Luther och Erasmus, Gerdmar och jag

Diskussionen om Reformationen i samband med 500-årsminnet och stundande händelser i landets södra regioner har fört mycket positivt med sig. Den inomkatolska kritiken mot missbruk och korruption inom påvekyrkan uppmärksammas, och fokus har fallit på humanisten och katoliken Erasmus av Rotterdam som var minst lika kritisk mot missförhållandena som Luther, och de två var från början vänner och brevväxlade med varandra. Anders Piltz konstaterar i sitt bidrag till boken DOFTEN AV RYKANDE VEKAR att varenda seriöst tänkande person var införstådd med att det fanns stora missförhållanden och schabloniserade bruk vars andliga grund var svårt att försvara.

Men medan Luther blev alltmer extrem, så höll Erasmus huvudet kallt och som den humanistiske tänkare han var insåg han att revolution inte är lösningen på problemet, eftersom alla organisationer rymmer både ont och gott, och skall man förändra bör man stå fast vid basen, inte söka splittring.

Luthers intention var från början inte heller splittring, utan att reformera den katolska kyrka han var en del av. Men framdriven av utvecklingen där det fanns svaga biskopar (ärkebiskop Arbrecht av Mainz, påve Leo X) som inte förstod nödvändigheten av reform utan istället gick till motattack, och furstar (Gustav Vasa m.fl) som utnyttjade hans kyrkokritik för politiska syften, så blev han ett offer för omständigheterna och sitt eget temperament och kom att gå till historien som en av de största schismatikerna i kyrkohistorien vilket i förlängningen gett upphov till ytterligare splittring inom kristenheten.

Det var oundvikligt att det förr eller senare skulle komma till en brytning mellan Erasmus och Luther, och det intressanta är att brytpunkten var just synen på den fria viljan och det mänskliga subjektets roll i relation till Guds tilltal.

Erasmus bok ”De libero arbitrio”, ”Om den fria viljan” (1524) innebar en total brytning med Luther. Erasmus hävdade att Gud, bland alla goda gåvor också gett människan en fri vilja att välja mellan det goda och det onda. Dock är hon helt beroende av Guds nåd för att i livets olika skiften göra detta val och för att efter bästa förmåga följa och tillämpa det i sitt liv. Detta gjorde Luther helt galen. Han gav ut motskriften, ”De servo arbitrio”, ”Om den trälbundna viljan”, där han hävdar att människans vilja ingalunda är fri, utan liknas vid ”en häst som rids av antingen djävulen eller Gud”. Det är omöjligt för människan att göra sig av med någondera av dessa ryttare: varje människas öde är evigt förutbestämt av Gud och slutar i antingen himlen eller helvetet. Läs mer om Luther och Erasmus i följande intressanta essä.

Jag uppfattar att den skillnad som finns mellan Anders Gerdmar och mig i diskussionen om Rättfärdiggörelse genom tron är besläktad med oenigheten mellan Luther och Erasmus. Ser man till Luthers vrede förefaller dock det debattklimat som råder mellan Anders Gerdmar, mig, Mikael Karlendal m.fl. rena idyllen.

ref4.jpg

Det handlar om människan som subjekt och hennes delaktighet genom viljebeslut och gärningar i frälsningsprocessen, där Katolska kyrkan har en högre tilltro till människans egen förmåga än vad protestantismen traditionellt haft. Skilsmässan från Gud är visserligen ett faktum genom syndafallet, men under inverkan av nåden upprättas vi och vi är i allafall förmögna att ge så mycket som lillfingret, vilket är tillräckligt mycket för att Guds nåd skall fortsätta verka i oss. Tar människan ett steg mot Jesus tar han tio steg mot oss. Att hävda att viljan är helt trälbunden menar jag är en mörk och orimlig syn, som också motsägs av protestanter i deras beteende, för de försöker ju också anstränga sig att göra gott och vädjar till människors vilja.

Anders Gerdmar har sagt att han tycker det är jobbigt att hans namn gång på gång blir nämnt i samband med kritiska synpunkter på hans bok GUDS ORD RÄCKER.Nu blev det nämnt igen. Anders borde vara glad att han blir uppmärksammad på detta sätt, vilket man också får räkna med när man tar på sig en offentlig roll som dogmatisk vägledare av kristenheten. Jag håller inte med Anders om hans slutsatser men berömmer honom ändå för hans bok och den debatt den skapat. Jag efterlyser också en kommentar i Signum från de duktiga teologerna där. Vad säger Ulf Jonsson och Fredrik Heiding?

