Ekumeniken bär frukt i den enda heliga, katolska och apostoliska Kyrkan

De sista 50 årens ekumeniska arbete håller på att bära frukt. Jag tror inte det främst beror på människors ansträngningar, skulle det inte vara för att det är en följd av den Helige Andes verkan i vår tid, så skulle de mänskliga ansträngningarna varit fruktlösa.

Allt fler kristna är idag medvetna om medkristna i andra samfund och att de inte kan ignoreras, allt färre tänker om andra kristna att de hör inte till oss. Dopet och trosbekännelsen är en enande grund för alla kristna. Medvetandet om Kyrkans universalitet och att inget enskilt samfund på egen hand kan gestalta denna är allmänt förekommande.

Romersk-katolska kyrkan har genom Påvliga enhetsrådet dialog med samtliga kyrkofamiljer inklusive nya icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar.

Andra Vatikankonciliet och samtligapåvar efter konciliet har betonat ekumeniken som högsta prioritet. Påven Johannes  Paulus II inbjöd i ekumenikencyklikan Ut unum sint alla andra samfundsledare till öppet samtal om hur man kan tänka sig och vill se Petrusämbetet gestaltat i en enad universell kyrka:

95. All this however must always be done in communion. When the Catholic Church affirms that the office of the Bishop of Rome corresponds to the will of Christ, she does not separate this office from the mission entrusted to the whole body of Bishops, who are also ”vicars and ambassadors of Christ”.153 The Bishop of Rome is a member of the ”College”, and the Bishops are his brothers in the ministry.

Whatever relates to the unity of all Christian communities clearly forms part of the concerns of the primacy. As Bishop of Rome I am fully aware, as I have reaffirmed in the present Encyclical Letter, that Christ ardently desires the full and visible communion of all those Communities in which, by virtue of God’s faithfulness, his Spirit dwells. I am convinced that I have a particular responsibility in this regard, above all in acknowledging the ecumenical aspirations of the majority of the Christian Communities and in heeding the request made of me to find a way of exercising the primacy which, while in no way renouncing what is essential to its mission, is nonetheless open to a new situation. For a whole millennium Christians were united in ”a brotherly fraternal communion of faith and sacramental life … If disagreements in belief and discipline arose among them, the Roman See acted by common consent as moderator”.154 

……

96. This is an immense task, which we cannot refuse and which I cannot carry out by myself. Could not the real but imperfect communion existing between us persuade Church leaders and their theologians to engage with me in a patient and fraternal dialogue on this subject, a dialogue in which, leaving useless controversies behind, we could listen to one another, keeping before us only the will of Christ for his Church and allowing ourselves to be deeply moved by his plea ”that they may all be one … so that the world may believe that you have sent me” (Jn 17:21)? (Uus 95-96)

Nyligen enades de ortodoxa autokefala kyrkorna och Romersk katolska kyrkan i en samsyn kring hur primatet i kyrkan var gestaltat under det första årtusendet. Denna samsyn är en grund för fortsatta samtal om enhet mellan katoliker och ortodoxa

fempatriarkat2

I Lund undertecknades nyligen en överenskommelse mellan Lutherska världsförbundets kyrkosamfund och Romersk-katolska kyrkan som innebar 5 imperativ kring hur man kan samarbeta redan nu. Samtidigt uttalades starka förhoppningar om att dagens teologiska hinder skall undanröja så att man kan ha gemensam kommunion. Enligt katolske biskopen William Kenney som har lång erfarenhet av luthersk-katolsk dialog finns öppningar som ganska snart kan leda framåt.

I samtalen kring 500-årsminnet av reformationen har det stått uppenbart att Luther inte ville åstadkomma en schism, han ville reformera Katolska kyrkan. Att så inte skedde var frukten av svaga biskopar och påve som hellre slog vakt om sin makt än att vara öppna för dialog och politiska intressen hos furstarna på den tiden. Att schismen kvarstår idag beror mycket lite på läromässiga skillnader och nästan uteslutande på strävan efter mänsklig makt och lättja som gör att man föredrar status quo framför att lyssna till  och agera utifrån vad Anden säger till församlingarna idag.

