Påven i Egypten: ”‘Violence Is Negation of Every Authentic Religious Expression’

Påvens resa till Egypten 28-29 april var ett mycket betydelsefullt moment för Egyptens hårt prövade koptiskt kristna, och för ekumeniken där en gemensam deklaration undertecknades av koptiske påven Tawadros II och påve Franciskus enl vilket de båda kyrkorna ömsesidigt erkänner varandras dop. Deklarationen betonar också sådant som man har gemensamt, såsom värderingen av det mänskliga livet, äktenskapets och familjens sakramentala karaktär, respekten för skapelsen, fortsatt intensiv bön för kristna som förföljs och dödas för sin tro, särskilt i Egypten och Mellanöstern.

Besöket var också betydelsefullt för religionsdialog och fred. Påven besökte det sunni-muslimska Al-Azhar-universitetet som har en ledande roll inom Islam med studenter från hela arab-världen. Både i sitt tal till ledare för det egyptiska civil-samhället och i talet till muslimska ledare vid fredskonferensen vid Al-Azhar  där också ett antal judiska representanter medverkade, framhävde påven freden och framhöll att all terrorism och förtryck av medmänniskor som sker i religionens namn inte bygger på autentisk religion utan är en hädelse av Gud. Det är alla religiösa ledares plikt att avslöja hat och terrorism.

”No civilized society can be built without repudiating every ideology of evil, violence and extremism”

“No act of violence can be perpetrated in the name of God, for it would profane his name.”

Han citerade även Andra Vatikankonciliets deklaration om förhållandet till andra religioner, Nostra Aetate som säger:

”We cannot truly pray to God the Father of all if we treat any people as other than brothers and sisters, for all are created in God’s image”

Påven Benedictus XVI höll ett liknande tal i Regensburg år 2006 där han starkt fördömde oförnuft, fundamentalism och våld i religionens namn. Utan att ha ett hum om vad talet innehöll fick han en stor del av den mera militanta muslimska världen emot sig och likaså en stor del av den västerlämdska socialliberala opinionen som inte heller tycktes bry sig om vad talet egentligen innehöll utan mera var intresserad av att stämpla det som ett rasifierat uttalande av en kristen vit privilegierad man.

Påve Franciskus aktar sig noga för att nämna profeten Mohammeds namn, men hans kritik av våld i religionens namn är om möjligt ännu skarpare än Benedikts och har tydligt udden riktad mot islamistisk radikalism.  Ändå kan han uttala detta i en skara av betydelsefulla muslimska ledare och få applåder för det.

Majoriteten av världens muslimer håller med påven och tycker att påven ger uttryck också för deras känsla  och värdering av förnuft och människovärde.  Men man ser sällan så kraftfulla avståndstaganden från våld och terrorism från ledare inom den muslimska världen som det påvarna gett uttryck för. Stor-imamen vid Al-Azhar Ahmad al-Tayeb tog i sitt eget anförande initiativ till en tyst minut för offren för den sista tidens terrorattacker mot kyrkor och offrens familjer.  Efter sammanbrottet för samarbetet under Benedictus XVI´s tid har Vatikanen och  Al-Azhar nu en pågående dialog genom en gemnsamt tillsatt kommitté ,  men kritiker menar att det Islamska prästerliga ledarskapet spelar ett dubbelspel genom att utåt stödja tolerans och pluralism, men bakom kulisserna stödja en extremistisk kultur inom de egna leden.

Religionsfrihet, respekt för varje människas frihet och integritet och inte påtvinga andra människor den egna övertygelsen med våld var en viktig grundtanke hos Andra Vatikankonciliet, en uttolkning av den hållning till medmänniskan som så tydligt var Jesus egen och som framgår av källorna. Det är värt att notera att en av de punkter där utbrytargruppen SSPX är kritisk mot Katolska kyrkans kurs efter Andra VAtikankonciliet är just religionsfriheten. Man tycks inte vilja ha religionsfrihet, utan tvinga på andra människor den kristna religionen genom lagar och förordningar, precis på så sätt som vi idag kritiserar Islam för att vilja göra. [Läs den svenske SSPX-anhängaren Erik Perssons debattinlägg i Dagen 26 april]

