Läroämbete eller fria teologiska spekulationer?

Just nu förs det lite olika diskussioner inom olika delar av kristenheten om den kristna trons sanning och läroämbete kontra teologisk frihet, nyandlighet och öppenhet för andra religioner och att var och en blir salig på sin tro. Diskussionen ser lite olika ut i olika delar av kristenheten, men jag tror det är samma problemkomplex man diskuterar fast utifrån olika grundförutsättningar och vinklingar.

Katolska kyrkan:
Just nu diskuteras Troskongregationens läromässiga genomgång av ledarorganisationen för kvinnliga katolska ordnar i USA, LCWR där det anmärks på deras läromässiga renhet. Det befaras att ledarskapet inom LCWR är på väg bort från kristen tro och vänder blicken mer och mer mot nyandligt sökande som alternativ till fokuseringen på Jesus Kristus och kärnan i den kristna tron.  T.ex. var inledningstalare på den senaste kongressen i S:t Louis nu i augusti en känd företrädare för nyandlighet i New Age-anda, Barbara Marx-Hubbard. På hennes hemsida får man veta att man genom ”Concscious Evolution” skall guida mänskligheten mot en värld som fungerar för alla. Hon anser sig själv vara en av världens ”top transformational leaders” och medverkar i något som kallas för “Conception Day 2012”, vilket är: “a nine-month campaign that builds towards a planetary Birth Day, in which we’re envisioning 100 million converging worldwide to celebrate and activate the birth of a new era on December 22, 2012.” Läs bloggaren Jennifer Fulwilers synpunkter på Marx Hubbards medverkan på LCWR´s möte.

Under senare år har det också hänt att liberala teologer som av Rom ansetts alltför mycket avlägsnat sig från katolsk lära fråntagits sin auktoritet att undervisa i Katolska kyrkans namn. Den mest namnkunnige av dessa är påvens forne studiekamrat Hans Küng. I Europa och USA har uppstått en katolsk reformrörelse som är starkt kritisk till Läroämbetets ingripande i dessa fall och som vill demokratisera Katolska kyrkan. Vissa är kritiska till begreppet ”klassisk kristen tro” och ifrågasätter att något sådant finns utan framhäver istället det fria teologiska sökandet.

Kritikerna inom den katolska reformrörelsen vill få det till att det konservativa maktfullkomliga Läroämbetet ger sig på oskyldiga systrar och lägger munkavle på progressiva teologer. Intressant nog verkar finnas större förståelse inom den sekulära pressen för kyrkans strävan att bevara ortodoxin. Läs här Karin Svanborg-Sjövall i DN och Ross Douthat i NY Times här och här som har intressanta funderingar kring varför en alltflör långt gången liberalteologisk utveckling gör att man vänder sig till nyandligheten.

Svenska kyrkan:
I Svenska kyrkan är debatten ständigt levande mellan högkyrkliga och ledarskapet där det inte bara handlar om frågor som ämbetsfrågan och äktenskapets status, utan också frågan om trons centrala innehåll där högkyrkliga och mera karismatiskt inriktade kristna grupper som t.ex. Oas-rörelsen och EFS håller fast vid grundläggande trossanningar, medan man tycker att kyrkans ledning snart sagt är beredda att kompromissa med vad som helst och vänder kappan efter vinden. Det finns hos ledningen, tycker kritikerna, en skepsis mot att över huvud taget hävda Jesus Kristus exklusivitet, en skepsis mot evangelisation och att man snarare hävdar att var och en blir salig på sin tro.

Prästutbildningen som delvis sker vid universitetens teologiska fakulteter genomgick under senare delen av 1900-talet en liberalisering bort från klassisk kristen tro till att ifrågasätta bibeln och alla de kristna grundsanningarna. KG Hammar var den stora liberalteologen som i sin nit att relativisera allt bildat skola. Ulf Ekman tillhörde de teologstuderande i Uppsala som reagerade på detta. Han beskriver detta i sin memoarbok, De första stegen.
Hammar intervjuades nyligen i Sydsvenska Dagbladet vilket kommenteras av Annika Borg på bloggen Kristen opinion. Annika problematiserar spänningen mellan relativism och att bevara den kristna trons sanningar.

