Påven: Församlingar skall nå ut, vara i kontakt med folket och samhället – inte bara vara enkla kontor

Påvens böneintention för septemberr är missonerande församlingar som når ut, är öppna mot samhället och räcker en hjälpande hand åt de mest behövande.

 

Påven säger:

”Församlingar måste vara i kontakt med hemmen, med människornas liv, med samhällslivet. De måste vara platser där dörren alltid är öppen för att kunna gå ut mot andra. Och det är viktigt att detta att gå andra till mötes klart och tydligt visar och  erbjuder tron. Dörrarna måste öppnas så att Jesus kan gå ut med hela sitt glädjerika budskap….
Låt oss be för våra församlingar, att de inte bara är enkla kontor, utan att de är besjälade av en missionsanda, och så är platser där tron kommuniceras, och välgörenheten är markant.”

Påve Franciskus är mycket angelägen att engagera katolikerna att verkligen ta sin tro på allvar och göra skillnad i samhällslivet, ej bara bevaka sina intressen och bygga murar mot människorna utanför. Bekant är påvens liknelse att Kyrkan skall vara mer ett fältsjukhus än en borg.

En ny bok om Katolska kyrkans sociallära DOCAT har producerats av samma team som gjorde YOUCAT, den katolska ungdomskatekesen som blev färdig till Världsungdomsdagen i Madrid 2011.

popedocat

I DOCAT skriver påven ett förord där han vädjar till ungdomarna och visar hur mycket han hoppas på dem. Han vädjar till ungdomarna att inte bara diskutera socialläran utan DO IT.

”Kära unga vänner! Det är bara hjärtats omvändelse som kan göra vår värld, som är full av terror och våld, mera människovänlig. Och det innebär tålamod, rättvisa, klokhet, dialog, integritet, solidaritet med offren, de behövande, och de fattigaste; gränslös hängivenhet, kärlek ända till döds för den andres skull. När ni fått en ganska djup förståelse för detta, kan ni förändra världen som hängivna kristna…

När jag nu inbjuder er alla till att lära känna Kyrkans sociallära, drömmer jag inte bara om grupper som sitter under träd och diskuterar den. .. Min dröm gäller något större:

Jag önskar att jag hade en million unga kristna eller, ännu bättre, en hel generation, som är levande exempel på socialläran för sina samtida. Det enda som kan förändra världen är människor som med Jesus ägnar sig åt den, som tillsammans med honom går från utkanterna och ända in till mitten av smutsen. Gå in i politiken, också, och kämpa för rättvisa och människans värdighet, i synnerhet för de fattigaste bland de fattiga. Ni är alla Kyrkan. Se alltså till att denna Kyrkan omvandlas, att hon lever… ”

O arma värld. Måtte påvens vädjan bli verklighet. Är det fler än jag som ofta upplever kyrkor och samfund som cementerade block där det är stort avstånd mellan vad man säger sig vara, vad man berömmer sig av och hur det verkligen är?

Samma drivkraft känns igen i många frikyrkor . När man läser spalterna i Världen idag och Dagen talas ofta om församlingsbyggande och kyrkor som skall nå ut till människorna och verkligen vara evangeliserande. I Svenska kyrkan finns många som ger uttryck för samma sak, och många ger uttryck för samma problem som vi ofta upplever i Katolska kyrkan: att församlingarna mer liknar  administrativa kontor än levande evangeliserande gemenskaper.  Den gemensamma vision vi har om en levande missionerande församling bör vi kristna samverka kring, lyssna till vad Anden säger till församlingrna idag, inte konkurrera utan lära av varandra. För vi vet: Kyrkan är en enda och alla döpta tillhör den. Guds barn skall samverka.

 

[Mer om DOCAT på Catholica förlags hemsida]

Annonser
Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vi har det så bra i Rinkeby och Tensta… (och på Södermalm)

rinkebytenstatweetEfter mitt sista inlägg om reaktionen från stockholmspolitiker angående norska integrationsministerns besök i Rinkeby fick jag en twitterrespons från Gunnar Engblom som gjorde mig uppmärksam på hans band Guran Gurans musikvideo inspelad i år med den 30 år gamla låten Vi har det så bra i Rinkeby och Tensta. Gunnar var på 1980-talet punkare och spelade i tunnelbanan, men sedan 20 år tillbaka bosatt i Peru. Nu är han i Stockholm för att lansera en CD som innehåller den aktuella låten samt ett antal flera: Guran Guran – osannolik historia och succé efter 30 år.