Påve Franciskus strategi, som är förankrad i Katolska kyrkans grundsyn, är inte att säga att Katolska kyrkan är bäst och att döma ut andra religioner, utan snarare att upprätthålla en dialog som vädjar till människans förnuft och samvete och bedriva en allmän religionskritik där han säger att förorda våld och förtryck i religionens namn inte kan vara uttryck för en genuin religiositet. Detta är också en kraftfull kristen mission eftersom det ger uttryck för Kyrkans grundläggande övertygelse, och den är långt mera fruktbar och effektiv än militant kristen fundamentalism eftersom den har större förutsättning att tränga till människans hjärta istället för att skapa konflikt och avståndstagande.

Nedan länkar till några av påven tal under Egypten-resan samt John Allens utmärkta kommentarer och bakgrundsanalyser.

John Allen kommentarer i Crux:

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

100-årsminnet av Maria-uppenbarelsen i Fatima 1917

FatimabarnenI år är det 100 år sedan Maria-uppenbarelserna i Fatima ägde rum. Vid det senaste konsistoriet som avhölls nu i april tillkännagavs att de två av de tre herdebarnen som Maria visade sig för, syskonen Francisco och Jancinta Marto skall kanoniseras i samband med påvens besök i Fatima 13 maj. De båda avled redan som barn i Spanska sjukan och blev beatifierade av påven Johannes Paulus II den 13 maj år 2000. Den tredje av visionärerna, kusinen till de båda syskonen Lucia Santos blev karmelitnunna och levde fram till 2005, för henne pågår en beatifieringsprocess.

Samtidigt tillkännagavs att påven under året skall kanonisera ytterligare 33 personer, flera av dem barn. Det är signifikant att barnen lyfts fram och deras värdighet och förmåga till andlig resning, vilket är viktigt i vår tid då så många barn utnyttjas och far illa.

Jag har 2013 skrivit en utförlig artikel om Fatima och uppenbarelserna där år 1917 samt vad som hänt därefter fram till vår tid. Påven Johannes Paulus II blev utsatt för ett mordförsök på Petersplatsen, just på Fatimadagen 13 april 1981.

[Min artikel om Fatima här]

fatimamadonnan

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 4 kommentarer

Västerlandets inre sönderfall – Postdemokratins era närmar sig

Vi lever i slutet på en gyllene epok. Västerlandet håller på att underminera sina egna grundvalar och postdemokratins era närmar sig. Liberalismen förmår inte bygga upp något eget konstruktivt, den fungerar endast då det finns något att vara emot och befria sig från. Nu ropar folk på starka ledare.

Våra stolta demokratiska institutioner med maktfördelning mellan verkställande, dömande och lagstiftande makt är under attack hela tiden, genom Trumpismen nu också i USA som länge betraktats som demokratins och parlamentarismens högborg. Det är inte längre yttre fiender som är största hotet mot Västerlandet, utan det är dess inre förfall. Putin, Erdogan, Orban, Kaczyński, Trump är inte enstaka undantag, utan representativa för den nya trenden. Snart får vi kanske utöka listan med Le Pen i Frankrike. Det är symtomatiskt att liberalismen och socialdemokratin inte kunnat uppbringa någon tillräckligt folkförankrad och okorrumperad presidentkandidat att ge henne en match.

IMG_4518.JPG

Påve Franciskus representerar Västerlandets kristna arv och betonar sambandet mellan andlig förankring och socialt ansvarstagande.  Under hans pontifikat har också miljön lagts till som en viktig byggsten i den katolska socialläran (encyklikan Laudato Si). Bilden: Ett uppslag från dagens DN

Det behövs en mycket gedignare grund än liberalismens värdenihilistiska fixering vid människan som sitt eget privata projekt för att motstå detta sönderfall. Kristendomen, katolsk sociallära och en starkare kristdemokrati i Europa som inte är rädd att hålla fast vid denna värdegrund är vad som behövs (KRIST-DEMOKRATI, båda leden i ordet viktiga och beskriver vad det handlar om). Frågan är om det är för sent på grund av att alltför mycket är nedrivet redan. Måste vi köra hela varvet runt en gång till med ökande terrorism, maktfullkomliga ledare och nya världskrig som kör allt i botten också i Västerlandet för att vi skall komma till besinning?

