Psykologi, andlighet, politik, naturrätt, etik och kampen mellan gott och ont

Vem är god på riktigt, och kan en människa vara god utan baktankar är något som diskuterats i media på sista tiden.

På ett psykologiskt plan har Ann Heberlein givetvis rätt i att vi människor ofta har dubbelbottnade motiv till våra handlingar. Vem kan man egentligen lita på, och vem är en ulv i fårakläder? Vi kan vara medvetet beräknande och manipulativa men man behöver inte vara psykoanalytiker eller ha gått i psykoanalys för att förstå att vi ofta bedrar oss själva då vi tror oss vara alltigenom goda. Världslitteraturen är en bra skola för att studera människan som en komplex varelse med blandade onda och goda motiv för sitt handlande.

Men det innebär inte att vi skall ge upp. Varken den protestantiska kulturens och jantelagens självutplånande attityd ”jag fattig syndig människa” eller cynikerns beska nålstick mot all idealism för världen framåt. Gert Gelotte och Erik Helmerson, två goda journalister och mina bröder i den katolska tron medverkade i veckans Opinion live och visade genom sin argumentation på viktiga delar i katolsk människosyn och etik.

Gert Gelotte motsatte sig Ann Heberlines ensidiga betoning av dolda motiv bakom människors försök till etiskt handlande. Även om man mår bra själv av att ge och skaffar sig ”gott samvete” så kan man inte ensidigt som cynikern peka på det negativa i handlandet. Människor är benägna att vilja göra gott och förmögna till goda handlingar, och det finns ingen anledning till att misstro detta om inte motsatsen uppenbarligen är bevisad.

Erik Helmerson pekade på svårigheten att vara god. Det är inget man enkelt väljer utan kräver beslutsamhet och uppoffring. Det verkligen lätta, sade Helmerson är att vara cyniker och ställa sig utanför och kommentera från åskådarplats.

Att det finns en blandning av gott och ont i världen och att det är en kamp mellan de två och att denna skiljelinje skär rakt igenom människans hjärta är något som också ingår i den ontologi som Bibeln och den kristna tron målar upp. Allt som sker det sker, ont som gott. Allt har sin tid säger Predikaren:

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp…

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

(Pred 3:1 ff)

Trons människor tar till sig och inser att detta är en verklighetstolkning som stämmer med hur världen framstår för mig: Det finns gott och ont i världen. Det goda är värt att kämpa för, men det är inte lätt. Också jag själv bidrar till det onda och därför finns behov av omvändelse och kamp. Den fasta punkten är Jesus Kristus och till vår hjälp har vi Anden, den tredje personen i den gudomliga treenigheten, Fader, Son, Ande.

Cynikern avfärdar Bibeln och tron och säger att det är omöjligt att tro på en Gud som tillåter det onda i världen.

Trons människor tror inte på det goda bara för att det står om det i Bibeln, utan det är mer grundläggande än så. Om det goda är en ontologisk realitet, att det är något tvingande gott i att välja ett moraliskt handlande framför ett omoraliskt, så förutsätter det andliga principer som går före människan som biologisk instinktstyrd varelse. Det är den Naturliga lagen. Den judisk-kristna världsbilden är en tolkningsnyckel som passar in i detta. Gud är alltings skapare och upphovet till den Naturliga lagen.

Nu är inte alla ateister cyniker, många bekänner till det goda och att kämpa för god etik. Därför kan kristna och ateister samarbeta för det allmänna bästa.Men ateister sätter sitt hopp till Människan som alltings mått och vad människan av egen kraft och eget förnuft kan åstadkomma. Naturvetenskapen och tekniken, sociala uppfinningar och politiska system skall lösa människans problem. Kristna bejakar också allt detta som en del av de gåvor Gud givit åt människan, men grundar sitt liv på ett hopp som sträcker sig bortom det rent mänskliga.

Sett mot denna bakgrund ter sig debatten om vem som får kalla sig god eller inte och vilken politik som får betraktas som etiskt rumsren hopplöst ytlig. Vänstern betraktar sig ofta som god och kritiserar högern för egoism och brist på engagemang för de svaga och utsatta, något som seriöst konservativa slår ifrån sig och kritiserar vänstern för blåögd idealism som övergår i totalitarism om den drivs för långt. Också bland kristna pågår en värdedebatt med liknande förtecken. Kan man vara mot fri invandring och ändå kalla sig kristen?

