Påve Franciskus har gett ut miljöencyklikan Laudato Si som ytterligare en byggsten i den katolska socialläran där miljön nu tillfogats som ytterligare en viktig pusselbit vid sidan om de sociala frågorna och livsfrågorna. Påven påpekade vid utgivningen av dokumentet att omsorg om miljön i själva verket är en del i det som handlar om våra sociala relationer. Vår omsorg om medmänniskan och framförallt kommande generationer kan inte tas på allvar om det inte också inkluderar den miljö hon är hänvisad att leva i.
Klimateffektsförnekarna blir i dagens läge färre och färre, jag tror inte ens Trump tror på det han sagt att klimateffekten är ett påhitt av Kina för att skada USA´s konkurrenskraft. Inte desto mindre var många konservativa politiker kritiska till påvens klimatencyklika. De var om möjligt än mer kritiska till hans tidigare programförklaring Evangelii Gaudium där han också tog upp sociala frågor och pekade på negativa sidor hos en ohämmad marknadsekonomi. Påven uppfattades som socialist och även katolska politiker var arga över att han lade sig i politiska frågor. Denna skämtbild belyser den debatt som var:
Kritiken här i Sverige mot de kristna ledarnas Julupprop är en parallell till diskussionen i USA. Mikael Karlendal, nybliven katolik och moderatsympatisör går hårt ut på Facebook och uppmanar alla att inte skriva under Juluppropet som han menar är ett politiskt dokument framdrivet av Svenska kyrkan.
Ovan en skärmdump från Karlendals Facebookinlägg där han uppmanar oss att inte skriva under Juluppropet. Han hänvisar till en artikel av Expressens Anna Dahlberg som i och för sig är ett intressant inlägg i debatten om de liberala ledarsidornas omsvängning som DN drog igång. Kopplingen till Juluppropet är enligt Karlendal att kyrkoledarna tillhör den politiskt naiva dumsnälla skara som refereras till i Dahlbergs artikel.
En sådan koppling är långsökt. När kyrkoledare uttalar sig måste man utgå från att de gör det utifrån ett etiskt/profetiskt perspektiv som ligger inom deras kompetensområde, inte som ett politiskt utspel. Uppropet skulle inte heller duga som ett politiskt upprop eftersom det inte innehåller några skarpa förslag. Däremot kan det visa på en etisk riktning och ge politiska beslutsfattare råg i ryggen när det gäller att minimera skadeverkningarna av nödvändiga beslut man måste fatta. Ingen politiker skulle behöva känna sig kränkt av detta, istället borde man tacksamt ta emot att kyrkorna driver en etisk linje. Uppropet genomsyras av omsorg om den enskilda människan och de utsatta som kan härledas ur det kristna evangeliet.
Man kan ha synpunkter på politisering inom Svenska kyrkan och i andra sammanhang, men att Mikael Karlendal som nybliven katolik totalt sågar ett upprop väl förankrat i Katolsk sociallära och med bred ekumenisk uppslutning, Pingst, Katolska kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, EFS, Svenska kyrkan, Frälsningsarmén, Serbisk-ortodoxa kyrkan, Grekisk-ortodoxa kyrkan, Estniska evangelisk-lutherska kyrkan, EFK, Equmeniakyrkan och alla övriga kyrkor och samfund som inte sitter i SKRs styrelse och Svenska Missionsrådet, är närmast ett slag i ansiktet på alla kyrkoledarna och inte minst Mikaels egen biskop, Anders Arborelius.
Detta framförde jag till Mikael, och Torbjörn Freij, pastor i Vineyard Norden och utsedd att representera Vineyard Norden i SKR, skrev till mitt stöd. Han menade att många kritiker nog blandat samman sin skepsism mot Svenska kyrkans politisering med ekumeniken: ”Om man tror att någon eventuell politisering i Svenska kyrkan får alla dessa kristna ledare att ställa dig snällt på led bakom Kyrkans Hus i Uppsala är man respektlös (eller kanske bara) okunnig om unika ekumeniska relationer i Sverige”.