När texten skrevs för 30 år sedan var det nog med glimten i ögat, problematiken fanns redan då, men miljön var nog då betydligt mera idyllisk än idag. Jag tror nog jag såg Gunnar någon gång då och då när han spelade på tunnelbanans perronger och i vagnarna. Det är väldigt roligt att han är tillbaka.Det är märkligt hur låten idag har högsta aktualitet i en situation som är betydligt mera laddad. Jag gillar låten skarpt, det är nästan så man får lust att flytta till Rinkeby. Låten duckar inte för problemen men sprider med humor och glädje en gemenskap som alla kan dela och uppmuntrar de lokalboende att ta makt över sin situation. Även för 30 år sedan fanns fenomenet att ”inga svennar vill flytta hit”, samt spänningen mellan Stadshuset och lokaldemokratin.

Även om läget är tyngre och allvarligare nu än för 30 år sedan, så finns många som trivs i Rinkeby och Tensta och som kan identifiera sig med Gunnars glada sång. Vi behöver galghumor samt hitta vägar att övervinna vår rädsla och att i lokalsamhällena ta ansvar för vår situation. Politikerna i Stadshuset kommer inte att kunna göra hela jobbet.

Men vi behöver också hitta effektiva sätt att hantera problemen och återställa trygghet på gator och torg. Det gör vi inte genom att förneka dem eller sopa dem under mattan bara för att det är SD eller en norsk minister som sätter ord på dem. Vi behöver civilkurage och mod att kunna vittna mot de kriminella gäng som förpestar tillvaron.

För det en annan situation idag än för 30 år sedan, läget är mera kritiskt. Då gick det att leva i idyllens bubbla, så inte längre. Problemen gäller inte bara förorterna utan har flyttat in även till stadskärnan. Ett parallellsamhälle av gatubarn på Södermalm är ett växande problem, som polis och socialtjänst säger är mycket svårt att hantera. I dagarna hade vi en knivattack mot en polis på Medborgarplatsen. Vi som har välbetalda jobb, kan köpa dyra bostadsrätter och åtnjuter föräldraledighet och andra förmåner och kan njuta av vår latte på en av Söders många trevliga uteserveringar vill kanske inte se det och tänker att det ordnar sig och någon annan löser det åt oss till slut. Men så enkelt är det inte. Alla har ett ansvar att visa civilkurage, ta hand om varandra och med insiktsfull realism bidra till att bygga uppsamhällsgemenskapen.

Fyra ledord tycker jag kan vara nyttiga att orientera sig efter:

  • Personalitet – Den mänskliga personens värdighet, alla människors lika värde
  • Det allmänna bästa – måste vi alltid ha för ögonen, motsats är egoism på individ o gruppnivå
  • Subsidiaritet – familjen, lokalsamhället, lös problemen på lägsta möjliga effektiva nivå
  • Solidaritet – både som social princip och moralisk dygd på det personliga planet

Sedan vet vi att vi lever i en söndrad värld, som enskild människa och även som nation måste vi realistiskt förhålla oss till det faktum att vi inte kan lösa alla världens problem på egen hand. Att uthärda spänningen mellan vad vi vill göra och vad vi kan hör till den mänskliga existensens grundvillkor. Det är kärlek att vara realist och samtidigt bevara hoppet.

 

himmelsljus

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Om SD, norrmän och politiker som hellre är stora i orden än att se verkligheten

Sista tidens debatt efter moderatledarens avgång och förhållningssättet till Sverigedemokraterna har om man läser mellan raderna varit klargörande. Jag har själv kommenterat den på sociala media,  men eftersom jag inte svartvitt accepterat mantrat ”Stäng dörren för SD”, så har en del tolkat det som att jag närmat mig dem. Så är inte fallet.

Jag menar att SD i Sverige idag är ett komplext fenomen som man måste förhålla sig till. Framförallt måste man förhålla sig till den väljaropinion på just nu kring 18% som väljer att ge partiet sitt stöd.

Nynazism och vit makt-rörelse är ett annat fenomen att förhålla sig till. Det är odemokratiska människoföraktande rörelser som vi måste ta avstånd från. Dessa är inte identiska med SD.