Ann Heberleins avser med sin kritik av godhetstänkandet inte att slå ner på godheten som sådan, den är självklart eftersträvansvärd och bör uppmuntras, utan det hon pekar på är när strävan att vara god övergår i hyckleri. Det är en attityd väl känd från evangelierna och som Jesus kritiserade fariseerna för.

Men allt vi gör har både en inre och en yttre dimension. Den inre dimensionen, är vår strävan efter renhet i vår intention att göra gott. Den yttre dimensionen är den sociala och politiska. Här menar Ann Heberlein också att vår välvilja mot tiggarna är kontraproduktiv genom att den permanentar orättvisa politiska strukturer. Om detta kan man ha olika åsikter och jag tänker inte gå in på det här.

Istället vill jag på ett generellt plan kommentera skillnaden mellan politik och etik. Politik är det möjligas konst, politiken måste ta hänsyn till vad som är möjligt, det gäller rent fysiskt, ekonomiskt och politiskt i förhållande till vad människor i ett land är beredda att gå med på. På världsplanet blir begränsningarna smärtsamt kännbara då mäktiga stater genom sitt veto kan bakbinda FN, och Europa kan inte få en mer human flyktingpoliktik än vad den svagaste länken är beredd att gå med på. Det gäller att kompromissa. Goda politiker kan kompromissa och förhandla utan att förlora den etiska kompassriktningen. Dåliga politiker anpassar sig och vänder kappan efter vinden vilket blir demoraliserande.

När Sverige stängde sina gränser för den tidigare öppna invandringen berodde det inte på att beslutsfattarna plötsligt blivit ogina och elaka, utan det berodde på överväganden om vad som var realistiskt möjligt utifrån den situation som rådde just då. En del människor i den stora floden av världens lidande som kommit inom vårt eget strålkastarljus kommer i kläm genom detta, helt klart. Vi tvingas erkänna att vi inte kan hjälpa alla.

Det är politikernas uppgift att skapa struktur och sätta upp de gränser som behövs, och det är Kyrkans uppgift att påminna om etiken och stå på de svagas sida. Det är i det senare perspektivet vi måste se Juluppropet som Sveriges kristna ledare och SKR tagit initiativ till. Man vill speciellt peka på att det är viktigt för barnen att familjer inte splittras, vilket blivit en olycklig  konsekvens av dagens politik. Utan att gå in på politiska lösningar vill man uppmana politikerna att göra vad man kan för att minimera dessa konsekvenser.

Debatten som uppstått kring Juluppropet handlar just om relationen mellan kristen etik och politik. Jag menar att Juluppropet ligger på precis rätt nivå genom att dels peka på väsentliga etiska frågor, dels inte föreskriva politiska lösningar vilket är politikernas sak. Därför har jag skrivit på det.

Invändningarna är av två slag:

  1. De som menar att uppropet är politiskt naivt.
  2. De som menar att uppropet blir tandlöst genom att det just inte föreskriver politiska lösningar.

Jag tycker Olof Edsinger på Världen idags opinionsblogg träffar ganska rätt i sin analys. Uppropet andas en omsorg om individen som härleds ur det kristna evangeliet, därom finns ingen tvekan, menar Edsinger men han ger också en del förslag till hur man utifrån denna grund kunde inspirera politikerna att konkretisera en politisk handlingsplan.

Påve Franciskus, fick en fråga om svensk flyktingpolitik i samband med presskonferensen på flygresan hem från Lund. Frågeställaren undrade om påven hade något budskap till Sverige som nu stänger sina gränser. Påven håller en tydlig balans mellan etik och politik i sitt svar:

 First of all, I as an Argentine and a South American thank Sweden so much for this hospitality … because so many Argentines, Chileans, Uruguayans, in the time of the military dictatorships were welcomed in Sweden. Sweden has a long tradition of welcoming … not only receiving, but integrating, immediately seeking a home, school, work, integrating a people…..

Europe was made from migrations and…Then, what do I think of the countries that close their borders? I think that theoretically, one cannot close their heart to a refugee. But also the prudence of those who administrate must be very open to receiving them, but also to making calculations as to how to settle them, because not only must a refugee be received, but he must be integrated. And, if a country has a “living capacity” – let’s call it that – of integration, but do it up to that limit…and if there’s anything more? Do more! But always with an open heart, it’s not human to close doors! It’s not human to close the heart!