Läs Intervjun med statsvetaren Francis Fukuyama i dagens DN.
Läs också Nathan Shachers analys av hur terrorismen påverkar våra nationer.
Läs slutligen Joel Haldorfs Expressen-artiikel om Liberalismens kris.

popeusajustice

Tidigare bloggposter:

EU, påve Franciskus och Europas andliga arv

Människovärde och anständighet måste ständigt försvaras på nytt

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | 68 kommentarer

Bra och dålig sekularism, utvecklande och destruktiv tro

peter_and_john

Petrus och Johannes skyndar till den tomma graven…

Vi firar Påsk. Jesus Uppståndelse, den kristna motsvarigheten till Big Bang som Anders Piltz beskriver det i en krönika i GP. Uppståndelsen går inte att varken bevisa eller motbevisa, konstaterar Anders. Tron och vetenskapen är två sfärer som inte konkurrerar med varandra utan kompletterar varandra. Det var för övrigt en katolsk präst, Georges Lemaître, som lade grunden Big Bang-teorierna om Universums uppkomst.

Förutom präst var Lemaître matematiker och fysiker, och det var i den egenskapen han formulerade teorier om världens uppkomst. Han konstaterade  att vetenskapens villkor är desamma för troende och ateister.Anders Piltz skriver:

”Den kristne har dock en fördel, inte som vetenskapare utan som människa: hoppet, tanken, misstanken att denna mångtydiga värld är en gåta som har ett lyckligt svar, en djup mening som ska upptäckas, både vetenskapligt och filosofiskt. Den mening som Kristi uppståndelse pekar på. En Big Bang av glädje: döden besegrad. Om inte de kristna bygger sitt hopp på detta faktum blir de bara patetiska, säger Paulus, som hade mött den Uppståndne. Påsken kan varken bevisas eller motbevisas – men förvandlar världens villkor.”

Det finns en god sekularism som vi kristna delar med icke-troende humanistiskt sinnade människor. Den sfär som omfattas av mänskligt förnuft och sans och känsla för etik och anständighet är något vi alla tillhörande människosläktet kan samarbetas kring oberoende av om vi delar samma ontologiska grundsyn och tro på Gud och Uppenbarelsen eller inte.

Lena Andersson ger uttryck för en sådan humanistisk grundsyn i en ledarkolumn i DN. Hon beskriver också situationer då tron blir direkt destruktiv och Gud får bli ett svepskäl för att rättfärdiga våra egna högst mänskliga idéer och maktanspråk:

”Av folks handlingar att döma tycks väldigt få människor vara gudstroende. De som säger sig dyrka Gud mest, och tar lagen i egna händer i hans namn, agerar och talar som om han vore helt kraftlös eller inte fanns. De klandrar människorna i stället för den makt som de påstår styr över oss alla. Detta är besynnerligt eftersom man, ställd inför en dåligt tillverkad produkt, vanligtvis lägger skulden på tillverkaren. Men när människorna felar agerar många gudfruktiga som om de ansåg att produkten hade skapat sig själv.”

Från kristet håll är den förre påven Benedictus XVI en person som starkt fört förnuftets och den konstruktiva sekularismens talan, samtidigt som han argumenterar för tron som en positiv drivkraft i den mänskliga gemenskapen. I sina tre encyklikor Deus Caritas Est (Gud är Kärleken),  Spe Salvi (I hoppet är vi räddade) och Caritas in Veritate (Kärlek i Sanningen) tar han upp temat. Hopp och kärlek kan alla bejaka, men tron, den tredje teologiska dygden är ifrågasatt av dem som inte tror. Men en genomgående tråd i påve Benedikts encyklikor är sambandet mellan alla dessa tre s.k. ”teologiska dygder”. Han skriver i Deus Caritas Est: ”(Tron öppnar) nya horisonter bortom förnuftets sfär”, och renar förnuftet från blindhet. På så sätt ”möjliggör tron för förnuftet att verka mer effektivt och att klarare utrannsaka det som är dess objekt” (nr 28).

