Begravningsverksamheten – Gökungen i boet för Svenska kyrkan

Dag Sandahl uppmärksammar på sin blogg Svenska kyrkans begravningsverksamhet, ett ansvar man har kvar för alla medborgare, oavsett dop eller medlemskap i Svenska kyrkan. Nu diskuteras hur man skall göra med detta i framtiden. Ökade avgifter med ojämlikhet mellan glesbygd och storstad som följd?

Frågan har både ecklesiologiska och eskatologiska dimensioner. Skall man behålla begravningsansvaret bara för sina egna medlemmar, eller för döpta oavsett om man formellt gått ur Svenska kyrkan eller inte (eftersom dopet är den teologiska grunden för tillhörighet till Kyrkan) och låta kommunen ta hand om resten?

Traditionellt blev Kyrkans gård begravningsplats eftersom det kristna folket ville ha sina döda i närheten av det heliga. Kyrkans helhetssyn på människan innefattade levande och döda, begravningen var en del av diakonin och även katekes och mission.  Begravningen utformades som en gudstjänst.

När det gäller eskatologin förmår Dag att skämta till det på vanligt sätt med sin skickliga satir när han talar om det praktiska med skilda begravningsplatser för kyrkligt och kommunalt begravda:

”Medlemskap gäller och då blir det kyrklig begravning och gravsättning på Kyrkans gård. Annars gäller den sekulära, kommunala begravningsplatsen. Inget drittlande. Det blir möjligtvis lite enklare med sorteringen vid den yttersta domen om vi har olika kyrkogårdar – men om Frälsaren har andra sorteringsprinciper än kyrkomedlemskap och välförhållande till kyrkoavgiften, blir det råddigt.”

Läs hela texten på Dag Sandahls blogg: Begravningsfrågan — BloggarDag

allhelgona1

Skogskyrkogården, Alla själars dag då vi minns våra döda. ”Må de vila i frid. Låt det eviga ljuset lysa för dem.”

Annonser
Det här inlägget postades i Church och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Begravningsverksamheten – Gökungen i boet för Svenska kyrkan

  1. Rebellas andra skriver:

    Här i Stockholm är det redan kommunen som är huvudman för begraveriet. Stockholm och Tranås har det systemet. På församlingarnas körrgårdar är det trångt. Man ska ha tydlig anknytning till församlingen för att få plats där – om församlingen ens har en kyrkogård, ibland snyltar man på grannförsamlingens. Annars gäller Skogskyrkogården eller Norra begravningsplatsen, ja det finns väl några till.

    Ute på Skogskyrkogården finns en muslimsk avdelning, och ortodoxa kvarter. Många gravsätts på Skogskyrkogården efter begravningsgudstjänst i hemförsamlingen. Men många religiösa ceremonier hålls också i Skogskyrkogårdens olika kapell, varav bara ett av fem är fritt från religiösa symboler. Till och med katoliker låter sig skottas ner där, av din bild att döma – gissningsvis i något katolskt hörn där, och nej det är inte Katolska kyrkan som äger det hörnet. Det gör staden. Enda undantaget är judiska begravningsplatsen, som inte är en del av Skogskyrkogården utan ligger rygg mot rygg med den. De har köpt marken till sin begravningsplats, av princip.

    En majoritet av de människor som gravsätts på Skogskyrkogården torde vara medlemmar i Svenska kyrkan. Dag Sandahls uppfattning om den sekulära kommunala begravningsplatsen förefaller något överdriven.

  2. Rebellas andra skriver:

    Den absoluta majoriteten av Skogskyrkogårdens begravningsareal är dock helt religionsneutral – vilket inte betyder religionsbefriad. Där vilar missionsförbundare bredvid katolik bredvid ateist bredvid SvK-medlem. Om Christer Sturmark vill vara helt säker på att slippa ligga granne med ett kors bör han bearbeta staden för inrättande av ett ateistiskt, religionsbefriat kvarter.

    Bengt kan möjligen passa på att förklara den katolska eskatologin, som åtminstone jag inte förstår. Lutheranerna sover tills de blir uppväckta på den Yttersta dagen. Sedan vidtar sortering av får resp. getter. Jag har säkert missuppfattat något, men katoliken har väl redan vandrat vidare till skärseld? och när hen är färdig där går hen vidare till himlen, utan att invänta Domedagen. Så vad sker egentligen med katolikerna på Domedagen? Eran Domsöndag heter Kristus Konungens dag, liksom. Vilken roll spelar Domedagen i katolsk teologi?