Det vore intressant med en fördjupad debatt i dessa frågor där flera teologiska högskolor som Newmaninstitutet och THS kunde medverka. För jag hoppas att även Gerdmars Skandinavisk Teologisk Högskola vill lyfta debatten till en allmänkristen katolsk (med det menar jag ej Romersk-katolsk) nivå och inte avskilja sig från resten av kristenheten i en sekteristisk evangelikalism. Det sistnämnda vore synd, för deras bidrag behövs också till helheten.

Mikael Karlendal fortsätter att blogga om sin väg till Katolska kyrkan och skriver mycket intressant i sitt senaste inlägg där han frågar sig när (enligt evangelisk bedömning) den enade kyrkan avföll så att det blev nödvändigt med en ny alternativ kyrka.

 

macbeth

Den fria viljan och viljan trälbunden av goda och onda impulser är också tema för Shakespeares drama Macbeth som har premiär på Maximteatern i dagarna med Mikael Persbrandt i titelrollen.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Luther och Erasmus, Gerdmar och jag

  1. Thorsten Schütte skriver:

    ”Den fria viljan och viljan trälbunden av goda och onda impulser är också tema för Shakespeares drama Macbeth… ”
    Detta får skrämmande infallsvinklar i bl a vetenskapens värld i går om hur mycket av en liv som bestäms av kombinationen arvsanlag och uppväxtmiljö, se t ex här:
    http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/darfor-blir-vissa-valdsbrottslingar
    Känns nästan som predestinationslära bakvägen…

    • Alma-Lena skriver:

      Ja det finns naturligtvis aldrig en helt fri vilja som den framställs i självhjälpslitteraturens lögnaktiga löfte att vi ”kan bli vad vi vill och göra vad vi vill” bara genom att tro på soss själva. Den där genen är som alla andra, en blind klarar sig bättre i ett samhälle anpassat för att även synskadade ska kunna leva ett gott liv, men hon förblir ändå blind.

      • Thorsten Schütte skriver:

        Helt rätt. Optimistkonsulterna i självhjälpsbranschen driver mig till vansinnet. Tackar vet jag pessimistkonsulten Ronny Eriksson…

  2. StaffanW skriver:

    Bengt, du ska nog inte förvånas över AG’s reaktion. Tycker att dina artiklar inte präglas av vare sig ödmjukhet eller gedigen vilja att lyssna på eller försöka förstå vad AG skriver. Här försöker du faktiskt göra AG till en nästintill fundamentalist och dogmatiker och den teologiska högskola han startat som sekteristisk (andemeningen i det du skriver). T o m när AG citerar direkta verser ur katolska kyrkans katekes, läser han den som ”en fundamentalist”. Och i en tidigare kommentar beskriver du AG som en någon som ”konserverat sig själv i en antikatolsk retorik som är allt annat än akademisk.” Varför dessa hårda ord? Tycker det ligger mycket i det en recensent skrev om AG’s bok:”Det bidrar förmodligen till en nervositet när en kunnig protestantisk konservativ teolog sakligt framställer skillnaderna mellan evangelisk tro och romersk-katolsk tro och inte svävar ut i spekulativa syften och anklagelser.”

    Mitt bestående intryck av den debatt som startat i samband med Påvens besök, är att det talas mycket om vilja till enhet och ekumenik. Som Herdabrevet ”Från konflikt till gemenskap” – visserligen diffust men som ändå andas en vilja till verkliga samtal och till ett ömsesidigt möte i tron. Ändå oklart om där finns en faktisk vilja att mötas. Frågor om vad den katolska kyrkan är beredd att förändra. Påvens roll, Läroämbetets roll, dogmerna om Maria, frälsningen, etc.?
    Många evangeliskt kristna har mitt bland dessa”förbrödringsord” en annan bild, t ex från debatten 2013 i tidningen Dagen där prästen Per Åkerlund skrev en artikel om kristen enhet; han vill ”sätta den bortre parentesen för den splittring av kyrkan som tog sin början för femhundra år sedan”. Responsen från Kjell Blückert i Signum blev: ”Finns det verkligen något i det reformatoriska arvet som är värt att föra vidare? Det kan väl knappast vara paroller som Skriften allena eller Tron allena. De är ju överspelade. Vad har den lutherska reformationen att erbjuda som den tridentinska reformationen inte gav?”
    Denna arrogans möter man dessvärre då och då.
    Tycker slutligen att du lite väl negativt och istadigt kritiserar AGs bok. Varför inte istället ta fasta på det AG skriver om det som förenar kristna bröder och syskon. Men för att nå en sann gemenskap och full samverkan måste man erkänna och bejaka att det finns djupa skillnader mellan den katolska läran och den evangeliska – skillnader som är meningslöst att försöka skyla över med en massa ord.

  3. Ping: Jag vågar tro, att mitt framviskade och lite ängsliga ”Ja” har betydelse! | Tankar i natten

  4. Alma-Lena skriver:

    Allting handlar här om vilken RRK-ism och vilken protestantism. Herrnhutismen, föregångare till många väckelserörelser i Sverige betonar verklige människans eget ja och fria vilja att välja rätt eller fel och är dessutom anti-sekteristisk.

    Kalvin och Luther, liksom katoliken Augustinus (för det är han väl, Bengt?) var anhängare av predestinationen, medan Philip Melanchton hyfsade Luthers position här, mer än Erasmus lyckades med. Melanchtons fördragsamma natur och toleranta personlighet lyckades dessutom prägla lutheranismen i en riktning som Luther inte förespråkade. Det är exempelvis snarare Melanchton än Luther som idag präglar lutheraners syn på predestinationen vs. fri vilja. Kalvinismen står dock fast nertrampad i predestinationsdiket.

    Samtidigt finns i den reformerta rörelsen en djupförståelse av nåden som vi andra ofta saknar. Vi andra knatar ofta på i de egna gärningarnas trista och nedslående spår. Pietismen till exempel ledde till två olika reaktioner högmod eller själv fördömelse, ofta i oskön kombination som lett många människor till själslig och teologisk kollaps. Där kan vi verkligen ta till oss Guds gränslösa kärlek och nåd som de reformerta ser den-alla vi andra.

    Inom den keltiska kyrkan finns en annan syn på väldigt mycket än i italiensk katolicism. Hade man bara sett detta utifrån, utan förkunskaper, kunde man tro det var helt olika samfund. I Polen är katolicismen annorlunda än i Mexico. Olikheter finns inom små enskilda kristna grupper och likheter finns mellan kristna från olika denominationer. Trätgiriga Luther-typer finns överallt liksom milda Melanchton-människor.

    Men vi behöver alla varandra. Jag tror ingen kan tyda Bibeln på egen hand, jag tror ingen kristen klarar sig utan alla andra kristna med alla våra olika perspektiv och synvinklar. Men vi ska inte rädas oliktänket; mitt i samtal och diskussioner träder nya insikter fram som Den Heliga Ande har lovat uppenbara för oss i hennes egen tid. Allt kommer inte direkt i Guds rike.

    För att vi ska komma dit behöver vi fler som Melanchton och von Zinzendorff och färre som Luther och Erasmus. Som protestant ser jag på helgon som förebilder och då ser jag hellre den helige Philip Melanchton som förebild än st. Martin Luther.

  5. Krister H skriver:

    Mycket av Alma-Lenas resonemang är riktigt. Olika tider, traditioner och kulturer har format olika betoningar, både i den lutherska kyrkan och den romerska.
    Detta visar helt enkelt att den kristna kyrkan måste öppna sig mera för skillnader som inte är oöverstigliga. Den fria viljan borde leda kristna att ta vara på varandra, och inte låta sig splittras av
    olika syna på än det ena, än det andra. Den som vill tänka som Luther får göra det, och den som vill ta emot kommunionens gåva i katolska kyrkan borde få göra det utan att behöva konvertera. Det är nu ekumenikens uppgift att samla kristna kyrkor till en större gemenskap med större känsla av respekt för olika synsätt, utan att utestänga – och förminska uppförstorade skillnader.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s