I Spe Salvi kommenterar påven utifrån Paulus brev till Hebreerna trons natur: “Tron är inte enbart en personlig akt för att försöka gripa om något vi inte ser, den ger oss också något. Den ger oss något av den verklighet vi väntar på, och verkligheten vi ser framstår som ‘bevis’ på det vi ännu inte ser. Tron drar framtiden in i nuet…” (Nr 7). Påven talar om en trons kris. En tro utan Gud ersätts av en tro på mänskliga framsteg och framtiden, men idag tvivlar många människor på framtiden och människans förmåga att gestalta den. Framtiden framstår många gånger i människors upplevelse som ett hot mot människans värdighet och frihet. (Nr. 17-23).

I Caritas in Veritate utvecklar påven Katolska kyrkans sociallära och citerar sin föregångare Paul VI och säger att med förnuftet kan vi sluta oss till jämlikheten mellan alla folk, men förnuftet kan inte skapa broderskap utan hjälp av tron (Nr 19). Han betonar att för autentisk mänsklig utveckling är det nödvändigt med en dialog mellan tro och förnuft (Nr. 56-57). När tron bara blir en tro på mänsklig utveckling, på institutioner, politiska strukturer, teknologi, så hotar det utvecklingen. Utan tron på Gud så hotar alla dessa andra former av tro att reducera och förstöra människan. Tron på Gud är det som kan ge en djupare motivering för mänsklig utveckling, det ger mening och hopp åt dem som ägnar sig åt arbetet för mänsklighetens bästa.  Påven sammanfattar detta: ”En humanism som utesluter Gud är en inhuman humanism” (Nr 78). Sann utveckling förnekar inte människans andliga dimension.

Påven skriver att han ser hur kärleken tolkas felaktigt i dagens värld och därmed töms på innebörd. För att rätta till detta behövs att vi ingjuter den med sanningen. ”På detta sätt tjänar vi inte endast kärleken upplyst av sanningen, vi bidrar också till att ge sanningen trovärdighet och visar på dess övertygande och autentiska kraft inom det sociala livets praktiska ramar.”  Sanningen konstaterar påven, ”befriar även kärleken från emotionalismens begränsningar” och gör det möjligt för kvinnor och män ”att släppa sina subjektiva åsikter och intryck” och ”öppna och förena våra sinnen i kärlekens logos”.

Jag delar jag inte Lena Anderssons synsätt att Gud är (ingenting annat än) en mänsklig projektion. Jag kan inte undgå att tro på och låta mig inspireras av Uppståndelsen och det möte med livets Gud som äger rum i den kristna Uppenbarelsen. I hennes värld ägnar jag, Anders Piltz och påve em Benedikt oss åt bortförklaringar, och har blivit beroende av religionens opium. Det är hennes tro,  men eftersom vi alla förespråkar religionsfrihet och tankefrihet, så har vi mycket gemensamt inom den medvetandesfär vi som människor grundläggande delar.

I går kväll firade jag Påskvakan i S:ta Eugenia katolska kyrka. Ett vuxendop ägde rum, och 24 personer upptogs i Katolska kyrkans fulla gemenskap och konfirmerades. Kyrkoherde Dominik Terstriep SJ citerade i sin predikan en dikt av Wolf Biermann som gav inspiration och mod åt politiska fångar  i ett fängelse i Östtyskland på 1980-talet.

Du, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
[De alltför hårda brister,
de alltför styva mister
sin vassa udd därvid.]

Du, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid.
[för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.]

Du, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
[De hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.]

Du, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du brukar oss och vi
just nu din munterhet.

Det vill vi ej förtiga
i denna tigandets tid.
Det gröna brister ur grenarna,
det vill vi visa för alla,
så får de klart besked.

