Biskop Anders: Karismatiska förnyelsen en nådegåva till hela Kyrkan

26 april samlades karismatiska bönegrupperna i Stockholmsregionen till gemensam bön i Katolska kyrkan i Jakobsberg. På initiativ av KKS vill man samlas för gemensam lovsång, förbön för Sverige och kyrkan och betjänande med personlig förbön och Andens gåvor för dem som har behov. Under kvällens möte var det många som kom fram för personlig förbön.

Vi fick också ta del av profetiska ord. Ett genomgående tema var att Andens gåvor är ämnade för alla, att var och en behöver öppna sig för gåvorna och växa i dem. För att kyrkan skall bli levande och evangelisationen få kraft, så behövs var och en, det räcker inte att förhålla sig passiv och förlita sig på att Kyrkan som institution eller kringresande karismatiska präster skall göra jobbet.

I samma anda talade Michelle Moran till ledare inom Karismatiska förnyelsen vid ett möte i Pittsburgh, USA i februari i år. Ta del av detta för oss alla inspirerande tal på denna video tillhandahållen av ICCRS.

Att varje katolik, varje döpt kristen behöver aktivt engagera sig och agera utifrån sin tro är också ett grundläggande tema som påve Franciskus återkommer till, inte minst i sin programförklaring från 2013 Evangelii Gaudium. Vid ett tal till katolikerna samlade i Hyde Park i London i samband med sin Englandsresa 2010 sade påve Benedikt XVI att det inte längre går att förlita sig på ”business as usual”, utan var och en måste aktivt bidra till att försvara de grundvärden i samhället man tror på.

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”.

Diakon Pancho Chin A Loi ledde kvällens möte, och han tillkännagav att Ruth Cumpa Gillegård nu är ordförande för KKS, ledningsgruppen för Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige. Pancho som tidigare var ordförande är nu andlig rådgivare åt KKS. Ruth skriver på Karismatiska förnyelsens Facebook-sida att man planerar kommande träffas igen i slutet av varje månad. Nästa tillfälle blir den 24:e maj.

Med vid mötet 26 april var tidningen Dagens reporter Thomas Österberg som ett led i en större dokumentartikel om Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Dokumentet publicerades i Dagen idag, 12 maj och det är ett gediget dokument som är allsidigt och som jag tycker ger rättvisa åt vad Karismatiska förnyelsen är.

ccrdagendokument

Biskop Anders Arborelius intervjuas i artikeln. Han stöder Karismatiska förnyelsen och menar att den är en nådegåva till hela kyrkan. Här i Sverige handlar det främst om en lekmannarörelse, säger han till Dagen. Exakt hur många som finns i olika katolska karismatiska bönegrupper är Anders Arborelius osäker på men tippar preliminärt på 500 till 1 000 personer. Men sedan finns också andra människor som har en mer oregelbunden koppling och kanske deltar i en helgretreat när katolska karismatiska förkunnare kommer på besök från Latinamerika eller Indien, något om händer med jämna mellanrum.

Också Ulf Ekman, tidigare Livets Ord-ledaren intervjuas. Sedan han blev katolik har han rest till bl.a. Polen och Australien och där upplevt Karismatiska förnyelsen som en mycket vital del av Katolska kyrkan. Han säger: ”Den enkelhet och spontanitet som ofta präglade den karismatiska rörelsen i Sverige på 1970-talet har man behållit i den karismatiska delen av den katolska kyrkan. Man lever ut det i kommunitets­livet eller i församlingen utan större ståhej.” Andedopet och nådegåvorna, evangelisationen samt den ekumeniska öppenheten är grundbultar, enligt Ulf och han menar att det han har upplevt vid olika katolska karismatiska sammanhang skulle vilken svensk pingstvän som helst känna sig väldigt hemma i och uppskatta.

2014 var Ulf Ekman med på Olympiastadion i Rom ihop med 60 000–70 000 katolska karismatiker och påven. Ta del av denna korta video med förbön för påve Franciskus. Ta del av hela gudstjänsten här.

Karismatiska nådegåvor som tungotal och bön för helande praktiseras inte bara inom Katolska kyrkan och Pingströrelsen utan blir allt vanligare inom hela kristenheten. Ta del av detta reportage i Dagen från 2014.

