika grupper, det är en del av hans provokativa konstprojekt, han förklarar det i intervjun i Aftonbladet. Men Vilks är alltså för mycket för det ”toleranta” Sverige. Projektet Udda & jämt fick läggas ner för att övriga konstnärer i protest också hoppade av sedan Vilks blivit portad. Det är ju verkligen ett självmål för arrangörerna och en pikant satirisk poäng att projektet hade provokationen som tema, och att nedläggningen direkt berodde på att arrangörerna inte tålde Vilks provokation.

En som också provocerar genom att påpeka fakta som ingen vill höra är Mats Tunehag. Det för mig in på den tredje artikeln som inte avslöjar något hyckleri, men snarast är en illustration till vad jag talar om. Det är Per Hammarström, Anders P Lundberg och Kristian Steiner som skriver i Dagen och tycks ha hakat upp sig på den eminent kunnige och välartikulerade Mats Tunehag som pekat på några obehagliga men viktiga fakta som rör Islam. istället för att gå i dialog med honom direkt och checka av hur han egentligen menar försöker man blåsa upp en jätteaffär av detta som gäller främlingsfientlighet inom hela organisationen Svenska Evangeliska Alliansen (SEA),  där Mats är styrelseledamot.

Mats Tunehag är enligt min mening absolut inte fientlig mot muslimer, och jag uppfattar absolut inget rasistiskt i det han skriver. Däremot har han skrivit en del kritiska artiklar som pekar på företeelser inom islam och där muslimer är involverade som är allvarliga, och som verkligen behöver kritiskt granskas och lyftas fram. Eftersom det nästan är tabu i Sverige att säga något kritiskt om islam utan att bli betraktad som islamofob och främlingsfientlig, så är få som skriver sådant, desto viktigare då att någon gör det. Mats Tunehag har min aktning för att han är modig, precis som Lars Vilks.

Men de tre författarna gillar inte detta. De ser rött och spelar ut hela det hycklande registret av anklagelser för islamofobi och främlingsfientlighet mot Mats.

Artikeln inleds med att man konstaterar att det odlas myter om mångkulturalismens misslyckande och att främlingsfientliga krafter utmålar etniska och religiösa minoriteter som problem och hot. Så långt är jag med.

Man fortsätter att konstatera att det finns många engagerade kristna och församlingar som tar avstånd från den här typen av uppfattningar, står upp för mänskliga rättigheter och på ett positivt sätt arbetar med flykting- och integrationsfrågor. Så långt är jag också med.

Sedan kommer det: ”Men vi tvingas också konstatera att det finns fördomar och främlingsfientlighet… inom SEA.” Anledningen är att Mats Tunehag dristat sig att säga några negativa saker om Islam, texter som finns publicerade på SEA´s hemsida. Islam får alltså inte kritiseras. Jag tvingas gnugga mig i ögonen. Lever vi i ett demokratiskt land med yttrandefrihet? Lever vi ett land där vi kan diskutera med förnuft och sans och där det ryms mer än en åsikt i taget, och där man förstår att idé- och religionskritik inte är detsamma som fientlighet eller hat mot folk och människor?

Författarna tar sedan upp några exempel på förhållanden som Tunehag tar upp som gäller muslimer och förhållanden i muslimska områden i Europa. Men det Tunehag tar upp är ju allderles sant och förhållanden som vi måste sätta ord på och ta upp till diskussion.

Religionskritik måste vara tillåten och få förekomma såväl i förhållande till kristendomen som till andra religioner. De humanistiska ateisterna ger ju ofta oss kristna en ordentlig match och kritiken är ofta inte nådig. O.k. det förekommer en reell förföljelse av kristna ute i världen som verkligen borde uppmärksammas mer, men den typ av kritik vi får från humanisterna uppfattar vi inte på något sätt som kränkande eller fientlig mot kristna som personer. På samma sätt måste det ju vara möjligt att kritisera islam och företeelser inom den islamska världen utan att man för den skull behöver betraktas som islamofob eller främlingsfientlig.

Men det har bland svenska vänsterintellektuella, dit också hör en falang kristna, utvecklats en tankens inlåsning där varje sådan kritik är tabu. Det är svårt att förstå vad detta beror på. De tres artikel är ett övertydligt illustrativt exempel på detta.

De försöker blåsa upp detta till en affär som det inte är genom att tala om ”främlingsfientligheten inom SEA”. Någon sådan finns inte. Man vet att Stefan Swärd som är styrelseordförande i SEA tillhör dem som verkligen kämpat för flyktingar i Sverige, inte bara genom debattartiklar där han kritiserat Invandrarverkets inhumana flyktingpolitik, utan också genom direkt hjälp åt flyktingar, som pastor Jean från Kongo som fått en fristad i hans församling, och senast i tisdags demonstrerade han vid en flyktingförläggning mot avvisningar till Irak. Stefans engagemang har snarast gett honom kritik från andra sidan, från dem som menar att Sverige har en för generös invandringspolitik. Detta är en av artikelförfattarna, Per Hammarström medveten om, vilket han skriver i en kommentar på Stefan Swärds blogg. På Twitter försöker några blåsa upp det hela också genom att skapa taggen ”SEAgate”. Patetiskt! Detta är helt och hållet en fabricerad historia, ett lågvattenmärke för kristen debatt. Jag saknar ord.

Vad författarna borde ha gjort vore naturligtvis att apostrofera Mats Tunehag direkt och ta en debatt med honom på saklig nivå angående de problematiska förhållanden han pekar på. Kanske man inte vågar göra det för att man har inget att komma med. Bättre då med personangrepp.

En tanke slog mig: Det är egentligen de som vill tabubelägga kritik av Islam som står för den ultimata rasismen: Muslimer får inte ställas krav på, för  bara vi västerlänningar betraktas som kloka nog att ställas till ansvar för våra handlingar.