Människovärde och anständighet måste ständigt försvaras på nytt

Tiderna blir osäkrare och kränkningarna av människovärdet blir allt grövre och kan pågå oförblommerat utan att vi reagerar.

Vi är på väg tillbaka till historiens normalitet, vilket är kaos och osäkerhet konstaterade Carl Bildt i en intervju på TV4 idag. Det är den epok av relativ stabilitet och trygghet som Västerlandet upplevt som har varit ett unikt undantag.

Den postmoderna erans ohämmade individualism och fokusering på det privata självförverkligandet har utgått från att de etiska grundvärderingar för vår mellanmänskliga samvaro som tidigare generationer kämpat för inte längre behöver försvaras utan är självklara. Så är tyvärr inte fallet.

bxvihydepark”Business as usual” är inte längre en möjlig attityd sade Benedict XVI i ett tal till katolikerna i Hyde Park i London i samband med sin brittiska resa 2010:

 ”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Det är inte bara IS och militant islamism som är ett slag i ansiktet på oss som vi yrvaket knappt har rest oss från som är ett hot idag. Det är också vit makt-rörelse, nazism och antisemitism som visar sig i sitt nakna rasistiska elitistiska människoförakt. Nyss hörde vi att Judiska föreningen i Umeå lägger ner efter att under en längre tid utsatts för hot. Att den tvingas göra detta istället för att skyddas av samhället är ett misslyckande. Både islamismen och nazismen bygger på en människosyn där underkastelse står i centrum, i motsats till den kristna etiken som bygger på kärlek och människovärde och att alla människor har en förbättringspotential.

Martin Luther Kings dröm låter för många av dagens högerpopulister flummig, men det är den inte. Han uttrycker kärnan i det som är människans storhet och att det finns en värld att kämpa för bortom kaos, underkastelse och rasistiskt förtryck. Att Lisa Magnusson skriver en ledartext om detta i DN är ett av många tecken på att fler och fler inser att business as usual inte längre är möjligt. Det är hemskt men nödvändigt att en text som denna behöver skrivas. Jag citerar Lisa:

”Överallt denna ressentimentsfyllda övertygelse om att vi är fundamentalt olika, och att ”de andra” aldrig kan förstå. Det passar förstås demokratins fiender utmärkt.

”Jag vägrar att acceptera att hopplöshet är det slutgiltiga svaret”, sade Martin Luther King när han emottog Nobels fredspris. ”Jag vägrar att acceptera idén att människan bara är vrakgods och strandfynd i livets flod, oförmögen att påverka händelseförloppet.”

Nu som då anklagas han för att vara naiv, med sitt ickevåld och sin tilltro till individernas förmåga att tillsammans förflytta berg. Men den idén är inte flummig utan ytterst radikal. För i slutänden är just mänsklighet det enda som kan hindra mänsklighetens fiender från att vinna.”

IMG_4415

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , | 2 kommentarer

EU, påve Franciskus och Europas andliga arv

EU´s ledare och påve Franciskus i Sixtinska kapellet 24 mars 2017

Påstående att Europa har en gemensam andlig och kulturell historia med den judiskt-kristna traditionen och antikens Grekland som viktiga källor motsägs ivrigt av många som istället vill hävda att det alls inte finns någon sådan gemensam grund idag.

Det är klart att situationen är mera komplex än så, det finns många andra källor och inflytanden också som skapat dagens Europa. Men att det finns ett andligt arv som det ligger i oss européers intresse att slå vakt om, det vill jag bestämt hävda, och jag håller inte med dem som till varje pris vill avfärda detta och enbart hävda mångkulturen och diversiteten. Avfärda det gemensamma arvet kan man göra av flera skäl. Det liberala projektet gör det för att det betraktas som en tyngande barlast då man skall skapa det nya sekulära (historielösa) samhället, högerpopulismen gör det för att man ersätter det med myten om den nationella egenarten och ägnar sig åt nationell protektionism och isolationism.

Men oberoende av förtecken, så tror jag dagens historierevitionistiska och historieförnekande vindar är kontraproduktiva och osanna. Och framförallt ligger det inte i de europeiska folkens intresse att glömma sin historia. I ett tal till EU-s ledare 24 mars i Rom i samband med firandet av Rom-fördragets 60-årsjubileum sade påve Franciskus:

Returning to Rome, sixty years later, must not simply be a remembrance of things past, but the expression of a desire to relive that event in order to appreciate its significance for the present. We need to immerse ourselves in the challenges of that time, so as to face those of today and tomorrow. The Bible, with its rich historical narratives, can teach us a basic lesson. We cannot understand our own times apart from the past, seen not as an assemblage of distant facts, but as the lymph that gives life to the present. Without such an awareness, reality loses its unity, history loses its logical thread, and humanity loses a sense of the meaning of its activity and its progress towards the future.

60-års-firandet av Romfördraget har gett mig anledning att studera både EU-projektet speciellt, och mera globalt Europas andliga historia. Romfördraget undertecknades i en anda av entusiasm, samförstånd och framtidstro. Efter att ha upplevt två blodiga världskrig ville man satsa på ett samarbete som bygger fred och förhindrar fler destruktiva konflikter. Att bygga upp samarbete och fördrag i fredstid förebygger konflikter och krig i framtiden, så tänkte man då.

Och värdegrunden var klar: Katolsk sociallära som i sig inrymmer idén om en fullödig humanism. Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.

Idag är betoningen en annan, och Europa-samarbetet präglas av kris. Egenintresset står i centrum, alla drar åt sitt håll och är rädda att inte få ut tillräckligt med egna fördelar av samarbetet. Det är som om den tidigare tanken om samarbete för fred är som bortblåst. Det historiska minnet är kort.

Europas kris idag är också en moralisk kris. Man vill både ha kakan och äta upp den. man vill ha frihet, jämlikhet, broderskap, demokrati, samtidigt som man förnekar den grund som dessa värden bygger på. Man vill rädda Europas välstånd och oberoende genom att stänga portarna för de flyktingströmmar som det enorma lidandet som krigen och svältkatastroferna i Mellanöstern och Afrika genererar. Hellre gör man sig beroende av Turkiet, låter folk drunkna i Medelhavet och vägrar att hitta en anständig lösning för de flyktingar som blivit fast i Grekland och Italien under mycket svåra förhållanden. Frågan är om inte den moraliska skada Europa tillfogar sig själv genom dessa underlåtelser är långt större än de problem som fördelningen av flyktingarna i södra Europa bland Europas länder och etablerande av trygga asylvägar in i Europa skulle innebära.  Den moraliska skulden avtrubbar samvetet och gör oss än mer giriga och obenägna till egna uppoffringar som samarbete kräver.