And on the long term, one pays for this. Here, we pay politically, no? Just as also one can pay politically for an imprudence in calculations, in receiving more of those who can be integrated… because what is the danger when a refugee, a migrant (this counts for both of them) isn’t integrated, is not integrated, (when) – I permit myself the word, it’s perhaps a neologism – one is “ghettoed,” enters into a ghetto.

It’s a culture that doesn’t develop in relationship with the other culture. This is dangerous. I think that the worst counselor for the countries that tend to close their borders is fear. And the best counselor is prudence. I spoke with an official of the Swedish government in these days and they told me of some difficulties in this moment – and this goes for your last question – some difficulties because so many come that there isn’t time to sort them out and find school, home, work, learn the language. Prudence must do something. But, Sweden… I don’t believe that Sweden is, if it diminishes its capacity to welcome, may it do it for egoism because it has lost that capacity. If there is something of the sort, it’s for the latter that I said: that so many today look to Sweden because they know how to welcome, but there isn’t the necessary time to sort out everyone.

flykten

 

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Politik, Samhälle och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Psykologi, andlighet, politik, naturrätt, etik och kampen mellan gott och ont

  1. Thorsten Schütte skriver:

    Betr. bl a attityden mot tiggare klipper jag in en betraktelse jag skrev till församlingsbladet i fjol:

    ”Det kristna livet enligt Leif G W

    Polisprofessorn Leif G W Persson har tre regler han vill skriva i pannan på alla brottsutredare. De duger bra för livet som kristen också:
    Regel 1: Gilla läget
    Detta tyder jag som: Gräv där du står, gräset är inte grönare på andra sidan staketet. Om Gud vill att du ska byta församling eller konvertera, då låter Han dig veta detta.
    Regel 2: Krångla inte till det i onödan
    Om du ser en tiggare utanför matbutiken låt dig då ledas av den enkla insikten att här är en människa i behov av hjälp. Krångla till det med resonemang om hemlandets ansvar och liknande – det kan du göra senare i samtal med vänner.
    Regel 3: Hata slumpen
    Om dina planer flera gånger går i stöpet på grund av olika händelser och omständigheter: Fundera på om Gud vill säga Dig någonting.”

    Alltså: att spontant ge till en tiggare är inget att skämmas för, krångla inte till det i onödan!

    Och: Klart jag skrev under juluppropet, fattas bara. Jag har, svårt med avancerade ursäkter att inte ge till tiggare, att inte ta emot flyktingar o s v. Jag resonerar om detta här:
    http://www.sandaren.se/debatt/kvotflyktingar-den-obotfardiges-forhinder

    Önskar en välsignad 4:e Advent!

  2. Alma-Lena skriver:

    Vad är det för ond tid vi lever i där man måste be om ursäkt för att göra det uppenbart rätta och generösa?

  3. Thorsten Schütte skriver:

    Här finns en bra reaktion mot en ledarartikel som såg ner på ”godheten”:
    http://www.vlt.se/opinion/debatt/ann-lystedt-ingen-angslan-hos-medmanskliga-entusiaster

    • Alma-Lena skriver:

      Tack för ett klokt svar på detta tokiga hatande av goda gärningar. Jag tycker Stefan Einhorns åsikt att det spelar faktiskt ingen som helst roll för den som utsätts för en god gärning vad den hjälpande tänker eller tycker i frågan. Huvudsaken är att personen fått hjälp och för den hjälpta finns positiva saker att hysta in. Det är väl typiskt medlklass att börja gräva i sitt innesta och självupptaget fundera över ”varför gör jag goda gärningar?” när vi i stället skulle behöva begrunda varför vi gör allt ont vi ständigt gör.

      • Rebellas andra skriver:

        Typiskt kristet/svenskt/lutherskt, tror jag min judiska bekant skulle säga. Medan det är typiskt judiskt att anse att det är själva resultatet av handlingen som räknas.

      • Alma-Lena skriver:

        Ja, verkligen. Einhorn är ju också jude. Och det är så rätt! Hyckleri är ju att inte göra gott alls ,utan bara låtsas göra gott. Det är typiskt hyckleri att ursäkta sina onda gärningar eller underlåtande av att göra goda gärningar med pseudofilosofiska resonemang.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s