Mikael Karlendal är en känd profil inom kristenheten i Sverige, tidigare pastor inom Pingst och nu upptagen i Katolska kyrkan. Han har en hög profil när det gäller att framhäva sitt val som det exempel alla bör efterfölja men han gör det på ett sätt som gång efter annan uppfattas som arrogant och stötande av andra kristna. Mikael må vara hur insatt och skicklig som helst i katolska katekesens detaljer, men det hjälper inte om han kan inte förmedla det vilket är omöjligt om man inte lyckas etablera en vänskaplig relation till omgivningen.
Samma person framhåller nu att biskop Anders och övriga minoritetskyrkor i SKR går i Svenska kyrkans ledband och han kallar den pastor som är utsedd att representera frikyrkan Vineyard i SKR för nättroll.
(Uppdaterat 2016-12-22 kl 10.35, se mitt inlägg under kommentar nedan)
Bengts Blogg 
Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:
Jag stöder juiuppropet. Jag stödde, när det begav sig, påskuppropet.
Bengt,
Ja, den som inte har tagit till sig det kristna kärleksbudskapet har en lång väg kvar. Mikael Karlendal har uppenbarligen inte heller förstått att den katolska kyrka han konverterat till här i landet inte bara består av konservativa kristna svenskar. Många medlemmar hör till den grupp som drabbats att den nya restriktiva invandringspolitiken.
Biskop Anders skulle få svårt att inför alla dessa katoliker motivera ett beslut om att inte delta i juluppropet.
För din egen del så kan det, även om det känns tungt nu,vara värt att tänka på och stötta dem som drabbats oändligt mycket mer av näthatet än vad du (och jag) gjort.
Anneli
Bengt, jag tackar Dig från hela hjärtat för detta inlägg. Flyktingfrågan har jag ju redan kommenterat och med min bakgrund som meteorolog (som sedan via åskforskning hamnat hos högspänning, starkström och den elektrifierade järnvägen) reser jag agg mot alla som mot bättre vetande håller fast vid att människan inte har någon del i den globala uppvärmningen eller att den inte finns alls. Och tyvärr leder den kunskapsförakt hos fundamentalistiska kristna som återspeglas i kreationism och intelligent design till att man även omfamnar ”klimatskeptikerna”.
Kyrkoledarna i SKR svarar på kritik angående politiserat Julupprop:
http://www.svt.se/opinion/article11607958.svt
Ett välbalanserat svar. Tonen hos den invandringsskeptiska ”kristna” sidan gör mig uppriktigt ledsen.
Mikael Karlendal är väl det närmaste ett troll en icke-anonym bloggare kommer som jag ser det. Elakhet har varit hans signum i åratal även innan han blev RKKare. Han har alltid haft svårt för kärleken och mestadels sympatiserat längre högerut än Moderaterna. Det förvånar mig så att han är kristen men det visar ju att det inte är kört för någon av oss, vi får ändå vara med och växa i kärlek inom den kristna gemenskapen. Däremot hoppas jag ingen tar intryck av vad han skriver eftersom det alltid har en mycket kärlekslös grundton och oftast saknar stöd i både Bibel och den dominerande kristna traditionen.
Så är det verkligen i denna fråga där varken Bibeln eller kristen tradition avviker på minsta sätt från Juluppropets skrivningar.
Oavsett, tänk om vi alla hade mer Kristuslik ton i debatten…. kanske vi med kärlek skulle kunna vinna… världen?
Jag delar i stort kritiken emot M K men vad hjälper det att angripa hans person?
Jag talar uteslutande om den blogg-persona som MIkael Karlendal är. Jag bryr mig inte om hans privatliv öht. Till skillnad från vad han själv gjort tex i fallet Anders Gerdmar eller Torbjörn Freij.
