Andens dop och Kyrkans sakramentala struktur.

Den fortsatta diskussionen kring boken GUDS ORD RÄCKER visar att Anders Gerdmar och jag nog står varandra mycket närmare i synen på traditionen än vad bokens antikatolska yta tycks antyda.

Följande twitterdialog belyser som i ett nötskal vad det handlar om:

agtwitterAnders har nog rätt att jag har missbedömt honom: Han har en mer katolsk syn på traditionen än vad man kan tro efter att ha läst boken. Sista meningen sammanfattar vad som skiljer: Inget får rum utanför Skriftens tak.

På två punkter skiljer han sig från Katolska kyrkan:

  1. Han godkänner inte att Gamla testamentets apokryfer tillhör bibelns kanon. De infogades i kanon på 400-talet. Detta är avgörande eftersom en del av de ”utombibliska” bruk som Anders menar att Katolska kyrkan ägnar sig åt har ett visst stöd just i dessa apokryfer.
  2. Han menar att Bibeln att Kyrkans lära och praxis måste ha explicit stöd i Bibeln. Det hjälper inte att hänvisa till en 2000-årig tradition om vi idag inte kan läsa ut att den har ett tydligt och ovedersägligt stöd i Bibeln.

Att Bibeln tolkad i ljuset av Kyrkans tro och med den Helige Andes ledning är Guds ofelbara Ord och normerande och att Uppenbarelsen är avslutad i och med apostlarna, därom är vi överens. Vi är också överens så långt som att en tradition som motsägs av Bibeln inte kan vara genuin. Men mycket av det i Katolska kyrkan Anders är kritisk mot motsägs inte av Bibeln och har dessutom stöd i Bibeln enligt Katolska kyrkans tolkning. Anders har fel i att Katolska kyrkan sätter traditionen framför Skriften. Att som Anders gör efter 2000 år döma ut traditioner som funnits i världskyrkan sedan årtusenden med ledning av modern partikulär bibeltolkning utanför de stora historiska kyrkornas tradition är inte trovärdigt.

Modern evangelisk frikyrklighet har inte monopol på bibeltolkning, utan i ärlighetens namn bör man erkänna att det finns olika tolkningstraditioner. I en levande dialog med den stora traditionen kan man bidra till dogmutveckling och ökad förståelse för Uppenbarelsen, men genom att kräva tolkningsföreträde ställer man sig utanför. Det är ett förhållningssätt som tar alltför lättvindigt på svårigheterna med bibeltolkning och leder rakt in i fundamentalismens återvändsgränd.

Nu tror jag Anders är medveten om detta, för han låter mer antikatolsk än vad han i själva verket är. Det gäller även synen på de karismatiska nådegåvorna i förhållande till sakramenten, temat för detta blogginlägg. Min (och Katolska kyrkans) utgångspunkt är att struktur, ämbete, sakrament OCH den Helige Ande, de andliga nådegåvor hör till trons fullhet. Ämbete OCH det allmänna prästadömet är lika viktiga. Jag tänkte börja med en grundläggande argumentation varför det konkreta, strukturella också behövs i Kyrkan och att det inte står i motsats till Anden, men upptäcker att Anders själv redan skrivit en utmärkt artikel om detta. 2014 skrev han en artikel i Teologi och ledarskap (som då hette Keryx) med titeln ANDENS FJÄRDE VÅG. Jag kunde inte uttryckt det bättre själv. Läs därför Anders Gerdmars artikel innan ni går vidare här.

Andens fjärde våg innebär den Helige Andes liv integrerat i Kyrkans helhet. Detta  är som jag skall visa helt och fullt katolsk teologi. Det är inte så att Andens fulla liv är ett program som i praktiken är genomfört i Katolska kyrkan, fortfarande finns många biskopar, präster och lekmän som är djupt skeptiska till karismatisk förnyelse och vill begränsa kyrkans liv till det sakramentala, men om man ser till officiella kyrkliga dokument från Andra Vatikankonciliet och framåt, så ser man att Andens liv, det allmänna prästadömet och att de andliga nådegåvorna är verksamma och skall eftersökas också idag och inte var begränsade bara till Kyrkans första tid fullt ut bejakas. Framförallt har kyrkans högsta ledning genom alla påvar från det att Karismatiska förnyelsen startade i Katolska kyrkan för 50 år sedan varit starkt positiva och gett förnyelsen sitt stöd, liksom många biskopar och präster.

