Gerdmars reformation missar att också kroppen omfattas av frälsningen.

Anders Gerdmar har idag en ny stor debattartikel i Världen idag där han underkänner det gemensamma dokumentet mellan katoliker och lutheraner om Rättfärdiggörelsen som undertecknades 1999. Detta innebär alls ingen enighet i sak menar Gerdmar, man använder samma begrepp men menar i själva verket olika saker.  Jag har tre kommentarer till detta.

1. Anders Gerdmar förbehåller sig tolkningsföreträde till vad både de katolska och lutherska teologerna som tog fram dokumentet menar.

2. Anders fortsätter att sprida felaktig information om Katolska kyrkans teologi. Jo, Katolska kyrkan tror fullt ut på rättfärdiggörelsen genom tron på det sätt som Paulus utlägger texten i Romarbrevet. Nej, Romersk-katolska kyrkan är inte  enligt dess egen självbild synonym med Kristi kropp. Fanns det något konstitutionsutskott att anmäla Anders till skulle jag vilja göra det för spridande av felaktiga uppgifter om Romersk-katolska kyrkan.

3. Ju mer Anders Gerdmar förtydligar sig, ju mera fattigt intellektualiserad och tömd på djupare andlig substans framstår hans tal om tron allena och skriften allena. Skillnaden mellan hans urvattnade evangelikalism och en fullödig katolsk tro består i att den katolska tron räknar också med att kroppen skall med i frälsningen. Det framstår väl alldeles tydligt för var och en att en kristen som blir ”frälst” under sitt jordiska liv inte är fri från synd utan fortfarande står under inflytande av mörka krafter. Är man inte tydlig med det framstår kristendomen som en världsfrånvänd sekt som skiljer den rättfärdiggjorda församlingen från de arma syndarna därutanför. Detta är både att förminska Guds allmakt genom att man inte har tilltro till att nåden också kan verka till att omvända det bångstyriga köttet och att bagatellisera den egna synden genom att få det att framstå som att köttsliga synder inte betyder något för att äventyra frälsningen bara man en gång blivit ”frälst” enligt den intellektualiserade evangelikala förståelsen av det hela.

Det är helt klart att frälsning och helgelse inte kan skiljas från varandra. Det är detta katolsk tro betonar. Frälsningen, rättfärdiggörelsen är for oss katoliker, precis som för lutherander som Anders Gerdmar skriver ”den startpunkt där man (genom att ta emot Kristus) förklaras rättfärdig”. Men detta är den enklare delen. Om man gör detta till ett överandligt budskap skulle man ju sedan kunna ”synda på nåden” hur mycket som helst och ändå räkna med att bli frälst. Katolsk tro har ett mycket djupare och fullödigt perspektiv som betonar att människan på en gång är ande och materia. Helgelseprocessen innefattar också att vi arbetar på vår frälsning genom att under vårt jordiska liv bära sådan frukt i våra liv som frälsningen implicerar. När vi faller förtvivlar vi inte utan står fast i vår förvissning om frälsningen genom tron och reser oss igen. Men vi måste ha respekt för relevansen av vad vi gör med vårt jordiska liv, och är vi alltför vårdslösa kan vi förlora frälsningen. Det som kommer ut ur människan gör henne oren, förklarar Jesus (Mark 7:20) och på ett annat ställe säger han ”håll er vakna” (Mark 13:33), annars kan det gå för oss som för brudtärnorna som inte hade fyllt på olja i sina lampor (Matt 25:1ff). Jag kan inte tro att Anders Gerdmar har en så schablonartad tro att han menar att då Jesus talar om den yttersta domen och att skilja fåren från getterna, så är de ”frälsta” enligt frikyrklig förståelse oberoende av hur de levt sina liv på jorden automatiskt bland fåren och de ofrälsta enligt frikyrklig nomenklatur automatiskt bland getterna.

Till sist vill jag säga att jag uppskattar den entusiasm med vilken Anders talar om frälsningen genom tron och att vi kristna skall förkunna evangeliet i den Helige Andes kraft.

bengtloberg

Fler länkar:

Rättfärdiggörelsen i Kyrkans liv. Rapport från katolsk-luthersk dialoggrupp i Sverige o Finland, 2009

Det här inlägget postades i Church, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Gerdmars reformation missar att också kroppen omfattas av frälsningen.