Vilken chock för den som konverterar till vad den tror är den konservativa kristendomens försvarare i Sverige, och upptäcker att vad som finns i säcken är mer komplicerat än så.
Ja det är fel samfund om man vill ha det förenklat och entydigt.
Pingback: Ett blogginlägg som inte borde ha behövts skrivas | Mikael Karlendal
Bengt.
Jag noterar att Mikael svarat o vill infoga att denna din post är ett osedvanligt lågvattenmärke, i en annars välskriven blogg. Bättre kan du. Och försonlighet är faktiskt en katolsk dygd, som många tycks kunna växa i. Kyrie eleison
Allt Gott.
Stilla dig, Bengt! Din och Mikaels holmgång skämmer ut vår kyrka.
Mikael har svarat mig på sin blogg (se ping ovan)
Jag svarar honom på hans blogg och återger svaret också i denna kommentar:
Käre Mikael!
Inget av det jag skrivit var ämnat som omdömen om eller angrepp på din person, det vore mig främmande. Jag åsyftar enbart den bild som frammanas av vad du skriver på din blogg och sociala medier och de interaktioner som sker där. Uppfattar du det som kritik mot din person ber jag om ursäkt.
Din och min dialog på din Faceook-sida var nog inte så lyckad från någon av oss, så det var väl lika bra att du tog bort de avsnitten. Jag accepterar med glädje din ursäkt och jag ber också dig om ursäkt för överilade uttalanden i dialogen där.
Jag vill inte att du skall känna dig personligen obekväm med saker som jag skrivit på min blogg, därför går jag delvis dina önskemål till mötes och tar bort vissa delar som hänför sig till vår dialog på Facebook och som är onödiga för att förstå sammanhanget. Jag vet inte om du kommer att vara nöjd med det eller inte, och jag ställer inga motsvarande krav på dig att du skall ta bort vad du skrivit.
Jag menar att diskussionen är av allmänt intresse, och det som är skrivet är skrivet och redan läst av många, och det blir fel att radera ut det som redan är en del av en faktisk historia genom att låtsas som om det inte hänt. Bättre då att fortsätta dialogen och reda ut missförstånd med sikte på framtiden, annars blir människor som läser bara förvirrade.
En del kommentatorer tycker att du och jag genom vårt höga tonläge redan skämt ut Katolska kyrkan. Jag tycker inte det. Jag tror det finns större trovärdighet i ett rejält gräl trosfränder emellan än i att försöka upprätthålla en putsad och blank fasad. Det visar på en levande kyrka. Det viktiga är att vi också visar på att det går att komma vidare och göra något positivt av meningsskiljaktigheterna.
Angående sakfrågorna:
Att som kristen och katolik rakt av uppmana människor att inte skriva på Juluppropet som våra ledare gått ut med tycker jag faktiskt är både respektlöst och uppviglande. Du tycker inte så, och flera andra tycker inte så heller, men låt oss i så fall diskutera det. Det har inget med personangrepp att göra.
Angående uppropet som ett politiskt snarare än ett kyrkligt/etiskt initiativ, så är vi oense. Som jag förstår står du fast vid att se det som ett politiskt upprop, och utifrån våra skilda bedömningar där, så blir ju också bedömningen av hur vi ser på kritik av uppropet. Att kritisera kyrkoledare för att ge sig in på detaljpolitikens område är givetvis relevant, samtidigt finns ju inga vattentäta skott mellan politik och kyrkans sociallära. Det är ju detta som är kärnan både debatten härhemma om Juluppropet och i den tidigare debatten i USA om påvens uttalanden om miljöfrågorna och den ohämmade marknadsekonomins skadeverkningar som jag refererade till.
Och apropå politisering: Varför tillmäter man ett gräl (om man nu vill kalla det så) mellan dig och mig, två enkla katoliker, så stor vikt i att kunna skada kyrkans anseende medan konflikten mellan kyrkoledarna och de som uppmanar till att inte skriva på uppropet inte alls tycks tillmätas betydelse. Man skulle ju också kunna tolka det som att man gärna vill fästa uppmärksamhet på och privatisera vår konflikt för att slippa diskutera obekväm kritik på den politiska nivån.