Vi lever i en hård och bister tid idag också, men tron hoppet och kärleken lever också och fortsätter att inspirera oss. Vi kan vara överens om det, alla människor av god vilja även om vi inte delar samma verklighetstolkning och tro.

hawkinglennox

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Religion, Tro och vetande | Märkt | Lämna en kommentar

Katolska karismatiker tillsammans med alla kristna i bön för Sverige och för Kyrkans andliga förnyelse

Välkomna till en kväll av tillbedjan och lovsång onsdag den 26/4 kl 18-21 i Heliga Trefaldighets Katolska Församling Järfälla, skriver Ruth Gillegård, KKS ordförande på Facebook. För att be för Sverige, fred, enhet, helande och att bli fylld av den Helige Ande.

kksjarfalla26apr17

Bön för Sverige och för Kyrkans/Kristenhetens förnyelse är en angelägenhet för alla kristna i dessa tider då vi behöver stå upp mot våld, terrorism och förenklade populistiska budskap som skapar ökade klyftor och spänningar i samhället. Må vi kristna bygga upp, ej riva ner och vara en konstruktiv kraft, salt och ljus i samhället. Det allkristna nätverket Sverigebönen uppmanar kristenheten till 30 dagars bön om beskydd över Sverige, i sina hem, i smågrupper och i gudstjänster de närmaste fyra söndagarna, fram till den 9 maj.

???????????????????????????????

På långfredagen kl 13.00 arrangerar S:ta Clara korsvanding i Stockholms city som avslutas med Gudstjänst på Sergels torg kl 15.00

På långfredagen arrangerar S:ta Clara kyrka som vanligt korsvandring i Stockholms city kl 13.00 som avslutas med långfredagsgudstjänst på Sergels torg 15.00 vid Jesus dödstimme och på klockslaget en vecka efter terrordådet på Drottninggatan. Samtidigt, kl 15.00 börjar Långfredagsliturgin i de katolska kyrkorna i staden. Senare på eftermiddagen bjuder församlingen Hillsong in Stockholmarna till manifestationen ”Pray for Stockholm” i St:a Clara kyrka. ”Vi vill ingjuta hopp, tro och mod till Stockholmarna”, säger pastor Andreas Nielsen.

långfredagsliturgi katolska domkyrkan

Långfredagsliturgi i Katolska domkyrkan kl 15.00

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Vi och dom

Kännetecknande för terroristen, och för sektmedlemmar över huvud taget, är att man delar in världen i vi, de goda, rättrogna mot dom, de onda, avfallna. Sektens ideologi ger en kollektiv överbyggnad åt denna mentala disposition och förstärker den och blockerar förnuft och eget samvete och som i fallet med IS gör dödande och terror till en dygd.
Terrorismens syfte är förutom att sprida fruktan tvinga oss samhällsmedborgare som ännu inte delar sektens ideologi in i samma mönster, att sprida hat så att dess världsbild bekräftas. Anledningen till att det kan lyckas är att vi, alla människor, har både ont och gott i oss. Det krävs självkännedom och kontakt med vårt eget hat för att kunna skydda oss från att luras in i de fällor som terroristen vill.
Rädslan är lättare och mer okomplicerad att känna igen inom oss och bejaka, därmed också medvetet gå emot, medan hatet ofta är något som förträngs. Hatet förnekas genom att vi vägrar förstå terroristens inre värld, betraktar honom som sjuk, och istället hänger vi oss åt kärleksceremonier där vi berömmer oss hav hur goda vi är, hur stor sammanhållning och samförstånd det finns i samhället när det väl kommer till krita.
På ett av radions dialogprogram med lyssnare var temat ondskan, och man pratade om att det inte går att förstå terroristers motiv, de är inte som ”oss” och programledaren sade tröstande att det bara var mycket mindre än en procent (av invandrarna? av oss alla?) som var som terrorister, alla vi övriga är ”goda”.
Vi behöver absolut ceremonier där det som förenar oss och bygger upp samhället bejakas och firas, det kitt som gör att vi alla kan identifiera oss och känna samhörighet, det som gör samhället till en fungerande gemenskap istället för kaos. När samhället utsätts för yttre tryck och står under hot är behovet av sådana ceremonier särskilt stort.
Också jag var berörd av blomsterhavet vid Sergels torg och alla människor som ställde upp för att hjälpa till och jag var starkt berörd av den tysta minuten på måndagen och statsministerns och kungens tal som fångade stundens allvar.
Samtidigt: nationalism, samhörighet måste alltid matchas av en realistisk värdering av våra egna mörka sidor, som individer, som grupper, som nationer, till sist som mänsklighet. Det som skiljer ett sunt samhälle från en sekt är en realistisk utvärdering av våra mörka sidor i kombination med ett hopp och en strävan att arbeta inom ramen för vårt förbättringsutrymme. Från Bibeln har vi fått begreppet omvändelse som beskriver detta. Tro hopp och kärlek är något större än vi själva. Omvändelse och förlåtelse gör att vi reser oss igen och får styrka att tro på och arbeta för en gemensam anständig framtid.
Här några artiklar som belyser ämnet ur olika vinklar:
självrannsakan
Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar

Livet går vidare i Stockholm. Att död och terror kommit oss så nära ger ytterligare djup åt Stilla veckan som vi nu går in i.

På ett sätt är Stockholm sig likt. Att det bara var en tidsfråga innan det som hänt i Paris, Brussel, Nissa, Berlin, London, skulle hända här också var bara en tidsfråga. Så sade vi, och det var vi medvetna om.

Ändå är vi givetvis chockade att terrorvåldet kommer oss så nära. 4 döda och 15 skadade. Vi sörjer med offren och deras nära och kära. Själv gick jag på Drottninggatan förbi Åhlens för bara några dagar innan lastbilsattacken. En arbetskamrat till min son blev ögonvittne till det hela. Jag fick hämta min son och ett par av hans arbetkamrater vid en av Stockholms södra utfarter sedan de gått genom hela stan eftersom tunnelbana och bussar var inställda, och en släkting berättade att han gått lastbilens väg bara några timmar innan det inträffade.

Vi får vara glada att vi inte lever i ett land med en diktator som plågar och bombar sin egen befolkning. I frihet kan vi fortsätta att arbeta för kärlekens civilisation, alla människors lika värde, demokrati och rättvisa.

Vare sig det är politiska ideologier eller religion som inspirerar våldsverkarna så är det lika illa. Västerlandets demokratier har byggts upp på övertygelsen om alla människors lika värde och en etik som går ut på att göra gott. Jesus ord att älska din nästa som dig själv har varit inspirationskällan samt övertygelsen att Gud är kärlek och en människosyn som rymmer insikten att människan har i sig både ont och gott, och att det finns ett förbättringsutrymme som vi alla behöver jobba på. Vi vänder oss mot alla ideologier och religiösa föreställningar som bygger på att människans mål är att slavlikt underkasta sig och att förfölja och förgöra dem som inte tror och tänker annorlunda.

Drömmen om lyckoriket, Utopia, Babels torn, Proletariatets diktatur, Kalifatet eller vad vi nu vill kalla det är fåfäng, och vi människor kan inte bygga det av egen kraft. Hjärtats omvändelse och att öppna oss för Gud som har allt i sin hand är det som leder till frälsning. Ibland blir vi kallade att dö för den tron. Men martyriet i kristen tappning är inget vi söker för att förvänta oss en belöning i ett liv efter detta. Vi tror visserligen på ett sådant, men framförallt är vi inriktade på att göra gott och älska våra medmänniskor vilka den än är och konstruktivt bidra till att bygga upp kärlekens civilisation. Ögonblicket och evigheten hör ihop (se sr Madeleine Fredell OP föredrag Tid och Evighet, Historia och Transcendens). Det vi inte kan stå för, bejaka och söka här i tiden väljer vi bort också i evigheten. Den yttersta domen sker här och nu.

Till alla jihadister och terrorister av alla slag vill vi upprepa Jesus ord: ”Stick ditt svärd i skidan!”. Det är inte för sent för omvändelse. Tro på och verka för kärlekens civilisation.

21 koptiska martyrer som halshöggs av IS 2015

Biskop Anders Arborelius har gjort ett uttalande i samband med terrordådet i Stockholm. Han säger bl.a:

Mer och mer inser vi att vi lever i en sårad värld och hur sårbara vi människor är. Vi ber för alla offer och deras anhöriga om Guds nåd och hjälp.

Vi står just nu inför den Stilla veckan, då vi får följa Jesus på hans korsväg. Efter det som har hänt kommer Korset oss ännu närmare. Vi får förena det lidande som drabbat oss här i vårt land med den Korsfästes lidande för världens räddning.

Publicerat i Church, Religion, Samhälle | Märkt , , , | 1 kommentar