Däremot är det sant att SD uppstod i historisk närtid i sådana kretsar. SD har under senare tid velat tvätta av sig det arvet, men helt har man inte lyckats. Är du främlingsfientlig i Sverige idag, så är nog SD det parti som ligger dig närmast, och med jämna mellanrum får vi från förtroendevalda i partiet höra plumpa främlingsfientliga uttalanden. Det finns också funktionärer som ideologiskt ger uttryck för antidemokratiska och fascistiska idéer. Helt klart har partiet en väg att gå ännu innan de gjort sig av med detta.

Samtidigt finns det mängder av väljare och politiker som gjort bedömningen att ge partiet sitt stöd och verka inom det för att man adresserar reella problem i det svenska samhället. Dessa personer som kommer från andra partier tidigare har inte blivit mera ”bruna” eller främlingsfientliga för att de gått med i SD. I demokratisk anda har de bedömt att de bäst tjänar samhället genom sitt politiska engagemang i det sammanhanget. Det får man ha respekt för.

Verkligheten är mera komplex än att bara ta ställning till ”stäng dörren för SD” eller inte. Många moderata politiker har fått frågan om förhållandet till SD eftersom AKB ansågs ha ”öppnat dörren” för dem. De flesta svarar att de tycker AKB blivit misstolkad. Jag uppfattar att det finns en bred samsyn hos Moderaterna samt även inom Alliansen att man ej skall samarbeta med SD genom överenskommelser att ingå i regeringsunderlag, typ som S har med V idag, vilket inte är detsamma som att inte tala med dem. En minoritetsregering som använder hoppande majoritet måste kunna ta stöd från alla partier, S, Mp, V såväl som SD.

De flesta bedömare med undantag av vissa längst till vänster säger inte att SD är ett rasistiskt parti idag. Det finns heller ingen enighet bland experterna om att så skulle vara fallet. Olika personer ger olika skäl till varför man inte vill samverka. Mikael Odenberg talar om politiska sakskäl. Jan Björklund motiverat det med att partiet i historisk närtid haft rasistiska rötter och inte är tillförlitligt i det avseendet ännu.

Min kritik av den ensidiga fokuseringen på om man skall stänga dörren för SD eller inte handlar inte om att jag vill ta SD i försvar, utan på att jag tycker det är en fokusering som gör att man lämnar problemformuleringsinitiativet till SD som i godan ro kan se på när de andra partierna strider om formfrågor.

Integrationen och utanförskapet i samhället som skapats i våra förorter är en av de viktigaste frågorna för Sveriges framtid. Både Centerpartiets och Liberalernas partiledare har framhållit detta i intervjuer senaste tiden vilket är bra. Men det finns hos många av våra politiker en ovilja att gå på djupet och erkänna dessa problem. Istället målar man upp en skön bild av Sverige, det finns visserligen problem, men vi har planer och samarbete och projekt som löper på. Risken för bildandet av alternativsamhällen och laglösa miljöer i våra förorter har forskare varnat för under lång tid. Fryshusets Anders Carlberg var en av dem som såg vad som höll på att hända. Men ingen lyssnade.

I Uppdrag gransknings reportage från Biskopsgården framgick hur man hellre lever på önsketänkanden än att på djupet analysera problemen och kvalitetssäkra de projekt man håller på med.

Kommer så SD och formulerar problemen istället så blir det en nagel i ögat som gör att ännu mer försöker släta över och förneka. Inte heller skall norska politiker få komma hit och berätta för oss hur det ser ut. Hur känsligt det är framgick med all tydlighet då Fritzon i nyss ställde in ett möte med sin norska kollega Listhaug, Finansborgarrådet Karin Wanngård tog till brösttoner och krävde en ursäkt av Listhaug till stockholmarna, och en lokalpolitiker från Rinkeby protesterade i ett debattinlägg i AB och förklarade hur bra och tryggd det minsann är där.

Jag tycker denna polemik börjar bli alltmera tröttsam och minskar förtroendet för politikerna. Sluta att tjafsa om vi skall kalla det no-go zoner eller särskilt utsatta områden och fokusera på verkligheten istället. Det är min förhoppning inför den kommande valrörelsen att vi får en debatt om reella problem och hur politikerna vill lösa det istället för polemik och positionering i frågor som ligger vid sidan om.