Men egenintresset får inte omintentgöra värnandet om det man gemensamt byggt upp. Kristen människosyn präglas också av att människan har ett förbättringsutrymme.  Därför får vi inte ge upp, utan resa oss inte förlora hoppet. Europas länder och folk behöver fortsätta att samarbeta utifrån vår positivt formulerade värdegrund. Vi behöver statsmän som likt pionjärerna är beredda att stå upp för den och ange färdriktningen också när det blåser snålt.

I den vitbok som lades fram av EU-kommissionens ledare Jean-Claude Juncker för en månad sedan presenteras 5 olika scenarior för EU´s framtid. Jag tror absolut att fortsatt nära samarbete är den modell man behöver välja. Det täta och omfattande samarbete som alternativ 5 innebär är kanske inte praktiskt möjligt att få med alla länder på, men alternativ 4 är det val jag tror är både önskvärt och realistiskt om vi vill fortsätta att bygga för fred och en harmonisk utveckling på den europeiska kontinenten.

Översikt över de 5 scenariona, bilaga från vitboken


Jag tycker vitboken har en teknokratisk karaktär över sig, men i slutet nämns ändå något om de värden och mål som man vill enas kring:

”Vi vill ha ett samhälle där fred, frihet, tolerans och solidaritet är det som sätts högst. Vi vill leva i en demokrati med en mångfald av åsikter och en kritisk oberoende och fri press. Vi vill kunna säga vad vi tycker, och kunna lita på att ingen människa eller institution står över lagen. Vi vill ha ett EU där alla, medborgare och medlemsländer, behandlas lika. Vi vill se till att våra barn får det bättre än vi.”

Det låter bra, det finns inget i detta som man skulle vilja förhålla sig kritisk till, men samtidigt: Dessa värden är inte självklara i vår värd om vi inte aktivt försvarar dem. Därför känns påvens tal till EU-ledarna väldigt viktigt. Kyrkan har en viktig uppgift att fylla i Europa även i framtiden i att påminna om dessa grundvärdens andliga förankring. Benedikt XVI tog upp samma tema vid ett tal till katolikerna i Hyde Park i London i samband med sin brittiska resa 2010:

 ”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Jag citerar några avsnitt från påve Franciskus tal till EU-ledarna (mina markeringar):

The founding fathers remind us that Europe is not a conglomeration of rules to obey, or a manual of protocols and procedures to follow. It is a way of life, a way of understanding man based on his transcendent and inalienable dignity, as something more than simply a sum of rights to defend or claims to advance. At the origin of the idea of Europe, we find “the nature and the responsibility of the human person, with his ferment of evangelical fraternity…, with his desire for truth and justice, honed by a thousand-year-old experience”.  [påven citerar A. DE GASPERI. La nostra patria Europa. Address to the European Parliamentary Conference, 21 April 1954]

—–

In today’s lapse of memory, we often forget another great achievement of the solidarity ratified on 25 March 1957: the longest period of peace experienced in recent centuries. “Peoples who over time often found themselves in opposed camps, fighting with one another… now find themselves united and enriched by their distinctive national identities”.[citat P.H Spaak] Peace is always the fruit of a free and conscious contribution by all. Nonetheless, for many people today, peace appears as a blessing to be taken for granted, one that can then easily come to be regarded as superfluous. On the contrary, peace is a precious and essential good, for without it, we cannot build a future for anyone, and we end up living from day to day….

The founding fathers had a clear sense of being part of a common effort that not only crossed national borders, but also the borders of time, so as to bind generations among themselves, all sharing equally in the building of the common home.

—–

I have devoted this first part of my talk to the founding fathers of Europe… Their common denominator was the spirit of service, joined to passion for politics and the consciousness that “at the origin of European civilization there is Christianity” [citat De Gasperi], without which the Western values of dignity, freedom and justice would prove largely incomprehensible. As Saint John Paul II affirmed: “Today too, the soul of Europe remains united, because, in addition to its common origins, those same Christian and human values are still alive. Respect for the dignity of the human person, a profound sense of justice, freedom, industriousness, the spirit of initiative, love of family, respect for life, tolerance, the desire for cooperation and peace: all these are its distinctive marks”. In our multicultural world, these values will continue to have their rightful place provided they maintain a vital connection to their deepest roots. The fruitfulness of that connection will make it possible to build authentically “lay” societies, free of ideological conflicts, with equal room for the native and the immigrant, for believers and nonbelievers.

—–

What is distinctive should not be a reason for fear, nor should it be thought that unity is preserved by uniformity. Unity is instead harmony within a community. The founding fathers chose that very term as the hallmark of the agencies born of the Treaties and they stressed that the resources and talents of each were now being pooled. Today the European Union needs to recover the sense of being primarily a “community” of persons and peoples, to realize that “the whole is greater than the part, but it is also greater than the sum of its parts” and that therefore “we constantly have to broaden our horizons and see the greater good which will benefit us all” [påven citerar från sin egen programskrift Evangelii Gaudium].  The founding fathers sought that harmony in which the whole is present in every one of the parts, and the parts are – each in its own unique way – present in the whole.

Europe finds new hope in solidarity, which is also the most effective antidote to modern forms of populism. Solidarity entails the awareness of being part of a single body, while at the same time involving a capacity on the part of each member to “sympathize” with others and with the whole. When one suffers, all suffer (cf. 1 Cor 12:26). Today, with the United Kingdom, we mourn the victims of the attack that took place in London two days ago. For solidarity is no mere ideal; it is expressed in concrete actions and steps that draw us closer to our neighbours, in whatever situation they find themselves. Forms of populism are instead the fruit of an egotism that hems people in and prevents them from overcoming and “looking beyond” their own narrow vision. There is a need to start thinking once again as Europeans, so as to avert the opposite dangers of a dreary uniformity or the triumph of particularisms. Politics needs this kind of leadership, which avoids appealing to emotions to gain consent, but instead, in a spirit of solidarity and subsidiarity, devises policies that can make the Union as a whole develop harmoniously. As a result, those who run faster can offer a hand to those who are slower, and those who find the going harder can aim at catching up to those at the head of the line.

Europe finds new hope when she refuses to yield to fear or close herself off in false forms of security. Quite the contrary, her history has been greatly determined by encounters with other peoples and cultures; hers is, and always has been, a dynamic and multicultural identity.

—–

Openness to the world implies the capacity for “dialogue as a form of encounter” [citat Evangelii Gaudium] on all levels, beginning with dialogue between member states, between institutions and citizens, and with the numerous immigrants landing on the shores of the Union. It is not enough to handle the grave crisis of immigration of recent years as if it were a mere numerical or economic problem, or a question of security. The immigration issue poses a deeper question, one that is primarily cultural. What kind of culture does Europe propose today? The fearfulness that is becoming more and more evident has its root cause in the loss of ideals. Without an approach inspired by those ideals, we end up dominated by the fear that others will wrench us from our usual habits, deprive us of familiar comforts, and somehow call into question a lifestyle that all too often consists of material prosperity alone.

