EU, påve Franciskus och Europas andliga arv

EU´s ledare och påve Franciskus i Sixtinska kapellet 24 mars 2017

Påstående att Europa har en gemensam andlig och kulturell historia med den judiskt-kristna traditionen och antikens Grekland som viktiga källor motsägs ivrigt av många som istället vill hävda att det alls inte finns någon sådan gemensam grund idag.

Det är klart att situationen är mera komplex än så, det finns många andra källor och inflytanden också som skapat dagens Europa. Men att det finns ett andligt arv som det ligger i oss européers intresse att slå vakt om, det vill jag bestämt hävda, och jag håller inte med dem som till varje pris vill avfärda detta och enbart hävda mångkulturen och diversiteten. Avfärda det gemensamma arvet kan man göra av flera skäl. Det liberala projektet gör det för att det betraktas som en tyngande barlast då man skall skapa det nya sekulära (historielösa) samhället, högerpopulismen gör det för att man ersätter det med myten om den nationella egenarten och ägnar sig åt nationell protektionism och isolationism.

Men oberoende av förtecken, så tror jag dagens historierevitionistiska och historieförnekande vindar är kontraproduktiva och osanna. Och framförallt ligger det inte i de europeiska folkens intresse att glömma sin historia. I ett tal till EU-s ledare 24 mars i Rom i samband med firandet av Rom-fördragets 60-årsjubileum sade påve Franciskus:

Returning to Rome, sixty years later, must not simply be a remembrance of things past, but the expression of a desire to relive that event in order to appreciate its significance for the present. We need to immerse ourselves in the challenges of that time, so as to face those of today and tomorrow. The Bible, with its rich historical narratives, can teach us a basic lesson. We cannot understand our own times apart from the past, seen not as an assemblage of distant facts, but as the lymph that gives life to the present. Without such an awareness, reality loses its unity, history loses its logical thread, and humanity loses a sense of the meaning of its activity and its progress towards the future.

60-års-firandet av Romfördraget har gett mig anledning att studera både EU-projektet speciellt, och mera globalt Europas andliga historia. Romfördraget undertecknades i en anda av entusiasm, samförstånd och framtidstro. Efter att ha upplevt två blodiga världskrig ville man satsa på ett samarbete som bygger fred och förhindrar fler destruktiva konflikter. Att bygga upp samarbete och fördrag i fredstid förebygger konflikter och krig i framtiden, så tänkte man då.

Och värdegrunden var klar: Katolsk sociallära som i sig inrymmer idén om en fullödig humanism. Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.

Idag är betoningen en annan, och Europa-samarbetet präglas av kris. Egenintresset står i centrum, alla drar åt sitt håll och är rädda att inte få ut tillräckligt med egna fördelar av samarbetet. Det är som om den tidigare tanken om samarbete för fred är som bortblåst. Det historiska minnet är kort.

Europas kris idag är också en moralisk kris. Man vill både ha kakan och äta upp den. man vill ha frihet, jämlikhet, broderskap, demokrati, samtidigt som man förnekar den grund som dessa värden bygger på. Man vill rädda Europas välstånd och oberoende genom att stänga portarna för de flyktingströmmar som det enorma lidandet som krigen och svältkatastroferna i Mellanöstern och Afrika genererar. Hellre gör man sig beroende av Turkiet, låter folk drunkna i Medelhavet och vägrar att hitta en anständig lösning för de flyktingar som blivit fast i Grekland och Italien under mycket svåra förhållanden. Frågan är om inte den moraliska skada Europa tillfogar sig själv genom dessa underlåtelser är långt större än de problem som fördelningen av flyktingarna i södra Europa bland Europas länder och etablerande av trygga asylvägar in i Europa skulle innebära.  Den moraliska skulden avtrubbar samvetet och gör oss än mer giriga och obenägna till egna uppoffringar som samarbete kräver.

Men egenintresset får inte omintentgöra värnandet om det man gemensamt byggt upp. Kristen människosyn präglas också av att människan har ett förbättringsutrymme.  Därför får vi inte ge upp, utan resa oss inte förlora hoppet. Europas länder och folk behöver fortsätta att samarbeta utifrån vår positivt formulerade värdegrund. Vi behöver statsmän som likt pionjärerna är beredda att stå upp för den och ange färdriktningen också när det blåser snålt.

I den vitbok som lades fram av EU-kommissionens ledare Jean-Claude Juncker för en månad sedan presenteras 5 olika scenarior för EU´s framtid. Jag tror absolut att fortsatt nära samarbete är den modell man behöver välja. Det täta och omfattande samarbete som alternativ 5 innebär är kanske inte praktiskt möjligt att få med alla länder på, men alternativ 4 är det val jag tror är både önskvärt och realistiskt om vi vill fortsätta att bygga för fred och en harmonisk utveckling på den europeiska kontinenten.