OK, du säger det var bara en tanke att ledarna från minoritetskyrkorna var styrda av Svenska kyrkan, desto viktigare då att inte göra det till en poäng. Innan vi vet borde det rimligaste vara att ta dem på orden och låta uppropet tala för sig själv. Jag tror det blir fel att blanda samman skepticism mot Svenska kyrkans politisering, som jag delar, med samarbetet i Sveriges kristna råd. Som jag uppfattar biskop Anders och andra ledare har de full integritet och kan tala för sig själva.
Till sist Mikael angående dialogen med andra kristna och din apologetiska profil: Jag uppskattar ditt kunnande om katolsk katekes och din iver för tron. Men det är ett faktum att du ofta inte når ut till andra än de redan övertygade på grund av en alltför polemisk ton. Man ser av andra kommentatorer att de snarare blir arga och mer befästa i sin negativa hållning till Katolska kyrkan. Det är ett faktum som jag tycker är viktigt att sätta ord på och kommentera, Du kanske inte tycker det gör något, att din hållning alltigenom är produktiv och leder till önskat resultat på sikt. Det är din bedömning, men om jag vore som du skulle jag i alla fall ta till vara kritiken från en broder i Kristus, inte som ett personligt påhopp utan som ett incitament till självreflektion.
Jag önskar dig och alla som läser detta en välsignad Jul och ett Gott Nytt År.
Bengt, den här repliken från Dig är mycket bra och jag önskar alla inblandade att julfriden infinner sig därefter. Och hellre ett sådant ”gräl” då och då än att alla stannar i sin egen komfortzon. Just i frågorna kring flyktingar och invandring är detta särskilt tydligt, invandringspositiva och invandringsskeptiska verkar leva i två parallella världar utan kontakt. Så kan vi inte ha det, bättre att ta diskussionen, men skilja mellan sak och person och inte utgå ifrån att motsidan har onda avsikter. De flesta människor vill varandra väl.
Bra skrivet Bengt. Lyssna inte på dem som tycker du ska lägga locket på. Du behövs för RKKs trovärdighet i etiska frågor.
Bengt!
Gott att läsa denna kommentar från dig och se att du redigerat bort de värsta grodorna i ursprungsinlägget. Tack!
Men en sak vill jag kommentera i denna din kommentar. Du påstår att Mikael i sin apologetiska strävan bara når de ”redan övertygade”. Vad du grundar detta på vet jag inte. Kanske på det faktum att Mikael får mycket (upprört) mothugg i kommentarfältet så fort han i inlägg försvarar katolska kyrkan eller katolsk tro.
Beror det på att han är onödigt polemisk i sin debatt-ton? Jag är inte säker på det. Man bör betänka att vi i sverige i nästan 500 (i vart fall 400) år levt i en fullständig enhetskultur vad protestantiskt-katolskt beträffar; en kultur som varit så enhetlig att den även i generationer präglat även vår skolas läroböcker. Denna enhetliga kultur har haft som ett fullständigt axiom att ”vi” (= först bara lutheraner, sedan även andra typer av ”protestanter”) är dom som har ”rätt”” och katoliker har ”fel”. Att i denna kulturmiljö bara på minsta sätt knysta om att katalska kyrkan kan vara den enda riktiga och den katolska tron sann – det är i denna miljö oerhört provokativt även om det utsägs med det allra mildaste av tonfall. I stort kan man säga att denna religiösa enhetskultur har präglat samtalet i det offentliga rummet ända fram till Sten-Gunnar Hedins och Anders Alborelius gemensamma debattartikel om Jesus. Och det är inte så länge sedan.
Mikael Karlendal har en bakgrund som frikyrklig och pingstpastor. Från denna tid har han med sig en stor läsarskara, Många av dessa behöver inte mer polemik än påståendet att katolska kyrkan är kristen för att tända på alla cylindrar.