Yet the richness of Europe has always been her spiritual openness and her capacity to raise basic questions about the meaning of life. Openness to the sense of the eternal has also gone hand in hand, albeit not without tensions and errors, with a positive openness to this world.

Yet today’s prosperity seems to have clipped the continent’s wings and lowered its gaze. Europe has a patrimony of ideals and spiritual values unique in the world, one that deserves to be proposed once more with passion and renewed vigour, for it is the best antidote against the vacuum of values of our time, which provides a fertile terrain for every form of extremism. These are the ideals that shaped Europe, that “Peninsula of Asia” which stretches from the Urals to the Atlantic.

Europe finds new hope when she invests in development and in peace. Development is not the result of a combination of various systems of production. It has to do with the whole human being: the dignity of labour, decent living conditions, access to education and necessary medical care. “Development is the new name of peace” said Pope Paul VI [socialencyklikan Populorum Progressio], for there is no true peace whenever people are cast aside or forced to live in dire poverty. There is no peace without employment and the prospect of earning a dignified wage. There is no peace in the peripheries of our cities, with their rampant drug abuse and violence.

Europe finds new hope when she is open to the future. When she is open to young people, offering them serious prospects for education and real possibilities for entering the work force. When she invests in the family, which is the first and fundamental cell of society. When she respects the consciences and the ideals of her citizens. When she makes it possible to have children without the fear of being unable to support them. When she defends life in all its sacredness.


Jag har talat om att kyrkan, Katolska kyrkan, också i framtiden har en viktig roll att spela i den Europeiska gemenskapen. Det är naturligtvis inte oproblematiskt att säga så i en sekulariserad kontext. Många vänder idag kyrkan ryggen och ser bara till hennes brister men glömmer vad hon kan erbjuda. Jag vill anknyta till ett föredrag som sr Madeleine Fredell OP höll år 2010: Vatikanen och Europas andliga fundament. Hon sade då:

Idag är det vanliga människors ifrågasättande av relevansen i kyrkliga uttalanden och en medvetenhet om alla människors värdighet och respekt för deras trosövertygelser och de teologiska konsekvenserna av detta som gör att kyrkans hierarki förlorar makt och kontroll…

Om inte katolska kyrkan gör upp med sitt anti-modernistiska arv utifrån det hon själv framlagt under Andra Vatikankonciliet kommer relationen mellan de politiska och kyrkliga instanserna i Europa att hårdna ännu mer. Ett sådant förhållningssätt spelar bara i händerna på fundamentalistiska rörelser, kristna såväl som av annan kulör.  Katolska kyrkan har filosofiska och teologiska redskap för dialog med företrädare av andra kristna traditioner liksom av andra religioner och med sekulära politiker. De måste lyftas fram som viktiga instrument för försoning och för ett öppet förhållningssätt i ett alltmer tilltagande pluralistiskt samhälle. [hela föredraget här]

Precis som EU som institution har sina brister, så har också Katolska kyrkan sina brister. Men som jag sade gällande EU, så gäller det också Katolska kyrkan: Låt oss inte fokusera på bristerna, utan på förbättringsutrymmet och fortsätta hysa hopp och göra vårt bästa.  Då kan vi förbli en konstruktiv kraft som  förmedlar  tro och hopp ur de andliga källor som Europa genom sin historia är förbunden med.

 

Fler länkar:

[ECCLESIA IN EUROPA] Apostoliskt brev från 2003 där påve Johannes Paulus II sammanfattade biskopsynoden om Europa En utmaning till Europas kyrkor att spela en  positiv roll för Europas framtid. Synodens tema var ”Jesus Kristus levande i sin Kyrka, källan till Europas hopp.” Under synoden togs upp problemet att många kyrkor och kristna idag tenderar att förlora minnet av sitt kristna arv och ersätta det med en slags praktisk agnosticism och religiös likgiltighet, vilket i sin tur skapar fruktan för framtiden och försvagar vår känsla för mellanmänsklig solidaritet.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , | 1 kommentar

Handling och bön må bli ett.

All förnyelse börjar med och ledsagas av bön. Handling och bön hör ihop. Handling utan bön blir rent människoverk, ett Babelstornsbygge och mister sin kraft. Bön utan handling kan urarta i överandlig självbespegling. Aposteln Jakob varnar oss för att en tro utan gärningar är död (Jak kap 2). Man kan be illa, och då är det till inget gagn. All bön måste ske i Ande och sanning. Sedan kan det finnas människor och ordnar som har en särskild kallelse att fördjupa sig i kontemplativ bön. Detta är också en tjänst för mänskligheten, medan  andra är kallade att leva ett aktivt liv i samhällsgemenskapen, men det motsäger inte det grundläggande att handling och bön är integrerade i det kristna livet.

Bönen för Kyrkans förnyelse i den Helige Ande fortsätter.  Det förutsätter att vi också är beredda att gå framåt, vara lyhörda och svara på Anden då han kallar oss, precis som Maria sade sitt Ja.  Den helige Ignatius av Loyola sade: Ansträng dig själv som om 100% berodde på dig och inget på Gud, och förtrösta på Gud som om 100% berodde på honom och inget på Gud.

Den saliga Elenas vision var en globlal ständig bönegemenskap där vi ber om ett nytt utgjutande av Anden över kyrkan. Ett globalt bönerum, som den Övre salen i Jerusalem där apostlarna tillsammans med Jesu mor Maria höll ut i bön i väntan på Pingstundret.Och när Pingsten kom förvandlades den instängda skaran till en förkunnande gemenskap som förkunnade på gator och torg, och Kyrkan var född.

rosenkransMan kan be på många olika sätt. Rosenkransbönen är en form som många katoliker känner till och praktiserar. Den är unik genom att den kombinerar förbön för Kyrkan och världen här och nu med kontemplation över olika aspekter av frälsningsmysteriet med fokus på Jesus liv. Den fokuserar också på mötet mellan Gud och människa, där Maria står som representant för mänskligheten. Genom sitt Ja öppnar hon för frälsningen, genom Guds handlande med henne visas på människans värdighet och vad frälsningen innebär för varje människa som säger sitt Ja.

Man ber fem dekaler omfattande Fader vår (1x) Var hälsad Maria (10x) och Ära vare Fadern (1x). För varje dekad begrundar man en aspekt av frälsningsmysteriet.

