Reformationsminnet början till slutet på kristenhetens splittring

2016 var ett år i ekumenikens tecken. En höjdpunkt var mötet i Lund på hösten där Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet gemensamt uppmärksammade 500-årsminnet av Reformationen. Här en video som återger gudstjänsten i Lunds domkyrka.

Mötet och det gemensamma dokumentet som tagits fram, FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP, är inte något hastigt påkommet utan resultatet av 50 års bilaterala teologiska samtal. Från konflikt till gemenskap är ett mycket tungt och viktigt dokument som visar att man teologiskt kommit mycket långt i en samsyn på Kristi enda kyrkas katolicitet. Om de olika samfundens ledare idag skulle ta de teologiska övervägandena på allvar, så är det ett stort steg framåt mot kristen enhet. Det finns ingen återvändo efter Lund 2016. En återgång till business as usual med isolationism och samfundstriumfalism är inte längre möjligt. I fokus står Kristi enda universella kyrka och dess katolicitet som både Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets kyrkor erkänner (jfr FKTG p 223). Dopet förenar oss, Kyrkan är en enda, vi bekänner splittringen som en synd, vi vill göra bot och gå framåt på en gemensam väg. De fem imperativen som avslutar dokumentet är en kodex som vi alla borde följa i våra relationer till kristna bröder och systrar:

  1. Enhetens perspektiv i första hand, inte splittringens. Stärka det som enar.
  2. Se den andre och vara öppen för hens vittnesbörd. Beredskap att förändras själv i mötet.
  3. Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
  4. Gemensamt fokus på Jesus Kristus och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
  5. Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-13-kl-10-50-02Dokumentet är mycket bra också i att beskriva historien om hur splittringen uppkom och aktuella teologiska perspektiv där katoliker och lutheraner faktiskt står varandra mycket närmare än vaf man kan tro när man betraktar hur långt kyrkorna verkar vara från varandra i praktiken. Andra Vatikankonciliets dokument, postkonciliära dokument sop påven Johannes Paulus  II´s Ut unum sint och ekumeniska dokument i den katolsk-lutherska dialogen som det om rättfärdiggörelsen från 1999  och det nu föreliggande dokumentet talar sitt klara språk att det finns en mycket stor gemensam grund som bas att gå vidare från, och det finns egentligen inga argument för att inte också i dialogens form jobba sig igenom kvarvarande skiljepunkter och med god vilja ganska snart kunna ta steg mot ytterligare synlig enhet.

I relation till Lutherska världsförbundet är det som skiljer framförallt synen på ämbetet, vigningen till diakon, präst, biskop (där synen på kvinnliga präster inte är den centrala frågan). Eftersom de vigda ämbetsbärarna förvaltar sakramenten är det på grund av synen på ämbetet som gör att det fortfarande är svårt med gemensam kommunion.

För att illustrera dokumentets karaktär citerar jag några valda avsnitt:

”Kyrkans sanna enhet kan bara vara en enhet i evangeliets sanning om Jesus Kristus. Det faktum att kampen för denna sanning på femtonhundratalet ledde till att enheten gick förlorad i den västliga kristenheten tillhör kyrkohistoriens mörka sidor. 2017 måste vi öppet bekänna att vi inför Kristus befinns skyldiga till att ha brutit ner kyrkans enhet. Detta minnesår ställer oss inför två utmaningar: att rena och hela våra minnen, och att återställa den kristna enheten i enlighet med evangeliets sanning om Jesus Kristus (Ef 4:4–6).” (ur förordet)

Varje reformationsminne har sin egen kontext. Idag innefattar denna kontext tre huvudsakliga utmaningar, som utgör både möjligheter och förpliktelser. (1) Det är det första reformationsminnet i den ekumeniska tidsåldern. Därför utgör den gemensamma minneshögtiden ett tillfälle att fördjupa gemenskapen mellan katoliker och lutheraner.

(2) Det är det första reformationsminnet i den globala tidsåldern….

(3) Det är det första reformationsminne som måste ta in behovet av en ny evangelisation; samtiden kännetecknas både av en tillväxt av nya religiösa rörelser och på många platser av en växande sekularisering.   (p 4)

I dokumentet sägs att tidigare reformationsminnen ofta haft en triumfatorisk karaktär, både från protestantiskt håll och från katolskt håll i att ta avstånd. Detta dokument präglas av att se den egna skulden i splittringen, botgöring och att se framåt med synlig enhet som målsättning.