 

slokandeflagga

En slokande flagga på Sergels torg som borgarrådet Mogert som en ljusets ängel för den fria konsten försvarade i debatt med Erik Slottner (aktuellt 30 aug). Konstnärer är vår tids hovnarrar. Kanske säger detta konstverk mer om de styrande i Stockholms stadshus än deras höga retoriska svansföring.

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 12 kommentarer

Mantrat ”Vi måste stänga dörren för Sverigedemokraterna” räcker inte för att stoppa nynazismen

Människan är en gruppvarelse och kan under gruppens tryck förmås till de mest vidriga händelser. William Golding skildrar i romanen Flugornas herre ett skräckexempel, tyvärr nog inte orealistiskt, på hur det kan gå. Men vi ser det också i mobbing på våra skolgårdar och i arbetslivet, eller i folkmord som upprepas med jämna mellanrum under historien. Då någon förra året vid ett opinionsmöte på Sergels torg skanderade ”död åt de armeniska hundarna” kände vi en iskall vind av reminiscenser från Armeniska folkmordet 1905 som den turkiske maffiabossen inte vill erkänna, och en aning om att det är inte uteslutet att sådant kan hända igen.

Det finns alltid politiska ledare i historien som inte drar sig för att utnyttja och piska på dessa grupprocesser för egen fördel. Adolf Hitler är inte unik, även om kvantiteten och omfattningen av de grymheter han åstadkom var i särklass. Efter kriget sade man ”aldrig mer”, men det visade sig vara en from förhoppning. Slaktandet och fördrivandet har fortsatt. Röda khmererna i Kambodja, Rwanda 1994, Srebrenica 1995, kristna i Mellanöstern….

Nynazistiska och antisemitiska grupper, om än små börjar bli mer aktiva igen, som i Charlottesville och demonstrationer av Nordiska motståndsrörelsen här i Sverige som våra grundlagar gör att vi inte kan stoppa.  Sådana grupper som inte är främmande för att bruka våld, vill omstörta vårt demokratiska system och gör skillnad på människor måste vi på alla sätt motarbeta. Det gör vi:

  •  genom att börja med oss själva, genomskåda vår egen benägenhet att hänga med i mobben och eftersträva civilkurage och moralisk resning
  • genom att själva inte tillämpa deras metoder, själva använda det civiliserade anständiga samtalet som grund för vår samvaro, t.ex. alla demokratiskt invalda partier i Sveriges riksdag emellan
  • vara medvetna om värdet av vårt demokratiska system och de grundvärderingar det vilar på samt inse att det ständigt måste försvaras på nytt

Samhällets demokratiska värdegrund är det viktigaste vi har att försvara. Ofta är vi alltför omedveten om den och tar det Europa och Västerlandet har uppnått för givet. I en artikel om det viktiga året 1918 då även kvinnor fick rösträtt i Sverige skriver Per T Ohlsson:

Numera är det nog inte många som reflekterar över hur utdragen och hård rösträttsstriden var. Demokratin tas för given. Den historiska erfarenheten visar emellertid att detta är en riskabel attityd. Demokrati är inte något färdigt samhällsbygge, utan en process, driven av medborgarnas gemensamma vilja. Processen kan vara seg och kaotisk och kräver ibland långtgående kompromisser mellan till synes oförenliga ståndpunkter, men alternativen är förfärande. Därför är det officiella Sveriges inställning till demokratins förestående hundraårsjubileum så förbluffande i sitt loja ointresse.

 

Skillnaden går här inte mellan vänster och höger, radikal och konservativ, inte heller mellan SD och övriga partier.

Var går då skillnaden? Jag tycker Björn Wiman beskrev det mycket bra i sin krönika i DN kultur i söndags: Anti-rutan som har uppstått i vårt samhälle, först på sociala media där vi kan ta skepnaden av nättroll och skriva de mest förfärliga saker om varandra som vi aldrig skulle våga mellan fyra ögon, hot, trakasserier men som vi ser också flyttar ut på gator och torg. Den materialiserades på Medborgarplatsen nyss då en grupp kallad Stå upp för Sverige fått demonstrationstillstånd. Enligt reportage i DN ropade eller skanderade man  glåpord som ”De ska ut ur landet, jävla parasiter!, Hoppas ni blir våldtagna som djur!, Ut med packet! Inga afghaner på våra gator!”