Vi har de glädjerika mysterierna som handlar om Guds handlande med människan genom Inkarnationen, Sonens människoblivande:

  • Ängeln som kom till Maria och förkunnade hennes utvaldhet att föda Frälsaren. Marias Ja. (Luk 1:26-38)
  • Marias besök hos Elisabeth (Luk 1:39-56)
  • Jesu födelse i Betlehem ((Luk 2:1-20, Matt 1:18-2:12)
  • Jesus frambärs i templet (Luk 2:22-40)
  • Jesus återfinnes i templet vid 12 års ålder (Luk 2:41-52)

Vi har de smärtorika mysterierna som handlar om Jesu lidande och död:

  • Jesus dödsångest i Getsemane (Matt 26:36-46)
  • Jesus gisslas (Matt 27:26)
  • Jesus törnekrönes (Matt 27:27-31)
  • Jesus bär sitt kors (Joh 19:17)
  • Jesus korsfästes och överlämnar sin ande (Matt 27:32-56)

Vi har de ärorika mysterierna som handlar om vad Frälsningsmysteriet utverkar åt mänskligheten:

  • Jesus uppstår från de döda (Matt 28:1-10)
  • Jesus himmelsfärd (Apg 1:6-11)
  • Andens utgjutande på Pingstdagen (Apg 2:1-11)
  • Jesus upptar Maria till himlens härlighet (Upp 12:1)
  • Jesus kröner Maria i himlen (Jak 1:12)

ICCRS introducerar nu Rosenkransen för en ny världsvid Pingst som fokuserar på Den Helige Ande i våra liv. Det kristna livet börjar ju här och nu i och med vårt dop och att vi tar emot trons fullhet och låter Andens liv verka i oss. På så sätt hör dessa mysterier hemma mellan de smärtorika mysterierna och de ärorika som handlar om vårt livs fullbordan i himlen:

  • Utlovande av Anden enl profeten Hezekiel (Hes 36:24-28)
  • Jesu dop i Jordan (Luk 3:21-22, 4:14-19)
  • Blod och vatten från Jesu sida (Joh 19:30-35)
  • De Andliga nådegåvorna till Kyrkans uppbyggnad enl Paulus (1 Kor 12:1, 4-11, 27-31)
  • Missionsbefallningen: Evangelisation i den Helige Andes kraft (Mark 16:15-20)

Samtidigt som vi begrundar de olika mysterierna i den Helige Andes rosenkrans ber vi specifikt för Förnyelsen, för Kyrkan i de olika världsdelarna och hennes evangeliserande uppdrag.

[Läs mera im ICCRS rosenkrans här med länkar till foldrar på olika språk som kan tas hem och skrivas ut]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 1 kommentar

Saliga Elena Guerra, profet för 1900-talets pingstkarismatiska förnyelseström

I Bibeln ser vi hur Gud sänder profeter för att förbereda ett nytt skede i historien och korrigera folk och furstar när man slagit in på onda vägar. Johannes döparen som Gud sände att förbereda Messias ankomst genom att predika omvändelse var den sista i raden av den gammaltestamentliga profettraditionen.

I Italien levde under senare delen av 1800-talet en nunna, Elena Guerra, hon grundade Oblatsystrarna av den helige Ande. Hon fick en uppenbarelse från Herren att det måste predikas mer om livet i den Helige Ande i kyrkan. Hon var en profetröst på tröskeln till 1900-talet som föregrep den pingstkarismatiska förnyelseströmmen under 1900-talet, Pingströrelsen, Karismatisk förnyelse inom de gamla samfunden och under senare tid även nya fristående pingstkarismatiska församlingar. Karismatisk förnyelse har alltmer genomsyrat hela kristenheten, och i dag är det självklart för de flesta att Kyrkan har en karismatisk såväl som en sakramental dimension.

Elena Guerra skrev tolv konfidentiella brev till påven Leo XIII om att hela kyrkan måste be för att Anden ska göra något stort under 1900-talet. Hon uppfordrade påven att be för en förnyelse av Kyrkan, de kristnas återförenande, förnyelse av samhället och en förnyelse av jordens ansikte. Hon föreställde sig pingsten som något som fortgår, hon sade:

“Pingsten är inte över. Den fortgår kontinuerligt I varje tid och på varje plats, därför att den helige Ande har önskan att ge sig själv till alla människor, och alla som vill ta emot Anden kan alltid göra det, så vi behöver inte avundas apostlarna och de första kristna; vi behöver bara göra oss själva disponibla på samma sätt som dem för att ta emot honom, då kommer han till oss så som han kom till dem.”

För att främja förnyelsen tog Elena initiativ till en världsvid bönerörelse som anknöt till Övre salen i Jerusalem där lärjungarna samlades med Jesus för sista måltiden. I samma rum de var samlade på Pingstdagen, 120 personer inkluderade apostlarna och Jesu mor Maria förenade i bön, då Jesus uppfyllde löftet att sända den helige Ande.

“O, om bara samstämmiga brinnande böner kunde stiga upp till himmelen från varje del av kristenheten, så som skedde I Övre salen I Jerusalem, för att den helige Andes låga skall flamma upp igen.”

[I sista numret av ICCRS´ informationsbrev uppmärksammas Elena Guerra i en artikel av diakon Christof Hemberger]

Påven lyssnade till Elena Guerra, vilket var något helt otroligt i den antimodernistiska auktoritärt legalistiska epok Katolska kyrkan befann sig i då. Men Leo XIII var en mellanpåve vars pontifikat innebar ett temporärt avbrott i detta. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt, och uppenbarligen var han också öppen för den Helige Ande i det han inspirerad av Elena Guerra gav ut en encyklika om Anden, Divinum illud munos. Han introducerade också 9 dagars bön om helig Ande mellan Kristi Himmelsfärdsdagen och Pingst (Pingstnovenan), och på nyårsaftonen vid ingången till det nya seklet bad han Pingstsekvensen i hela Kyrkans namn.

William J. Seymour och Pingströrelsen

Exakt samma kväll, berättar bloggen Hela Pingsten, bad en pastor vid namn Charles Fox Parham att den unga flickan Agnes Ozman skulle bli fylld av den Helige Ande i en bibelskola i Topeka, Kansas. På Bibelskolan i Topeka hade man likt Elena Guerra och påven bett i flera år att Anden skulle utgjutas på samma sätt som på Nya Testamentets tid. Så småningom kom katoliksonen William J. Seymour som ivrigt sökte Gud i kontakt med denna nya andliga rörelse och fick också ta emot Andens dop. Och från den lilla metodistkyrkan på Azusa street i Los Angeles där han predikade 1906 spred sig sedan Pingströrelsen över hela världen. Resten av den historien känner ni till.

David du Plessis

De äldre etablerade samfundet ville inte kännas vid pingstförnyelsen som den gestaltade sig i början av 1900-talet, därför blev Pingströrelsen en egen separat rörelse inom kristenheten. Omvänt, när andedopet och de andliga nådegåvorna succesivt gjorde sitt intåg i de äldre protestantiska samfunden under 1960-talet fanns en djup skepsis mot detta bland pingstvännerna. Det var djupt störande för många att höra om detta utbrott av pingstförnyelse inom de traditionella kyrkorna som ju betraktades som döda. – Inte kunde väl de ta emot den helige Ande! Än mer skeptiska var man mot att den Karismatiska förnyelsen också vann insteg i Katolska kyrkan i slutet av 1960-talet.

duplessisPingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i den Karismatiska förnyelsen och bli brobyggare mellan Katolska kyrkan, de äldre protestantiska samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Wigglesworth profeterade över David du Plessis att det kommer komma en väckelse inom de gamla samfunden större än vad de hittills sett. Samma kyrkor som opponerat sig mot pingströrelsen kommer uppleva det pingstvännerna har upplevt i så stor grad att pingströrelsen kommer bli liten i jämförelse med dem. Wigglesworth sa att Herren visat honom att du Plessis skulle ha en viktig roll i detta så länge han var ödmjuk och trofast.

Från 1959 åkte David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgjöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner.

 

AsByANewPentecost

I boken As By A New Pentecost beskriver en av de studenter som var med 1967 vad som hände och hur Karismatiska förnyelsen utvecklats i Katolska kyrkan. Info om beställning här.

Det skulle behövas ett koncilium i Katolska kyrkan innan den Karismatiska förnyelsen fick sitt genombrott också där. Andra Vatikankonciliet (1962-65) fastslog i grundkonstitutionen om Kyrkan (Lumen gentium) att de andliga nådegåvorna är verksamma och skall tas emot med tacksamhet av alla döpta också i vår tid. 1967 började förnyelsen vid det katolska universitetet i Pittsburg, Pennsylvania, USA, som en oväntad och överraskande handling av den helige Ande.

 

Johannes XXIII som var den påve som sammankallade Andra Vatikankonciliet bad i samband med tillkännagivandet av sitt beslut följande bön:

Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst. Låt din Kyrka förenad i oavlåtlig och uthållig bön i gemenskap med Jesu mor Maria och under ledning av Petrus få utbreda den gudomlige Frälsarens rike, sanningens, rättvisans, kärlekens och fredens rike. Amen.

Johannes XXIII hade säkert Elena Guerras  uppmaning till ständig bön i åtanke, och han lät också saligförklara henne.

Den Karismatiska Förnyelsen betonar att Gud själv genom sin Helige Ande på ett aktivt sätt personligen är inblandad i våra liv: i helheten men också i varje människas personliga liv. Han älskar oss, Han vill ge oss vägledning och riktning i vår tillvaro, dra upp oss när vi faller, trösta oss i vår sorg och välkomna och omfamna den som efter ett långt sökande kommer hem till Honom.

ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) är den organisation som med erkännande av den Heliga Stolen har till uppgift att koordinera och främja utbyte av erfarenheter bland katolska karismatiska gemenskaper över hela världen.

Målsättning med förnyelsen:

  • främja kontinuerlig mogen personlig omvändelse till Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare
  • främja ett målmedvetet personligt mottagande av den helige Andes person, närvaro och kraft
  • främja mottagandet och bruket av de andliga nådegåvorna (karismerna), inte bara inom förnyelsen, utan i hela kyrkan
  • främja evangelisation i den helige Andes kraft, innefattande evangelisation av icke-kristna, re-evangelisation av nominellt kristna och evangelisation av kulturerna och sociala strukturer
  • främja kontinuerlig tillväxt i helgelse genom tillbörlig integration av dessa karismatiska strävanden i kyrkans fulla liv

 

Betoning av de kristnas enhet

Både Elena Guerra och David du Plessis betonade de kristnas enhet som ett viktigt mål. En av den Karismatiska förnyelsens frukter är både medvetenheten om ekumenikens nödvändighet och att rörelsen i sig främjar enhet genom att Andens liv inte känner några samfundsgränser. Ekumeniken har också blivit ett av 1900-talets huvudteman (jfr Andra Vatikankonciliets ekumenikdekret Unitatis redintegratio, Johannes Paulus II´s encyklika Ut unum sint). Katolska kyrkan har idag ekumeniska dialoger igång med samtliga andra samfundsgrupper inom kristenheten.

2016 presenterades så en rapport från den sjätte omgången samtal Katolska kyrkan – Pingst som sträckte sig mellan åren 2011 – 2015. Rapportens titel är “Do Not Quench the Spirit”: Charisms in the Life and Mission of the Church. Det är ett unikt dokument där man i ekumenisk samsyn formulerar gemensamma teologiska utgångspunkter.

Dialogen har förts med en grupp präster och teologer tillsatta av Påvliga enhetsrådet, bland vilka kan nämnas p Peter Hocken från Wien som är känd genom Sverige-besök och ett team av klassiska Pingstvänner som alla har varit uppbackade av sina samfund, några med officiellt representativt status. Bland Pingskyrkorna som sänt delegater finns Church of Pentecost i Ghana, olika nationella kyrkor som ingår i World Assemblies of God Fellowship, Verenigde Pinkster– en Evangeliegemeenten från Nederländerna, the International Church of the Foursquare Gospel, och the Open Bible Churches. Dialogen har också alltifrån första början givits stöd av Apostolic Faith Mission i Sydafrika.

Syftet med denna dialogfas har varit att presentera en gemensam reflektion över nådegåvorna i deras teologiska, pastorala och andliga dimensioner och lyfta fram sådant som katoliker och pingstvänner gemensamt är överens om, liksom att bena ut utmaningar och var man skiljer sig åt.

I rapporten konstateras att Katolska kyrkan inte har någon uttömmande officiell lära om nådegåvorna, och inte heller Pingströrelsen förfogar över någon jämförbar lära som kan användas som en objektiv enhetlig referens. Samtidigt säger man att i Bibeln finns de grundläggande elementen för en gemensam förståelse av nådegåvorna. Mycket som gäller den Helige Ande och nådegåvorna finns konsensus kring. Den undervisning som funnits explicit inom Katolska karismatiska förnyelsen under många år ser vi här formulerat i denna gemensamma rapport från Påvliga enhetsrådet och företrädare för Pingströrelsen.

Together Catholics and Pentecostals affirm the charismatic nature of the entire Church. Charisms are essential both for the life of the Church and for her evangelizing mission… Pentecostals and Catholics acknowledge the presence of charisms in the history of both traditions, and encourage one another to ‘pursue love and strive for the spiritual gifts’ (1 Cor 14:1). (från dialograpporten Katolska kyrkan – Pingst p 9)

ska%cc%88rmavbild-2017-01-13-kl-10-50-02Också i dialogen mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet talas om pingstkarismatisk förnyelse. I dokumentet som togs fram till jubileumsmötet i Lund hösten 2016, Från Konflikt till Gemenskap sägs:

”Under mer än 100 år har nu pentekostala och andra karismatiska rörelser spridit sig över jorden. Dessa kraftfulla rörelser har betonat andra inslag i den kristna traditionen, vilket har gjort att många av de gamla konfessionella kontroverserna framstår som obsoleta. Den pentekostala rörelsen är i form av den karismatiska rörelsen närvarande i många an- dra kyrkor och skapar nya samfundsöverskridande gemenskaper. Denna rörelse öppnar därmed nya ekumeniska möjligheter, samtidigt som den skapar nya utmaningar. Både möjligheterna och utmaningarna kommer att spela en avgörande roll när reformationen uppmärksammas år 2017.” (FKTG p 14)

I år, samma år som reformationsjubileet firar Katolska karismatiska förnyelsen (CCR) 50-årsjubileum. På pingsten äger en stor internationell konferens rum i Rom med olika program och möte med påve Franciskus. Självklart vill man bjuda in även ekumeniska gäster att delta i detta.

goldenbanner

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | 6 kommentarer

Att skilja på abortiva och icke abortiva preventivmedel ej viktigaste etiska principen, men prevention alltid bättre än abort

Rättsprocesserna med barnmorskorna Grimmark och Steen handlar dels om innehållet i barnmorskeyrket (att medverka till abort ingår i yrket hävdas det, och sjukvården har laglig skyldighet att tillhandahålla detta), dels att abort inbegriper ett spirande liv som i sig är skyddsvärt vilket gör att frågan om samvetsfrihet aktualiseras. Dom i den senaste fasen, Grimmarks mål i Arbetsdomstolen väntas bli meddelad 29 mars. Under tiden sammanfattar jag följande reflektioner.

Jag håller med om att svensk lag skall följas, men håller inte med om slutsatsen att frågan om fostrets mänskliga status och skyddsvärde kan reduceras till det. Också nazismens bödlar hänvisade under Nürnbergrättegångarna till att de bara lydde order.  Frågan om det spirande mänskliga livets etiska status är inte ett religiöst särintresse utan ett allmänintresse. Den mänskliga personens värdighet har varit grundläggande för den västerländska civilisationen och bör så förbli. Personbegreppet går djupare än att endast vara knutet till livsduglighet, autonomi och vad man kan prestera. Förnekar man det reduceras även gamla och dementa till icke-personer.

Jag håller heller inte med om slagordet att rätten till abort alltid sammanfaller med god reproduktiv hälsa och mödrahälsovård. T.ex. katolska Caritas bedriver bra och framgångsrika projekt på många håll i världen utan att tillhandahålla abort.

Abort som etiskt dilemma kan ej lagstiftas bort. I frågor om liv och död har samvetsfrihet därför ansetts som viktigt i både svensk och europeisk lagstiftning. I förarbetena till den svenska abortlagen förutsattes samvetsfriheten så självklar av många remissinstanser att den ej behövde regleras. I Europakonvensionen som är bindande svensk lag regleras samvetsfriheten i p 9.2. I Sverige vill man tona ner betydelsen. Då resolution 1763 år 2010 antogs av Europarådets parlamentariska församling med förtydligande av tillämpningen var det flera svenska politiker som menade att det är inget vi behöver bry oss om.

gosnellOroande tecken finns att vi befinner oss på ett sluttande plan. Abortläkaren Kermit Gosnell i Filadelfia knipsade av ryggraden med en tång på fullt livsdugliga barn som fötts fram i misslyckade aborter. Rättsprocessen 2013 väckte ingen stor uppmärksamhet i media. Tidskriften Journal of Medical Ethics hade 2012 en artikel som  på fullt allvar diskuterade huruvida inte nyfödda barn kunde betraktas som icke-personer och att det därför möjligtvis inte behöver betraktas som mord att ta dem av daga,

Därtill kommer dödshjälp, där flera stater redan infört detta, vilket än mer ställer frågan om samvetsfrihet på sin spets. Motståndet i Sverige har hittills varit stort, speciellt bland läkarna, men vi vet inte när det svänger. Om dödshjälp blir en rättighet, så blir det lätt att argumentera mot samvetsfrihet  även där med hänvisning till att den inte gäller för abort.

Frågan när människan blir en person med skyddsvärde är inte helt lätt att besvara, vi rör oss i ett gränsområde. Svensk lag sätter gränsen vid livsduglighet men de flesta inser att det är samma person både före och efter födseln.
Biologiskt är människans utveckling en kontinuerlig process i olika steg från befruktningen. En del är som Ellinor Grimmark radikala och säger att människovärdet finns från befruktningen. Men det blir vanskligt då vi alla intuitivt inte betraktar människovärdet hos ett befruktat ägg på samma sätt som fostret vid en etablerad graviditet där organen redan börjat anläggas.

Det finns ingen anledning att skilja på abortiva och icke abortiva preventivmedel. Både spiraler och dagen efter-piller är inte enbart abortiva utan har också andra verkningsmekanismer. Omvänt, även vanliga hormonella p-piller har flera verkningsmekanismer, varav en är att förhindra det befruktade äggets implantation. [Mer om preventivmedel och dess verkningsmekanismer här]. Även om en verkningsmekanism är att ett befruktat ägg hindras från att utvecklas, så är vi på samma nivå som naturen själv. Naturen slösar med befruktade ägg genom att många spontant avstöts. Vill man vara helt säker på att inte förhindra utvecklingen av ett befruktat ägg får man hålla sig till barriärmetoder eller Naturlig familjeplanering (NFP).

Katolska kyrkan går längst i radikalitet genom att rekommendera de kristtrogna trohet inom äktenskap och att använda NFP för att reglera antalet barn. Detta är gott och väl och fungerar utmärkt för deciderat troende familjer som frivilligt väljer detta. Men vi vet att inte ens alla katolska par är införstådda med att leva på det sättet, än mindre kan man försvara att generellt påtvinga det konceptet för alla människor, det blir kontraproduktivt.

Det generella övervägandet måste därför vara att ansvarsfullt användande av preventivmedel är att föredra framför aborter. Barriärmetoder är dessutom preventiva när det gäller sexuellt överförd smitta, och om man nu inte kan avstå från att leva promiskuöst, så blir det inte mindre oetiskt att göra det om man avstår från preventivmedel, det erkänner även katolsk morallära.

En ytterligare moralisk aspekt som kommer in är miljöfrågan. Det frekventa användandet av hormonella preventivmedel orsakar stor belastning och risk för skada på miljön då de hormonella substanserna anrikas i våra ekosystem. Ur miljösynpunkt är därför NFP, barriärmetoder eller kopparspiral de metoder som är bäst att använda.

Samvetsfriheten är viktig, våra lagar lägger och bör fortsätta att lägga en stor vikt vid samvetsfrihet i frågor om liv och död, både i livets början och, om dödshjälp blir aktuellt, vid dess slut. Frågan om livets början och preventivmedel är komplex, och när man som Ellinor Grimmark är så radikal att hon även vill avstå från att administrera vissa preventivmedel blir det ett steg svårare. Hade inte preventivmedelsfrågan också lagts med i vågskålen kanske det varit lättare att få förståelse för samvetsfriheten.

bengtra%cc%88ttvikvinter

Publicerat i Samhälle, vetenskap | Märkt , , , , , | 28 kommentarer

För patientsäkerhetens skull behövs ALLA barnmorskor på våra förlossningsavdelningar

Det florerar en mycket oriktiga uppgifter angående samvetsfrihetsmålen mot de två barnmorskorna Ellinor Grimmark och Linda Steen. Som

att de båda barnmorskorna bara lånar sig till att vara brickor i ett spel för att införa totalförbud mot abort i hela världen,

att abortvägrande barnmorskor skulle innebära en säkerhetsrisk att ha på förlossningsavdelningar,

att det inte skulle gå att leda och fördela arbetet så att sjukvårdens huvuduppgifter kan utföras även med vissa barnmorskor som inte deltar i abort,

att det är en religiös privatåsikt att ett spirande människoliv är en person i vardande med skyddsvärde som måste stå tillbaka för ett högre samhällsintresse.

Sanningen är den att det är en skriande brist på barnmorskor inom förlossningsvården ruthnordstromoch det är den stora säkerhetsrisken idag. Ruth Nordström, advokaten som heroiskt driver de båda barnmorskornas sak mot ett kompakt motstånd från arbetsgivare, fack och ledande opinionsbildande media säger:

”Det utförs ca 36000 aborter per år enligt Socialstyrelsen men bara 1 % av dessa (sena aborter efter vecka 18) utförs på förlossningen, där Ellinor Grimmark sökt jobb. På det sjukhus där Ellinor fick en sex månaders anställning på förlossningen, vid Värnamo kvinnoklinik, visar statistiken 900 förlossningar och 200 aborter per år, varav 100 är på sjukhuset och 100 är hemaborter. Av dessa 100 är det alltså 1 % dvs EN abort PER ÅR på den förlossningsavdelning där hon skulle jobba. De hade så stor brist på barnmorskor i förlossningsvården att de gick på knäna, jobbade dubbla pass och fick be pensionärer komma in och jobba. Men eftersom Ellinor intervjuats i media bröt sjukhuset anställningsavtalet.

Ellinor är legitimerad barnmorska och jobbar som ansvarig barnmorska för special BB och förlossning i Norge.”

Det finns inga sakliga skäl att inte erbjuda Ellinor och Linda jobb i Sverige. Det har gått ideologisk prestige i saken. Man kunde bara hoppas att domstolarna är oväldiga nog att inte låta sig styras av externt opinionstryck.

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 71 kommentarer

Människan som person och aktör. Samvetsfrihet gäller redan enligt svensk lag

”…it is not ‘progressive’ to try to resolve problems by eliminating a human life.”

(påve Franciskus, Evangelii Gaudium)

De första kristna tillämpade inte abort och barnamord, de tog hand om sjuka och var vänliga mot alla. Som det beskrivs i Diognetusbrevet ”De gifter sig som alla andra och föder barn men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla men inte deras säng” (Diog 5:6-7). Den judisk-kristna människosynen är något som är en omistlig del av det arv burit upp den västerländska civilisationen. Människovärdet som är knutet till människan som person är grundläggande för utvecklingen av vår syn på mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar.
Idag tar vi det så till den grad för givet att vi håller på att glömma vilken grund det vilar på. Idag är det inte givet att vi inte delar vår säng också med andra, och abort har blivit en nödvändig del för att upprätthålla vår livsstil. Den rättsliga processen med de båda barnmorskorna Elinor Grimmark och Linda Steen där vi nu bevittnar akt 2 i Arbetsdomstolen visar hur valhänt vårt rättsystem är i att bedöma de grundläggande värdefrågorna som vårt rättssamhälle vilar på. Tidningarnas ledarsidor lämnar också få öppningar för ett fördjupat resonemang kring värdefrågorna.
Ett gängse betraktelsesätt är att kvinnors rätt till abort är överordnat andra värderingar, de båda barnmorskornas personliga ärenden och deras rätt att få sin sak prövad mals ner i en ideologisk kamp där motståndaren är en mäktig ondskefull antiabort-lobby vars mål är att totalförbjuda aborter. Man framhärdar i att se de båda barnmorskornas kamp som personliga särintressen och fall för religiös diskriminering av samma slag som att bära slöja eller täcka sina armar och annat som i vissa fall måste stå tillbaka för andra allmänna krav i arbetsliv och samhälle.
Men det är ju så mycket mer som står på spel. Detta är mer än en religionsfrihetsfråga och mer än en feministisk fråga och om hur man ser på tillgängligheten till legal abort, det handlar om människovärdet och rätten till liv där samvetsfriheten är grundläggande på ett helt annat sätt än i religiöst betingade praktiker. Snart kan vi vara i den situationen att vi har legal dödshjälp och att samma krav kommer att ställas där, d.v.s. att sjukvårdspersonal som inte kan ställa upp på detta inte skall göra sig besvär att arbeta inom vården.
Argumenten för att förvägra barnmorskorna rätt till samvetsfrihet kan graderas på en glidande skala. Många resonerar som Göran Greider (DD) att abort visserligen inte är önskvärt, men att alternativet till att förbjuda legal abort skulle vara mycket värre, och att därför måste de två barnmorskorna förvägras samvetsfrihet. Att illegala aborter inte är önskvärda kan man självklart hålla med om, men det finns många brister i logiken som leder fram till slutsatsen att två barnmorskor som önskar arbeta med alla övriga arbetsuppgifter i yrket men inte aborter skulle äventyra nuvarande abortpraxis i Sverige. Ingen har föreslagit att man skall ändra lagen, opinionen för att behålla nuvarande abortlag är grundmurad i Sverige, och berörda Landsting har inte visat att det inte skulle vara möjligt att leda och fördela arbetet på ett sådant sätt att det går att tillgodose både den allmänna skyldigheten att tillhandahålla abort och de båda barnmorskornas grundkrav på sin arbetssituation. Det är osannolikt att detta inte skulle vara möjligt, och det är skandal att Jönköpings Läns landsting inte ens har bemödat sig om att utreda detta. Jag misstänker att man av ideologiska skäl helt enkelt inte vill öppna dörren för samvetsfrihet och hoppas att domstolarna skall nöja sig med att man säger att det är nödvändigt för vårdens genomförande att 100% av barnmorskorna deltar i abortverksamhet. Jag konstaterar att politiker i Jönköpings län motionerade om en policy som gör att samvetsfriheten skall beaktas bättre, och på Värnamo sjukhus var Ellinor Grimmark på väg att få ett vikariat, trots hennes förbehåll att inte medverka vid aborter, men anställningen stoppades senare av oförklarliga skäl. Ellinor Grimmark fick sedan  jobb i Norge. Där och i andra Europeiska länder går det bra att organisera och differentiera barnmorskornas arbetsuppgifter.
Men en del inser att det inte går att komma ifrån resonemanget om människovärde och rätt till liv utan att omdefiniera människovärdet så att det inte gäller ofödda på ett tidigt stadium, utan knyter det till livsduglighet eller medvetande istället. Detta är emellertid problematiskt.  Drar man ut konsekvenserna kan man komma långt, och närma sig den vana som fanns i den hedniska världen för 2000 år sedan att sätta ut barnen i skogen. Vi ser förfärande tecken. Nyligen utspelade sig en makaber rättegång i USA där abortläkaren Kermit Gosnell fick stå till svars för inte bara aborter på foster långt över tiden för legala gränsen för sen abort, utan också för att ha tagit av daga nyfödda barn, den vanligaste metoden genom att klippa av halsryggraden.