Katolska kyrkan hade innan reformationen blivit alltmer detaljstyrd med olika regelsystem, och även inom Katolska kyrkan insåg varje seriöst tänkande person att en reformering behövdes och ett nytt fokus läggas på den personliga tron och andligheten. Erasmus av Rotterdam var en av dem som gav röst åt detta. Han var vän med Luther men det föresvävade honom aldrig att bilda en ny kyrka. Efter schismen och den protestantiska reformationen har funnits olika utvecklingslinjer inom Katolska kyrkan: En motreformatorisk linje som reaktionsbildade mot Luther och närmast förstärkte detaljstyrningen, detta kulminerade vid Första Vatikankonciliet 1870 med dogmen om påvens ofelbarhet och fortsatte i den antimodernistiska strömningen en bit in på 1900-talet. (Se mitt tidigare inlägg, Enhet med eller under påven)

Samtidigt fanns en strömning i Katolska kyrkan som fortsatte att ta fasta på den personliga tron och strävan efter helgelse, t.ex. Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare och många andra samt teologer under 1800-talet och 1900-talet som Möhler, Newman, Congar och många flera. Detta ledde så småningom fram till den utveckling som fick påven Johannes XIII att sammankalla Andra Vatikankonciliet.

Än idag har den förstnämnda strömningen avläggare i form av det antimodernistiska Pius-brödraskapet och andra traditionalistiska rörelser och grupper som är starkt kritiska till Andra Vatikankonciliet och som vill gå tillbaka till den tidigare gudstjänstordningen med den s.k. Tridentinska mässan. Förre påven Benedictus XVI gav genom dekretet Summorum Pontificum tillåtelse att fira den Tridentinska mässan som en extraordinarie mässform, detta inte för att det fattades något i den nya mässordningen, men för att det efterfrågades och för att äldre personer som var vana vid den ordningen skulle känna sig hemma i kyrkan.

Emellertid har det blivit så att det är många yngre personer som söker sig till dessa grupper, och man uttrycker sig som om den Tridentinska mässan egentligen är bättre och mer korrekt att fira än den ordinarie mässan. Man försöker också värva nya medlemmar i församlingarna. Dessa grupper är oftast antiekumeniska men tolkas av vissa evangelikala, som t.ex. Anders Gerdmar som i boken GUDS ORD RÄCKER tagit ställning mot Romersk katolska kyrkan, som företrädare för den sanna katolska orginaltron.

Så står vissa antiekumeniska grupper på den katolska sidan mot vissa lika antiekumeniska grupper på den evangelikala sidan. Men detta är inte mainstream. Majoriteten av kristna inklusive många ledare inom alla samfund inser ekumenikens nödvändighet.

Att katolska kyrkan blivit ett rött skynke både för vissa evangelikala konservativa grupper och för socialliberala sekulära grupper som ser Katolska kyrkans hänvisning till Gud och naturrätten som inskränkning i individens frihet (även vissa inomkatolska radikala grupper är kritiska till läroämbetet), tror jag beror på olika tolkningar av regelverk och katekes alltifrån lära om påvemakt till preventivmedel och aborter.

Jag tror att kritikerna i själva verket tänker mer lagiskt än Romersk katolska kyrkan själv. De kastar ut barnet med badvattnet genom att föredra relativism och utesluta alla regler och kartor (=Katolska kyrkans katekes) som försöker beskriva terrängen och auktoritativt tolka morallagarna. Allt sådant upplevs som hindrande för människans frihet och rätt att gestalta sitt eget projekt.

Katolska kyrkan däremot sätter ner foten och accepterar kartor. Snart inser man dock att de blir för schematiska, livets komplexitet kräver undantag och dessa blir alltmer detaljerade. Det blir till sist en ond cirkel där detaljreglerandet blir för komplext för att kunna förmedlas till vanliga icke teologiskt och filosofiskt utbildade människor på ett begripligt sätt.

Då är det enda rimliga att byta strategi och låta god pastoral praxis och den enskildes personliga trosutveckling komma i fokus istället för att detaljstyra katolikerna. Sådan god pastoral praxis har egentligen förekommit i alla tider. Problemet uppstår mer när man diskuterar detta teoretiskt då gärna traditionalistiska grupper dyker upp och anklagar en för att inte vara riktigt katolsk. Ett annat problem är att de intellektuellt och socialt starka alltid förstått och kunnat hantera detta, medan de svagare lätt hamnar i underläge och blir föremål för prästerligt godtycke, t.ex. kvinnor i fattiga delar av världen där kyrkans regler inte blir befriande utan del i ett redan starkt patriarkalt förtryck.

Jag tror att Gud är suverän också över sina sakrament och framförallt att han har behag till barmhärtighet framför offer. Hela påve Franciskus pontifikat har präglats av att han vill lyfta fram det pastorala förnuftet som korrektiv till regelverkens disciplin. Detta är innebörden i Barmhärtighetens år som avslutas i dagarna. Inte så att regelverket skall ifrågasättas eller upphävas, kartan är fortfarande ett mycket bra orienteringsverktyg när det gäller att hitta rätt i livet, men det får inte leda till orimliga konsekvenser, därför är det viktigt med pastoral praxis.