Wiman skriver:

Denna ”anti-ruta” omfattar inte bara rasisterna på Medborgarplatsen eller nätets ökända hatforum, utan är på väg att växa sig allt större. I en tid då alla spärrar släpper och alla tabun försvinner riskerar den snart att omfatta hela det offentliga rummet. Skylten utanför vår tids nya ”anti-ruta” påbjuder en total avsaknad av anständighet och polityr – när man träder in i den slipper man vara ”god”; man kan tillåta sig allt som tidigare var förbjudet, ja till och med stoltsera med det. Utan att skämmas kan man, som den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali, skriva att man bör låta människor ”strejka ihjäl sig” eller, som USA:s president Donald Trump, gå till aggressivt angrepp mot journalister samtidigt som man försvarar nazister.
Men man kan också – som en övervägande majoritet av alla människor – välja att upprätthålla anständighetens gränser och stå kvar utanför. Historikern Timothy Snyder citerade i veckans DN den polska Nobelpristagaren Wislawa Szymborska: ”Vi vet vilka vi är först när vi har blivit prövade.”

Skillnaden går mellan de medborgare som har anständighet nog att hålla sig utanför rutan och de som låter sig dras med in i rutan. Men det räcker inte med att bara hålla sig utanför. Moralisk resning innebär också att säga stopp, ställa upp för den som blir mobbad och inte bara passivt se på. Där har vi många förebilder i historiens hjältar som  till och med med martyriet som följd står upp för rättfärdighet och rätt. Sofie Scholl, Helder Camara, de koptiska martyrerna som avrättades av IS och många många fler som är välkända för er alla och som jag inte behöver nämna här.

 

21koptiskamartyrer

21 kristna martyrer som halshöggs av IS i Libyen (minnesdag 15 februari)

 

Som ledare har man ett särskilt ansvar, och där finns alla dessa kategorier representerade. Det finns ledare och statsmän som modigt höjer sig över kortsiktiga hänsyn och försöker ena nationerna och försvarar människovärdet, rättssamhället och demokratins grundprinciper.  Sedan finns det de som inte uppviglar eller står på mobbarnas sida men som har mycket lite kurage att säga ifrån. Slutligen finns det de ledare som hänsynslöst utnyttjar de mobbande grupprocesserna för att vinna egna syften vilket spelar de nynazistiska, rasistiska och antisemitiska strömningarna i händerna. Har man väl slagit in på hatet och mobbningens väg förlorar man snabbt sin moraliska kompass och kan gå från det illa nog till det värre.

Det är för att urskilja vad som är vad i detta, både i våra partier och olika grupper och inom oss själva vill jag betona vikten av det goda samtalet. Det räcker inte med besvärjelser eller jag skulle säga floskler av typ ”Stäng dörren för Sverigedemokraterna”, för det gör oss inte ett dugg bättre på att urskilja det goda från det onda.

De flesta har nog som jag träffat sverigedemokrater, både väljare och politiker som uppriktigt inte hyser rasistiska eller  nynazistiska ideer och menar att deras parti idag inget har med det att göra, utan endast har ideer kring hur många invandrare ett land har möjlighet att ta emot, ideer som tidigare var tabu, men som nu är fullt accepterat att diskutera inom de flesta partier. De kliver inte in i anti-rutan. Det är klart att vi skall tala med alla dessa människor som också finns i riksdagen.  Och omvänt: Det finns bra mycket antisemitism, korruption och mobbingtendenser också inom övriga partier utanför SD. Att vara mot SD kan skymma sikten för att ta itu med det.

Det goda samtalet leder bra mycket längre än stängda dörrar och är också effektivare för att skilja ut och avslöja antidemokratiska och rasistiska idéer. Sådana finns inom SD och man har fortfarande mycket att göra upp med inom de egna leden om man vill vara ett demokratiskt parti, vilket man säger sig vilja vara.

——————————————————

Läs också nyblivna amerikanska medborgaren, den katolska nunnan moder Olga Yaqob: To my American family: Let us build a bridge

“Love is the ultimate force that makes for the saving choice of life and good against the damning choice of death and evil. Therefore the first hope in our inventory must be the hope that love is going to have the last word.”

Martin Luther King

 

“Peace can only be achieved by understanding.”

Albert Einstein

 

“No peace without justice; no justice without forgiveness.”

