Tungotal, glossolalia

I nya Testamentet finns omkring 30 ställen där tungotal nämns. Det finns visserligen exegetiska svårigheter att förklara detta, men det får inte stå i vägen för det enkla faktum att NT talar om detta fenomen som verkligt och vanligt förekommande. Det har förekommit i Kyrkans hela historia, och idag är det allmänt förekommande i de flesta kyrkosamfund, inte bara i Pingströrelsen.

Jag fick en fråga i en samtalsgrupp om Katolska kyrkan om tungotalet och jag skrev en lite längre redogörelse utifrån min erfarenhet av Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan. Eftersom det snart är Pingst, och tungotalet är en av Andens gåvor och många är undrande kring det, så tänkte jag att jag delar med mig till fler läsare genom ett inlägg här på min blogg.

dhaTungotal är en av Andens gåvor, kanske den allra enklaste av den nådegåvor som omnämns av Paulus i 1 Kor 12. I samband med den helige Ande talar ofta om GT´s sju gåvor. Desa är också den helige Andes verk i oss, och lika övernaturliga som de karismer som omnämns av Paulus, men det övernaturliga är inte lika självklart eftersom vi känner igen det som rent mänskliga egenskaper. Det övernaturliga är att Gud griper in, och ger kraft och ledning åt det som redan finns i vår mänskliga natur som skapade varelser. Men Andens ingripande är lika övernaturligt som i de karismer Paulus omnämner. Varken i GT´s ellr NT´s uppräkning är det frågan om någon fullständig redogörelse. Andens gåvor är mångfaldiga och kan komma till uttryck på måga olika sätt, det viktiga är vårt förhållningssätt, att vi gör oss tillgängliga och disponibla, och att vi inte stänger oss för det som Gud vill ge, det gäller även tungotalet. Om vi inte vill vara disponibla för den enklaste av gåvor, hur är det då med vår disponibilitet för de övriga?

Studera Apostlagärningarna tematiskt, så finner ni att dopet i vatten regelmässigt åtföljs av manifestation av olika nådegåvor inklusive tungotal. Ibland kommer detta som en direkt följd av dopet, ibland manifesteras detta senare, men att mottagande av nådegåvor är regeln, inget undantag framgår klart av NT. Termen som används i Apostlagärningarna är ”att bli döpt i Helig Ande”. Det är inte frågan om något andra dop skilt från vattendopet, men något som finns latent givet genom Anden som vi fick i dopet.

Under de första århundradena hände oftast att katekumenerna tog emot de tre initiationssakramenten dop, konfirmation och eukaristi samtidigt, och det entydiga vittnesbördet från kyrkofäderna är att det regelmässigt åtföljdes av manifestationer av nådegåvorna precis som beskrivs i Apostlagärningarna. Efter 700 dör detta ut mer och mer, men manifestation av gåvorna inklusive tungotal har alltid förekommit i helgonens liv, men dessa yttringar har då betraktats som exklusiva och ej tillhörande den kristna vardagen. Tungotal i form av sång i Anden har ljudit i de kyrkliga valven under medeltiden där vi har fenomenet jubilation, lovprisning i tungor. Bl.a. Teresa av Avila beskriver detta.

 

Genom den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som vuxit till den i särklass största förnyelserörelsen inom världskristendomen med början kring år 1900, med den klassiska pingströrelsen, sedan i form av karismatiska förnyelserörelser inom alla de gamla samfunden, och även i Katolska kyrkan med början efter Andra Vatikankonciliet. En undersökning av Dagen som gjordes 2014 visade att tungotal är allmänt förekommande i majoriteten av kristna samfund i Sverige idag. Erfarenheten av att bli döpt i Helig Ande är identisk med och känns igen från det som beskrivs i Apostlagärningarna och under de första århundradena. Det handlar inte om något nytt påfund, utan en förnyelse och en återgång till källorna på en och samma gång.

Det stämmer att det inte finns några detaljerade beskrivningar av Andens gåvor och hur man praktiserar dem i officiella kyrkliga dokument. Att Andens gåvor med hänvisning till 1 Kor 12 och kyrkans första tid är allmänt förekommande och tillgängliga i vår tid och skall eftersökas och tas emot med tacksamhet av alla döpta fastslås dock i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan. (LG p12).

 

2016 presenterade Påvliga Enhetsrådet och företrädare för Pingströrelsen en gemensam rapport från den sjätte omgången samtal Katolska kyrkan – Pingst som sträckte sig mellan åren 2011 – 2015. Rapportens titel är “Do Not Quench the Spirit”: Charisms in the Life and Mission of the Church.

Det är ett unikt dokument där man i ekumenisk samsyn formulerar gemensamma teologiska utgångspunkter. Syftet med denna dialogfas har varit att presentera en gemensam reflektion över nådegåvorna i deras teologiska, pastorala och andliga dimensioner och lyfta fram sådant som katoliker och pingstvänner gemensamt är överens om, liksom att bena ut utmaningar och var man skiljer sig åt. Tre nådegåvor reflekteras över mera ingående: Profetia, helande och Att skilja på andar.