Men detta tog sin början redan i slutet på 1800-talet. Då levde i Italien en  nunna inom Oblatsystrarna av den helige Ande, Elena Guerra som fick en uppenbarelse från Herren att det måste predikas mer om livet i den Helige Ande i kyrkan. Hon skrev tolv konfidentiella brev till påven Leo XIII om att hela kyrkan måste be för att Anden ska göra något stort under 1900-talet. Hon uppfordrade påven att be för en förnyelse av Kyrkan, de kristnas återförenande, förnyelse av samhället och en förnyelse av jordens ansikte. Hon föreställde sig pingsten som något som fortgår, hon sade:

“Pingsten är inte över. Den fortgår kontinuerligt I varje tid och på varje plats, därför att den helige Ande har önskan att ge sig själv till alla människor, och alla som vill ta emot Anden kan alltid göra det, så vi behöver inte avundas apostlarna och de första kristna; vi behöver bara göra oss själva disponibla på samma sätt som dem för att ta emot honom, då kommer han till oss så som han kom till dem.”

För att främja förnyelsen tog Elena initiativ till en världsvid bönerörelse som anknöt till Övre salen i Jerusalem där lärjungarna samlades med Jesus för sista måltiden. I samma rum de var samlade på Pingstdagen, 120 personer inkluderade apostlarna och Jesu mor Maria förenade i bön, då Jesus uppfyllde löftet att sända den helige Ande.
Sr Elena sade:

“O, om bara samstämmiga brinnande böner kunde stiga upp till himmelen från varje del av kristenheten, så som skedde I Övre salen I Jerusalem, för att den helige Andes låga skall flamma upp igen.”

Påven lyssnade till Elena Guerra, vilket var något helt otroligt i den antimodernistiska auktoritärt legalistiska epok Katolska kyrkan befann sig i då. Men Leo XIII var en mellanpåve vars pontifikat innebar ett temporärt avbrott i detta. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt, och uppenbarligen var han också öppen för den Helige Ande i det han inspirerad av Elena Guerra gav ut en encyklika om Anden, Divinum illud munos, och på nyårsaftonen vid ingången till det nya seklet bad han Pingstsekvensen i hela Kyrkans namn och invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

Exakt samma kväll, berättar bloggen Hela Pingsten, bad en pastor vid namn Charles Fox Parham att den unga flickan Agnes Ozman skulle bli fylld av den Helige Ande i en bibelskola i Topeka, Kansas. På Bibelskolan i Topeka hade man likt Elena Guerra och påven bett i flera år att Anden skulle utgjutas på samma sätt som på Nya Testamentets tid. Så småningom kom katoliksonen William J. Seymour som ivrigt sökte Gud i kontakt med denna nya andliga rörelse och fick också ta emot Andens dop. Och från den lilla metodistkyrkan på Azusa street i Los Angeles där han predikade 1906 spred sig sedan Pingströrelsen över hela världen. Resten av den historien känner ni till.

 

Den Pingstkarismatiska förnyelseströmmen började utanför de historiska kyrkorna, men snart återvände den in i dem, och slutligen också i Katolska kyrkan.
1960 tog Dennis Bennett, kyrkoherde i Episkopalkyrkan i Los Angeles emot Andens dop. Det väckte initialt stort motstånd inom hans kyrka, men  det blev början på den karismatiska förnyelsen i de protestantiska kyrkorna.

Påven Johannes XXIII som tog initiativet till att sammankalla Andra Vatikankonciliet saligförklarade 1959 Elena Guerra. Och inför öppnandet av konciliet 1962 bad påve Johannes följande bön:

”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst. Låt din heliga Kyrka i samstämmig och enhällig bön, tillsammans med Jesus mor Maria och under vägledning av S:t Petrus, få utbreda den gudomlige Frälsarens rike, sanningens och rättvisans rike, kärlekens och fredens rike. Amen.”

Konciliet avslutades 1965 och den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan inleddes i januari 1967.

Under Andra Vatikankonciliet antogs fyra grundkonstitutioner, bl.a. konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. En av dem som hade stort inflytande var en av de fyra kardinaler som påven tillsatte att vara en slags redaktionsgrupp för konciliet, nämligen Kardinal Leo-Jozef Suenens från Belgien. Han är en av dem som ligger bakom att skrivningen om den Helige Andes gåvor kom till så tydligt uttryck i dokumentet. Han förordnades sedan då Karismatiska förnyelsen hade startat till Vatikanens kontaktperson gentemot förnyelsen och kom att få stor betydelse som supporter och inspiratör.