 

———————-
Kommande händelser:

  • 24 maj Karismatiskt möte för Stockholmsregionens bönegrupper i Järfälla.
  • 3 juni kl 17.00  Pingstvigilia i Katolska domkyrkan med biskop Anders och rörelserna i kyrkan.
  • 31 maj – 4 juni CCR Golden Jubilee, Rom

——————–
Informativ video 10 min från ICCRS om Karismatiska förnyelsens historia.

Om Karismatiska förnyelsens historia: As By a New Pentecost av Patty Gallagher Mansfield i nytryck. Kan beställas via info@isidor.se 200 kr inkl frakt.

Karismatisk förnyelse i Sverige hemsida: karismatiskfornyelse.se

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Andlig förnyelse, fortsatt reformation och nykter skärskådande teologi behövs i hela kristenheten

Teologi som disciplin bygger på förnuft och vetenskap. Teologin äger inte tron utan studerar den. Vi människor tror utifrån förnuft och samvete på den Uppenbarelse som blivit oss given och som vi tagit emot. Teologin kan inte uppfinna tron och ändra i den efter gottfinnande eller tidens trender – då vore vi inne på ren gnosticism. Däremot kan den teologiska vetenskapen vara ett stöd för att utveckla och precisera den begreppsmässiga aspekten av tron och korrigera irrgångar. Tro och förnuft kan aldrig stå i motsats till varandra, de kompletterar varandra, ”som två vingar på vilka den mänskliga anden lyfter i kontemplation över sanningen” (Johannes Paulus II´s encyklika Fides et Ratio)

Dogmutvecklingen genom tiderna har ofta utgått från att avgränsa tron mot olika heresier och missuppfattningar. Tron och Uppenbarelsen är i sig ett mysterium som vi inte uttömmande kan förklara och förstå begreppsmässigt. Vore allt klart funnes inget mysterium, vi behövde inte tron utan allt var klart bevisad vetenskap.  Lättare än att positivt förklara tron är att beskriva vad den inte är. Människor har en benägenhet att reducera mysteriet till enbart en beskrivning i för dem bekanta kategorier och projicera sin egen favoritideologi och egna preferenser på tron och på på så sätt tala om för Gud hur han bör vara istället för att låta Gud vara Gud.

Martin Lembke är en katolsk teolog som jag uppfattar tillämpar förnuftet utan att göra våld på mysteriet. Nyss har han startat en engagerad debatt i Dagen om hur man skall förstå på vilket sätt Kristi lidande och död frälser människan. Det finns olika teologiska teorier om detta, men ingen teori kan förklara detta uttömmande. Så mycket är dock Lembke beredd att säga som att hur än Jesus på korset möjliggjorde vår frälsning så gjorde han det inte genom att i vårt ställe ta straffet för våra synder och utmanar därmed vad många spontant tar för givet och vad många bibelfundamentalistiska teologer håller för sant.

I sin slutreplik beskriver han vad Kyrkan faktiskt tror:

Kristi kyrka är byggd på Golgata. Endast där finns frälsningen. Där, i tysthet och tillbedjan, faller kristna på knä. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son. Genom sitt lidande och sin död betalade han priset för vår salighet. Korset förutan vore Guds frånvaro vår hinsides lott.

Sannerligen, vore det inte för Lammets blod hade vi alla nåtts av dödsängelns bud: Gå bort, ni förbannade, till Satan i Gehenna. Ty Jesus är det offer som sonar världens synd. Han, Kristus allena, av nåd allena, öppnar portarna till himlen och bjuder oss ditin.

Detta är alla kristnas gemensamma tro. men, menar Martin, detta betyder inte att mera detaljerade teorier om försoningens innebörd behöver vara sanna, de kan till och med vara heretiska.

lembkeofferdebatt

Olof Edsinger tycker jag i sitt inlägg är öppet för mysteriet precis som Martin, men medan Martin intellektuellt vill gå så långt som möjligt i att definiera vad tron inte innebär, så betonar Edsinger behovet av stödjande teologiska förklaringar som han finner bekräftade i Bibeln. Jag uppfattar att Edsinger och Lembke mera skiljer sig i olika betoningar än i sak. Övriga debattinlägg, bl.a. från Stefan Swärd och Stefan Gustavsson har jag inte tagit ställning till.