Jesus själv visar vägen:

Fariseerna och de skriftlärda frågade honom: ”Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?” Han svarade: ”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.” (Mark 7:5-8)

Och det finns många fler ställen i evangelierna där Jesus anger den rätta proportionen mellan pastoralt förnuft och detaljerade regler, var och en kan själv göra ett bibelstudium kring detta.

Med denna Romersk-katolska kyrkans ändrade pastorala inriktning tror jag att det går att få nya perspektiv på ekumeniken. Alla måste inse att det går inte att fortsätta med business as usual, utan vända sig utåt mot de andra medkristna, och var och en behöver rannsaka sig själv och se vad man behöver ändra hos sig själv.

– Romersk katolska kyrkan behöver ge upp kvarvarande triumfalistiska drag och i ödmjukhet vända sig mot andra kristna och acceptera de andliga rikedomar som finns hos dem. Detta är klart uttalat i kyrkliga dokument men har ofta inte slagit igenom i praktiken i prästers och lekfolkets attityder.

– Ortodoxa kyrkorna behöver ge upp all nationalistisk triumfalism och gamla negativa känslor gentemot Rom-kyrkan.

– Frikyrkor behöver sluta att betrakta de gamla samfunden som döda och att se sig själv som framtidens kyrka. Då kan de fungera som kreativa förnyelserörelser som kan berika hela kristenheten.

– Ser vi till Lutherska världsförbundets kyrkor, så vet jag inte hur representativ Svenska kyrkan är för dess medlemskyrkor, men i Sverige påpekar många att politikerstyrningen förlamar kyrkan, tar ifrån biskoparna deras lärouppdrag och urvattnar kyrkans lära i liberalteologisk riktning.

Min tro är emellertid att när man i den katolsk-lutherska dialogen verkligen går på djupet med lärofrågorna, så kommer man att vara ganska överens om grunden. Liberalteologi är inget som fungerar att formulera dogmatiskt, eftersom det mera handlar om vad man vill välja bort eller relativisera.  Det grundläggande kristna arvet däremot, Trons skatt som Kyrkan förvaltat och har en 2000-årig tradition att formulera för varje ny tidsepok är något som även Svenska kyrkan säger sig vilja bygga på. Ja, det är väl alldeles tydligt, för man ställer sig i allmänhet kritiskt till dem som påstår något annat.

För att åstadkomma enhet måste vi också definiera vad som menas med enhet. Man är överens om att det inte är samma som total organisatorisk enhet, utan en enhet i mångfald.
Läs också: Påven varnar för tre falska modeller i strävan mot kristen enhet.

lobergdimma

?

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Ekumeniken bär frukt i den enda heliga, katolska och apostoliska Kyrkan

  1. Rebellas andra skriver:

    När du säger att Gerdmar i sin bok sätter RKK = de s.k. traddisarna. Vad stöder du det på? Massor av saker genom hela boken, eller någon enskild faktauppgift? Jag har sett en annan evangelikal (och ordentligt RKK-skeptisk) person säga det rent ut, att traddisar inkl. SSPX är de ”äkta” katolikerna. Om Anders Gerdmars inställning till olika katolska grupperingar vet jag intet. (Spontant undrar man förstås vad för slags katoliker hans bröder har blivit.)

    Du målar upp en situation med två grupper: inom alla kyrkogrupper en mindre antiekumenisk, och en större som inser att det är nödvändigt med ekumenik. Är inte bilden lite mer komplicerad än så. Min utkikspunkt är inte den bästa för att få överblick, men jag skulle säga att majoriteten i de flesta fall är ganska ointresserad. Sen har vi en liten direkt antiekumenisk grupp, och an annan liten väldigt pro-ekumenisk. Vilken av dessa grupper som är störst är kanhända olika i olika samfund.

    • bema skriver:

      Rebella!
      Angående Ander Gerdmars bok: Jag grundar mig på hela boken samt på vad Anders säger då han argumenterar för att jag har fel i min kritik. Då hänvisar han till katolska röster som står nära den traditionella rörelsen. Kritiken mot boken är främst att han läser Katolska kyrkans katekes på ett alltför fundamentalistiskt sätt, eller som jag här uttryckt det, att han är mera lagisk i sitt tänkande än vad Katolska kyrkan är. Anders svänger dock ganska mycket, och kan ibland låta riktigt katolik-vänlig, men han har blivit en röst för det katolikfientliga frikyrkofolket och prisas av det.

      Jo visst är bilden mer komplicerad än den jag målar upp, men det är en schematisk bild som ändå hjälper oss att förstå.