Frikyrkan:
Evangelikala och pingstvänner har traditionellt varit mycket starkt förankrade i den fäderneärvda tron, och trots att man har en annan, och enligt oss katoliker förenklad syn på Bibeln och en förnekande inställning till den kristna traditionen, så har man ändå i förhållande till den kristna trons kärn-sanningar varit ganska överens med Katolska kyrkan och högkyrkliga och karismatiker inom den protestantiska samfunden.

På senare år har emellertid bilden börjat se mera spretig ut, och att man går samma utveckling till mötes vid de frikyrkliga teologiska högskolorna som inom universitetsteologin. Stefan Swärd har problematiserat detta på sin blogg. Statsbidragen skapar problem genom att de äventyrar pastorsseminariernas oberoende, menar han.

Stefan Swärd är inte teolog, men akademiskt utbildad, har skrivit en doktorsavhandling om hur Sverige fick fri abort och arbetar som konsult i bl.a. miljöfrågor samt har många års praktisk erfarenhet som pastor inom frikyrkan. Han anlägger därför ett praktiskt jordnära perspektiv på ämnet, som säkert kan kritiseras i enskildheter av professionella teologer (vilket också gjorts), men han pekar ändå på viktiga problemställningar.

I ett blogginlägg utvecklar han bibelsynen och avlägsnar sig från en förenklad bibelsyn man ibland möter i frikyrkan. Han skriver sedan:

Bibelstudiet – teologistudierna kan inte frikopplas från Anden, de kan inte frikopplas från Jesus, de kan inte frikopplas från att älska Jesus, och det kan inte frikopplas från att göra det Jesus säger, att lyda Jesus. På det paradigmet måste man bygga en pastorsutbildning.

Swärd efterlyser en möjlighet att jobba mer med teologi i ”den kristna kyrkan, inklusive frikyrkorna och Svenska Kyrkan”, och konstaterar att i Katolska kyrkan finns ett tydligt läroämbete. Ty, skriver Swärd:

”Frikyrkorna är idag vindflöjlar, en ny amerikansk trend, en ny amerikans kristen guru, trycket från omgivande samhället, får frikyrkornas teologi att svaja som en berusad kråka. Helt plötsligt kan ett frikyrkosamfund ändra sin teologiska inriktning, utan att några beslut har fattats någonstans, utan en bredare teologisk reflektion.”

Det är intressant att samtidigt som vissa grupper i Katolska kyrkan diskuterar Läroämbetet som repressivt och läggande locket på en fri teologisk utveckling, så efterlyser man från debattörer inom frikyrkan en större samordning och något som kunde likna ett läroämbete. I sitt synsätt på kyrkan och behovet av teologisk ihopsamling tycker jag att Swärd inte ligger så långt från Ulf Ekman. Ekman är ju betydligt mer teologiskt utbildad och håller nu på senare år på med fördjupade teologiska studier. I sin bok Kristna rötter som kom 2009 betonar han att frikyrkan måste bejaka och erkänna sitt beroende av de gamla samfunden som alls inte kan betraktas som döda.
Jag tror att de debatter som förs inom Katolska kyrkan, Svenska kyrkan och frikyrkan alla från olika håll belyser samma problem, och jag tror det skulle berika debatten om man kunde föra ihop detta.

Den kristna trons sanningar är inte och kommer inte att bli omoderna och det är Kyrkans uppgift att hålla fast vid dem och förvalta dem. Frikyrkan betonar ofta Bibeln och den fundamentalistiska tron på Bibelns sanningar som tillräckligt för att hålla ihop den kristna tron, men det är inte tillräckligt, eftersom Bibeln alltid måste tolkas, och vi ser att fri bibelläsning och tolkning kan föra i hur många riktningar som helst. Det inser man nu även inom frikyrkan, vilket ökar förståelsen för behovet av någon form av läroämbete och kristen tradition.