I rapporten konstateras att Katolska kyrkan inte har någon uttömmande officiell lära om nådegåvorna, och inte heller Pingströrelsen förfogar över någon jämförbar lära om nådegåvorna som kan användas som en objektiv enhetlig referens. Detta är kanske inte så konstigt, nådegåvorna är något som praktiseras mer än fångas in i teoretiska beskrivningar. Som Jesus sade i samtalet med Nikodemus: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” (Joh 3:8)

Man konstaterar dock att i Bibeln finns de grundläggande elementen för en gemensam förståelse av nådegåvorna. Och mycket som gäller den Helige Ande och nådegåvorna finns konsensus kring. Den undervisning som funnits explicit inom Katolska karismatiska förnyelsen under många år ser vi här formulerat i denna.

 

I uppräkningen av gåvorna i 1 Kor 12 talar Paulus om ”att tala olika slags tungotal”. En annan gåva beskrivs som ”att tolka tungotal. Det rör sig således inte om en enda enhetlig gåva, utan det kan yttra sig på flera sätt, och ibland kan det uttydas. Det finns exempel, fast ovanliga, att någon talat i tungor, sedan visade det sig vara på ett helt annat språk som den personen egentligen inte kunde känna till, men var ett profetiskt ord som fick mening för andra som var med vid mötet. I allmänhet är dock tungotal inte ett annat jordiskt språk, utan manifestationer av den Helige Ande, men som ändå har en innebörd om än inte i formell syntax, och som i andra hand kan tolkas av någon, ungefär som en profetia fast i två steg.

Tungotalet är den gåva som kanske väcker mest frågor, samtidigt den allra enklaste och mest okomplicerade. Alla Andens gåvor är till för att vara till nytta i uppbyggande av den kristna gemenskapen och till gagn för andra, så kan det även vara med tungotalet då det tolkas, men tungotalet är också en gåva till uppbyggnad av den egna anden då det används i personlig bön. Jag talar i tungor nästan varje dag och upplever det som en tillkgång i mitt böneliv som befriar, underlättar och för bortom det som kan åstadkommas med enbart av intellektet formade ord. Jag känner igen mig i det som Paulus skriver: ”Anden hjälper oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26-27). Gud ger oss denna gåva för att tala till honom (1 Kor 14:2) från våra hjärtan i total frihet. Genom att min ande byggs upp kan jag också bättre tjäna i den kristna gemenskapen, på så sätt kan man säga att också tungotalet är till för gemenskapens uppbyggande.

Att praktisera tungotalet kräver att vi öppnar vår mun och låter Anden flöda inom oss. Det är på så sätt en modell i liten skalaför varje akt av tro: Vi kastar oss ut i det okända. Tron har inga garantier, kan itne vetenskapligt bevisas, först när vi ger oss händ åt den och ser att den bär frukt i våra liv blir vi övertygande. Vår reservation handlar ofta om att vi inte kan veta om det bara är våra egna påhittade ljud eller att det kommer från Anden. Det handlar om att släppa sådant grubbel och öppna munne, praktisera och se hur det fungerar. Som när vi lär oss att simma eller cykla. Tekniska instruktioner kan inte till hundra procent ge oss fördigheten och tryggheten i att det fungerar, vi måste kasta oss i vattnet eller börja trampa på pedalerna och själva erfara.

På så sätt är tungotalet en liten inövning i trons äventyr. Att ta emot och praktisera de andra nådegåvorna, att bli en levande kristen som fullt ut lever i det allmänna prästadömet och medverkar i den nya evangelisationen, allt sådant kräver ett moment av att våga ta steg i tro. Först när vi tagit steget kan vi få bekräftelse på att det fungerar.

Inte heller Paulus ger en tydlig och uttömmande beskrivning av tungotalet, ibland motsäger han sig själv. Först skriver han i 1 Kor 14:5 ”Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att ni profeterar”, men i vers 18 skriver han ”Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er”. Paulus talar i 1 Kor kapitel 14 om tungotal i den offentliga gudstjänsten och betonar att offentliga meddelanden i tungor inte uppbygger andra såvida de inte blir tolkade, eftersom de är obegripliga för intellektet. Profetiska ord däremot åstadkommer uppmuntran och bygger upp församlingen. Därför säger vi att tungotal primärt är ämnat för vårt privata böneliv vilket också Paulus påpekar. Det verkar ha varit oordning och förvirring vid de offentliga gudstjänsterna i Korint vilket föranleder Paulus att skriva det han skriver i 1 Kor 14.

Eftersom tungotalet primärt är för vår personliga bön, så skall det användas med sparsamhet i de offentliga gudstjänsterna och då tolkas. Ett undantag från detta är sång i Anden, då deltagare i en offentlig gudstjänst spontant använder tungotal i sång, så att mycket vackra harmonier och melodier uppstår givna av den Helige Ande. Det kan bara beskrivas som lovprisning och tillbedjan på ett inspirerat sätt, och eftersom det är riktat direkt till Gud så behövs ingen tolkning. Dessa yttringar är spontana, harmoniska och ebbar ut plötsligt, precis som de startade.

Tungotalet är hela tiden under människans kontroll. Vi kan starta och stoppa när vi vill, det är inte någon form av extas. Samtidigt är det övernaturligt och enligt vår tro en effekt av Anden som bor i oss.

———–

SuenensKardinal Leon Joseph Suenens var en av de fyra kardinaler som utsågs till samordnargrupp under Andra Vatikankonciliet, han medverkade till skrivningen om de andliga nådegåvorna i konciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium p 12). Han har för Karismatiska förnyelsens räkning skrivit ett dokument om tungotal eller glossolalia där han också ger några personliga reflektioner:

The importance of speaking in tongues is not minimized if we situate it on a natural plane, which can assume a supernatural character through the intention which animates it. Further, we should remember that everything, in a sense, is a gift: ‘everything is grace’.

This form of non-discursive prayer – a preconceptual expression of spontaneous prayer – is within the reach of everybody and remains always under control. It is verbal expression independent of any specific linguistic structure. This manner of expression, known to other civilizations, is less a stranger to ourselves than is supposed. Think, in the Gregorian chant of jubilation inherent in the prolonged ‘A’ sound at the end of the Alleluia’s. Think too, of how a little child, before having learned to speak coherently, adopts spontaneously these varied sounds and unintelligible syllables to express his joy.

Someone has said that praying in tongues is in relation to discursive prayer, as is abstract art to figurative art; the comparison, I think, throws some light.

——–

There are numerous testimonies – and I would join my own to them – which witness to the fact that this mode of prayer brings a freedom from spiritually inhibiting bonds, which block our relationship with God and with our fellowmen and makes us find a whole new sense of liberation.

——–
Let us admit it: we are terribly complicated when it comes to giving outward expression to our deep religious feelings before God or in front of others. Even priests and religious know at what cost they reveal themselves at any spiritual depth to those with whom they live, and how often community life is little more than a superficial juxtaposition of individual lives. We have been ossified by formalism and ritualism. Our liturgical gatherings have only begun to awaken to the meaning of communal liturgy after centuries of passivity. But though a thaw has set in, we have yet to experience the warmth and enthusiasm that should characterize our liturgical celebrations in community. Pope Paul VI has warned us against routine in prayer and the misuse of ready-made formulas.

At this very time, we are awakening to new dimensions of bodily expression and communication with one another. There is growing interest too in ways of life and prayer that derive from oriental philosophies, and in the practices of non-Europeans who are less rigid than ourselves. Our young people naturally gravitate in this direction.

——-

Speaking in tongues thus conceived is spiritual enrichment; far from being an archaism, it is a factor of renewal on more than one level: that is why I do not hesitate to count it among the fruits of grace.

(Från Prayinging and speaking in tounges av kardinal Sunens. Se Malines-dokumenten på stucom.nl)

 

Fler referenser:

Kilian McDonnell och George Montague: Christian Initiation and Baptism in the Holy Spirit. 1991.

Sammanfattning av ovanstående bok i skriften Blås liv i Nådegåvan. Finns i svensk översättning här.

Charles Whitehead: Towards a Fuller Life in The Holy Spirit New Life Publishing 2011

[Mer om karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan]

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tungotal, glossolalia

  1. Inge skriver:

    Bengt jag är av hjärtat glad när jag läser att du har tagit emot nådegåvan att tala i tungor. Jag delar det mesta av din erfarenhet kring denna gåva. Viktigt är dock att påpeka att tungotalet är en Guds gåva som varje ärligt troende kan få uppleva till glädje, uppmuntran och uppbyggelse oberoende vilken kyrka eller samfund man råkar tillhöra.
    Det jag vänder mej mot är när när särskilt din kyrka i vanlig ordning försöker formalisera varje form av andlig yttring i olika utredningar, rapporter som senare utmynnar i direktiv och dogmer vid sidan av vad Guds ord redan klart beskriver i Bibeln. Det man tyvärr ofta missar i de etablerade samfunden är friheten i Kristus! Till denna frihet har Kristus gjort oss fria att använda de gåvor Han gett oss fritt och förintet.
    Precis som du själv påpekar när du citerar Jesu egna ord: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” (Joh 3:8)
    Det som är fött av Anden kan aldrig helt förstås, beskrivas eller fångas. När samfunden eller kyrkan tror sig förstå och beskriver Andens gåvor i gemensamma proklamationer har de Andliga hemligheterna troligen stelnat till oigenkännlighet och Andens vind är redan långt borta.
    Bengt håll fast vid de nådegåvor du fått så att ingen tar din krona.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s