    • bema skriver:

      Hej Rebella! Den yttersta domen är en del av vår kristna tro, ingen skillnad på katoliker och protestanter där. Det är sant att Kyrkoårets sista dag kallas Domsöndagen i Svenska kyrkan men Kristus Konungens söndag i Katolska kyrkan. Det förstnämnda fokuserar på människan som skall dömas, det sistnämnda fokuserar på den rättvise domaren som besegrat mörkrets makter och som vill frälsa alla människor. Men både i Katolska kyrkan och Svenska kyrkan fokuserar texterna mot Kyrkoårets slut på den yttersta tiden och den yttersta domen.

      Kyrkoåret är ju bara ett sätt att tematiskt dela upp de olika aspekterna av vår tro, men efter döden upphör tiden, och vi kan inte ha någon exakt uppfattning av vad som sker i alla dess aspekter. Därför kan vi inte säga att domedagen sker vid en viss tidpunkt, den kanske redan sker. Det är sant att enligt Katolsk teologi finns skärselden som en slags reningsprocess efter döden, men domen sker redan dessförinnan. har man kommit så långt som till skärselede har man s.a.s. sitt på det torra.

      • Thorsten Schütte skriver:

        Den anglikanska teologen Tom Wright skriver i sin bok ”Ännu bättre” om skärselden att medeltida folkreligiösa föreställningar om skärselden är på väg tillbaka, när paradoxalt nog de ansedda katolska teologerna Karl Rahner och Joseph Ratzinger, den förre påven Benedikt XVI, lämnar dessa bakom sig och snarast ser skärselden som en sista återblickens ögonblick på ens liv med sina synder vid övergången till en förvandlad kropp. En tilltalande tolkning.

      • Rebellas andra skriver:

        Intressant, Thorsten. Den boken äger jag men har inte börjat läsa.

        Jo, jag känner till att det finns mer moderna tolkningar. Men det är väl litegrann som att det finns olika tolkningar av… av det mesta. Jungfrufödseln m.m.

        Javisst, när man kommer till skärselden är det klart att man inte ska ”dit ner”, för att nu använda bilder från en svunnen tids världsbild. Men Domedagen ska väl ske vid denna världs slut – är det kontroversiellt? Kan Domedagen tänkas ske liksom kontinuerligt? Tiden upphör inte när jag dör. MIN tid upphör, min livstid såväl som min förmåga att existera i tiden. Men själva tidens förlopp fortsätter utan mig.

        De medeltida folkföreställningarna – tja, men var det bara det. Fastslagen på koncilier, är skärseldsläran.
        http://www.katekesen.se/index.htm?kkk1020-.htm
        Tolkar man om något är det för att den tidigare versionen blev ohållbar. Det kanske snarare är så att omtolkningarna aldrig nått ner i folkdjupen? Tänker på bönetrådar på internationella forum, ”nu tömmer vi skärselden” etc. Det är nog de som formulerar sig så, som jag borde fråga hur det hänger ihop logiskt. Facebook-gruppen ”Katoliker i Sverige” kan säkert bestå mig med ett lite ”enklare” svar än ditt, Bengt. (Men jag tänker inte fråga där.)

  3. Thorsten Schütte skriver:

    Rebella: Toms Wrights bok är mycket läsvärt, när jag ville länka till min recension av boken i nummer 2 av nättidskriften evangelium fallerade det (fungerade tidigare), har mejlat dem.

    Och ang. jungfrufödelsen har jag i ett annat sammanhang resonerat så här:

    En nyrik som läser Magdalena Ribbings ”Vett och etikett” från pärm till pärm och följer alla regler slaviskt – han/hon uppfattas som dödstråkig. En person som alltid struntar i alla uppföranderegler – den är bara ett irriterande skoskav. Gentlemannen följer etiketten för det mesta, just för att någon enstaka gång kunna bryta mot den med finess, för att få fram ett budskap.
    På samma sätt är det med under: En värld helt utan under, avmytologiserad med teologen Rudolf Bultmanns bultsax som klipper bort allt övernaturligt – den är platt och hopplös. En värld där det händer under jämnt och ständigt – den blir en magisk värld, rena Harry Potter, fullständigt oförutsägbar och otrygg. Ingriper Gud föredrar han att göra det inom ramen för sin egen skapelse, naturlagarna, som när vinden blåste bort vattnet i havet, så israeliterna kunde fly från farao, Men – någon gång bryter Gud mot etiketten och låter undret ske – inte som självändamål, men för att bryta vägen!
    Jag är benägen att tro att jungfrufödelsen är ett Guds etikettbrott, för att bryta väg för hans son och frälsningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s