St Johannes Paulus II

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 3 kommentarer

Vanlig mänsklig anständighet att tala med alla riksdagspartier

Jag har aldrig förstått det upphaussade läget kring Sverigedemokraterna och huruvuda man skall samtala med dem eller inte. Jag har inte heller förstått drevet mot Anna Kindberg Batra och anklagelsen om otydlighet i hur man skall hantera SD.  Självklart gäller samma regler för mellanmänsklig  kontakt då man möter partiets företrädare i Riksdagens korridorer som för alla andra, och samma regler också då man strävar att agera konstruktivt i ett knepigt parlamentariskt läge. Det är inte samma sak som närmare samarbete.

Stäng dörren för SD säger Björklund. Ja, men den är ju redan öppen genom att de finns i Riksdagen.

Jag vill inte sätta mig i en regering som är beroende av SD säger Annie Lööf. Ja men det är ju en realitet redan idag. Genom att SD är ett vågmästarparti, och sannolikt kommer att förbli så även i nästa val, så är det en realitet att hantera, så enkelt är det.

Så länge övriga partier inte vill låtsas om det, så lämnar man scenen åt SD som tillåts dominera. Det känns ganska självdestruktivt, inte bara för det egna partiet, utan för hela den parlamentariska processen.

Det finns a priori inget A- och B-lag, de onda och de goda, i vår mänskliga gemenskap där partibeteckningen skiljer ut vem som hör till vilken sida. Vad som är ont och gott, vad som är rationell politik och inte utrannsakar vi i samtal, inte genom att i förväg klistra etiketter på varandra.

Ja, SD har nazistiska rötter, ja, det finns fortfarande en svans av djupt beklagliga existenser som hänger fast vid SD och hör till den grupp av människor som ger uttryck för rasistiska slagord på sociala media och i hatfyllda demonstrationer. Det skall vi ta avstånd från. Men de flesta av SD’s politiker och väljare är inte sådana, utan hyser värderingar och politiska åsikter som är fullt legitima och kunde höra hemma i vilket parti som helst. Det är ungefär det jag hört Anna Kindberg Batra säga, konstigare än så är det inte.

aytweet

Jag förstår att de rödgröna kämpar på alla sätt för att kleta brun färg på alla som vill samtala med SD, för de riskerar att förlora sin makt om Alliansen prövar att bilda regering med hoppande majoriteter som även innefattar SD. Men i själva verket är det så den nuvarande röd-gröna regeringen också gör.

Den som blir ny partiledare för M kommer förmodligen att agera lite mera reserverat mot SD än vad AKB gjorde för att lugna kritikerna, men i sak kommer inget att ändras i Moderaternas hållning till SD.

Jag tror SD idag inte utgör något reellt hot mot samhällsgemenskapen. Ett större hot är om demokratibärande partier är för klena i att positivt stå upp för demokratins värderingar och istället stirra sig blinda på yttre fiender och att kortsiktigt vinna väljarstöd. Att positivt stå upp för vårt demokratiska arv som sätter människovärdet i centrum är det som vaccinerar oss för kuppmakare som försöker ta över. Jag är betydligt mer rädd för oligarker som Erdogan, Kaczyński, Orban, och Putin som föraktar och utmanar de demokratiska systemen än för SD. Populistiska partier i hela Europa är på nedgång. Jag tror också Trumps dagar är räknade och att det demokratiska systemet i USA är stabilt nog att överleva honom.

Att kalla människor högerextremister eller försöka smeta brun färg på alla som på något sätt håller med om även högst rimliga idéer som SD framför är ett förhållningssätt man möter, särskilt från människor långt till vänster, men även från journalister, politiker och människor med hög position i samhället. Man bryr sig inte om att lyssna till vad människor faktiskt säger, utan har i förväg bestämt sig för att de hyser onda rasistiska eller högerextremistiska tankar. Man klarar inte att tala med och se sina motståndare i ögonen ens utanför debattscenen.

Ibland blir det rent konspiratoriskt så att dialog omöjliggörs. Ett typiskt exempel är Opinion live 17 aug där en person skrek högerextremism minst fem gånger åt Paula Bieler (SD) och Ann Heberlein (M). Ann Heberleins redogörelse av sin upplevelse av det som hände i kulisserna i anslutning till debatten ger en aning om hur klimatet kan vara ibland.  Ett annat exempel är den anspända Israel-debatten i Svenska kyrkan.