Torbjörn!
Tack för att du tar upp detta som är en kärnpunkt i diskussionen.
Jag har en känsla att man med en alltför hårdför triumfatorisk apologetisk hållning som jag tycker Mikael har bara når ut till de redan övertygade, men jag har inga objektiva belägg för det, det medges.
Det handlar också föreställer jag mig om vilka målgrupper man vill nå. Jag tycker i alla fall jag vill ha en bra dialog också med dessa som du nämner fostrade i svensk antikatolsk protestantisk tradition och då kanske man måste öppna en dialog lite mera försiktigt.
Eller, frågar du dig, är det istället antikatolicismen som är problemet och som gör att folk retar sig mer än de skulle behöva på Mikael, och att det är lönlöst att ens eftersträva en dialog med dem? Säkert finns några sådana, men de flesta protestanter jag känner delar jag det mesta av trons grunder med och de respekterar mig som katolik. Det känns fel att sätta sig på dem och säga att jag har rätt och de fel, utan vi söker oss framåt i en ömsesidig dialog. Denna öppna hållning är enligt mig också närmare sanningen, för också Katolska kyrkan utvecklas och reformeras och har att lära av andra kristna.
Jag har ingen heltäckande inblick i situationen, men det just denna typ av diskussion jag ville öppna så att vi , alla läger i den svenska kristenheten, kan få ett förtroendefullt samtal uppe ur skyttegravarna.
Bengt, jag har svarat dig följande på min blogg. Och jag hoppas att vi därmed kan gå vidare.
”Bengt, du skriver:
”Inget av det jag skrivit var ämnat som omdömen om eller angrepp på din person, det vore mig främmande. Jag åsyftar enbart den bild som frammanas av vad du skriver på din blogg och sociala medier och de interaktioner som sker där. Uppfattar du det som kritik mot din person ber jag om ursäkt.”
Du ber om ursäkt och jag vill inte vara långsint, utan jag får acceptera det och tro på din ärliga avsikt. Jag tycker fortfarande att det du skrev var ett flagrant personangrepp. Och jag tror inte att särdeles många som läser det du skrev, särskilt i din ursprungsversion, gör den distinktionen mellan ett angrepp på mig som person respektive ett angrepp på en ”bild” av mig på nätet. Men eftersom du har modifierat i din text och bett om ursäkt, så behöver vi inte gräva i detta mer. Men liksom du gärna vill förmana mig offentligt i hur jag ska skriva, så vill även jag förmana dig att inte upprepa detta sätt att skriva om personer, varken om mig eller om andra.
Eftersom det är jul och jag (kanske du också) har mycket annat att göra i just dessa dagar, så vill jag inte just nu diskutera mer utförligt om just ”juluppropet”. Jag menar dock att man inte bara kan utgå ifrån vad vissa kyrkoledare ”menar” med sitt upprop. Man måste också se på vad det faktiskt är för text. Du skriver att det inte ”duger” som politiskt manifest. Det kan jag hålla med om, fast då menar jag något helt annat än du. Det duger inte därför att det ger uttryck för en politik som inte kommer att fungera väl, som inte kommer att vara bra för vårt land och dess invånare. Och faktiskt ej heller för den stora mängd immigranter vi har här nu. Men det är en annan diskussion, där vi för tillfället får vara ense om att vi är oense.
På samma sätt lämnar jag för tillfället de övriga punkterna vi var ense om. Du uttryckte dig bättre nu och skriver du (och jag) på detta sätt, kan vi mycket väl föra dialog framöver.
När det gäller den arga ton som du märkt att somliga kommentatorer har på min blogg eller på Facebook, så är jag övertygad om att den inte bara har att göra med mig. Om man tillhört en viss kyrka eller rörelse en längre tid, och sedan lämnar den för att gå till annan, och detta sker av övertygelseskäl, som kommer många att bli mycket arga över detta i sig. Och det förklarar mycket av ilskan. Många konvertiter låter bli att skriva och diskutera sin konversion på sociala medier av just detta enkla skäl. Många milda och blida personer som skrivit och försökt förklara sin katolska tro har mött denna ilska från många kommentatorer, trots den egna mildheten och mjukheten.
Somliga protestantiska kristna är helt enkelt så vana vid att tillhöra den i Sverige dominerande riktningen (protestantismen), att de faktiskt blir riktigt irriterade när de får sina egna ”självklarheter” ifrågasatta. De är inte vana vid att få höra att vad de alltid trott är fel, enligt den den andra samtalspartnern. Det leder också till arga kommentarer.
Många blir väldigt arga över att pastorer eller präster konverterar. Dessa har ju förut predikat en tro, nu predikar de plötsligt en annan som de förut eventuellt predikade emot. I mångas ögon kan man inte/får man inte ändra sig så. Det är oansvarigt mot dem man varit herde för tidigare. Och så vidare.
Jag skulle kunna fortsätta länge här med att lyfta fram olika aspekter som gör människor arga och som inte beror på just mig personligen eller på hur jag skriver.
Katolsk tro i sig är faktiskt ganska irriterande för många människor. Det räcker med att läsa biskop Anders Arborelius förord till paret Ekmans konversionsbok. Det biskopen där skriver och förklarar kan reta folk till vansinne. Och då är det bara Katolska kyrkans normala tro. Peter Kreeft har sagt, att antingen har den Katolska kyrkan rätt och är en gudomlig institution som vi alla borde tillhöra och älska, eller också är hon den mest högmodiga och förfärliga institution och samfund som någonsin funnits, och då borde den bekämpas.
Jag förstår att för dig låter sådana ord inte riktigt så bra. Det är inte din modell. Det kanske stör ditt ”ekumeniska projekt”? Den försiktiga väg du vill gå gentemot alla protestanter. Och just därför är det ju också konstigt att läsa ditt veritabla utbrott mot mig. Det var ju i en helt annan anda.
Och sedan har jag under min vandring läst många författare som uttrycker sig ungefär som jag gör nu. Och jag med min personlighet har inte retat mig på att dessa författare har uttryckt sig på ett rättframt och tydligt sätt. Det har bara ökat mitt intresse för att undersöka vad de säger mer.
Men, till syvende och sist, jag tycker att vi ska undvika personstrid i fortsättningen. Jag har inte för avsikt att angripa varken dig som person eller din ”internetpersona”. Jag tror inte att man kan göra den distinktionen. Jag ska också försöka att vara mer tydligt vänlig mitt i alla min rättframhet. Jag ska försöka undvika sarkasm. Och om den är nödvändig är det väl bäst att skriva inom parentes att det är sarkasm, för det är ju inte alltid så lätt för en läsare att uppfatta alla nyanser. I mitt blogginlägg här ovan har jag försökt att skriva mitt försvar på ett sådant sätt att det inte ska frammana mer hätska diskussioner. Och jag har aldrig haft för avsikt att namnge någon ytterligare person i denna diskussion. Det är onödigt.
Du tycker att ditt inlägg ska stå kvar, du har redigerat i det. Och du tycker att mitt lika gärna kan stå kvar. Så får det väl bli – i alla fall för stunden.
Vill du framföra mer synpunkter på mitt skrivande i sig, så är du välkommen att göra det privat i form av t ex e-mail. Det är bättre än att du skriver blogginlägg som oundvikligen tar formen av personangrepp. Jag tror att den typen av samtal bättre föres privat än via debattinlägg. Sakfrågor av diverse slag, teologiska eller politiska, kan vi diskutera via blogginlägg. Du skulle nog finna att jag precis som Paulus är betydligt lättare att prata med personligen, än vad jag verkar i skrift.
Jag vill också tillägga att jag såg att Torbjörn Lindahl har kommenterat på din blogg angående det faktum att Sverige varit en luthersk enhetskultur i snart 500 år osv. Jag håller helt med Torbjörn i det han skriver där. Och du bör betänka att pingströrelsen och EFK, vilka är de samfund jag mest haft med att göra, är samfund som i decennier har ansett att katolikerna är avgudadyrkare och inte kristna. Vi (gällde mig förut) har missionerat bland katoliker för att frälsa dem. Det gör protestanter fortfarande i stora delar av världen. De svenska protestanter du är van vid att idka ekumenik med är något nytt. De övriga bryr sig knappast om vad du skriver. De läser nog dig inte. Men jag har fortfarande- förmodligen – en övervägande protestantisk läsekrets som inte uppskattar att jag konverterat, oavsett hur jag uttrycker mig. Skriver jag om sådant som är gemensamt för protestanter och katoliker vållar det inga problem. Men om jag ens gör en länk till en artikel om någon Maria-dogm och skriver bara någon positiv kommentar, så kan jag få mängder av upprörda och irriterade kommentarer.
Men nu önskar jag dig en god jul och ett gott nytt år, och jag hoppas att du får mycket annat och trevligt att göra i stället för att debattera via nätet.”
Tack Mikael!
Jag förstår att vi har olika läsarkretsar för våra respektive bloggar.
Jag är glad att vi kan lägga det personliga bakom oss. Utöver det tycker jag vårt samtal har belyst många saker som jag tror är nyttigt för oss både i vårt gemensamma uppdrag att vara vittnen för evangeliet och för att bättre kunna vara parter i det ekumeniska samtalet här i Sverige. Samtalet har lämnat uppslag till många nya teman att gå vidare med. Men nu skall vi fira Jul, och låt oss önska varandra och våra läsare ett Gott Nytt Blogg-År 2017.
Tyvärr ett tråkigt inlägg, Bengt.
Jag säger ingenting i den delen där du försvarar juluppropet. Fortsätt att positivt tala för det du tror på. I den anda du ofta tidigare gjort det (i olika frågor) har det varit en fröjd läsa din blogg.
Men påhoppet på Karlendal var onödigt. Ditt inläggs två sista meningar var ett bottennapp. Genom det har du bidragit till att höja tonen i debatten på ett onödigt sätt (syns ju redan här i kommentarfältet.)
Varken du eller Mikael Karlendal kommer någonsin att kunna ”besegra” den andre i offentlig debatt. Så lägg ner striden – kristna bröder emellan. Så stryk detta inlägg och skriv ett nytt i helt positiv anda där du bara försvarar det du själv tror på.
Amen!
Det var AMEN,på Torbjörn Lindahls inlägg!
Du kanske inte läst Karlendals blogg, men tro mig, det går inte att höja tonläget högre än han redan gör, inte i någon fråga. Din kritik av Bengt är väldigt orättvis.
Det som bidragit till höjd ton är väl isåf flyttningen av diskussionen från ett forum (Facebook) till ett annat (bloggosfären). Sånt är alltid en smula riskabelt. I övrigt verkar det löna sig att hålla ett högt tonläge, bara man har tillräckliga anhängarskaror som kommer till hjälp… människan är sig lik. (Höga tonlägen kan hållas på många sätt. Karlendals senaste är på ytan überartigt.)
Jag hoppas Torbjörn Lindahl även uppmenar Mikael Karlendal att inte kommentera vad andra skriver, utan enbart vad han själv tänker och tror.
Hädanefter kommer jag blankt att avfärda alla kristna inlägg i abortfrågan som rakt av politiska, inte religiösa. Religionen ska inte lägga sig i politiken. Eller hur var det nu? Kan det vara så att när man inte håller med, då tycker man det gäller politik och inte religion?
Helt sant! En annan tendens är att när man inte håller med i sakfrågan tycker man personen sysslar med ”personangrepp” och det nästan enbart från en sida i debatten; den konservativa främlingsfientliga gruppen. Var har de lärt sig denna debatteknik? Sandlådan? Trump? SD?