”It is not only through the sacraments and the ministries of the Church that the Holy Spirit sanctifies and leads the people of God and enriches it with virtues, but, ”allotting his gifts to everyone according as He wills,(114) He distributes special graces among the faithful of every rank. By these gifts He makes them fit and ready to undertake the various tasks and offices which contribute toward the renewal and building up of the Church, according to the words of the Apostle: ”The manifestation of the Spirit is given to everyone for profit”. These charisms, whether they be the more outstanding or the more simple and widely diffused, are to be received with thanksgiving and consolation for they are perfectly suited to and useful for the needs of the Church. Extraordinary gifts are not to be sought after, nor are the fruits of apostolic labor to be presumptuously expected from their use; but judgment as to their genuinity and proper use belongs to those who are appointed leaders in the Church, to whose special competence it belongs, not indeed to extinguish the Spirit, but to test all things and hold fast to that which is good.” (Dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium nr 12)

rom84mtsuenens

Kardinal Suenens i samspråk med Moder Teresa vid en internationell karismatisk ledarkonferens i Rom 1984. Undertecknad var där.

 

Att det behövdes en ny Pingst i Katolska kyrkan var många överens om.  Under Katolska karismatiska förnyelsens första tid, den började i USA skrevs en liten bok av några katolska teologer som beskrev den helige Ande i Kyrkan under de första århundradena, hur de andliga nådegåvorna sedan kom att ebba ut, och hur en förnyelse behövs i vår tid.

[Skriften heter BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN och finns tillgänglig här]

I förordet skrev en biskop:

Den 18 februari 1967 fick en grupp reträttdeltagare från Duquesne-universitetetet i Pittsburgh, Pennsylvania, erfara uppfyllandet av Guds löfte på ett kraftfullt sätt. I ett ögonblick av nåd utgjöt Gud i sin stora kärlek sin helige Ande över dem. Han både förde dem in i en medvetenhet om dopet i den helige Ande och lät dem erfara kraften därav. Vad de redan erfarit genom dopets och konfirma-tionens sakrament blev nu levande och verkligt i dem på ett nytt sätt.

Av föreliggande dokument och genom många andra studier står det klart att denna pingstens nåd, kallad dopet i den helige Ande, inte är förbehållen någon särskild rörelse utan tillhör hela kyrkan. Detta är ingenting nytt. Det är i själva verket fråga om samma nåd som varit ämnad för Guds folk ända sedan den första pingstdagen i Jerusalem och genom kyrkans hela historia.

Denna pingstens nåd har i kyrkans liv och praxis enligt kyrkofädernas skrifter setts såsom normerande för kristet liv och integrerat i varje persons fullständiga upptagande i kyrkan.Genom utgivandet av detta dokument hoppas arbetsgruppen för karismatisk förnyelse att initiera en fortsatt teologisk reflektion rörande pingsten, att hjälpa människor till en klarare medvetenhet om Guds plan för hela sitt folk och att uppmuntra kloka kyrkoledare att i själavården utveckla modeller som är i linje med grundtanken i detta dokument, att dopet i den helige Ande är en naturlig del av kyrkans offentliga, liturgiska liv.

29 maj 2004 var Karismatiska förnyelsens folk samlade på Petersplatsen tillsammans med Johannes Paulus II i samband med pingstaftonens vesper. Påven sade då:

“I greet in a special way the members of Renewal in the Spirit, one of the various branches of the great family of the Catholic Charismatic Movement. Thanks to the Charismatic Movement, a multitude of Christians, men and women, young people and adults have rediscovered Pentecost as a living reality in their daily lives. I hope that the spirituality of Pentecost will spread in the Church as a renewed incentive to prayer, holiness, communion and proclamation… I warmly hope that this initiative will lead many to rediscover the gifts of the Spirit, whose original source is Pentecost. …Come, Holy Spirit, fill the hearts of your faithful and enkindle in them the fire of your love, though the peoples spoke different tongues you united them in proclaiming the same faith, alleluia”

Benedict XVI har också starkt uppmuntrat förnyelsen, och vid ett tillfälle sade han att det är viktigt att en ny PINGSTENS KULTUR kan spridas i kyrkan.