Ur protestantisk synvinkel antar jag att Martin Lembke ses som representant för en lång katolsk tradition där man många gånger gått mycket långt i att försöka beskriva det obeskrivbara och tvinga människor att tro in i minsta detalj på det som teologerna beskrivit. Thomas av Aquino var en teolog som nog hade en mycket djupgående vördnad och förståelse för mysteriet, och hans avsikt var inte att plocka sönder tron så att den förlorade sig i detaljerna, utan att försöka förstå för att tro bättre, men något gick fel och under senare medeltiden reducerades Katolska kyrkan till en institution som i detalj styrde vad människor måste tro och deras handlande. Tron och troslivet upplöstes i en mängd detaljerade dogmer ritualiserade välsignelsehandlingar och devotioner. Att detta hade gått för långt och att en reform behövdes i kyrkan insåg varje seriöst tänkande människa på 1500-talet, inte bara Luther (se Anders Piltz bidrag i boken Doften av Rykande vekar).

Under den antimodernistiska epoken i Katolska kyrkan under 1800-talet och början av 1900-talet fortsatte den nythomistiska filosofin (som jag anser är en skugga och vrångbild av det Thomas av Aquino avsåg) att dominera, vilket styrkte prästerskapets makt över själarna på bekostnad av den personliga tron.

Nu har mycket hänt i Katolska kyrkan och världskristendomen sedan dess. Vi firar Lutherjubileum, och Luther utvärderas inom både den katolska och protestantiska världen. Katolska kyrkan kan se Luthers positiva sidor, och protestanterna kan se avigsidorna och att en för långt driven lutheranism missar målet.

[Tips: Intressant föredrag av Rainer Carls SJ. Ljudfil från FKE-s årsmöte 2016. Ignatius av Loyola och Martin Luther – en jämförelse]

Dagens katolska kyrka lever inte längre i den antimodernistiska och nythomistiska traditionen (bortsett från vissa strömningar närstående utbrytargruppen SSPX) utan bejakar den personliga tron, varje döpt kristens myndighet och den helige Andes närvaro i det personliga livet (läs mera om detta: Andra Vatikankonciliet 50 år).

Mycket av gamla beteendemönster sitter trots det kvar i väggarna. Det kanske inte så mycket beror på att man är influerad av gamla traditioner som på att man återupprepar samma mänskliga grundmönster som tidigare, att det är lättare att konserveras i en tradition än att låta sitt liv förvandlas genom en personlig tro och en levande relation till Kristus och öppenhet för den Helige Ande. Detta grundmönster upprepas inte bara i Katolska kyrkan utan i alla kristna samfund. också Pingströrelsen som en gång stod för en radikal förnyelse riskerar att stelna i bekväma traditionella former.

Om katoliker nöjer sig med traditionen och gamla antimodernistiska mönster, så nöjer sig evangeliska kristna med en alltför ytligt fundmentalistisk tolkning av bibelordet. Man sätter hävdvunna begreppsmässiga kategorier framför att kasta sig ut i en levande tro.

Vi behöver en ny eller fortgående reformation idag, det gäller hela kristenheten, och vi behöver ännu mer fokusering på den Helige Ande och Andens gåvor som är det som ger Kyrkan kraft och är hoppet för framtiden. Pingströrelse och karismatisk förnyelse får inte stelna i traditionella mönster utan måste visa vägen mot att helt förlita på Gud, inte på mina personliga preferenser, trögheter och favoritidéer.

Vi behöver också en nykter intellektuellt skärskådande teologi som hjälper oss att sortera begreppen.

Ta del av ICCRS´internationella råds ordförande Michelle Morans inspirerande tal till ledare inom Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan vid en konferens i Pittsburgh, USA.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer

Påven i Egypten: ”‘Violence Is Negation of Every Authentic Religious Expression’

Påvens resa till Egypten 28-29 april var ett mycket betydelsefullt moment för Egyptens hårt prövade koptiskt kristna, och för ekumeniken där en gemensam deklaration undertecknades av koptiske påven Tawadros II och påve Franciskus enl vilket de båda kyrkorna ömsesidigt erkänner varandras dop. Deklarationen betonar också sådant som man har gemensamt, såsom värderingen av det mänskliga livet, äktenskapets och familjens sakramentala karaktär, respekten för skapelsen, fortsatt intensiv bön för kristna som förföljs och dödas för sin tro, särskilt i Egypten och Mellanöstern.

