Ekumenik på frammarsch men är fotfolket med?

Ekumenik och kristen enhet är ett måste. Det är Katolska kyrkans officiella hållning som upprepats av alla påvar alltsedan Andra Vatikankonciliet. Och ekumeniken har länge varit på stark frammarsch, kyrkoledare och teologer driver på. Biskop Anders Arborelius och biskop Antje Jackelén intervjuas i Dagen inför reformationsminneseventet i Lund med anledning av reformationsminnesceremonin i Lund i närvaro av påve Franciskus, och det är ingen tvekan om deras vilja.

Läs också denna intervju med katolske biskopen William Kenney med många års erfarenhet av dialogen mellan Katolska kyrkan och Lutheraner: [Pope in Sweden could break ground on intercommunion, bishop says]

Läs också: Sammanfattning av Presskonferens som hölls igår i Vatikanen med anledning av påvens resa till Lund.

Hela presskonferensen här (delvis på andra språk än engelska):

Läser man däremot om vad katolikerna i allmänhet tycker, så är intresset svalt för ekumeniken. Många jublar över att påven kommer till Sverige, men inställningen till gemenskapen med lutheranerna sträcker sig från ljumt till kritiskt. Jag blir beklämd när jag läser intervjuerna med svenska katoliker i Katolskt Magasin. Attityden rubba inte mina cirklar lyser igenom, det är bra som det är, men de andra får gärna komma till oss. – Men om vi kristna inte kan enas inbördes och är skeptiska till att ha en öppen dialog med varandra som främjar enhet – hur skall vi då kunna ha en öppen och respektfull dialog med världen utanför, den värld som Kyrkan är till för att evangelisera?

På den protestantiska sidan är också ljumhet och kritik en vanlig inställning bland lekfolk, präster och pastorer. Hållningen till Katolska kyrkan varierar från frikyrkliga evangelikala grupper som är direkt negativa, via ljumma attityder men ändå ett erkännande att ekumenik är viktigt, till de som starkt bejakar att biskopen av Rom är en livsviktig resurs för Kristenheten i världen.

Till min förvåning ser jag att jag redan 2007 skrev ett inlägg på min blogg med liknande innehåll som jag nu skriver: Kyrkoledarna och fotfolket i otakt om ekumenisk enhet?

Historiskt sett är detta inget nytt. Officiella beslut om kristen enhet kan aldrig förverkligas om man inte har fotfolket med sig. Ett illustrativt exempel är konciliet i Florens 1439 då biskopar och teologer från ortodoxa och katolska kyrkorna enades om att splittringen upphört och kyrkorna skulle gå samman igen. Dekret undertecknades, men sedan blev det inget av det hela. Det hela hade inte förankrats hos folket. Bitterheten var för stor, reservationen inför den andra kyrkan var för stor. Beslutet hade förberetts för dåligt och hade helt enkelt inte förankring i folkdjupen.

Advertisements
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

30 kommentarer till Ekumenik på frammarsch men är fotfolket med?

  1. Helena skriver:

    God morgon!
    Återigen, jag tror det behövs mötesplatser. Om det enda man vet om andra kristna är det man t ex läser i diverse publikationer eller på bloggar kan man ju bli förskräckt. Skall man behöva ha enhet med sådana personer?! Bort det! Källkritik är inte så lätt alla gånger; att bedöma om en bok eller en blogg är ett uttryck för något mer mainstream eller snarare någon synnerligen privat vinkel på trons innehåll.

    Så: Mötesplatser. Be tillsammans, kyrkfika tillsammans. Något som hjälper mig är vittnesbörd från enskilda katoliker. Hur ser det ut på insidan av en katolik? Ofta ser man som t ex frikyrklig bara utsidan av det katolska fromhetslivet och förundras storligen. Vad gör de egentligen i kyrkbänkarna, knäfall och korstecken, och alla dessa grejer – vigvatten, radband, bilder… Men så läste jag ett vittnesbörd från en ung katolsk pappa. Han tampades ofta med sig själv, sin brist på tålamod, sin själviskhet. I hans kyrka fanns en ganska kitchig bild av Jesu heliga hjärta, med törnekrans och allt. Den bön han orkade med just då var att sitta där en stund och titta på Jesu hjärta och fundera över sitt eget hjärtas tillstånd, lyfta upp det till Gud. Och det kunde jag förstå. Så är det ju för alla kristna. Där uppstod kontakt, han var inte längre en främling för mig även om jag inte stäms till andakt av samma bilder.
    En annan katolik berättade om vad vigvattnet i dopfunten betydde. Hon påminde sig om sitt dop och om att hon var Guds egen, att hon tillhörde honom. En stor trygghet!. Den konkreta beröringen med vattnet gjorde det hela så påtagligt. Detta är något jag själv har kunnat ta till mig och som berikar mitt trosliv.
    Den ortodoxe prästen Lev Gillet kom en gång in i en protestantisk kyrka utanför gudstjänsttid. Där han var van att se bröd och vin ställas fram i eukaristin låg en stor, uppslagen bibel. Och då slog det honom hur oerhört centralt det är för en protestant att ta emot Jesus som Ordet i bibelordets gestalt. Men denna vördnad för det gudomliga Ordet undrar jag ibland om vi tappat lite i de protestantiska leden. Något som hjälper här är upptäckten av Lectio Divina, den urgamla form av långsamt läsande av bibelordet under bön som praktiserats hur länge som helst i klostren. Ordet som min föda. Vi kan hjälpa varandra! Inte främst genom att försöka ändra på varandra utan genom att söka och finna Gud i varandras traditoner. Om en kyrka är kristen betyder det per definition att Gud är verksam där och då finns där något gott att få.

    Detta var en lång kommentar vilket inte är riktigt hövligt mot blogginnehavaren. Jag slutar här!

  2. Rebellas andra skriver:

    Intressant med det där konciliet i Florens. Det kände jag inte till.

    Absolut. Topparna kan skriva under vackra papper men är inte fotfolket med, betyder det inget. Samtidigt är det väl ingen som tänkt sig att saker iom det här firandet skulle vara fixt och färdigt? Man högtidlighåller reformationen tillsammans, gott så. Förväntar sig någon mycket mer än det? Lite gnissel får man nog räkna med. Särskilt bland svenska katoliker, med sitt ständigt stora behov av att ta avstånd från den svenska f.d. statskyrkan. Kanske Sverige var en dåligt vald plats. Tyska katoliker kanske hade haft en bättre förståelse för att just de faktiskt inte står i påvebesökets centrum.

    Jag får nog skynda mig att slänga upp en text som annars raskt blir föråldrad, ju mer andra skriver om likartade saker.

    • Micael Gustavsson skriver:

      Problemet med konciliet i Florens var väl främst att de ortodoxa mer eller mindre tvingades att acceptera det av det den bysantinske kejsaren som ville ha västeuropeiskt stöd mot de framträngande ottomanska turkarna.

      Däremot så är det ju intressant eftersom det utgör den teologiska och kyrkorättsliga grunden för diverse unierade kyrkor, som tex de ukrainska uniaterna.

      • Paul skriver:

        Är helt ense med Micael – detsamma gäller även unionskonciliet i Lyon. Den bysantinske kejsaren hoppades på militärt bistånd från väst mot de ”hotande turkarna”, och var därför villig att stödja en ”falsk union” utan verklig enighet i de teologiska och kyrkopolitiska tvistefrågorna. Och denna ”falska union” lever fortfarande – åtminstone delvis – kvar i de med Rom unierade kyrkor där unionen främst motiveras utifrån en stark nationalism, av ett slag som Västeuropa efter WW2 har svårt att försvara. Vid Vaticanum 2 hade ”uniaterna” en viktigt roll som talesmän för den östliga traditionen; idag är deras roll – olyckligtvis – snarast kontraproduktiv./Paul

  3. Rebellas andra skriver:

    Vad gäller KM är man uppenbarligen ute efter att så split. Se bara på denna engelskspråkiga text, som till skillnad från motsvarande svenska säger att det är ärkebiskop Antje Jackelén som ”ligger bakom utomhusmässan”.
    http://www.katolsktmagasin.se/2016/10/25/papal-visit-sweden-causes-ecumenical-tensions/
    Själv trodde jag det var svenska katolska lekmän som ligger bakom att det blir en mässa… inknökad i efterhand, vilket förskjuter fokus. Ogillandet av samma arena som jubileet – alltså, katolikerna hade aldrig svalt motsvarande! om det nu går att föreställa sig en tvärtomsituation.

    Men är man helt ointresserad av jubileet struntar man i de aspekterna och ser bara sitt eget.

    Jag, jag. Vi vi vi. Vår påve. Vår mässa. Vi vi vi vi vi vi vi vi vi.

    Det är vad som står i KM.

    Särskilt snyggt är det inte. Särskilt fult att peka ut enskild person. Varför inte skjuta på Vatikanens Kurt Koch, som inte från början kunde säga ”vi måste förstås ha en mässa annars blir svenska katoliker lessna”? Det hade de katolska arrangörerna – glöm inte att vatikanen är arrangör, inte gäst! – tydligen förbisett.

    • Alma-Lena skriver:

      Du har helt rätt om detta SvK-drev. Inget tyder på att detta är annat än rykten och eftersom Lutherska världsförbundet och Vatikanen är arrangörer borde all kritik först riktas till dem och inte en enskild person.

      • Rebellas andra skriver:

        Igår offentliggjordes den intervju som Ulf Jonsson gjorde med påve Franciskus i september. Där säger påven – länkar här till långa intervjun i Signum, det finns även en kortare i DN

        Ett sunt sätt att leva tillsammans innebär, som jag ser det, att var och en får leva i enlighet med sin tro och får vittna om sin tro för andra i en anda av ekumenisk öppenhet. Man kan inte vara både katolik och sekteristisk, det är två oförenliga hållningar. Av den anledningen hade jag från början heller inte tänkt att fira en mässa med katolikerna under den här resan. Jag ville insistera på det ekumeniska vittnesbördet. Men sedan reflekterade jag mera ingående över min roll som herde för dessa katoliker, som dessutom kommer att resa till Malmö också från grannländer som Norge och Danmark. Så jag bestämde mig för att förlänga resan med en dag och att stanna för att fira en mässa, för att tillmötesgå det starka önskemål som framförts från katolikerna. Men jag ville att mässan inte skulle firas på samma dag och inte på samma plats som det ekumeniska mötet, för att nivåerna inte skulle blandas ihop. Det ekumeniska mötet måste få behålla sin viktiga betydelse i enhetens anda. Det är också min anda. Jag vet att detta också har skapat organisatoriska problem här i Rom eftersom jag kommer att vara i Sverige på Allhelgonadagen, som är en viktig dag här i Rom. Men jag beslutade att göra så här, och jag hoppas kunna undvika att det ger upphov till missförstånd.

        Oops. Påven tar på sig det själv, orsaken till att det blev en utomhusmässa. Huruvida han verkligen hållit i alla trådarna själv eller om han tar på sig sina underhuggares ageranden – så gör väl en bra chef i ett sånt här läge? – vet vi inte, men det spelar mindre roll.

        Och det har Ulf Jonsson suttit på sen i september.

        Kommer det nu att komma några ursäkter från de som malt på i denna fråga, svenskkyrkliga eller katoliker? eller bara ett litet ”oj, där var jag visst för hastig”? Skeptisk. Men nåja. Det är nog rätt sällan folk medger sånt. Att förvänta sig det i kristna kretsar är väl för mycket begärt, typ… ett drev mot ärkebiskop Antje, vad är väl det att bry sig om. Såna går det ju 13 på dussinet av.

        Men nu ska jag släppa det, och vara glad över att den här intervjun äntligen offentliggjordes så jag slipper vara rädd för sura kommentarer från katolikerna runtomkring mig på Swedbank stadion. Inget att bry sig om, kan man tycka, men Rebella har mer temperament än vad som är riktigt nyttigt och jag vet inte hur väl jag hade tagit det.

      • Alma-Lena skriver:

        Frans är en klok och värdig ledare. Det är ju tydligt nu, svart på vitt direkt från hästens mun, att ärkebiskop Antje inte har med detta att göra. Jag håller verkligen inte med om allt SvK gör och säger, men när den är oskyldig ska den få vara ifred.

      • Rebellas andra skriver:

        Alltså. Trots påvens yttrande kan det ju mycket väl vara så att initiativet till att flytta mässan kommer från lutherskt håll, förmedlat via Svenska kyrkans ärkebiskop eller från annat håll.

        Det kan även vara så att ärkebiskopen reagerade starkt på nyheten om den katolska mässan. Det är isåf inte så konstigt, hon sitter som högsta höns och får bollen i knät. Men det är ju inte så att hennes personliga sympatier eller antipatier styr. Men de högkyrkliga svenskar som engagerar sig har styrt direkt på ärkebiskopen och katoliker har muttrat om henne. Person, istället för sak. På ett sätt som är så vanligt, och som jag är så trött på.

        Påvens yttrande måste definitivt ses som ett accepterande av resonemanget, att mässa på samma plats dagen efter vore ett ekumeniskt problem. Därmed tycker jag vi kan vara nöjda.

      • Alma-Lena skriver:

        Ja, det är väl så. Men samtidigt har inte ärkebiskopen i SvK samma makt att fixa och dona som alla biskopar i RKK, därför verkar det konstigt om hon personligen kan vara skyldig till det hon har anklagats för.

  4. Ping: Ekumenik och inre spänningar – inför arret i Skåne, och efter | Rebellas andra

  5. Peter T skriver:

    Det är ju lite som hönan och ägget att ett stort hinder för lokal ekumenik är bristen på gemensamt nattvardsbord.
    När man delar bröd och vin så närmar man sig varandra, faktiskt oavsett nattvardssyn.
    I min kyrka är det naturligt att personer med reformert(symbolisk) och luthersk(realpresens) nattvardssyn möts vid samma bord.
    Ett vilja mötas är att själv sträcka ut en hand.

  6. Thorsten Schütte skriver:

    Bra och hoppfull artikel i mitt ”husorgan” Sändaren:
    http://www.sandaren.se/nyhet/pavebesoket-ger-hopp-om-gemensam-nattvard

  7. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Jag är inte förvånad över ”det svala intresset från fotfolket.” Fotfolket läser av prästernas attityd till svenska kyrkan som barn läser av sina föräldrar. Och många prästers offentliga attityd till svenska kyrkan har inte varit OK enligt min uppfattning. När Antje Jackelén valdes till ärkebiskop ifrågasatte Markus Birro om hon överhuvudtaget var kristen …..varpå han offentligt bjöds att komma till Uppsala av Signumkillarna ”för att ta en latte …..”.Nu är Birro på väg att bli katolik…….
    Och Thomas Idergard har på Sigumbloggen på ett utomordenligt fult sätt attckerat biskop Eva Brunne bara för att ge 2 exempel som katoliker tar intryck av.

    // Irène

    • bema skriver:

      Irène!

      Den typen av reaktioner du nämner är tecken på attityder som finns bland människor, jag tror inte de personer du nämner har särskilt stort inflytande i att leda eller förändra det stora flertalets inställning. Det kan finnas olika motiv till att man skriver som man gör, men den typen av kritik skadar inte ledarna, snarare sporrar det dem att förtydliga sitt kristna budskap. Fokusering på Jesus Kristus för oss alltid närmare varandra.

      Vi behöver goda ledare som tar ansvar för Kyrkan och ekumeniken, vilket de som nu samverkar till det som sker i Lund gör. Om biskoparna Anders och Antje verkligen fortsätter att långsiktigt stå upp för det de utfäster sig och säger så är det stort och kan påverka människors attityder på sikt. Det kommer inte att bli lätt, för det finns mycket spänningar och motsättningar både inom samfunden och mellan, därför krävs uthållighet och beslutsamhet.

      Samtidigt är ekumeniken inte bara människans verk. Den ekumeniska strömning som är tydlig i kristenheten sedan 100 år tillbaka och blir allt starkare är den helige Andes verk. Det viktigaste är att inte sätta käppar i hjulet utan samverka emd den kraften.

  8. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    ”Om biskoparna Anders och Antje verkligen fortsätter att långsiktigt stå upp för det de utfäster sig och säger så är det stort och kan påverka människors attityder på sikt. ”

    Precis så tror jag också, men……..

    jag tror katolska fotfolket kan delas in i olika skikt beroende på intresse och kunskap att sätta sig in i kyrkliga angelägenheter och det finns många katoliker som är mycket ovetande ……och som på så vis är lättmanipulerade av mediala röster vars agenda är att på olika sätt svärta ned svenska kyrkan.

    Högste ledarens attityd genomsyrar en organisation. Franciskus förordar parrhesia dvs i praktiken yttrandefrihet. Detta är otroligt viktigt och är på sikt den faktor som kan leda till olika nödvändiga reformer inom katolska kyrkan.
    Men vi ska inte glömma att det också finns många katolska företrädare som inte alls vill reformer och som skyr alla närmanden till svenska kyrkan som pesten och som glädjer sig varje gång kritik offentligt riktas mot svenska kyrkans företrädare.

    // Irène

  9. Alma-Lena skriver:

    Många undrar över varför jubiléet med Fransiscus som gäst hålls i lilla Sverige. Det finns säkert många skäl till det men ett viktigt torde vara att här är det jämförelsevis fredligt och öppet ekumeniskt sett och SvK är tillmötesgående mot ”utomstående” det är inom SvK hårdhet och fördömanden märks, inte mot andra kyrkor. Ändå vill fotfolk både i SvK och RKK passa på att elda upp aggressiva stämningar mot SvK i denna fråga där den verkar vara helt oskyldig om man ser till fakta. Detta visar att Bengt har rätt. Jag tror aldrig vi får med exakt alla på ett ”ekumeniskt himlatåg” det finns för mycket av mänskliga splittringstendenser i alla sociala sammanhang för att vi ska kunna räkna med hundra procent uppslutning. Det är tråkigt att detta jubiléum ska bli ytterligare ett tecken på sekterism och ofördragsamhet, ryktesspridning och manifesterad splittring i olika särarrangemang i stället för ett tecken på hopp om att Jesu förbön börjar besvaras.

    Men jag måste få säga emot Bengt, som jag så ofta håller med, konciliet i Florens misslyckande berodde inte på att fotfolket inte var med utan på att världsliga furstar såg chansen att vinna poäng gentemot påvemakten och varandra. Dessutom var frågan om hur man skulle se på husiternas reformation både från öst-och västkyrkan en viktig orsak till att mötet sammankallades och att östkyrkorna anslöt till detta koncilium som inleddes i Basel där det även geografiskt var tydligt att påven stod under konciliet. Det där med en enande gemensam ”fiende” har alltid varit giltigt. Från början sågs också konciliet som överordnat påven men när man från väst försökte genomtrumfa nedanstående skrivning var förstås inte kyrkan i öst så intresserad av mötet. Kejsaren behövde dock stöd mot ottomanska rikets invasion och övertalade kyrkorna att mötas. (Till och med koptiska och etiopiska kyrkan var med ett tag):

    ”We likewise define that the holy Apostolic See, and the Roman Pontiff, hold the primacy throughout the entire world; and that the Roman Pontiff himself is the successor of blessed Peter, the chief of the Apostles, and the true vicar of Christ, and that he is the head of the entire Church, and the father and teacher of all Christians; and that full power was given to him in blessed Peter by our Lord Jesus Christ, to feed, rule, and govern the universal Church.”

    När hela Östrom föll 1453 försvann dock det viktigaste incitamentet för östkyrkorna att vara med, så det var världslig maktkamp som stoppade konciliet och vad fotfolket tyckte betydde nog inget alls som så ofta i konciliesammanhang kommer fotfolkets acceptans med tiden, lång tid.

    Här kan man läsa om detta möte som kunde ha ändrat hela världshistorien och kanske gjort att vi sluppit splittring och i stället levt i en ganska enad kyrka stadd i ständig reformation. :https://global.britannica.com/event/Council-of-Ferrara-Florenced Har man inte tillgång till Free trial går det att läsa relevant info här: https://en.wikipedia.org/wiki/Council_of_Florence

    Ändå var konciliet viktigt för historiens gång, grekisktalande lärda höll föreläsningar i samband med konciliet och frasen ”graeca sunt non leguntur” (det är grekiska, läses ej) började bli obsolet. Fler och fler lärde sig läsa grekiska och fick tillgång till antik lärdom vilket blev början till renässanshumanismen. Husiternas reformation fortsatte, nya grupper inspirerades och tyvärr ökade splittringen även inom västkyrkan eftersom konciliet upplöstes utan att man kom fram till annat än att det valdes en anti-påve och franska kyrkan blev nästan en slags statskyrka i stil med vad anglikanska kyrkan sedan blev i England. https://en.wikipedia.org/wiki/Pragmatic_Sanction_of_Bourges

    • bema skriver:

      Tack för denna utläggning som tillför värdefull kunskap. Det var furstarna, inte folket som ogillade återföreningen påpekar du. Jag reflekterar: Folket hade inte någon makt på den tiden, de var tvungna att anpassa sig efter kungen.

      • Alma-Lena skriver:

        Javisst, Bengt, var det så, men det gäller ju alla koncilier även de tre som nu har allmän acceptans hos alla kristna samfund. Det första konciliet 325 var ju ett kejsarinitiativ av Konstantin. Men numera tycker kristna i alla samfund att det konciliet kom fram till teologiska insikter som vi lekfolk håller med om.

        Jag för min del hoppas på att konciliet i Basel-Florens skulle återupptas: två aktörer som var med då; de reformatoriska husiterna motsvarade av LVF idag och Vatikanen, ledd av påven Frans, har ju arrangerat det jubileum som startar idag.

  10. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    När jag läser intervjun med Franciskus som Ulf Jonsson har gjort

    http://signum.se/intervjun-med-paven-franciskus-fullstandig-version/

    så undrar jag vad Franciskus skulle säga om han fick reda på hur svenska företrädare -inklusive jesuiter- gaddade ihop sig inför 850-års jublileet av Uppsala ärkestift och kände behov av att mer betona katolsk än kristen närvaro i landet och därigenom implicit markera att ärkebiskop Antje Jackelen bara kunde fira 500-års jubileum …….

    Det var såååååå fult gjort !

    Biskop Anders och nuncien bojkottade tex jublileet av Uppsala ärkestift.

    Som jag tolkar Franciskus sätt att tänka så går detta beteende stick i stäv med hans eget tänkande.

    Men jag tror att biskop Anders har ångrat sig och det är glädjande att biskop Anders inte sagt PIP om svensk-katolsk historia och aldrig tagit på sig offerkoftan inför 500-års jubileet av reformationen utan istället börjat ”dejta ” biskop Antje och markera att ”VI BÖRJAR PÅ NYTT.”

    Det inger hopp och bådar gott inför framtiden.

    // Irène

  11. Febe Lann skriver:

    Säg mig, är detta en filial till den lilla gruppen, som kallar sig ”katolsk vision”?
    För det är ju uppenbart, att varje uppskattning av den heliga Katolska Kyrkan ses med misstänksamhet, för att inte säga hån, medan varje fjärmande från Kyrkans tro istället ses som väldigt positiv.
    Människor i den svenskkyrkliga ärkebiskopens närhet har förmedlat hennes aversion; men här klassas det som illvilligt förtal. Påven är diplomatisk – det har Kyrkan varit vid många tillfällen i historien – och då utropas att den önskade versionen är Den Stora Sanningen.
    Ni blir ledsna när Ni läser KM? Tja, jag blir ledsen av att läsa den här sidan…

    • bema skriver:

      Så låt oss då vara storsinta Febe, och i stället för att vara ledsna fortsätta samtala med varandra och se sakligt på saker och ting.

    • Rebellas andra skriver:

      Tills dessa personer i ärkebiskopens närhet träder fram och man vet exakt vad de säger är det fortfarande bara skvaller. Mycket kan förgrovas på vägen. Äb Antje styr inte SvK på det sätt biskop Anders styr RKK i Sverige. Enbart en personlig aversion får knappast sådana konsekvenser. Vitsen med att marknadsföra en diplomatisk version är rimligen att få slut på skitprat och försöka få folk att se: kan detta ses som rimligt? Fanns här faktiskt ett problem? Är svaret ”Nej” försöker man inte ens.

      Det är alltid mycket lättare att skylla på någon i det andra lägret, än att inse att den egna sidan också kan ha en del i hur det blivit. Som någon sade: det är inte en kyrkas fel om två träter.

      Din FB-grupp gör mig regelbundet ledsen, Febe. Jag tolkar mycket av reaktionerna där som uttryck för spänningar inom din kyrka kring ekumeniken, som man agerar ut på utomstående part. Av självbevarelsedrift borde jag sluta läsa den.

      Ang. filial till Katolsk vision får du iaf räkna bort mig. En majoritet av KV-folket betraktar mig som högerkonservativkatolskt troll.

  12. Irène Nordgren skriver:

    Vill gärna vidarebefordra Franciskus fråga till Febe Lann

    ”Har vi inte samma dop? Dra konsekvenser av det.”

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=20954

    Mvh

    // Irène

    • Rebellas andra skriver:

      Eftersom Febe väl inte är gift med en protestant torde situationen inte vara jämförbar. Vad man ser där är påven klämd mellan önskan att vara pastoral och tvånget att vara officiell. Att Katolska kyrkan kryllar av pastorala undantag vet vi alla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s