I dokumentet beskrivs reformationens historia som en räcka missförstånd och onödiga konfrontationer vilket likt en grekisk ödestragedi ledde fram till den oundvikliga splittringen som ju egentligen ingen ville ha, Luther ville reformera Katolska kyrkan, han ville inte splittring, och han kunde inte drömma om annat än att vinna förståelse för sina synpunkter. Alla seriöst tänkande katoliker var på den tiden eniga att det fanns mycket som behövde reformeras, mycket korruption och att man avlägsnat sig från den levande tron. Tyvärr vann Luther inte förståelse vare sig hos ärkebiskopen av Mainz eller hos påven som inte hade förmåga att sätta sig in i hans teologiska frågeställningar utan såg istället sin makt hotad.

Många försök gjordes att undvika schism. Ärkebiskop Cajetanus förordnades att föra dialog med Luther, men det resulterade i missförstånd. Hela processen fram till Luthers exkommunicering präglades av grundläggande tvetydighet:

”Luther angav frågor för debatt och argumenterade för sin sak. Han och allmänheten – som fått kunskap om processen och den position han intagit genom en mängd pamfletter och tryckta alster – förväntade sig saklig debatt. Luther lovades en rättvis rättegång och att han skulle få lägga fram sin sak. Ändå fick han upprepade gånger budskapet att han antingen skulle dra tillbaka det han sagt eller förklaras vara heretiker.” (FKTG p 46)

Kardinal Cajetanus hade studerat Luther mycket noga och var en skicklig teolog. Men han tolkade Luther inom sitt eget teologiska system och missförstod hans betoning av tron. Luther å sin sida var inte bekant med kardinalens teologi. I FKTG konstateras: ”Det är en tragedi att två av 1500-talets mest framstaående teologer skulle komma att mötas i en rättegång som gällde heresianklagelser.” (p 48)

På den vägen fortsatte det. Missförstånd istället för att försöka förstå, konfrontation istället för att söka överbrygga skiljaktigheterna. Trientkonciliet 1545-1563 skule kunnat bli ett reformkoncilium, men man koncentrerade sig istället på de läropunkter som reformatorerna ifrågasatt och betonade skillnaderna. Först under 1900-talet har man lyckats vända trenden och genom den ekumeniska rörelsen har man vänt det hela rätt och försöker se på frågorna utifrån att man är döpta som delar en och samma tro och försöker förstå varandras perspektiv och hitta gemensam förståelse.

Nu skriver vi 2017 och vi har kommit långt på den vägen. Teologiskt sett mycket långt skulle jag vilja säga. I praktisk vilja att vilja förändra med anledning av ökad teologisk förståelse inte så långt. Med enbart mänsklig kraft är det nog omöjligt att nå den enhet Kristus vill. Vi behöver den helige Ande. Låt oss be för enheten, vara öppen för den helige Andes kraft och tillämpa de fem imperativen. Den stundande Böneveckan för kristen enhet är ett gott tillfälle att göra detta. Sedan räcker det inte med en vecka under året och resten av året leva som om inget har hänt. Jag hörde att man i Lund har börjat med regelbundna ekumeniska morgonböner. Ett bra exempel att ta efter.

Det gäller inte bara enhet mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets kyrkor. Dialog pågår också mellan Katolska kyrkan och de Ortodoxa kyrkorna där man nyligen kommit till enighet om synen på biskopen av Roms primat under det första årtusendet. I FKTG nämns också särskilt den pingstkarismatiska förnyelseströmmen:

”Under mer än 100 år har nu pentekostala och andra karismatiska rörelser spridit sig över jorden. Dessa kraftfulla rörelser har betonat andra inslag i den kristna traditionen, vilket har gjort att många av de gamla konfessionella kontroverserna framstår som obsoleta. Den pentekostala rörelsen är i form av den karismatiska rörelsen närvarande i många an- dra kyrkor och skapar nya samfundsöverskridande gemenskaper. Denna rörelse öppnar därmed nya ekumeniska möjligheter, samtidigt som den skapar nya utmaningar. Både möjligheterna och utmaningarna kommer att spela en avgörande roll när reformationen uppmärksammas år 2017.” (FKTG p 14)

2017 är också 50-årsjubileum för Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Den karismatiska dimensionen är lika viktig som den hierarkiska och sakramentala dimensionen i Kyrkans liv. Syftet med den karismatiska förnyelsen är inte att bilda en kyrka i kyrkan, utan att betona och återupptäcka Andens liv och de karismatiska nådegåvorna och integrera dem i kyrkans helhet. Den klassiska Pingströrelsen och nya pingstkarismatiska kyrkor har mycket att bidra med till helheten i den mån de slutar att se sig själva som framtidens kyrka och betraktar de gamla samfunden som döda. Det fulla livet i den helige Ande är nödvändigt för ekumeniken och för den nya evangelisationen.

Jag återkommer till Karismatiska förnyelsen i ett kommande inlägg.

—————————————-

Händer i Katolska Domkyrkan Stockhom:

  • Söndag 22 jan kl 15.30: Söders kristna råd inbjuder till ekumenisk gudstjänst
  • Lördag 18 februari: Böndag med Karismatiska förnyelsen.
Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Reformationsminnet början till slutet på kristenhetens splittring

  1. Krister H skriver:

    Själv har jag sedan 1989 och 2006 besökt kommuniteten i Taizé i Frankrike. Den startades av broder Roger några år efter 2. världskriget. Han var övertygad om att den kristna splittringen var en av orsakerna till de två världskrigen på vår kontinent. Han ville på ett tidigt stadium verka för den kristna enheten: Man kan säga att kommunitetens ekumeniska vision är att gå fram mot enheten istället för att vända tillbaka och diskutera vad som gått fel. Påven Johannes XXIII:s ord om försoningen har i det avseendet blivit nästan ett motto: ”Låt oss inte försöka ta reda på vem som hade rätt eller fel, utan försona oss!”
    Taizé har på det sättet blivit ett konkret uttryck för kristet enande, där både katoliker och de evangeliska delar ordet och måltiden med varandra. Ett verkligt föredöme!

  2. Maria Wernersson skriver:

    Jag och min man konverterade i påskas! Och det är så intressant, för redan i början av processen mot vår koversion började en inre eld för ENHET att brinna! Min ande fullkomligt ropade efter enheten i Kristi Kropp!! Den Helige Ande vill enhet! Och för Gud är ingenting omöjligt HALLELUJA!!!

  3. Paul skriver:

    Bengt, jag beundrar Din optimism och goda vilja! Och Du har rätt i att Kyrkan i Väst nu börjat nå samsyn i 1500-talets tvistefrågor. Men inte heller Du kan väl blunda för de NYA tvistefrågor som uppkommit under det senaste seklet? Särskilt när dessa gäller ännu äldre (300-talets) tvistefrågor som Treenigheten och Kristi person? Hur skall Du, Rom – eller Konstantinopel! – kunna nå enhet med en kyrka som döper i ”skaparens. återlösarens och livgiverskans namn”? Detta bara som exempel på moderna ”skiljepunkter”.

    • bema skriver:

      Paul!
      Min optimism är inte bara känslomässig utan grundar sig på vartjag realistiskt bedömer att Andens vind blåser (jfr Jesus samtal med Nikodemus).

      Det är ett tungt faktum att på teologisk nivå är många av 1500-talets tvister lösta. Det är ett faktum att Svenska kyrkan är en medlemskyrka i Lutherska världsförbundet och med ärkebiskop Antje Jackelen i spetsen står bakom FKTG. Det tillmäter jag större tyngd än att hon i det interna svenska sammanhanget kan verka mera vag . Nu ser jag att man kommer att ha studiecirklar om dokumentet i Svenska kyrkan, det kan inte vara annat än trosstärkande.

      De nya tvistefrågorna finns visserligen också, men jag menar att de inte har samma diginitet. Det handlar ju inte om seriösa teologiska schismer utan om trosuttunnande och gnosticerande tendenser i tiden som den helige Andes skarpa svärd med tiden kommer att skilja ut. Sådana tendenser har funnits i Kyrkan under alla tider, haft sina anhängare och sedan ebbat ut. Svenska kyrkan är inte bara en politiserad ledning (undrar vad Kyrkomötet skulle tycka om FKTG om de fick ta ställning o tränga in i vad det handlar om i detalj), det finns också många troende gemenskaper i periferin och präster och biskopar som vill slå vakt om tron och utgör någon slags läroämbete. Det är detta kapital av tro och liv som kommer att leva vidare i Svenska kyrkan. Den politiserade centraliserade ledningsstrukturen kommer inte att kunna blåsa liv i nådegåvan.

      • Paul skriver:

        Bengt, jag hoppas att Du har rätt. Men i mina ögon har de ”nya” tvistefrågorna en ännu högre dignitet är de ”internt västliga”. Hur kan man glädjas åt ökad samsyn i väst, när denna samsyn samtidigt ökar avståndet till öst?

      • bema skriver:

        Paul!
        Låt oss bena upp detta.

        1. Skilj på faktiska teologiska, doktrinära framsteg och misstro, brist på tillit. Jag talar om det förstnämnda. Vi kristna måste vara både förnuftiga, göra en korrekt analys av fakta och försöka ha tillit till varandra i att vi alla försöker att genuint främja enheten i ande och sanning.

        2. I dialogen mellan Katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkorna har man kommit till samsyn angående primatet under första årtusendet innan schismen. Fortsatta samtal pågår.

        3. Du är ense med mig om att de flesta av de teologiska skiljefrågorna i västkyrkan från 1500-talet är lösta. Ännu finns dock ingen samsyn på vigningssakramentet biskop, präst, diakon. Fortsatta samtal pågår, och det står klart i FKTG att Lutherska världsförbundets kyrkor är eniga med Katolska kyrkan om att målsättningen är den enade kyrkans fulla katolicitet. Detta är förpliktigande och ord att ta på allvar!

        4. Jag har aldrig sagt att Katolska kyrkans enhet med de schismatiska bröderna och systrarna i västkyrkan skall ske till priset av att man accepterar införlivandet av trosförtunnande och gnostiska element. Jag har endast sagt att jag tror att problemet med vissa protestantiska kyrkors hemfallenhet åt sådant är av en annan natur än reella teologiska skillnader. Det hanteras inte i seriösa teologiska samtal. T.ex. kan det aldrig bli tal om att diskutera huruvida Jesus verkligen uppstått eller inte, treenighetsläran etc inom ramen för Katolska kyrkans dialog med protestantiska samfund. Insisterar man på att luckra upp sådana delar av Trons skatt definierar man bort sig själv. Nu hör jag inte att man i de seriösa samtalen insisterar på sådant utan tvärtom säger sig eftersträva den enda kyrkans fulla katolicitet och accepterar Katolska kyrkan som samtalspartner. Vi kan inte bortse från våra döpta bröder och systrar inom den protestantiska delen av kristenheten, det finns mycket tro, helgelse och den Helige Andes nåd bevarad där, det måste vi bejaka och innesluta samtidigt som vi håller en läromässig stringens när det gäller trosförtunnande och gnosticerande tendenser. Jag tror de senare elementen kommer att skilja ut sig i den fortsatta ekumeniska processen, precis som t.ex. arianismen och andra heresier blev parenteser i kyrkohistorien.

        5. Mänskligt sett är positioner ganska cementerade på alla håll, gäller såväl ortodoxi och katolicism som protestantism. Därför ser vi mer till problemen och svårigheterna när några delar av systemet försöker göra framsteg. Det behövs mycket god vilja, men framförallt öppenhet för den Helige Ande. Endast med Guds hjälp är enheten möjlig. Därför är förnyelsen i den helige Ande en nödvändighet för att komma vidare.

  4. Krister H skriver:

    Du skriver: ”Eftersom de vigda ämbetsbärarna förvaltar sakramenten är det på grund av synen på ämbetet som det fortfarande är svårt med gemensam kommunion”. Kan du förtydliga detta yttrande lite mer?
    Det finns ju många ortodoxa kyrkor – skulle det inte på liknande sätt kunna finnas fler och olika katolska kyrkor, utan nuvarande splittring? Vad tror du skulle behövas för en sådan lösning?

    • bema skriver:

      Krister H:
      Jag utgår från vad jag läst om ämbetet i FKTG pp 162-194.
      Jag citerar några punkter:
      —————-

      ”Skillnader i förståelsen av ämbetet
      Biskopsämbetet
      187. Ännu återstår signifikanta skillnader vad gäller förståelsen av det kyrkliga ämbetet. The Apostolicity of the Church konstaterar att för katoliker finns ämbetet i sin fullhet i biskopsämbetet; detta bildar därför utgångspunk- ten för den teologiska tolkningen av det kyrkliga ämbetet. Dokumentet citerar Lumen Gentium: ”Konciliet lär att vigningssakramentets fullhet meddelas genom biskopsvigningen… Med uppdraget att helga förmedlar biskopsvigningen också uppdraget att lära och leda. Enligt sin natur kan detta dock endast utövas i den hierarkiska gemenskapen med kollegiets huvud och lemmar.” (LG 21, AC 243).
      188. Andra Vatikankonciliet bekräftade som sin uppfattning att ”biskoparna enligt gudomlig instiftelse har trätt i apostlarnas ställe som kyrkans herdar. Den som lyssnar till dem lyssnar till Kristus, och den som av-
      visar dem avvisar Kristus och den som har sänt Kristus (jfr Luk 10:16).” (LG 20). Dock är det en del av katolsk lära att ”en individuell biskop inte har del av den apostoliska successionen genom att han är en del av en historiskt verifierbar och obruten kedja av handpåläggning, som via hans föregångare går tillbaka till en av apostlarna”. Istället finns successionen
      ”i gemenskapen med hela biskopskollegiet, vilket som helhet efterträder apostlakollegiet och dess uppdrag” (AC 291).
      189. Detta perspektiv på ämbetet, med sin utgångspunkt i biskopsämbetet, representerar ett skifte jämfört med konciliet i Trient med dess fokus på prästämbetet. Man betonar starkt den apostoliska successionens betydelse. Även om Lumen Gentium framhävde vigningssuccessionen förnekades inte därmed den apostoliska successionen som lärosucces- sion, som succession i missionen eller dess existentiella dimension (AC 240). Detta är skälet till att katoliker identifierar lokalkyrkan med stiftet; kyrkans essentiella element uppfattas vara ordet, sakramenten och det apostoliska ämbetet i biskopens person (AC 284).”

      ———-
      Angående din fråga om flera olika katolska kyrkor utan nuvarande splittring:
      Absolut, så är det idag. Vi har de med Rom unierade östkyrkorna. Angående Ortodoxa kyrkor finns som jag förstår från Roms sida inga hinder till gemensam kommunion där, men de ortodoxa kyrkorna själva ser inte gärna detta.

      På samma sätt med lutherska kyrkor: Enhet handlar inte nödvändigtvis om att gå samman i en enda kyrkostruktur utan om en enhet i mångfald. Men större samsyn kring ämbetet krävs för att gemensam kommunion skall vara möjligt.

  5. Krister H skriver:

    En större samsyn om ämbetet krävs, tror jag också. Svenska kyrkans ämbetssyn är tydligen följande: ”Handpåläggningskedjan från apostlarna är inget avgörande, men väl den apostoliska lärosuccessionen, som förmedlar Ordets och evangeliets kraft” (Augsburgska bekännelsen). Men tolkas detta som en mindre gåva att rätt förrätta den heliga måltidens förvandling, utan denna katolska handpåläggning, undrar en okunnig?

  6. najac30 skriver:

    ”DEN ORTODOXA KYRKAN tror sig i all ödmjukhet vara den ” enda , heliga, katolska och apostoliska kyrka ” om vilken trosbekännelsen talar . ” Det finns splittringar mellan kristna , men kyrkan själv är inte delad och kan heller aldrig någonsin bli det ” ur Kallistos Ware : Den Ortodoxa Kyrkan . sid 312 . Detta är den Ortodoxa Kyrkans syn .

  7. Ping: Jag medverkar på FKE´s möte i Västerås 21 januari. | Bengts Blogg

  8. Jonas M skriver:

    Man kan säga att de ortodoxa biskoparna och prästerna ur katolsk synvinkel är olagligen men giltigt vigda i bevarad apostolisk succession. Detsamma kan inte sägas om de anglikanska ämbetsbärarna samt de lutherska i Svenska kyrkan; vigningarna är inte giltiga ur det katolska perspektivet. Skillnaderna i tro gentemot ortodoxa kyrkan är så små jämfört med de protestantiska samfunden. Enligt luthersk tro, såvitt jag förstår, skulle det t ex bli en giltig nattvard även med en lekman som celebrant.

    • bema skriver:

      Det finns olika riktningar inom Svenska kyrkan o andra Lutherska kyrkor. En högkyrklig riktning som närmar sig katolsk sakramentssyn och där det är möjligt med fortsatta teologiska samtal om ämbetet enligt de riktlinjer som anges i Från Konflikt till gemenskap, sedan en mer reformert präglad riktning som alltfler präster tycks omfatta där sakramentens betydelse tonas ner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s