Besöket var också betydelsefullt för religionsdialog och fred. Påven besökte det sunni-muslimska Al-Azhar-universitetet som har en ledande roll inom Islam med studenter från hela arab-världen. Både i sitt tal till ledare för det egyptiska civil-samhället och i talet till muslimska ledare vid fredskonferensen vid Al-Azhar  där också ett antal judiska representanter medverkade, framhävde påven freden och framhöll att all terrorism och förtryck av medmänniskor som sker i religionens namn inte bygger på autentisk religion utan är en hädelse av Gud. Det är alla religiösa ledares plikt att avslöja hat och terrorism.

”No civilized society can be built without repudiating every ideology of evil, violence and extremism”

“No act of violence can be perpetrated in the name of God, for it would profane his name.”

Han citerade även Andra Vatikankonciliets deklaration om förhållandet till andra religioner, Nostra Aetate som säger:

”We cannot truly pray to God the Father of all if we treat any people as other than brothers and sisters, for all are created in God’s image”

Påven Benedictus XVI höll ett liknande tal i Regensburg år 2006 där han starkt fördömde oförnuft, fundamentalism och våld i religionens namn. Utan att ha ett hum om vad talet innehöll fick han en stor del av den mera militanta muslimska världen emot sig och likaså en stor del av den västerlämdska socialliberala opinionen som inte heller tycktes bry sig om vad talet egentligen innehöll utan mera var intresserad av att stämpla det som ett rasifierat uttalande av en kristen vit privilegierad man.

Påve Franciskus aktar sig noga för att nämna profeten Mohammeds namn, men hans kritik av våld i religionens namn är om möjligt ännu skarpare än Benedikts och har tydligt udden riktad mot islamistisk radikalism.  Ändå kan han uttala detta i en skara av betydelsefulla muslimska ledare och få applåder för det.

Majoriteten av världens muslimer håller med påven och tycker att påven ger uttryck också för deras känsla  och värdering av förnuft och människovärde.  Men man ser sällan så kraftfulla avståndstaganden från våld och terrorism från ledare inom den muslimska världen som det påvarna gett uttryck för. Stor-imamen vid Al-Azhar Ahmad al-Tayeb tog i sitt eget anförande initiativ till en tyst minut för offren för den sista tidens terrorattacker mot kyrkor och offrens familjer.  Efter sammanbrottet för samarbetet under Benedictus XVI´s tid har Vatikanen och  Al-Azhar nu en pågående dialog genom en gemnsamt tillsatt kommitté ,  men kritiker menar att det Islamska prästerliga ledarskapet spelar ett dubbelspel genom att utåt stödja tolerans och pluralism, men bakom kulisserna stödja en extremistisk kultur inom de egna leden.

Religionsfrihet, respekt för varje människas frihet och integritet och inte påtvinga andra människor den egna övertygelsen med våld var en viktig grundtanke hos Andra Vatikankonciliet, en uttolkning av den hållning till medmänniskan som så tydligt var Jesus egen och som framgår av källorna. Det är värt att notera att en av de punkter där utbrytargruppen SSPX är kritisk mot Katolska kyrkans kurs efter Andra VAtikankonciliet är just religionsfriheten. Man tycks inte vilja ha religionsfrihet, utan tvinga på andra människor den kristna religionen genom lagar och förordningar, precis på så sätt som vi idag kritiserar Islam för att vilja göra. [Läs den svenske SSPX-anhängaren Erik Perssons debattinlägg i Dagen 26 april]

Påve Franciskus strategi, som är förankrad i Katolska kyrkans grundsyn, är inte att säga att Katolska kyrkan är bäst och att döma ut andra religioner, utan snarare att upprätthålla en dialog som vädjar till människans förnuft och samvete och bedriva en allmän religionskritik där han säger att förorda våld och förtryck i religionens namn inte kan vara uttryck för en genuin religiositet. Detta är också en kraftfull kristen mission eftersom det ger uttryck för Kyrkans grundläggande övertygelse, och den är långt mera fruktbar och effektiv än militant kristen fundamentalism eftersom den har större förutsättning att tränga till människans hjärta istället för att skapa konflikt och avståndstagande.

Nedan länkar till några av påven tal under Egypten-resan samt John Allens utmärkta kommentarer och bakgrundsanalyser.