      • Rebellas andra skriver:

        Finns det även kardinaler som läser fundamentalistiskt?
        https://www.ncronline.org/blogs/ncr-today/four-cardinals-openly-challenge-francis-over-amoris-laetitia
        Isåf lever katolicismen i ett spänningsfält här, mellan vad du beskriver som katolicism rätt och slätt och fundamentalistisk läsning av dokument, påvliga likaväl som katekesen.

      • bema skriver:

        Rebella!
        Det pågår ständigt en dialog i kyrkan där olika aspekter bryts mot varandra. Vore det enkelt skulle det inte behövas. Visst de fyra kardinalerna är mera åt regelstyrningshållet och att ge raka besked och tänker att katolikerna blir oroliga om de inte får raka besked.

        Dessa fyra biskopar tycks tillskriva påvens centralmakt väldigt stor betydelse. Skulle han svara att inga avvikelser får göras från hittillsvarande stränga praksis skulle de nog bli nöjda. Men skulle han svara annorlunda skulle de kanske inte vara nöjda och ifrågasätta hans auktoritet.

        Att påven valt att inte svara tror jag beror på att han vill att både lekfolket och de lokala biskoparna skall tänka själva och vill inte ge centrala direktiv i varje enskild fråga. Han tänker lokalt ansvar framför centralstyrning.

        Han har gett ramarna i Amoris Laetitia som är en rimlig avvägning mellan lära och barmhärtighet, så lämnar han till den lokala nivån att ta själavårdsmässigt ansvar över situationen. Först biskopar och präster, och till slut lekmännen själva.

      • Rebellas andra skriver:

        Fyra kardinaler – den katolska versionen av 22 pingstpastorer.

    • Alma-Lena skriver:

      Det finns absolut de som gör aktivt motstånd mot att närma sig centrum och stanna i perifera seder och bruk. Det är tråkigt att dessa för vissa representerar respektive samfunds ”riktiga” medlemmar. Dessa grupper kan dock inte sägas tillhöra det ena eller andra samfundet även om Equmenia, Herrnhutare och Jesuiter är öppnare mot andra kristna som grupper än vad mennoniter eller ryska ”stats”kyrkan är.

      Överallt finns också folk däremellan men min erfarenhet är att de oftast trivs i ekumeniska aktiviteter och gärna går till ex.vis ekumenisk nyårsbön där de alltid efterlyser ”mer av sådant här”. Den gruppen skulle själv aldrig arrangera dessa sammankomster men gör inte heller motstånd. Därför är det underligt att påstå att extrema separatistgrupper skulle sägas vara samfundens ”riktiga uttolkare”.

  2. Jonas M skriver:

    Varför lyssna på sådana Rebellas andra? Lyssna direkt på Katolska kyrkan? SSPX är snarare protestantiskt lagda då de böjer sig fullt ut för Kyrkans auktoritet.

  3. Alma-Lena skriver:

    Ja och amen till hela detta inlägg! Jag tror, som en gammal högkyrklig präst som också stod nära läseriet och respekterade kvinnor som präster (jo, de finns!) sa innan vi skulle till en ekumenisk ungdomsgudstjänst i ortens frikyrka: ”I varje samfund finns brudesjälen och de kommer närmare alla andra kristna genom att de lever nära Jesus.” De som närmar sig centrum har mindre behov av skyttegravar och stängsel mot andra kristna syskon. Precis som du, Bengt, ser jag att detta är Andens verk och inget människor kan kämpa fram.

    På listan av saker som måste förändras kan nog läggas till att sluta gräla om ”vem som var först och störst”, det är ganska ointressant för det är vi som lever nu som ska leva tillsammans och sprida Guds rike nu och här och ta till oss av alla traditioner från förr både som inspirerande och avskräckande exempel. Herrnhutarnas ”programförklaring” tycker jag kunde stå överst på listan: ”Det viktiga för herrnhutismen är varken rätt lära eller rätt ordning för omvändelsen, utan istället det rätta hjärteförhållandet till Jesus. Känslomässiga upplevelser av Kristi lidande och glädjen över försoningen i Kristi blod är centrala. Man är inriktad på individen och på förnyelse av kyrkorna istället för separatism.”

    Jag tror detta centralfokus gör att man hittar de mest ekumeniska i respektive samfund bland dem som mest hängivet närmar sig trons mysterier och låter detta leda till praktisk handling i ex.vis klosterordnar eller tydligt missionerande grupper som ex.vis Katarina församling och Bjärka-Säby. De separatistiska grupperna är ofta väldigt upptagna med seder och lärofrågor men ganska ointresserade av sin egen helgelse, om man ska generalisera är de ofta väldigt säkra på att de redan har hela sanningen i varje enskild detalj.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s