Förståelsen av den Helige Ande är att Anden uppenbarar vem Jesus är och för oss in i hela sanningen. Men man måste också skilja på andarna, och andliga nådegåvor måste urskiljas och utvärderas i ett sammanhang, så också här kommer kyrkan som gemenskap in. Karismatisk kristendom helt lämnat åt sig själv utan ett ledarskap i gemenskap med kyrkan som helhet kan gå hur fel som helst.

Uppenbarelsen är en gång för alla given, vi talar om ”Trons skatt” som kyrkan förvaltar. Kyrkan och de som genom tjänster och tjänstegåvor förvaltar denna trons skatt har både rätt och plikt att slå vakt om den och efter bästa förmåga och i trohet mot traditionen, bibelordet och i lyhördhet mot Anden bevara dess autenticitet. Tron är inget som uppfinnes eller hittas på genom en teologisk process. Teologin hjälper oss däremot att reflektera över och utveckla förståelsen för kyrkans tro.

Joseph Ratzinger, tidigare chef för Troskongregationen, numera påve och en djup teologisk tänkare är noga med att göra denna distinktion mellan Kyrkans tro (som är given genom Uppenbarelsen och som Läroämbetet har till uppgift att förvalta) och den fria teologiska forskningen som hjälper oss att reflektera över, utveckla och förstå det som kyrkan tror på. Teologin kan i detta avseende givetvis också vara till hjälp vid dogmutvecklingen, men det är kyrkan, inte teologerna som förvaltar dogmatiken.

En teolog vid ett sekulärt universitet är givetvis inte bunden av att vara kristen, utan är endast lojal mot fritt akademiskt tänkande. När Sverige inte vill definiera sig som ett kristet land uppstår därför givetvis inte bara ett behov av kyrkans skiljande från staten, utan också att präst- och pastorsutbildningar på akademisk nivå kan arrangeras av kyrkorna själva.

Vid Katolska universitet som finns många runtom i världen är de teologiska fakulteterna inriktade på att reflektera över och forska i Katolska kyrkans tro. För att lärarna skall ha auktoritet av Katolska kyrkan att undervisa förutsätts det att man är lojal med Katolska kyrkan och deras herdar.

Om man lär ut något annat än det som är kyrkans tro måste givetvis kyrkans Läroämbete både ha plikt och rätt att frånta lärarens hans auktoritet att lära ut katolsk tro.

Bakom relativiseringen av den kristna tron, liberalteologin och hänvändelsen till nyandligheten verkar finnas en slags rädsla eller tanke att den fäderneärvda tron inte längre duger eller är tillräckligt modern. Men jag tror att Trons skatt som kyrkan fått att förvalta håller för alla tider. Den blir aldrig omodern. Att den idag blir utsatt för attacker och ifrågasättande är inget nytt. Olika gnosticerande strömningar som vill lägga till ny ”kunskap” har funnits i alla tider. Jag sätter kunskap inom citationstecken, därför det handlar här inte om kunskap i vetenskaplig mening, utan sådant som stammar ur olika esoteriska källor. Däremot står kristen tro inte i motsatsförhållande till logik och vetenskap. Gud har ju skapat också vårt förnuft. Det ingår i teologernas uppdrag att reflektera över den i förhållande till aktuellt vetande.

Jag tror det är viktigt i detta läge att läroämbetet inte abdikerar. Andra kristna är beroende av detta också och förväntar sig mycket av Katolska kyrkan.  Kan hända görs ett och annat övertramp och en och annan felaktig bedömning. Det kan alltid rättas till i efterhand. Hellre det än en abdikation som kunde få mycket värre konsekvenser.