Bra och dålig sekularism, utvecklande och destruktiv tro

peter_and_john

Petrus och Johannes skyndar till den tomma graven…

Vi firar Påsk. Jesus Uppståndelse, den kristna motsvarigheten till Big Bang som Anders Piltz beskriver det i en krönika i GP. Uppståndelsen går inte att varken bevisa eller motbevisa, konstaterar Anders. Tron och vetenskapen är två sfärer som inte konkurrerar med varandra utan kompletterar varandra. Det var för övrigt en katolsk präst, Georges Lemaître, som lade grunden Big Bang-teorierna om Universums uppkomst.

Förutom präst var Lemaître matematiker och fysiker, och det var i den egenskapen han formulerade teorier om världens uppkomst. Han konstaterade  att vetenskapens villkor är desamma för troende och ateister.Anders Piltz skriver:

”Den kristne har dock en fördel, inte som vetenskapare utan som människa: hoppet, tanken, misstanken att denna mångtydiga värld är en gåta som har ett lyckligt svar, en djup mening som ska upptäckas, både vetenskapligt och filosofiskt. Den mening som Kristi uppståndelse pekar på. En Big Bang av glädje: döden besegrad. Om inte de kristna bygger sitt hopp på detta faktum blir de bara patetiska, säger Paulus, som hade mött den Uppståndne. Påsken kan varken bevisas eller motbevisas – men förvandlar världens villkor.”

Det finns en god sekularism som vi kristna delar med icke-troende humanistiskt sinnade människor. Den sfär som omfattas av mänskligt förnuft och sans och känsla för etik och anständighet är något vi alla tillhörande människosläktet kan samarbetas kring oberoende av om vi delar samma ontologiska grundsyn och tro på Gud och Uppenbarelsen eller inte.

Lena Andersson ger uttryck för en sådan humanistisk grundsyn i en ledarkolumn i DN. Hon beskriver också situationer då tron blir direkt destruktiv och Gud får bli ett svepskäl för att rättfärdiga våra egna högst mänskliga idéer och maktanspråk:

”Av folks handlingar att döma tycks väldigt få människor vara gudstroende. De som säger sig dyrka Gud mest, och tar lagen i egna händer i hans namn, agerar och talar som om han vore helt kraftlös eller inte fanns. De klandrar människorna i stället för den makt som de påstår styr över oss alla. Detta är besynnerligt eftersom man, ställd inför en dåligt tillverkad produkt, vanligtvis lägger skulden på tillverkaren. Men när människorna felar agerar många gudfruktiga som om de ansåg att produkten hade skapat sig själv.”

Från kristet håll är den förre påven Benedictus XVI en person som starkt fört förnuftets och den konstruktiva sekularismens talan, samtidigt som han argumenterar för tron som en positiv drivkraft i den mänskliga gemenskapen. I sina tre encyklikor Deus Caritas Est (Gud är Kärleken),  Spe Salvi (I hoppet är vi räddade) och Caritas in Veritate (Kärlek i Sanningen) tar han upp temat. Hopp och kärlek kan alla bejaka, men tron, den tredje teologiska dygden är ifrågasatt av dem som inte tror. Men en genomgående tråd i påve Benedikts encyklikor är sambandet mellan alla dessa tre s.k. ”teologiska dygder”. Han skriver i Deus Caritas Est: ”(Tron öppnar) nya horisonter bortom förnuftets sfär”, och renar förnuftet från blindhet. På så sätt ”möjliggör tron för förnuftet att verka mer effektivt och att klarare utrannsaka det som är dess objekt” (nr 28).

I Spe Salvi kommenterar påven utifrån Paulus brev till Hebreerna trons natur: “Tron är inte enbart en personlig akt för att försöka gripa om något vi inte ser, den ger oss också något. Den ger oss något av den verklighet vi väntar på, och verkligheten vi ser framstår som ‘bevis’ på det vi ännu inte ser. Tron drar framtiden in i nuet…” (Nr 7). Påven talar om en trons kris. En tro utan Gud ersätts av en tro på mänskliga framsteg och framtiden, men idag tvivlar många människor på framtiden och människans förmåga att gestalta den. Framtiden framstår många gånger i människors upplevelse som ett hot mot människans värdighet och frihet. (Nr. 17-23).

I Caritas in Veritate utvecklar påven Katolska kyrkans sociallära och citerar sin föregångare Paul VI och säger att med förnuftet kan vi sluta oss till jämlikheten mellan alla folk, men förnuftet kan inte skapa broderskap utan hjälp av tron (Nr 19). Han betonar att för autentisk mänsklig utveckling är det nödvändigt med en dialog mellan tro och förnuft (Nr. 56-57). När tron bara blir en tro på mänsklig utveckling, på institutioner, politiska strukturer, teknologi, så hotar det utvecklingen. Utan tron på Gud så hotar alla dessa andra former av tro att reducera och förstöra människan. Tron på Gud är det som kan ge en djupare motivering för mänsklig utveckling, det ger mening och hopp åt dem som ägnar sig åt arbetet för mänsklighetens bästa.  Påven sammanfattar detta: ”En humanism som utesluter Gud är en inhuman humanism” (Nr 78). Sann utveckling förnekar inte människans andliga dimension.

Påven skriver att han ser hur kärleken tolkas felaktigt i dagens värld och därmed töms på innebörd. För att rätta till detta behövs att vi ingjuter den med sanningen. ”På detta sätt tjänar vi inte endast kärleken upplyst av sanningen, vi bidrar också till att ge sanningen trovärdighet och visar på dess övertygande och autentiska kraft inom det sociala livets praktiska ramar.”  Sanningen konstaterar påven, ”befriar även kärleken från emotionalismens begränsningar” och gör det möjligt för kvinnor och män ”att släppa sina subjektiva åsikter och intryck” och ”öppna och förena våra sinnen i kärlekens logos”.

Jag delar jag inte Lena Anderssons synsätt att Gud är (ingenting annat än) en mänsklig projektion. Jag kan inte undgå att tro på och låta mig inspireras av Uppståndelsen och det möte med livets Gud som äger rum i den kristna Uppenbarelsen. I hennes värld ägnar jag, Anders Piltz och påve em Benedikt oss åt bortförklaringar, och har blivit beroende av religionens opium. Det är hennes tro,  men eftersom vi alla förespråkar religionsfrihet och tankefrihet, så har vi mycket gemensamt inom den medvetandesfär vi som människor grundläggande delar.

I går kväll firade jag Påskvakan i S:ta Eugenia katolska kyrka. Ett vuxendop ägde rum, och 24 personer upptogs i Katolska kyrkans fulla gemenskap och konfirmerades. Kyrkoherde Dominik Terstriep SJ citerade i sin predikan en dikt av Wolf Biermann som gav inspiration och mod åt politiska fångar  i ett fängelse i Östtyskland på 1980-talet.

Du, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
[De alltför hårda brister,
de alltför styva mister
sin vassa udd därvid.]

Du, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid.
[för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.]

Du, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
[De hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.]

Du, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du brukar oss och vi
just nu din munterhet.

Det vill vi ej förtiga
i denna tigandets tid.
Det gröna brister ur grenarna,
det vill vi visa för alla,
så får de klart besked.

Vi lever i en hård och bister tid idag också, men tron hoppet och kärleken lever också och fortsätter att inspirera oss. Vi kan vara överens om det, alla människor av god vilja även om vi inte delar samma verklighetstolkning och tro.

hawkinglennox

Advertisements
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Religion, Tro och vetande och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s