När en bloggare som Bengt får höra att han nått ett lågvattenmärke när han avslöjar Karlendal är det ju rent nonsens. Bengt har verkligen argumenterat sakligt.
Saknas kristna/teologiska sakargument för att flyktingar inte ska få leva med sina familjer? Ja.
Men då kan man kanske vara hederlig och hitta andra argument, tex nationalistiska,ekonomiska, rasbiologiska eller annat man finner relevant istället för att hitta på att Bengt sysslar med personangrepp och ”höjer debattonen”.
En nation har rätt att tänka på sitt eget och behöver inte lösa hela världens problem. Så säger även påven. Men var lägger man ribban…? Många har tolkat Juluppropet som ett mer drastiskt förslag än vad det är, verkar det. Jag finner Juluppropets text ganska luddig vilket bäddar för missförstånd. Iofs är det väl politikernas sak att utforma detaljerna. Nu finns ju inte Karlendals ursprungliga texter kvar att läsa och det hela blir svårbedömt, men i diskussionen i allmänhet är extrempunkterna väl företrädda och texter tolkas också ofta efter mallen ”vilken av extrempunkterna företräds här” även när det som skrivs är mer nyanserat. Vettigare är väl att fundera på hur mycket som är rimligt och möjligt att göra, och hur.
Som jag skrev är det ju så man ska argumentera, inte låtsas sårad över ”personangrepp” på kompisar.
Nu är ju Juluppropet ganska modest och talar enbart om flyktingar som redan är här. Hur ska de behandlas? Är det rimligt att syrier aldrig ska återse sina familjer, åtminstone inte tills ett långdraget krig eventuellt tar slut?
Ett annat exempel: Är det rimligt att skicka afghanska ungdomar som gått flera år i svensk skola, med allt vad det innebär både av kostnader och av möjliga framtida vinster för Sverige, till en osäker tillvaro i Afghanistan som de aldrig bott i? Är det rimligt att Sverige ska skydda dessa från att gå ut i krig och ge dem en utbildning? Finns det andra stater som borde ta ett större ansvar för dem?
Många av de afghaner som kommer hit nu är hazarer som flytt till Iran med sina föräldrar som små och när de nu skickas till Irans proxy-krig mot Saudiarabien i Syrien och Jemen försöker de komma undan att bli kanonmat genom att fly till Europa. Finns det annat vi kan göra än att ge dem asyl? Hur ska vi hantera dem som redan är här?
I Afghanistan pågår förföljelse av hazarer eftersom de är shiiter, underklass och ättlingar till Djingis Khans krigare och därför hatade av majoriteten sunnimuslimer av persiskt ursprung. Vore det inte toppen om Afghanistan betedde sig hyggligt mot dessa välutbildade unga människor när de utvisas från Sverige? Vad kan vi göra för att detta ska ske? Ska vi utvisa innan vi vet att deras mottagande blir okej?
Kan man påverka Iran genom FN/EU så de inte skickar ut femtonåriga hazarer i krig? Kan man få Iran att sluta sitt krigande mot Saudi vilket skulle skapa en fredligare situation i Mellanöstern överlag?
Se där sakfrågor att fundera på istället för att tysta Bengt med känsloargument.
Speciellt med tanke på att många av kyrkoledarna här leder kyrkor med en majoritet nysvenskar är detta julupprop knappast extremt alls. Det kräver en del förhandskunskaper för att förstå, men det får vi väl hoppas adressaterna i Riksdagen har. Därför borde kristna tåla att samtala om dessa frågor utan fula påhopp på företrädare för SvK eller SKR.
Joel Halldorf i Expressen om kritiken mot Juluppropet:
Dagen har ett reportage om hur Juluppropet kom till:
http://www.dagen.se/juluppropet-sjosattes-pa-bara-en-vecka-1.904975