Översikt över de 5 scenariona, bilaga från vitboken


Jag tycker vitboken har en teknokratisk karaktär över sig, men i slutet nämns ändå något om de värden och mål som man vill enas kring:

”Vi vill ha ett samhälle där fred, frihet, tolerans och solidaritet är det som sätts högst. Vi vill leva i en demokrati med en mångfald av åsikter och en kritisk oberoende och fri press. Vi vill kunna säga vad vi tycker, och kunna lita på att ingen människa eller institution står över lagen. Vi vill ha ett EU där alla, medborgare och medlemsländer, behandlas lika. Vi vill se till att våra barn får det bättre än vi.”

Det låter bra, det finns inget i detta som man skulle vilja förhålla sig kritisk till, men samtidigt: Dessa värden är inte självklara i vår värd om vi inte aktivt försvarar dem. Därför känns påvens tal till EU-ledarna väldigt viktigt. Kyrkan har en viktig uppgift att fylla i Europa även i framtiden i att påminna om dessa grundvärdens andliga förankring. Benedikt XVI tog upp samma tema vid ett tal till katolikerna i Hyde Park i London i samband med sin brittiska resa 2010:

 ”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Jag citerar några avsnitt från påve Franciskus tal till EU-ledarna (mina markeringar):

The founding fathers remind us that Europe is not a conglomeration of rules to obey, or a manual of protocols and procedures to follow. It is a way of life, a way of understanding man based on his transcendent and inalienable dignity, as something more than simply a sum of rights to defend or claims to advance. At the origin of the idea of Europe, we find “the nature and the responsibility of the human person, with his ferment of evangelical fraternity…, with his desire for truth and justice, honed by a thousand-year-old experience”.  [påven citerar A. DE GASPERI. La nostra patria Europa. Address to the European Parliamentary Conference, 21 April 1954]

—–

In today’s lapse of memory, we often forget another great achievement of the solidarity ratified on 25 March 1957: the longest period of peace experienced in recent centuries. “Peoples who over time often found themselves in opposed camps, fighting with one another… now find themselves united and enriched by their distinctive national identities”.[citat P.H Spaak] Peace is always the fruit of a free and conscious contribution by all. Nonetheless, for many people today, peace appears as a blessing to be taken for granted, one that can then easily come to be regarded as superfluous. On the contrary, peace is a precious and essential good, for without it, we cannot build a future for anyone, and we end up living from day to day….

The founding fathers had a clear sense of being part of a common effort that not only crossed national borders, but also the borders of time, so as to bind generations among themselves, all sharing equally in the building of the common home.

—–

I have devoted this first part of my talk to the founding fathers of Europe… Their common denominator was the spirit of service, joined to passion for politics and the consciousness that “at the origin of European civilization there is Christianity” [citat De Gasperi], without which the Western values of dignity, freedom and justice would prove largely incomprehensible. As Saint John Paul II affirmed: “Today too, the soul of Europe remains united, because, in addition to its common origins, those same Christian and human values are still alive. Respect for the dignity of the human person, a profound sense of justice, freedom, industriousness, the spirit of initiative, love of family, respect for life, tolerance, the desire for cooperation and peace: all these are its distinctive marks”. In our multicultural world, these values will continue to have their rightful place provided they maintain a vital connection to their deepest roots. The fruitfulness of that connection will make it possible to build authentically “lay” societies, free of ideological conflicts, with equal room for the native and the immigrant, for believers and nonbelievers.

—–

What is distinctive should not be a reason for fear, nor should it be thought that unity is preserved by uniformity. Unity is instead harmony within a community. The founding fathers chose that very term as the hallmark of the agencies born of the Treaties and they stressed that the resources and talents of each were now being pooled. Today the European Union needs to recover the sense of being primarily a “community” of persons and peoples, to realize that “the whole is greater than the part, but it is also greater than the sum of its parts” and that therefore “we constantly have to broaden our horizons and see the greater good which will benefit us all” [påven citerar från sin egen programskrift Evangelii Gaudium].  The founding fathers sought that harmony in which the whole is present in every one of the parts, and the parts are – each in its own unique way – present in the whole.

Europe finds new hope in solidarity, which is also the most effective antidote to modern forms of populism. Solidarity entails the awareness of being part of a single body, while at the same time involving a capacity on the part of each member to “sympathize” with others and with the whole. When one suffers, all suffer (cf. 1 Cor 12:26). Today, with the United Kingdom, we mourn the victims of the attack that took place in London two days ago. For solidarity is no mere ideal; it is expressed in concrete actions and steps that draw us closer to our neighbours, in whatever situation they find themselves. Forms of populism are instead the fruit of an egotism that hems people in and prevents them from overcoming and “looking beyond” their own narrow vision. There is a need to start thinking once again as Europeans, so as to avert the opposite dangers of a dreary uniformity or the triumph of particularisms. Politics needs this kind of leadership, which avoids appealing to emotions to gain consent, but instead, in a spirit of solidarity and subsidiarity, devises policies that can make the Union as a whole develop harmoniously. As a result, those who run faster can offer a hand to those who are slower, and those who find the going harder can aim at catching up to those at the head of the line.

Europe finds new hope when she refuses to yield to fear or close herself off in false forms of security. Quite the contrary, her history has been greatly determined by encounters with other peoples and cultures; hers is, and always has been, a dynamic and multicultural identity.

—–

Openness to the world implies the capacity for “dialogue as a form of encounter” [citat Evangelii Gaudium] on all levels, beginning with dialogue between member states, between institutions and citizens, and with the numerous immigrants landing on the shores of the Union. It is not enough to handle the grave crisis of immigration of recent years as if it were a mere numerical or economic problem, or a question of security. The immigration issue poses a deeper question, one that is primarily cultural. What kind of culture does Europe propose today? The fearfulness that is becoming more and more evident has its root cause in the loss of ideals. Without an approach inspired by those ideals, we end up dominated by the fear that others will wrench us from our usual habits, deprive us of familiar comforts, and somehow call into question a lifestyle that all too often consists of material prosperity alone.

Yet the richness of Europe has always been her spiritual openness and her capacity to raise basic questions about the meaning of life. Openness to the sense of the eternal has also gone hand in hand, albeit not without tensions and errors, with a positive openness to this world.

Yet today’s prosperity seems to have clipped the continent’s wings and lowered its gaze. Europe has a patrimony of ideals and spiritual values unique in the world, one that deserves to be proposed once more with passion and renewed vigour, for it is the best antidote against the vacuum of values of our time, which provides a fertile terrain for every form of extremism. These are the ideals that shaped Europe, that “Peninsula of Asia” which stretches from the Urals to the Atlantic.

Europe finds new hope when she invests in development and in peace. Development is not the result of a combination of various systems of production. It has to do with the whole human being: the dignity of labour, decent living conditions, access to education and necessary medical care. “Development is the new name of peace” said Pope Paul VI [socialencyklikan Populorum Progressio], for there is no true peace whenever people are cast aside or forced to live in dire poverty. There is no peace without employment and the prospect of earning a dignified wage. There is no peace in the peripheries of our cities, with their rampant drug abuse and violence.

Europe finds new hope when she is open to the future. When she is open to young people, offering them serious prospects for education and real possibilities for entering the work force. When she invests in the family, which is the first and fundamental cell of society. When she respects the consciences and the ideals of her citizens. When she makes it possible to have children without the fear of being unable to support them. When she defends life in all its sacredness.


Jag har talat om att kyrkan, Katolska kyrkan, också i framtiden har en viktig roll att spela i den Europeiska gemenskapen. Det är naturligtvis inte oproblematiskt att säga så i en sekulariserad kontext. Många vänder idag kyrkan ryggen och ser bara till hennes brister men glömmer vad hon kan erbjuda. Jag vill anknyta till ett föredrag som sr Madeleine Fredell OP höll år 2010: Vatikanen och Europas andliga fundament. Hon sade då:

Idag är det vanliga människors ifrågasättande av relevansen i kyrkliga uttalanden och en medvetenhet om alla människors värdighet och respekt för deras trosövertygelser och de teologiska konsekvenserna av detta som gör att kyrkans hierarki förlorar makt och kontroll…

Om inte katolska kyrkan gör upp med sitt anti-modernistiska arv utifrån det hon själv framlagt under Andra Vatikankonciliet kommer relationen mellan de politiska och kyrkliga instanserna i Europa att hårdna ännu mer. Ett sådant förhållningssätt spelar bara i händerna på fundamentalistiska rörelser, kristna såväl som av annan kulör.  Katolska kyrkan har filosofiska och teologiska redskap för dialog med företrädare av andra kristna traditioner liksom av andra religioner och med sekulära politiker. De måste lyftas fram som viktiga instrument för försoning och för ett öppet förhållningssätt i ett alltmer tilltagande pluralistiskt samhälle. [hela föredraget här]

Precis som EU som institution har sina brister, så har också Katolska kyrkan sina brister. Men som jag sade gällande EU, så gäller det också Katolska kyrkan: Låt oss inte fokusera på bristerna, utan på förbättringsutrymmet och fortsätta hysa hopp och göra vårt bästa.  Då kan vi förbli en konstruktiv kraft som  förmedlar  tro och hopp ur de andliga källor som Europa genom sin historia är förbunden med.

 

Fler länkar:

[ECCLESIA IN EUROPA] Apostoliskt brev från 2003 där påve Johannes Paulus II sammanfattade biskopsynoden om Europa En utmaning till Europas kyrkor att spela en  positiv roll för Europas framtid. Synodens tema var ”Jesus Kristus levande i sin Kyrka, källan till Europas hopp.” Under synoden togs upp problemet att många kyrkor och kristna idag tenderar att förlora minnet av sitt kristna arv och ersätta det med en slags praktisk agnosticism och religiös likgiltighet, vilket i sin tur skapar fruktan för framtiden och försvagar vår känsla för mellanmänsklig solidaritet.

Advertisements
Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till EU, påve Franciskus och Europas andliga arv

  1. Ping: Västerlandets inre sönderfall – Postdemokratins era närmar sig | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s