Kan vi inte samtala med varandra och respektera varandra som medmänniskor och skilja på sak och person, så får vi ett ganska jobbigt och orationellt klimat också i politiken. Gärna hård debatt och tuffa fighter, men skilj på sak och person och lyssna in vad som faktiskt sägs. Det ger klarhet och främjar både politisk samverkan och bidrar till att sanningen kommer fram och de verkligt skadliga idéerna avslöjas. Så fungerar svensk politisk debatt när den är som bäst, men när man kommer in på Sverigedemokraterna verkar allt bli som förbytt.

bengthängmatta

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 9 kommentarer

Att som vårdpersonal våga stå upp för människovärdet

När blir du en människa, ett mänskligt skyddsvärt subjekt och inte bara ett objekt för mitt godtycke? Vid befruktningen? Mycket tidigt under embryonalfasen? Vid din möjlighet att överleva utanför livmodern? Vid den tidpunkt jag väljer att anse dig viktig för mig?

Det mänskliga fostret utvecklas hela tiden, det är en kontinuerlig process och det finns ingen logiskt eller vetenskapligt fastlagd tidpunkt vi kan fastslå. Eftersom aborter är tillåtet måste vi ändå för praktiskt bruk fastslå en tidpunkt, och det är enligt svensk lag från och med 22:a graviditetsveckan.

I utredningen som föregick vår nuvarande abortlag talas om ”två skyddsvärda individer”, men eftersom abort inte kan undvikas eller förbjudas helt måste man hitta en juridiskt rimlig kompromiss. I Sverige idag innebär det att efter graviditetsvecka 22 är man ett barn, en människa med allt vad det innebär, inte bara etiskt och moraliskt, utan också att barnet åtnjuter ett juridiskt skydd med mänskliga rättigheter som ej får betraktas som ett objekt för andras godtycke.

Detta stämmer väl överens med många människors etiska intuition, många barnmorskor finner det svårt att handskas med sena aborter där fostret visar livstecken vid framfödseln. Som vi hört i den aktuella nyhetsrapporteringen sker det också av och till att ett foster/barn vid en sen abort föds fram levande efter att den juridiska gränsen passerats då man skall betraktas som människa.

norrmanbroddDebatten som följt på detta visar att vi är ute på ett sluttande plan när det gäller att slå vakt om människovärde och rätt till liv. I Holland har vi set en liknande utveckling i livets slutskede där indikationerna för dödshjälp utvidgas alltmer. Överläkaren Katarina Strand Brodd vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna och överläkare Erik Normann vid Akademiska sjukhuset i Uppsala hör för mig till vardagslivets hjältar som vägrar att glida med på detta sluttande plan utan vågar stå upp för människolivets okränkbarhet och skyddsvärde genom att problematisera en situation som inte är tillfredsställande.

Annorlunda resonerar  överläk Andreas Herbst, ordf i Svensk förening för obstetrik och gynekologi.  Han menar eftersom man har beslutat om abort och eftersom det var moderns vilja att dess avkomma skulle dö, så är det en kränkning av hennes rätt att försöka rädda barnet. Jenny Strömstedt programledaren på TV 4 resonerar på liknande sätt när hon skriver att:

”…aborträtt måste vara baserad på helt andra värden än vid vilken vecka ett barn kan överleva med medicinsk hjälp utanför livmodern. Den enda konstanten i sammanhanget är faktiskt denna: Kvinnans rätt till sitt livsval i en fortfarande skrämmande patriarkal värld.”

Hur tänker Jenny då? Skall inte skyddet för mänskliga rättigheter gälla ens efter den tidpunkt då svensk lag fastslår att man är människa? Och vilken kvinnosyn har Jenny när hon skyller på en skrämmande och patriarkal värld för att dispensera kvinnor från att tänka själva och välja att bejaka den lag och rätt som gäller i samhället. Det är en förminskande kvinnosyn Jenny gör sig till tolk för, och för den delen också en nedvärderande syn på män, som om kvinnor vore helt i männens våld inte är kapabla att fatta självständiga moraliska beslut och stå för dem. En del kvinnor använder sin kapacitet och kraft på ett helt annat sätt än det Jenny förordar.