Denna video visar en 10 minuters illustrativ historik av Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan:

 

[Mera om påve Franciskus och Karismatiska förnyelsen]

 

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen började fullständigt oväntat inom världskristenheten som en Guds överraskning, ingen människa kunde planera eller förutse detta. Det hade visserligen som vi sett föregåtts av bön om förnyelse av livet i den Helige Ande, men ingen kunde ju förutse på vilket sätt. Denna Guds överraskning har kommit i flera vågor

  1. Pingströrelsen som startade i USA vid 1900-talets början.
  2. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen kommer in i de historiska protestantiska samfunden på 1960-talet
  3. Karismatisk förnyelsen börjar i Katolska kyrkan 1967, strax efter Andra Vatikankonciliets avslutning.

Alla delar av kristenheten är berörda av vår tids pingst, den största andeutgjutelsen någonsin. Den helige Ande är kärlekens och enhetens Ande. Någonting händer i dem som tar emot honom. En ny kärlek spirar fram inom kristenheten. Vår tids pingstförnyelse har utvecklats till världshistoriens största, och enda spontana, ekumeniska rörelse genom tiderna (man räknar med att 25% av världskristenheten är berörd av den pingstkarismatiska förnyelseströmmen). Man har insett att man faktiskt kan göra allt gemensamt: be, fira gudstjänst, läsa bibeln, arbeta med projekt av alla de slag, undervisa, bedriva själavård, evangelisera…

Om jag försöker tyda tidens tecken, så är det nu dags för den fjärde vågen, den som Anders Gerdmar talade om i den ovan nämnda Keryx-artikeln. För även om de karismatiska förnyelserörelserna, (och även andra nya kyrkliga rörelser under 1900-talet) förnyat de historiska kyrkorna, så har den andliga förnyelsen i praktiken inte slagit igenom på bred front. Anders skriver att Katolska kyrkan skiljer ut sig genom att förnyelsen där tagits emot med öppna armar av ledningen. Det stämmer, men detta kan vara på gott och ont. Den riskerar därmed att domesticeras (tämjas) för mycket så att den blir för etablerad och  förlorar sin ursprungliga kraft till att verkligen förändra.

Det gäller idag för alla kyrkor och samfund att inte stanna upp och nöja sig med det man har, utan fortsätta att be om förnyelse och ett nytt utgjutande av den Helige Ande.

Pingströrelsen började utanför Katolska kyrkans ramar, kanske det var nödvändigt för att den skulle utvecklas till den världsrörelse den blev och så småningom vända tillbaka till de historiska kyrkorna. Idag representerar de nya pingstkarismatiska församlingarna som är utanför både den etablerade Pingströrelsen och de historiska samfunden denna frihet som kanske behövs. Katolska kyrkan och de nya samfunden borde kunna samarbeta och ömsesidigt dra nytta av de andliga rikedomar och gåvor som ryms inom dem. Det kräver en fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

  • Katolska kyrkan måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
  • De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för Katolska kyrkan att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde underlätta denna process.

2011 anordnade dåvarande Livets Ords Teologiska Seminarium som Anders Gerdmar var rektor för ett spännande seminarium på Ribbingebäck med pingstkarismatiska teologer om Anden och Kyrkan. Även katolske prästen Peter Hocken, forskare och specialist på pingstkarismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan medverkade. Läs mera här.

Anders Gerdmar framstår för mig som en teolog med stor förståelse för Katolska kyrkan och inriktad på samarbete och ekumenik. Därför blir jag förvånad när han skriver en bok med så stark retorisk udd mot Katolska kyrkan, mer förvånad än att en och annan från Livets Ord-miljön tar steget och konverterar till Katolska kyrkan.

 

 

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Katolska kyrkan, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Andens dop och Kyrkans sakramentala struktur.

  1. ramdreg skriver:

    Hej! Jag ska svara så fort jag får tillfälle. I mitt tänkande finns 1/ en rågång mot RKK:s anspråk på att vara Kyrkan med stort K. Jag har aldrig haft och kommer aldrig att ha förståelse för detta orimliga och för andra kristna kränkande anspråk; 2/ i den nämnda artikeln formuleringar som jag vill kvalificera. Därför har jag bett förlaget ligga lågt med den ;). Inga problem. Jag skäms inte för att jag ibland kan ändra mig :). Återkommer.

    • bema skriver:

      Anders!
      Kyrkan med stort K, traditionen med stort T…..
      Liksom jag hävdar att du har fel i att Katolska kyrkan sätter traditionen framför skriften, så hävdar jag att du har fel i att RKK är kyrkan med stort K. Kyrkan med stort K är den enda, heliga katolska och apostoliska kyrka som alla kristna har delaktighet i. Det finns t.o.m. andra östkyrkor som är i full gemenskap med RKK. Hela den ortodoxa kristenheten har vi också gemenskap med i det mesta, det är främst omfattningen av påvens ämbete som skiljer.
      När det gäller de otaliga postreformatoriska kyrkosamfunden menar vi utifrån den syn på kyrkans väsen som vi har att de inte i sin grundform bevarat Kyrkans grundform i sin fullhet. Detta är en trosfråga och sanningsfråga, tycka vad man vill om det, tycka vad man vill också om att Katolska kyrkans självförståelse att hon inom sig bevarat den grundform som är Kyrkans fullhet, men det finns ingen anledning att bli kränkt av att detta.

      Däremot har företrädare för katolska kyrkan ofta haft en hög svansföring och arrogant och utan ödmjukhet sett ner på andra kristna. Det behöver vi be om förlåtelse för. De sista påvarna, alltsedan Johannes XXIII har intagit en ödmjuk attityd och sökt dialog.

      Så här sade Benedikt XVI i en intervju:

      ”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

      Ja, Anders, visst kan man ändra sig, det finns ingen anledning att vara kritisk till det. Det intressanta är att du medger att du gjort det, speciellt som vissa andra kritiserats för att ha ändrat sig åt det mera katolska hållet.

      • ramdreg skriver:

        Man kommer inte förbi att RKK säger sig vara den enda kyrkan. De ortodoxa upplever definitivt inte att det råder full kommunion med RKK pga primatsanspråk mm. Kritiken av andra kyrkor från RKK är exklusivistisk och kräver att man går utöver Skriften.
        Ändra sig: att erkänna och göra det öppet är vackert. Att smyga och förneka på vägen är det inte.

      • bema skriver:

        Anders!
        Nej, RKK säger sig inte vara den enda kyrkan, vi bekänner tillsammans med alla kristna tron på En enda helig, katolsk och apostolisk kyrka, och den visionen försöker vi vara trogen. Nej, vi går inte utöver Skriften.

        Apropå att ändra sig: Så snabbt går ett teologiskt samtal över i att blotta ännu inte läkta känslomässiga konflikter inom Trosrörelsen. Det perspektivet kan man knappast bortse från i bedömningen av det teologiska innehållet i din bok.

  2. Helena skriver:

    God morgon Bengt!

    Jag försöker hänga med lite på din blogg. Ett återkommande fenomen i den ekumeniska debatt angående kyrkosyn som här förs tycks vara detta att man inte riktigt skiljer på värderingar och utsagor om hur verkligheten är beskaffad.

    RKK verkar mena att man representerar kyrkan i dess grundform och att Jesus vill att kyrkan ska ledas av biskoparna med Petri efterträdare i spetsen. Om detta bara är uttryck för en värdering kan man tycka att detta är bra eller dåligt. Man kan även få för sig att man har ett företräde framför andra kristna. Men om verkligheten har man inte sagt ett dugg.

    Om RKK:s ståndpunkt däremot förstås som en utsaga om verligheten, att Jesus verkligen har inrättat ett biskopsämbete för att leda och hjälpa oss, då blir det inte tillräckligt att gilla eller ogilla detta.Jag kan tycka precis vad jag vill om detta. Frågan är ändå: Har Jesus gjort det? Det enda rimliga är att försöka ta reda på hur det verkligen förhåller sig med sanningsanspråket. Och jag fattar inte att detta skulle vara så konstigt? Varför måste man reagera med kränkthet? De första kristna blev lejonmat. Lite mer resning än ständig kränkthet borde vi väl kunna uppvisa?!

    Om det är så att Jesus vill bygga sin församling på klippan Petrus, om detta är sant, är det mycket viktigt.för alla oss troende. Om det inte är så är det inte ett dugg viktigt. Roms anspråk får väl i så fall sorteras in i samma fack som andra självförhärligande utsagor fr t ex frikyrkan, att alla gamla kyrkor är döda, vi är de sant väckta o levande kristna och jag vet inte allt…

  3. Helena skriver:

    Bengt! Nog finns det en del dåligt läkta konflikter som pyser igenom i det offentliga. Och jag tror det blir svårt att gå vidare på ett bra sätt om man inte beaktar detta. Att känna besvikelse är inte samma sak som att ha blivit sviken, att någon har lurats. Besvikelse hör till livet, tyvärr, för det blir ofta så smärtsamt. Och även om man skulle ha blivit lurad på riktigt: Jesus finns ju, och han är nära alla dem som sörjer. Men infekterade sår läker dåligt och lämnar efter sig fula ärr. Det är alltid OK att gråta inför Herren, men bitterhet försvårar all läkning. Jesus försäkrade på Gennesarets sjö sina lärjungar att de skulle ta sig över till andra sidan. Det perspektivet måste man ha, anars blir man upptagen av stormen.

    Om man inte passar sig kan man utveckla en skev självbild, en offermentalitet. ”Vi är församlingen som Ulf dumpade…” Hur bra blir det för framtiden?! För de barn och unga som växer upp nu? Det finns en tid för att sörja. Absolut. Men det finns även en tid för att sluta med det, även om saknaden kan dröja länge. Så är det t o m vid dödsfall, när vi mister våra käraste.

  4. Alma-Lena skriver:

    Jag har ingen insikt i LOs inre kriser, ,men jag kan verkligen inte se att Gerdmar är ”anti-katolsk” tvärtom är jag förvånad över hur en person som under lång tid fostrats i den rabiat RKK-hatande LO-gemenskapen kring påve-basharen nummer 1: Ulf Ekman, är så nyanserad och positiv i sina slutsatser om RKK.

    Jag håller dessutom med Gerdmar om att det forna romerska rikets huvudstad inte på något sätt borde vara kristenhetens huvudstad. Världslig politik är inte det som ska styra kyrkans gemenskap och lära. Bevisbördan ligger helt på dem som anser att det är Moskva, Rom, Alexandria och Konstantinopel som är centrum i Guds rike. Jag tycker Bengts XVIs ord, som Bengt citerar här, säger detta väldigt bra: ”vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där”.

    Guds rike är mitt ibland oss, säger Jesus. Vi ska inte tro den som säger att Jesus är där eller där, säger han själv. Jesus är HÄR, alltid HÄR. Jag håller helt med Bengt, Bengt XVI och Gerdmar, mer än Helena som inte tycks ha läst just dessa bibelord. Jag vill säga dig Helena att du inte behöver oroa dig och grubbla: där vi samlas i bön är Jesus mitt ibland oss, Guds rikes centrum är inom oss-överallt. Gud är inte beroende av mänsklig geopolitik.

  5. Alma-Lena skriver:

    Jag tänker att det är just detta att uppfyllas av Helig Ande, det som kallas andedop är det som gör att vi ser och lever i den enda kyrkan , den som allt Guds husfolk tillhör oavsett etikett på samfundet man fötts in i. Den heliga Anden visar ju tydligt att samfundstillhörighet och diverse lärostrider inte är viktiga. Vi har alla fått samma Ande att dricka, Jesus har bara en kropp, Gud har bara en kyrka. Den kyrkan måste vi stå lojala med och då betyder det ibland att vi måste vara lite olydiga mot den lilla sekt vi tillhör i den sanna allmänneliga kyrkan. Det betyder inte att vi ska dissa det sammanhang vi är satta i, bara att vi ska veta att det är en liten del av helheten och att just min lilla sekt inte är helheten.

    Pingst gick ju i väldigt självgod sekteristisk riktning efter ett tag, men nu kommer även pingst till insikt. RKK har tyckt sig vara DEN ENDA så länge att den skutan nog måste få tid på sig att i sin helhet vända, men de senaste påvarna har ju verkligen visat att de fattat vad Anden vill säga till församlingarna.

    Det är nog en sak som Gerdmar skulle kunna lyfta fram tydligare och som du, Bengt, så förtjänstfullt och troget, tjatar om här på din blogg.

  6. Ping: Stormig och rolig debatt om Guds Ord räcker | Anders Gerdmar

  7. Ping: Anders Gerdmars balansgång | Bengts Blogg

  8. Ping: ”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst” (Johannes XXIII 1961, vid sammallandet av Andra Vatikankonciliet) | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s