Nästan lika makabert som själva rättegången är den slående mediatystnaden kring saken. Kan det vara så att vi är på ett sluttande plan, och talet om och praktiserandet av abort som en rättighet har trubbat av sinnena så att vi inte längre bryr oss? Den kristna tidningen Världen idag var en av de få tidningar i Sverige som rapporterade om saken.

Lägg därtill att den seriösa tidskriften Journal of Medical Ethics för ett par år sedan hade en artikel som teoretiskt diskuterade huruvida inte nyfödda barn kunde betraktas som icke-personer (eftersom de inte har så mycket självmedvetande att de förstår att uppskatta sin egen existens), och att det därför möjligtvis inte behöver betraktas som mord att ta dem av daga, utan det kunde jämställas med abort.

Betydligt större medvetenhet fanns i  den statliga utredningen Värdig vård i livets slutskede (SOU 2001:6) som urskiljer två väsentliga komponenter i vår människosyn: Människan som person och människan som aktör.
manniskosyn
Det är orimligt att knyta människovärdet enbart till aktörskapet, det skulle innebära att gamla och dementa alltmer förlorar sitt människovärde. Grundläggande för personen är rätten till integritet, medan till aktörskapet är knutet olika funktionsvärden som besluts- och handlingsförmåga vilka är grunden för en människas autonomi. Människovärdet kräver respekt både för en människas integritet och autonomi. Graden av autonomi förändras under en människas livstid, medan integriteten som är knuten till personen består hela tiden. Under sin livstid genomgår människan olika stadier från att i början helt sakna autonomi, för att under sin utveckling förvärva alltmer autonomi och i livets slutskede åter förlora mycket av sin autonomi.
integritetautonomi
Aktörer är alltid personer, men personer fungerar inte alltid som aktörer. En människa kan bli utblottad på sina funktioner, hon kan vara handlingsförlamad, reduceras till sin blotta existens. Men hon förblir person.
ErwinBischofbergerPersonbegreppet är en ofta förbisedd aspekt av människan då aktörsperspektivet ofta ensidigt betonas. Att denna aspekt lyfts fram i denna statliga utredning är mycket Erwin Bischofbergers förtjänst. Han var professor i Medicinsk etik vid Karolinska Institutet och ingick under 15 år i Statens medicinsk-etiska råd. Han gick ur tiden 2012. Han var också katolsk präst och medlem i Jesuitkommuniteten i S:ta Eugenia katolska kyrka i Stockholm.
Han undervisade i etik vid Newmaninstitutet och skrev ofta i tidskriften Signum.  Med kombination av sin kärlek till människan och en självklar övertygelse om människovärdets förankring i Guds skapelseordning, hans skarpsinniga etiska analyser och stora kunskap har han gjort en ovärderlig insats i att hjälpa oss att resonera och tänka kring de medicinskt-etiska frågorna. I en Signumartikel från 1998 skriver han om person- och aktörsbegreppen:

”Thomas av Aquino, medeltidens stora tänkare, menar att allt hos människan subsisterar (bottnar) i personen. Såsom trädet har sitt fäste i rötterna, och bygget i fundamentet. När Thomas säger att personen utgör grunden för människans alla manifestationer av liv menar han också, att personen är begåvad med en aktiv och stundtals otålig expansiv drivkraft. I en eller annan form vill personen förverkliga sig själv som aktör och frigöra den dynamiska potentialen av inre energier och i möjligaste mån möta utmaningarna från sin yttre miljö. Personen som är vill komma till uttryck i aktören som handlar. Personen härbärgerar möjligheter som genom konkret verksamhet kan förvandlas till yttre verklighet.

En av vår egen tids mest uppmärksammade filosofer, Emmanuel Lévinas, gjorde personaspekten till föremål för ingående undersökningar. Han har visserligen ett filosofiskt utgångsläge och ett annat språkbruk än Thomas men hans ”dialogala” människosyn är minst lika aktuell. Personen framträder i den Andres värnlösa Ansikte. Den andres maktlösa och sårbara ansikte är personens sinnebild. I mötet med den andre blir man medveten om vad det innebär att vara person. Och eftersom den andres ansikte är hotat av destruktiva aktörer väcker det den mötande personens ansvar. På så sätt framträder personen som ansvarig aktör med vördnad inför den andres värdighet. Hos Gabriel Marcel och Martin Buber finner man liknande tankegångar. Man behöver inte söka länge efter exempel där denna människosyn bör tillämpas. En sjuksköterska skall känna respekt, hysa empati för sin patient som person. Hon skall se hennes värnlösa ansikte, hennes vanmakt och beroende, men lika mycket bör hon i handling föra över sin förmåga till inlevelse genom att som aktör göra en insats för patienten.”

Även om personbegreppet inte är entydigt definierat, så är slutsatsen inte orimlig att också det spirande livet i moderlivet som ännu inte uppnått autonomi måste tillskrivas människovärde och är värt respekt. Att människor som tänker så måste omfattas av samvetsfrihet är egentligen självklart, och enligt abortlagen finns redan denna samvetsfrihet oberoende av diskrimineringslagstiftningen som professor em Reinhold Fahlbeck påpekat. Det är därför en oegentlighet att politiker och tjänstemän idag ifrågasätter om sjukvårdspersonal skall tillerkännas samvetsfrihet och att domstolar förvägrar Ellinor Grimmark och Linda Steen denna rätt och reducerar frågan till att gälla personlig diskriminering känns snudd på rättsövergrepp. Detta handlar inte om personlig diskriminering utan om rätt till liv och människovärde vilket är ett allmänintresse. Det är nödvändigt att ta ärendet vidare till Europadomstolen om de inte får sin samvetsfrihet tillerkänd i Sverige.

Barnmorskornas sak stöds också av Europarådets Resolution 1763 från 2010 som svenska politiker visserligen uttryckt sig nonchalant om men som gäller också i Sverige.

 

bengtjan17

Läs också:  [Jurister avfärdar tal om antiabort-kampanj]

Publicerat i Politik, Religion, Samhälle, vetenskap | Märkt , , | 8 kommentarer