Torbjörn Tännsjö som i nyhetsinslaget på TV debatterade med Erik Norrman är i alla fall konsekvent. Enligt hans utilitaristiska grundfilosofi finns inget grundläggande människovärde att skydda, utan det är lyckomaximeringsprincipen som gäller. Det spelar då ingen roll om det är ett ofullgånget foster eller nyfött barn man tar död på. Om barnets potential att uppleva framtida lycka bedöms som låg och om dess liv dessutom står i vägen för andras lycka, så är det rätt att ta livet av det. I livets slutskede blir dödshjälp oproblematiskt enligt samma resonemang. Detta är dock inte den värdegrund jag uppfattar att vårt demokratiska samhälle och våra grundlagar vilar på. Torbjörn nämnde att aborträtten över huvud taget står på spel om man vill börja ge vård åt icke döda barn efter en sen abort. Jag antar att han menar att eftersom 22 graviditetsveckan är en godtyckligt satt gräns, så ökar risken för att man börjar reflektera att även foster i tidigare graviditet har ett människovärde. Vill man fortsätta att betrakta abort som en oproblematisk rättighet och inte vill veta av någon värdekonflikt, så är lyckomaximeringsfilosofin ett mera radikalt och ärligt alternativ.

I en debattartikel i DN kritiserar några läkare och en barnmorska från Karolinska universitetssjukhuset överläkarna Strand Brodd och Norrman för deras ställningstagande och är också kritiska till att Göran Ewerlöf, ordförande i Socialstyrelsens Rättsliga råd inte har något att invända mot att livsuppehållande behandling sätts in för ett barn som passerat 22:a graviditetsveckan och fötts levande efter en sen abort. Trots artikelns slutord att man ser fram mot en fortsatt debatt får jag en känsla att det mera handlar om att lägga locket på en sådan.

Läkarna hänvisar till att det vid sena aborter i allmänhet rör sig om svårt sjuka barn som har mycket små möjligheter att överleva. Det må så vara, och i så fall gäller att man kan fatta beslut om palliativ vård och avstå från att sätta in livsuppehållande åtgärder. Men som Erik Norrman säger, man kan inte a priori bestämma detta, utan det måste vara ett väl etiskt och medicinskt avvägt beslut i varje enskilt fall där också modern involveras. Detta är naturligtvis svårt då det gäller en akut situation där modern också befinner sig i kris och det är kanske omöjligt att i det akuta läget involvera modern. Då är det inte orimligt att läkarna i väntan på att situationen klarnar vårdar det framfödda levande barnet. Att det är svårt dispenserar oss inte från att fatta etiska beslut efter bästa förmåga, och det dispenserar inte läkarna från att betrakta modern som en kapabel person. Liknande svårigheter uppstår vid organtransplantation där man snabbt måste fråga anhöriga om att kunna använda en avliden persons organ.

Det är välgörande och bra att denna debatt förs, man bör absolut inte lägga locket på utan granska och fördjupa alla dimensioner, inklusive den dimensionen som rör människovärde och rätt till liv.  Det är viktigt att ett sådant samtal kan föras lugnt och sakligt utan att olika sidor diskvalificerar och misstänkliggör varandra. Samtalet bör involvera samhällets hela mångkulturella bredd, det är viktigt att alla kan deltaga, även katolska biskopar, pingstpastorer, barnmorskor som hävdar samvetsfriheten och jurister som driver människorättsfrågor.

Slutord: Vi lever i en värld där föräldrarna blir alltmer stressade och har svårt att få livspusslet att gå ihop. Vi har egentligen inte tid med barn, och skall vi ha barn så skall de vara superlyckade och tillfredsställa de vuxnas behov av självförverkligande [läs denna intressanta artikel från DN kultur den gångna veckan] Det är ett perspektiv som givetvis har relevans också för den hätska abortdebatten, nu i samband med sena aborter, tidigare i samband med samvetsfrihet för barnmorskor. Att strunta i lagar för kortsigtiga vinster är något som blir allt vanligare. Populistiska ledare som Erdogan, Orban, Trump struntar i demokratins grundprinciper, Transportstyrelsen struntar i sekretess- och säkerhetsregler vid outsourcing av dataverksamheten. Att se mellan fingrarna på lagar som gäller för nyfödda levande barn är i samma anda.

Publicerat i Samhälle | Märkt , | 9 kommentarer

Tacksägelsemässa

Länk till svtplay för er som i efterhand vill se tacksägelsemässan 15 aug i S:t Eriks katolska domkyrka med kardinal Anders Arborelius:

https://www.svtplay.se/video/14760388/tacksagelsemassa-fran-katolska-domkyrkan/tacksagelsemassa-fran-katolska-domkyrkan-15-aug-17-00?start=auto

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar