Andlig förnyelse, fortsatt reformation och nykter skärskådande teologi behövs i hela kristenheten

Teologi som disciplin bygger på förnuft och vetenskap. Teologin äger inte tron utan studerar den. Vi människor tror utifrån förnuft och samvete på den Uppenbarelse som blivit oss given och som vi tagit emot. Teologin kan inte uppfinna tron och ändra i den efter gottfinnande eller tidens trender – då vore vi inne på ren gnosticism. Däremot kan den teologiska vetenskapen vara ett stöd för att utveckla och precisera den begreppsmässiga aspekten av tron och korrigera irrgångar. Tro och förnuft kan aldrig stå i motsats till varandra, de kompletterar varandra, ”som två vingar på vilka den mänskliga anden lyfter i kontemplation över sanningen” (Johannes Paulus II´s encyklika Fides et Ratio)

Dogmutvecklingen genom tiderna har ofta utgått från att avgränsa tron mot olika heresier och missuppfattningar. Tron och Uppenbarelsen är i sig ett mysterium som vi inte uttömmande kan förklara och förstå begreppsmässigt. Vore allt klart funnes inget mysterium, vi behövde inte tron utan allt var klart bevisad vetenskap.  Lättare än att positivt förklara tron är att beskriva vad den inte är. Människor har en benägenhet att reducera mysteriet till enbart en beskrivning i för dem bekanta kategorier och projicera sin egen favoritideologi och egna preferenser på tron och på på så sätt tala om för Gud hur han bör vara istället för att låta Gud vara Gud.

Martin Lembke är en katolsk teolog som jag uppfattar tillämpar förnuftet utan att göra våld på mysteriet. Nyss har han startat en engagerad debatt i Dagen om hur man skall förstå på vilket sätt Kristi lidande och död frälser människan. Det finns olika teologiska teorier om detta, men ingen teori kan förklara detta uttömmande. Så mycket är dock Lembke beredd att säga som att hur än Jesus på korset möjliggjorde vår frälsning så gjorde han det inte genom att i vårt ställe ta straffet för våra synder och utmanar därmed vad många spontant tar för givet och vad många bibelfundamentalistiska teologer håller för sant.

I sin slutreplik beskriver han vad Kyrkan faktiskt tror:

Kristi kyrka är byggd på Golgata. Endast där finns frälsningen. Där, i tysthet och tillbedjan, faller kristna på knä. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son. Genom sitt lidande och sin död betalade han priset för vår salighet. Korset förutan vore Guds frånvaro vår hinsides lott.

Sannerligen, vore det inte för Lammets blod hade vi alla nåtts av dödsängelns bud: Gå bort, ni förbannade, till Satan i Gehenna. Ty Jesus är det offer som sonar världens synd. Han, Kristus allena, av nåd allena, öppnar portarna till himlen och bjuder oss ditin.

Detta är alla kristnas gemensamma tro. men, menar Martin, detta betyder inte att mera detaljerade teorier om försoningens innebörd behöver vara sanna, de kan till och med vara heretiska.

lembkeofferdebatt

Olof Edsinger tycker jag i sitt inlägg är öppet för mysteriet precis som Martin, men medan Martin intellektuellt vill gå så långt som möjligt i att definiera vad tron inte innebär, så betonar Edsinger behovet av stödjande teologiska förklaringar som han finner bekräftade i Bibeln. Jag uppfattar att Edsinger och Lembke mera skiljer sig i olika betoningar än i sak. Övriga debattinlägg, bl.a. från Stefan Swärd och Stefan Gustavsson har jag inte tagit ställning till.

Ur protestantisk synvinkel antar jag att Martin Lembke ses som representant för en lång katolsk tradition där man många gånger gått mycket långt i att försöka beskriva det obeskrivbara och tvinga människor att tro in i minsta detalj på det som teologerna beskrivit. Thomas av Aquino var en teolog som nog hade en mycket djupgående vördnad och förståelse för mysteriet, och hans avsikt var inte att plocka sönder tron så att den förlorade sig i detaljerna, utan att försöka förstå för att tro bättre, men något gick fel och under senare medeltiden reducerades Katolska kyrkan till en institution som i detalj styrde vad människor måste tro och deras handlande. Tron och troslivet upplöstes i en mängd detaljerade dogmer ritualiserade välsignelsehandlingar och devotioner. Att detta hade gått för långt och att en reform behövdes i kyrkan insåg varje seriöst tänkande människa på 1500-talet, inte bara Luther (se Anders Piltz bidrag i boken Doften av Rykande vekar).

Under den antimodernistiska epoken i Katolska kyrkan under 1800-talet och början av 1900-talet fortsatte den nythomistiska filosofin (som jag anser är en skugga och vrångbild av det Thomas av Aquino avsåg) att dominera, vilket styrkte prästerskapets makt över själarna på bekostnad av den personliga tron.

Nu har mycket hänt i Katolska kyrkan och världskristendomen sedan dess. Vi firar Lutherjubileum, och Luther utvärderas inom både den katolska och protestantiska världen. Katolska kyrkan kan se Luthers positiva sidor, och protestanterna kan se avigsidorna och att en för långt driven lutheranism missar målet.

[Tips: Intressant föredrag av Rainer Carls SJ. Ljudfil från FKE-s årsmöte 2016. Ignatius av Loyola och Martin Luther – en jämförelse]

Dagens katolska kyrka lever inte längre i den antimodernistiska och nythomistiska traditionen (bortsett från vissa strömningar närstående utbrytargruppen SSPX) utan bejakar den personliga tron, varje döpt kristens myndighet och den helige Andes närvaro i det personliga livet (läs mera om detta: Andra Vatikankonciliet 50 år).

Mycket av gamla beteendemönster sitter trots det kvar i väggarna. Det kanske inte så mycket beror på att man är influerad av gamla traditioner som på att man återupprepar samma mänskliga grundmönster som tidigare, att det är lättare att konserveras i en tradition än att låta sitt liv förvandlas genom en personlig tro och en levande relation till Kristus och öppenhet för den Helige Ande. Detta grundmönster upprepas inte bara i Katolska kyrkan utan i alla kristna samfund. också Pingströrelsen som en gång stod för en radikal förnyelse riskerar att stelna i bekväma traditionella former.

Om katoliker nöjer sig med traditionen och gamla antimodernistiska mönster, så nöjer sig evangeliska kristna med en alltför ytligt fundmentalistisk tolkning av bibelordet. Man sätter hävdvunna begreppsmässiga kategorier framför att kasta sig ut i en levande tro.

Vi behöver en ny eller fortgående reformation idag, det gäller hela kristenheten, och vi behöver ännu mer fokusering på den Helige Ande och Andens gåvor som är det som ger Kyrkan kraft och är hoppet för framtiden. Pingströrelse och karismatisk förnyelse får inte stelna i traditionella mönster utan måste visa vägen mot att helt förlita på Gud, inte på mina personliga preferenser, trögheter och favoritidéer.

Vi behöver också en nykter intellektuellt skärskådande teologi som hjälper oss att sortera begreppen.

Ta del av ICCRS´internationella råds ordförande Michelle Morans inspirerande tal till ledare inom Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan vid en konferens i Pittsburgh, USA.

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Andlig förnyelse, fortsatt reformation och nykter skärskådande teologi behövs i hela kristenheten

  1. olofedsinger skriver:

    Tack för dina reflektioner, Bengt! Och tack för positivt omnämnande. 🙂 Du har helt rätt i att det för mig är viktigt att stödja mina teologiska förklaringar på bibelordet. Det är också sant att jag kan bejaka mycket av det som Lembke skriver. Jag och Stefan Swärd är troligen de mest ”öppna” rösterna i denna debatt, för vi är ju beredda att lyssna in alla perspektiv – det vi reagerar på är dem som likt Lembke förnekar vissa perspektiv som vi menar har stöd i Skriften.
    Däremot vill jag problematisera när du skriver följande: ”Ur protestantisk synvinkel antar jag att Martin Lembke ses som representant för en lång katolsk tradition där man många gånger gått mycket långt i att försöka beskriva det obeskrivbara och tvinga människor att tro in i minsta detalj på det som teologerna beskrivit.” Som jag ser det är det nämligen inte detta som är huvudproblemet. Snarare är det två saker:
    1) Den höga svansföringen, där stora delar av den svenska väckelserörelsens teologi beskrivs som irrlära. Strikt talat är det kanske så för en katolik, men det är inte direkt någon dialogöppnare. Varför slå så hårt på något som är så dyrbart för de protestantiska väckelserörelserna? Vad har man att vinna? Mest gör man nog många människor förvirrade och ledsna …
    2) Lembke avfärdar ganska snabbt flera väldigt centrala bibelord om försoningen som ”symboliska”, samtidigt som han presenterar en förklaring till detta som i alla fall inte övertygar mig. Jag har svårt att se att detta gör mig till ”fundamentalist”. Att vi inte fullt ut kan förstå försoningen är jag den första att erkänna, och där tycker jag att ordet ”mysterium” passar mycket bra. Dock inte som en ursäkt för att inte försöka förstå (och just där finns nog en gemensam nämnare mellan mig och Lembke). Men den springande punkten är alltså att jag inte tycker att Lembkes alternativa resonemang håller måttet! Faktum är att jag inte ens är säker på att Anselm skulle ha hållit med …
    Slutligen: Jag har egentligen inte något intresse av att träta med mina katolska syskon. Vi är alla beroende av korset och försoningen för vår frälsning. Orsaken till att jag alls gav mig in i debatten var därför 1) ovan.

    • bema skriver:

      Tack Olof för detta. Jag tycker verkligen inte du bidrar till någon träta, tvärtom till ett gott och levande samtal som bör ha lite udd om det skall bli intressant.

      När jag skrev om hur jag tror protestanter uppfattar katoliker utifrån en lång tradition av klerikal detaljstyrning, så var det främst en kritik riktad mot Katolska kyrkan själv som inte gör mer för att korrigera den bilden. Jag har förståelse för att protestanter betraktar oss katoliker ur det perspektivet, men jag avsåg inte specifikt dig. Jag vet att det finns många protestanter som likt dig är mera initierade och tar del av nyanserna i katolsk teologi, och det är glädjande att du bekräftar detta genom att säga att det är inte det som är problemet.

      Din kritik enl 1) har jag förståelse för och delar delvis. Du har rätt att det inte direkt bidrar till att vara dialogöppnare och riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Det finns verkligen mycket gott i väckelsetraditionen.

      Angående 2). Jag vågar mig inte på att ge mig in i detaljerna i din och Lembkes teologiska diskussion, den diskussionen är nog du och han mer lämpade att föra än jag.
      När jag talar om att evangeliska kristna nöjer sig med en ”alltför ytlig fundamentalistisk tolkning av bibelordet” hade jag inte specifikt dig i åtanke, eftersom du är villig att föra en dialog som går djupare, men samtidigt ville jag sätta ord på något som ändå karakteriserar skiljelinjen mellan katolskt och evangeliskt. För att det skall bli en levande och frisk dialog måste det ju finnas något att ha dialog kring. Vi nordbor är ju kända för att vara lite konflikträdda och inte sticka ut, kanske ett lite tuffare debattklimat som ändå är vänskapligt vore eftersträvansvärt. Men detta handlar om balans och finkänslighet i det sociala samspelet.

      Jag vill uppmuntra dig till fortsatt orädd dialog med oss katoliker, och dra dig inte för att kritisera oss.

      • Thorsten Schütte skriver:

        Jag tycker om Din ton i debatten, Bengt! Så här ska den föras och förs på många håll, som t ex i den ekumeniska studiecirkeln kring de lutherskt-katolska dokumentet ”Från konflikt till gemenskap” jag deltar i.

      • olofedsinger skriver:

        Tack för klargörande ord, Bengt! Och du vet att respekten är ömsesidig! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s