John Allen kommentarer i Crux:

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

100-årsminnet av Maria-uppenbarelsen i Fatima 1917

FatimabarnenI år är det 100 år sedan Maria-uppenbarelserna i Fatima ägde rum. Vid det senaste konsistoriet som avhölls nu i april tillkännagavs att de två av de tre herdebarnen som Maria visade sig för, syskonen Francisco och Jancinta Marto skall kanoniseras i samband med påvens besök i Fatima 13 maj. De båda avled redan som barn i Spanska sjukan och blev beatifierade av påven Johannes Paulus II den 13 maj år 2000. Den tredje av visionärerna, kusinen till de båda syskonen Lucia Santos blev karmelitnunna och levde fram till 2005, för henne pågår en beatifieringsprocess.

Samtidigt tillkännagavs att påven under året skall kanonisera ytterligare 33 personer, flera av dem barn. Det är signifikant att barnen lyfts fram och deras värdighet och förmåga till andlig resning, vilket är viktigt i vår tid då så många barn utnyttjas och far illa.

Jag har 2013 skrivit en utförlig artikel om Fatima och uppenbarelserna där år 1917 samt vad som hänt därefter fram till vår tid. Påven Johannes Paulus II blev utsatt för ett mordförsök på Petersplatsen, just på Fatimadagen 13 april 1981.

[Min artikel om Fatima här]

fatimamadonnan

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 4 kommentarer

Västerlandets inre sönderfall – Postdemokratins era närmar sig

Vi lever i slutet på en gyllene epok. Västerlandet håller på att underminera sina egna grundvalar och postdemokratins era närmar sig. Liberalismen förmår inte bygga upp något eget konstruktivt, den fungerar endast då det finns något att vara emot och befria sig från. Nu ropar folk på starka ledare.

Våra stolta demokratiska institutioner med maktfördelning mellan verkställande, dömande och lagstiftande makt är under attack hela tiden, genom Trumpismen nu också i USA som länge betraktats som demokratins och parlamentarismens högborg. Det är inte längre yttre fiender som är största hotet mot Västerlandet, utan det är dess inre förfall. Putin, Erdogan, Orban, Kaczyński, Trump är inte enstaka undantag, utan representativa för den nya trenden. Snart får vi kanske utöka listan med Le Pen i Frankrike. Det är symtomatiskt att liberalismen och socialdemokratin inte kunnat uppbringa någon tillräckligt folkförankrad och okorrumperad presidentkandidat att ge henne en match.

IMG_4518.JPG

Påve Franciskus representerar Västerlandets kristna arv och betonar sambandet mellan andlig förankring och socialt ansvarstagande.  Under hans pontifikat har också miljön lagts till som en viktig byggsten i den katolska socialläran (encyklikan Laudato Si). Bilden: Ett uppslag från dagens DN

Det behövs en mycket gedignare grund än liberalismens värdenihilistiska fixering vid människan som sitt eget privata projekt för att motstå detta sönderfall. Kristendomen, katolsk sociallära och en starkare kristdemokrati i Europa som inte är rädd att hålla fast vid denna värdegrund är vad som behövs (KRIST-DEMOKRATI, båda leden i ordet viktiga och beskriver vad det handlar om). Frågan är om det är för sent på grund av att alltför mycket är nedrivet redan. Måste vi köra hela varvet runt en gång till med ökande terrorism, maktfullkomliga ledare och nya världskrig som kör allt i botten också i Västerlandet för att vi skall komma till besinning?

Läs Intervjun med statsvetaren Francis Fukuyama i dagens DN.
Läs också Nathan Shachers analys av hur terrorismen påverkar våra nationer.
Läs slutligen Joel Haldorfs Expressen-artiikel om Liberalismens kris.

popeusajustice

Tidigare bloggposter:

EU, påve Franciskus och Europas andliga arv

Människovärde och anständighet måste ständigt försvaras på nytt

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | 68 kommentarer

Bra och dålig sekularism, utvecklande och destruktiv tro

peter_and_john

Petrus och Johannes skyndar till den tomma graven…

Vi firar Påsk. Jesus Uppståndelse, den kristna motsvarigheten till Big Bang som Anders Piltz beskriver det i en krönika i GP. Uppståndelsen går inte att varken bevisa eller motbevisa, konstaterar Anders. Tron och vetenskapen är två sfärer som inte konkurrerar med varandra utan kompletterar varandra. Det var för övrigt en katolsk präst, Georges Lemaître, som lade grunden Big Bang-teorierna om Universums uppkomst.