  1. Om jag orkar debattnivån ska jag svara på min blogg.

    • bema skriver:

      Hoppas du orkar. Du var själv inne på ett viktigt spår då du skrev att katolska och lutherska teologerna använde samma begrepp men menade olika saker med begreppen då de tog fram det gemensamma rättfärdiggörelsedokumentet, därför var enheten skenbar och inte reell.

      Men en sådan polaritet mellan ord och verklighet finns alltid, den personliga inre bilden av verkligheten är en sak, verkligheten själv är en annan sak och den gemensamma bild av verkligheten vi tror oss dela med andra är en tredje sak, de tre bilderna är inte kongruenta utan sammanfaller bara mer eller mindre. Detta är en grundförutsättning för all dialog, det är genom att jämföra bilderna som den gemensamma förståelsen kan öka.

      Jag skriver som jag uppfattar din text och de associationer det ger mig och uppenbarligen flera. Att förlöjliga (som du gjorde i din tweet) eller nedlåta dig till att inte orka för knappast dialogen framåt. Min intention är ökad gemensam förståelse, då gäller det att framhärda och stå på sig.

    • Alma-Lena skriver:

      Jag tycker Bengt har en god ton och försöker reda ut sakfrågor utan personpåhopp. Bengt visar på risker med en överbetoning av tron allena som lutheraner och andra slitit med sedan Melanchton fram till dagens Sarah Coakley, Magnus Malm och Patrik Hagman på den reformatoriska sidan, försökt räta ut det som blev obalanserat i början.

      Kan förstå att man kan tröttna på aggressiva personangrepp men Bengt står för något annat och borde få sakliga svar.

  2. Helena skriver:

    Tänker att denna bok skadar Livets Ord. Man önskar ju fortfarande närma sig åtminstone de evangelikala delarna av Kristi kropp. I de sammanhangen finns, precis som på Livets Ord, de som verkligen längtar efter ett närmande även till de historiska kyrkorna, tänker t ex på pingst och deras mångåriga ekumeniska dialog med katolska kyrkan. Hur ska Livets Ords positonering som radikalevangelikaler uppfattas där? Vi har kommit långt bort från den karismatiska väckelsens dagar.
    Nu invänder någon att Gerdmars bok inte är ett officiellt teologiskt dokument fr Livets Ords sida. Nej – men man har inte heller sagt att den inte är det. I omvärldens ögon uppfattas nog tyvärr Gerdmar som Livets Ords teologiska röst. Den som formulerar vad som är Rätt Lära. Ett läroämbete har blivit oss givet, simsalabim. Och det har inte röstats fram av medlemmarna vilket man kunde förvänta sig i en församling som strävar efter en mer demokratisk struktur. Det har bara uppstått. Svårt som medlem att då göra något. Utom att s a s ”rösta med fötterna” när atmosfären börjar bli för tunn. Det är så sorgligt.

    • StaffanW skriver:

      Helena, ditt märkliga resonemang förstör denna debatt. Vad har LO med Gerdmars bok att göra? Tror att hans resonmang i denna bok delas av det stora flertalet evangeliskt kristna, vilket också förorden till boken vittnar om.
      Att han retar gallfeber på den annars så milda och lägmälda BEMA tyder på att AG trampat på många ömma tår…

  3. ramdreg skriver:

    Tröttsamt blir det att varje dag läsa ett romersk-katolskt blogginlägg mot mig med ”Gerdmar” i rubriken.
    1. Min artikel bygger på studium av 1999 års dokument, dokumentet Från konflikt till gemenskap samt kritiska granskningar från romerskt och protestantiskt håll. Nog ska väl denna process tåla att teologer diskuterar och har en åsikt. I din värld Bengt vill man ju ibland ha second opinions. Hör fick du en.
    2. Det har sedan Tridentinum funnits ett ännu gällande anatema mot den forensiska rättfärdiggörelseläran. Det är absolut en skillnad mellan den och den romersk katolska. Kyrkosyn: katekesen säger, med referenser till konciliedokument: detta är Kristi enda kyrka. Kyrkan är synonym med Kristi kropp. Alltså har RKK en exklusiv och exkluderande kyrkosyn. Finns rikliga belägg och du kan själv leta upp dem. Eller måste man deleta dessa auktoritativs uttalanden. Anmäl görna, men beläggen finns.
    3. Jag förstår inte din nästa punkt som också är ganska trist i tonen. Jag har inte utlagt evangelisk helgelselära i min artikel. Men grundläggande tror jag med Paulus att den troende är rättfärdiggjord genom tro och lever i ett tillstånd av nåd. Helgelsen verkas enligt Paulus genom Andens verk i den troende, se Rom 7-8 och Gal 2-5. Verket är avslutat med döden. Vad som är fattigt intellektualiserat i detta vet jag inte. Själv har jag en synnerligen bred förståelse av vad evangeliet gör genom att jag är korsfäst med Kristus och till hela mitt väsen i alla dess aspekter är friköpt från lagens förbannelse. Det behövs ingen efterbiblisk teologi för att leva i en rik och omfattande förståelse av frälsningen. Hur Herren ska döma en dag vet jag inte. Men inte kommer han att titta efter futtiga mänskliga etiketter. Utan efter en tro som är verksam genom kärlek.

    I dina tidiga inlägg välkomnade du vad du betraktade som en intellektuellt intressant dialog. Jag kan inte se någon fråga som är mer relevant att diskutera just nu än rättfärdiggörelseläran. Men då kan man inte på förväg diskvalificera dialogpartners som avviker från den tillrättalagda dialogens väg. I så fall visar man bara att sanningsfrågan aldrig var viktig. Bara den egna traditionens tolkning. För mig blir sådan dialog helt ointressant. Därav min artikel.

    • bema skriver:

      Hej Anders, tack för svar.
      Att ditt namn uppmärksammas i blogginlägg får du finna dig i så länge du påstår vad vi katoliker bedömer är rena felaktigheter om RKK. Saken är alltför viktig för att förbigås med tystnad. I sista hand handlar det om de kristtrognas rätt att få en helhetsbild av Kristi kropp, och då kan inte kontroversiella påståenden få stå oemotsagda.

      1. Jag tror säkert du studerat dokumenten noga. Mellan teologer kan alltid diskuteras nyansskillnader, men jag menar du har fel när du gör en stor poäng av detta så att det framstår som att Katolska kyrkan idag har en helt annan syn på Rättfärdiggörelsen genom tron än vad lutherska teologer har och som du i positiva termer här beskriver mycket fint.

      2. Jag menar att du missförstår de katolska dokument du studerar inklusive Katekesen och tillmäter dem alltför stor betydelse och läser dem för fundamentalistiskt. Katekesen är ett tidsbundet dokument och man kan alls inte ”bevisa” något om hur Katolska kyrkan lära och självförståelse är idag genom att hänvisa till detaljerade formuleringar där.

      3. Men håller du med om att det finns ett samband mellan frälsning och helgelse? Implicit kan man utläsa att du borde göra det eftersom du bejakar ”en tro som är verksam i kärlek”. Guds frälsning gäller mänskliga subjekt, människan svarar på Guds kallelse som ett verksamt subjekt, därför måste någonstans också gärningarna och den materi8ella delen av existensen komma in i frälsningen. Den skillnad i synen på rättfärdiggörelsen som kan finnas handlar inte om att Katolska kyrkan har en annorlunda rättfärdiggörelselära, men att man betonar också människans svar på Guds kallelse.

      Kyrkliga lärodokument kommer ofta till för att tillrättalägga irrläror eller överbetoningar av en aspekt som riskerar att leda tanken fel. Så kom ju trosbekännelserna till, och så tolkar jag syftet med dokumentet från Tridentinum som du refererar till..

      Återigen: Katolska kyrkans självförståelse idag är inte att RKK är identisk med den universella kyrkan. Skillnaden mellan din evangeliska syn å ena sidan och katolska, ortodoxa och protestantiska episkopala kyrkor å andra sidan är den att den sistnämnda gruppen ser på Kyrkan som en jordisk struktur och andlig gemenskap på en gång och att dessa båda aspekter är sammanflätade.

      Teologisk debatt välkomnar jag, men små detaljskillnader i rättfärdiggörelseläran kan knappast populariseras på så sätt att det framstår som att det idag finns en avgörande skillnad mellan katoliker och lutheraner li hur man ser på den.

      • agerdmar skriver:

        Ok, detta borde då ändras i katekesen och de bakomliggande dokumenten:
        3

        Kyrkan är en enda, helig, katolsk och apostolisk

        811 ”Detta är Kristi enda kyrka som vi i trosbekännelsen bekänner som en, helig, katolsk och apostolisk.”[1] Dessa fyra egenskaper, oskiljaktigt förenade med varandra,[2] visar på väsentliga drag i kyrkan och hennes uppdrag. Kyrkan har dem inte av sig själv: det är Kristus som genom den helige Ande ger sin kyrka förmågan att vara en enda, helig, katolsk och apostolisk, och det är han som kallar henne att förverkliga var och en av dessa egenskaper. [750; 832; 865]

        812 Endast tron kan inse, att kyrkan har fått dessa egenskaper ur sin gudomliga källa. Men det sätt på vilket dessa egenskaper framträder i historien är tecken som också talar klart till det mänskliga förnuftet. ”Kyrkan”, säger första Vatikankonciliet, ”är själv i kraft av sin helighet, sin katolska enhet, sin aldrig besegrade ståndaktighet ett stort och ständigt trovärdighetsmotiv och ett ovedersägligt bevis på sitt gudomliga uppdrag”.[3] [156; 770]

        I. Kyrkan är en enda

        ”Det heliga mysterium som utgörs av kyrkans enhet”[4]

        813 Kyrkan är en enda därför att hennes källa är en enda: ”Den högsta förebilden och principen för detta mysterium är den ende Gudens enhet i tre personer – Fadern, Sonen och den helige Ande.[5] Kyrkan är en enda därför att hennes grundare är en enda. ”Ty den människoblivne Sonen, fridsfursten, har genom sitt kors försonat alla människor med Gud och upprättat enheten mellan alla i ett enda folk och i en enda kropp.”[6] Kyrkan är en enda därför att hennes ”själ” är en enda: ”Den helige Ande som bor i de troende, som uppfyller och styr hela kyrkan förverkligar denna underbara enhet mellan de troende och förenar dem så intimt i Kristus att han är principen för kyrkans enhet”.[7] Det hör till kyrkans väsen att vara en enda: [172; 766; 797]

        Vilket förundransvärt mysterium! Det finns en enda Fader till världsalltet, en enda Logos i världsalltet och en enda helig Ande, som överallt är densamma; det finns en enda Jungfru som blivit moder – och jag älskar att kalla henne ”kyrka”.[8]

        814 Från början framträder emellertid denna kyrka i en mycket stor mångfald. Den kommer både från mångfalden av Guds gåvor och mångfalden av de personer som tar emot dem. Bland medlemmarna i kyrkan råder olikhet när det gäller gåvor, uppgifter, levnadsbetingelser och levnadssätt: ”Inom den kyrkliga gemenskapen intar vidare lokalkyrkorna en rättmätig plats. Dessa kyrkor behåller sina egna traditioner”.[9] Den stora rikedomen i all denna olikhet är ingenting som strider mot kyrkans enhet. Men synden och bördan av syndens följder hotar oupphörligen dess enhet. Därför måste aposteln uppmana till ”att bevara Andens enhet genom fridens band” (Ef 4:3). [791; 873; 1202; 832]

        815 Vilka är dessa enhetens band? Framför allt är det kärleken, ”det band som ger fullkomlighet” (Kol 3:14). Men enheten i kyrkan garanteras också av synliga föreningsband: [1827; 830; 837]

        — bekännelsen av en och samma tro som man har tagit emot av apostlarna; [173]
        — det gemensamma firandet av gudstjänsten, framför allt sakramenten;
        — den apostoliska successionen genom vigningens sakrament som innebär att det råder samstämmighet i Guds familj.[10]
        816 ”Detta är Kristi enda kyrka…. Efter sin uppståndelse överlämnade vår Frälsare henne åt Petrus så att han skulle vara hennes herde…. Denna kyrka som har formats och organiserats i världen som ett samfund, förverkligas i (subsistit in) den katolska kyrkan, som styrs av Petrus efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom.”[11]

        Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken klargör: ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo”.[12] [830]

      • bema skriver:

        Det tycker jag inte. Detta är ju en underbar beskrivning av den universella katolska kyrkan vars anda alla som har en episkopal kyrkosyn kunde stämma in i. Kontroversiellt för en del är RKK’s positiva självbild, att man inom sig bevarat frälsningens fullhet och hela trons skatt. Men kanske var och en borde se det som en positiv utmaning istället för att i jantelagens anda klanka ner på det.

      • Rebellas andra skriver:

        ”vars anda alla som har en episkopal kyrkosyn kunde stämma in i”

        Knivigare förstås att smälta för de icke-episkopala kyrkosamfunden. RKK vill väl öht inte kalla dem kyrkor utan – vad blir ”ecclesial communities” på svenska? Kyrkogemenskaper låter som något annat.

        Sen kan man förvisso hävda att bland frikyrkorna nog finns en del som menar att de har den sanna fullheten, och andra i större eller mindre grad.

  4. agerdmar skriver:

    Men har du ju bekräftat den triumfalistiska kyrkosynen. Kyrkan består av, subsistit in, RKK. Och det är jantebeteende att inte erkänna det. Hänvisar till resonemanget i min bok där jag argumenterar utifrån en evangelisk position.

    • bema skriver:

      Jag hänger inte med riktigt i hur du resonerar, vi har nog olika vinklingar på detta.

      • Du kan väl inte komma ifrån att RKK i Katolska kyrkans katekes hävdar att Kristi kyrka ”består av”, subsistit in, just RKK och att men för att ha fullheten ska stå i förbindelse med läroämbetet/petrusämbetet? Om RKK släpper det anspråket är det ett ekumeniskt genombrott. Annars står kyrkosynen emellan RKK och de andra kristna.

      • bema skriver:

        Nej, inte riktigt så enkelt. Jag återkommer snart med en artikel om primatet i kyrkan där jag utreder dessa frågor, främst i relation till de ortodoxa kyrkorna.

  5. Thorsten Schütte skriver:

    Som uppväxt i Tyskland blir jag gång på gång förvånad hur infekterad diskussionen mellan katoliker och protestanter ofta blir i Sverige. Som tysk protestant (hade jag fötts i en katolsk familj troligen som tysk katolik) är jag van med samexistens (det var t o m så att ingen talade om mig att jag inte fick ta kommunion i en katolsk kyrka, så jag gjorde det lyckligt ovetande) och att vi protestanter uppfattar oss som ett skott på den västliga kyrkogrenen med kontinuitet till den förreformatoriska tiden. Jag längtar efter kristen enhet och i vilken form detta sker – det ligger i Herrens händer. I väntan på detta låt oss kristna av olika kulör samarbeta så gott det går i den vardagliga ekumeniken och fortsätta prata med varandra, Jag hoppas den stundtals hårda tonen är övergående och vi hamnar i ett mera avspänd läge. Det är i alla fall bättre att det är någon debatt än att man nonchalerar varandra och lever parallella liv som aldrig korsar varandra!

    • Alma-Lena skriver:

      Vad jag förstår av bekanta från Holland är det så att reformerta ser lutheraner som” halv-katoliker” och därav står lutheraner och RKK ganska nära varandra medan reformerta inte vill ha något med någon av grupperna att göra-om man hårdrar det. Möjligen kan det vara orsaken till en lugnare ton i Tyskland också .Inget enar som en gemensam ovän. I Sverige finns Missionsförbundet nu del i Equmenia, som var ganska reformert påverkat i speciellt organisationsfrågor och fokus på Ordet men utan predestinationen i dess extrema form.

      Jag tror du bedömer klimatet mellan RKK och andra utifrån aggressiva bloggare och kommentarer och det ger ingen sann bild. Där jag kommer från är RKK inhyst i en Frälsislokal tillsammans med Equmenia och där firar Guds folk gudstjänst tillsammans vecka ut och vecka in med människor från alla möjliga denominationer och hörn av världen. I kommunen finns ett katolskt kloster som samarbetar med SvK och träffar folk från olika frikyrkor och den stora inomkyrkliga väckelsen i norr vardagligen och i bön och andaktsliv. Det ser jag som mycket mer normalt än de strider som syns på skärmen.

      Fd RKK:aren Pär Parbring har en läsvärd blogg där han aldrig håller den sura ton och aggressiva kampanjstil som Karlendal lusar ner bloggosfären med, trots att han också bytt samfund. Sök upp den bloggen för många intressanta möten, teologiska tankar, kunniga inlägg och en god ton.

      Jag vågar tro att den tonen är mycket mer representativ för Svensk kristenhet än Karlendals angrepp på RKK och Aletheias angrepp på RKK.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s