Förutom präst var Lemaître matematiker och fysiker, och det var i den egenskapen han formulerade teorier om världens uppkomst. Han konstaterade  att vetenskapens villkor är desamma för troende och ateister.Anders Piltz skriver:

”Den kristne har dock en fördel, inte som vetenskapare utan som människa: hoppet, tanken, misstanken att denna mångtydiga värld är en gåta som har ett lyckligt svar, en djup mening som ska upptäckas, både vetenskapligt och filosofiskt. Den mening som Kristi uppståndelse pekar på. En Big Bang av glädje: döden besegrad. Om inte de kristna bygger sitt hopp på detta faktum blir de bara patetiska, säger Paulus, som hade mött den Uppståndne. Påsken kan varken bevisas eller motbevisas – men förvandlar världens villkor.”

Det finns en god sekularism som vi kristna delar med icke-troende humanistiskt sinnade människor. Den sfär som omfattas av mänskligt förnuft och sans och känsla för etik och anständighet är något vi alla tillhörande människosläktet kan samarbetas kring oberoende av om vi delar samma ontologiska grundsyn och tro på Gud och Uppenbarelsen eller inte.

Lena Andersson ger uttryck för en sådan humanistisk grundsyn i en ledarkolumn i DN. Hon beskriver också situationer då tron blir direkt destruktiv och Gud får bli ett svepskäl för att rättfärdiga våra egna högst mänskliga idéer och maktanspråk:

”Av folks handlingar att döma tycks väldigt få människor vara gudstroende. De som säger sig dyrka Gud mest, och tar lagen i egna händer i hans namn, agerar och talar som om han vore helt kraftlös eller inte fanns. De klandrar människorna i stället för den makt som de påstår styr över oss alla. Detta är besynnerligt eftersom man, ställd inför en dåligt tillverkad produkt, vanligtvis lägger skulden på tillverkaren. Men när människorna felar agerar många gudfruktiga som om de ansåg att produkten hade skapat sig själv.”

Från kristet håll är den förre påven Benedictus XVI en person som starkt fört förnuftets och den konstruktiva sekularismens talan, samtidigt som han argumenterar för tron som en positiv drivkraft i den mänskliga gemenskapen. I sina tre encyklikor Deus Caritas Est (Gud är Kärleken),  Spe Salvi (I hoppet är vi räddade) och Caritas in Veritate (Kärlek i Sanningen) tar han upp temat. Hopp och kärlek kan alla bejaka, men tron, den tredje teologiska dygden är ifrågasatt av dem som inte tror. Men en genomgående tråd i påve Benedikts encyklikor är sambandet mellan alla dessa tre s.k. ”teologiska dygder”. Han skriver i Deus Caritas Est: ”(Tron öppnar) nya horisonter bortom förnuftets sfär”, och renar förnuftet från blindhet. På så sätt ”möjliggör tron för förnuftet att verka mer effektivt och att klarare utrannsaka det som är dess objekt” (nr 28).

I Spe Salvi kommenterar påven utifrån Paulus brev till Hebreerna trons natur: “Tron är inte enbart en personlig akt för att försöka gripa om något vi inte ser, den ger oss också något. Den ger oss något av den verklighet vi väntar på, och verkligheten vi ser framstår som ‘bevis’ på det vi ännu inte ser. Tron drar framtiden in i nuet…” (Nr 7). Påven talar om en trons kris. En tro utan Gud ersätts av en tro på mänskliga framsteg och framtiden, men idag tvivlar många människor på framtiden och människans förmåga att gestalta den. Framtiden framstår många gånger i människors upplevelse som ett hot mot människans värdighet och frihet. (Nr. 17-23).

I Caritas in Veritate utvecklar påven Katolska kyrkans sociallära och citerar sin föregångare Paul VI och säger att med förnuftet kan vi sluta oss till jämlikheten mellan alla folk, men förnuftet kan inte skapa broderskap utan hjälp av tron (Nr 19). Han betonar att för autentisk mänsklig utveckling är det nödvändigt med en dialog mellan tro och förnuft (Nr. 56-57). När tron bara blir en tro på mänsklig utveckling, på institutioner, politiska strukturer, teknologi, så hotar det utvecklingen. Utan tron på Gud så hotar alla dessa andra former av tro att reducera och förstöra människan. Tron på Gud är det som kan ge en djupare motivering för mänsklig utveckling, det ger mening och hopp åt dem som ägnar sig åt arbetet för mänsklighetens bästa.  Påven sammanfattar detta: ”En humanism som utesluter Gud är en inhuman humanism” (Nr 78). Sann utveckling förnekar inte människans andliga dimension.

Påven skriver att han ser hur kärleken tolkas felaktigt i dagens värld och därmed töms på innebörd. För att rätta till detta behövs att vi ingjuter den med sanningen. ”På detta sätt tjänar vi inte endast kärleken upplyst av sanningen, vi bidrar också till att ge sanningen trovärdighet och visar på dess övertygande och autentiska kraft inom det sociala livets praktiska ramar.”  Sanningen konstaterar påven, ”befriar även kärleken från emotionalismens begränsningar” och gör det möjligt för kvinnor och män ”att släppa sina subjektiva åsikter och intryck” och ”öppna och förena våra sinnen i kärlekens logos”.

Jag delar jag inte Lena Anderssons synsätt att Gud är (ingenting annat än) en mänsklig projektion. Jag kan inte undgå att tro på och låta mig inspireras av Uppståndelsen och det möte med livets Gud som äger rum i den kristna Uppenbarelsen. I hennes värld ägnar jag, Anders Piltz och påve em Benedikt oss åt bortförklaringar, och har blivit beroende av religionens opium. Det är hennes tro,  men eftersom vi alla förespråkar religionsfrihet och tankefrihet, så har vi mycket gemensamt inom den medvetandesfär vi som människor grundläggande delar.

I går kväll firade jag Påskvakan i S:ta Eugenia katolska kyrka. Ett vuxendop ägde rum, och 24 personer upptogs i Katolska kyrkans fulla gemenskap och konfirmerades. Kyrkoherde Dominik Terstriep SJ citerade i sin predikan en dikt av Wolf Biermann som gav inspiration och mod åt politiska fångar  i ett fängelse i Östtyskland på 1980-talet.

Du, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
[De alltför hårda brister,
de alltför styva mister
sin vassa udd därvid.]

Du, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid.
[för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.]

Du, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
[De hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.]

Du, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du brukar oss och vi
just nu din munterhet.

Det vill vi ej förtiga
i denna tigandets tid.
Det gröna brister ur grenarna,
det vill vi visa för alla,
så får de klart besked.

Vi lever i en hård och bister tid idag också, men tron hoppet och kärleken lever också och fortsätter att inspirera oss. Vi kan vara överens om det, alla människor av god vilja även om vi inte delar samma verklighetstolkning och tro.

hawkinglennox

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Religion, Tro och vetande | Märkt | Lämna en kommentar

Katolska karismatiker tillsammans med alla kristna i bön för Sverige och för Kyrkans andliga förnyelse

Välkomna till en kväll av tillbedjan och lovsång onsdag den 26/4 kl 18-21 i Heliga Trefaldighets Katolska Församling Järfälla, skriver Ruth Gillegård, KKS ordförande på Facebook. För att be för Sverige, fred, enhet, helande och att bli fylld av den Helige Ande.

kksjarfalla26apr17

Bön för Sverige och för Kyrkans/Kristenhetens förnyelse är en angelägenhet för alla kristna i dessa tider då vi behöver stå upp mot våld, terrorism och förenklade populistiska budskap som skapar ökade klyftor och spänningar i samhället. Må vi kristna bygga upp, ej riva ner och vara en konstruktiv kraft, salt och ljus i samhället. Det allkristna nätverket Sverigebönen uppmanar kristenheten till 30 dagars bön om beskydd över Sverige, i sina hem, i smågrupper och i gudstjänster de närmaste fyra söndagarna, fram till den 9 maj.

???????????????????????????????

På långfredagen kl 13.00 arrangerar S:ta Clara korsvanding i Stockholms city som avslutas med Gudstjänst på Sergels torg kl 15.00

På långfredagen arrangerar S:ta Clara kyrka som vanligt korsvandring i Stockholms city kl 13.00 som avslutas med långfredagsgudstjänst på Sergels torg 15.00 vid Jesus dödstimme och på klockslaget en vecka efter terrordådet på Drottninggatan. Samtidigt, kl 15.00 börjar Långfredagsliturgin i de katolska kyrkorna i staden. Senare på eftermiddagen bjuder församlingen Hillsong in Stockholmarna till manifestationen ”Pray for Stockholm” i St:a Clara kyrka. ”Vi vill ingjuta hopp, tro och mod till Stockholmarna”, säger pastor Andreas Nielsen.

långfredagsliturgi katolska domkyrkan

Långfredagsliturgi i Katolska domkyrkan kl 15.00

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar