Avlat

Idag vill jag skriva om avlat och ger mig därmed in på något av det mest ökända och av många inklusive mig själv missförstådda inom Katolska kyrkan. Avlat kommer från fornsvenskan och betyder efterskänka. I Nationalencyklopedin förklaras avlat såhär:

”(inom katolska kyrkan) efterskänkande av botgöring mot viss prestation spec. om vissa urartningar under senmedeltiden: avlatsbrev, avlatshandel

Den definitionen gör oss inte mycket klokare. I Katolska kyrkans katekes finner vi en något utförligare beskrivning.  ”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats (dvs genom bikt och avlösning,min anm.)  blir efterskänkt inför Gud”. (KKK 1471)

Det förutsätter att man först gått till bikt, att man har fullständig ånger och föresats att inte mera synda.

Katekesen talar om syndens dubbla följdverkningar (KKK 1472):

  1. Berövandet av gemenskapen med Gud och vi går miste om det eviga livet. Med katekesens nomenklatur är detta syndens ”eviga straff”.
  2. Varje synd medför också en bortvändhet från Gud och en osund bundenhet till det skapade som är i behov av rening, antingen här på jorden eller i det vi kallar skärselden. Med katekesens nomenklatur kallas detta ”timligt straff”.

Även om gemenskapen med Gud (1) återupprättats genom syndabekännelse och avlösning, så är ändå något i andevärlden skadat (2) som behöver repareras. Det är här avlaten kommer in.

Allt detta låter väldigt juridiskt i en modern människas öron. Det är en gammaldags nomenklatur (”eviga och timliga straff”) som används, man kunde tycka att det skulle förklaras bättre i en katekes som getts ut i modern tid (Katolska kyrkans katekes gavs ut 1995, 30 år efter Andra Vatikankonciliet). Katekesen själv påpekar att ”straff” inte skall förstås i egentlig bemärkelse som Guds hämnd, utan något som kommer från syndens egen natur. Detta föranleder mig igen att påminna om att katekesen inte är ämnad att läsas som en lagbok, utan den måste tolkas och översättas till aktuell kulturell kontext. Den skall hela tiden läsas med förnuft och i trons ljus.

Läser man hela texten i katekesen om avlaten eftertänksamt och på så sätt, så går det att få ut något av den som ger näring åt tron.  Jag återger  textavsnittet nedan i slutet på mitt inlägg.

Jag tänker såhär:

Den eviga skilsmässan från Gud undgår vi genom Kristus frälsargärning på korset. Botens sakrament betecknar detta: Då jag nämner min synd vid namn, uppriktigt ångrar och ber om förlåtelse förmedlar prästen i Jesu Kristi namn förlåtelse, och synden är verkligen utplånad. Jag kan också i min egen bön göra en akt av ånger och be om förlåtelse varje gång jag fallit i synd.

Men all synd har också både fysiska och andliga konsekvenser som inte omedelbart försvinner även om jag blir förlåten. Har jag mördat någon blir denne inte återuppväckt. Såren, både fysiska och själsliga, läks inte omedelbart om jag skadat någon. Vissa saker kan jag själv bidra till att reparera: Jag kan återlämna sådant som är stulet, jag kan be den jag förbrutit mig mot om förlåtelse, men även om jag gör det, så är det något som är skadat i relationen, förtroende tar lång tid att återuppbygga.

Likaså i den andliga världen. Något skadas i relation till Gud och till medmänniskan för varje synd jag begår. Precis som det i den fysiska världen finns naturlagar, så finns det i den andliga världen en lag om sådd och skörd som ligger i sakens natur. Gud har skapat världen så, och precis som han inte upphäver naturlagarna hur som helst, så upphäver han inte heller den andliga världens lagar. Syndens natur är sådan att den bryter ner. Därför behövs botgöring och reparation.

Man förstår att med den detaljerade lagiska beskrivning av frälsningens ekonomi och avlat som fanns i Katolska kyrkan tidigare, så var frestelsen stor för korrumperade kyrkoledare att göra pengar på detta och handla med avlatsbrev, som ju var ett av de allvarligaste missbruken som Luther kritiserade. Handel med avlatsbrev avskaffades i Katolska kyrkan i och med konciliet i Trient på 1500-talet.

Man förstår också att det kan ge upphov till oro och ångest för den som är tvångsmässigt lagd. Om nu kyrkan genom avlaten förmedlar en så fantastisk nåd, så skulle jag ju kunna förgås av oro om jag missar ett enda tillfälle till avlat genom att besöka den eller den kyrkan och bikta mig där under det eller det jubileet och be de föreskrivna bönerna, för tänk om jag missar något annars.

Men så bokstavligt får det inte tas. Jag har själv deltagit i avlatserbjudanden i samband med vissa jubileer, men jag har då mera sett det som en andlig övning och meditation över synden och syndens konsekvenser i våra liv samt Frälsningens storhet och Guds barmhärtighet. Jag vet att Kyrkan getts fullmakten att lösa och binda och tar då i tro emot vad som lovas, och jag känner mig helgad och renad.

Men det är ju inte så att min helgelse- och reningsprocess står eller faller med om jag deltar i den eller den avlatshandlingen. Allt vi människor gör i tro, deltagande i Liturgin, förbön, utövar goda gärningar och visar kärlek mot våra medmänniskor bidrar till vår helgelse och till att reparera världen.

Det största problemet är till syvende och sist inte att min kyrka brukar en praxis som jag inte helt och hållet förstår eller som jag tycker kan missförstås, utan det är mitt eget hjärtas ljumhet och bortvändhet från Gud.

bengtvänern

Vi måste komma ihåg att Gud är barmhärtighetens Gud som alltid är beredd att förlåta och komma oss till mötes, bara vi är beredda att öppna våra hjärtan för honom. För den som älskar Gud samverkar alltid allt till det bästa. Kom ihåg det så ni inte frestas att läsa nedanstående text alltför lagiskt.

Katolska kyrkans katekes om avlat, 1471-79:

Avlaten

1471     Läran om avlat och avlatspraxis hör nära samman med verkan av botens sakrament.

Vad menas med avlat?

”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud. Det är ett efterskänkande som en väl förberedd troende kristen erhåller på vissa bestämda villkor, genom ett kyrkans ingripande. Ty kyrkan är återlösningens förmedlare, och hon fördelar och öser i enlighet med sin auktoritet ur den skatt av tillfyllestgörelse som Kristus och helgonen har samlat.”[79]

”Avlaten är partiell eller fullständig, dvs, den kan ge partiell eller fullkomlig befrielse från det timliga straff som hänger ihop med synden.”[80] Man kan använda sig av avlaten för sig själv eller låta den komma de avlidna till del.[81]

Syndens straff

1472     För att förstå denna kyrkans lära och praxis måste man se att synden har en dubbel följd. Allvarlig synd berövar oss gemenskapen med Gud, och därigenom förlorar vi möjligheten att uppnå det eviga livet. Förlusten av det eviga livet kallas för syndens ”eviga straff”. Å andra sidan medför varje synd, också den mindre allvarliga, en osund bundenhet till det skapade. Och denna bundenhet är i behov av rening, antingen här nere på jorden eller i det tillstånd som kallas för skärselden. Denna rening ger befrielse från det som kallas syndens ”timliga straff”. Man får inte föreställa sig dessa båda former för straff som ett slags hämnd, som Gud lägger på oss utifrån, utan som något som kommer från syndens egen natur. En omvändelse som framgår av brinnande kärlek kan åstadkomma en så fullständig rening av syndaren, att det inte finns något straff kvar.[82] [1861; 1031]

1473     Förlåtelsen av synd och återställandet av gemenskapen med Gud har som konsekvens att de eviga straffen för synden efterskänks. Men de timliga straffen för synden återstår. En kristen människa måste bemöda sig om att ta emot de timliga straffen för synden som en nådegåva, i det att hon tålmodigt uthärdar lidanden och prövningar och lugnt ser döden i ansiktet då den dagen kommer. Hon skall genom barmhärtighetens gärningar och kärlek liksom med bön och olika former för bot försöka att fullständigt klä av sig den ”gamla människan” och klä sig i den ”nya människan”[83] [2447]

I de heligas gemenskap

1474     Den kristna människa som försöker uppnå rening från synden och helgelse med Guds nåd finner att hon inte är ensam. ”Alla Guds barns liv är på ett underbart sätt – i Kristus och genom Kristus – bundet till andra kristna bröders och systrars liv, i den övernaturliga enhet som utgörs av Kristi mystiska kropp, som i en mystisk person.”[84] [946959; 795]

1475     I de heligas gemenskap ”råder det alltså bland de troende – bland dem som har uppnått det himmelska fäderneslandet, dem som har fått möjlighet att göra bot i skärselden och dem som fortfarande vandrar sin pilgrimsgång på jorden – ett hållbart kärlekens band och rikt utbyte av allt gott”.[85] I detta underbara utbyte gagnar den enes helighet den andre, långt mer än den skada som den enes synd har kunnat förorsaka den andre. Så kan den ångerfulle syndaren genom att ta sin tillflykt till de heligas gemenskap fortare och effektivare bli befriad från syndens straff.

1476     Dessa andliga tillgångar i de heligas gemenskap kallar vi också för kyrkans skatt, ”som inte är en mängd tillgångar i likhet med en samling materiella rikedomar som anhopats under århundradens gång, utan som utgörs av det obegränsade och outsinliga värde som Kristi, vår Frälsares, försoningsgärning och förtjänster har inför Gud – den gärning och de förtjänster som har framburits för att mänskligheten skulle befrias från synden och nå fram till gemenskap med Fadern. Det är i Kristus, vår Frälsare, som återlösningens tillfyllestgörelse och förtjänster finns i överflöd”.[86] [617]

1477     ”Likaså finns det verkligen väldiga, omätliga och alltid nya värde som den saliga jungfru Marias och alla helgons bön och goda gärningar har inför Gud i denna skatt. De har blivit helgade av Kristi nåd genom att vandra i hans fotspår och har fullgjort ett verk som behagar Gud, så att de genom att arbeta för sin frälsning också i den enhet som utgörs av Kristi mystiska kropp har medverkat till sina bröders frälsning.”[87] [969]

Genom kyrkan efterskänker Gud de timliga syndastraffen

1478     Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar. Så vill kyrkan inte bara komma denna kristna människa till hjälp, utan också mana henne till fromma, botfärdiga och kärleksfulla gärningar.[88] [981]

1479     Eftersom de avlidna troende på reningens väg också är medlemmar av samma de heligas gemenskap kan vi bland annat hjälpa dem genom att erhålla avlat för dem, så att de befrias från de timliga straff som ålagts dem för sina synder. [1032]

 

Fler dokument:

Paulus VI, apostolisk konstitution Indulgentiarum Doctrina

Tidigare på min blogg om Anders Gerdmars bok:

Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien

En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av den gren man själv sitter på

Alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort vissa

Katolicitet ett mångtydigt begrepp

Anders Gerdmars bok inte antikatolsk

Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat

 

De flesta protestanter jag talar med tycker det jag skriver är ganska sympatiskt, och om detta verkligen vore Katolska kyrkan har de inget att invända. De största kritikerna är dock de som menar att jag inte ger en sann bild av Katolska kyrkan genom det jag skriver, utan deras sanna bild är den som de mest antimodernistiska katolikerna representerar, som Piusbrödraskapet och dem närstående grupper. Skriver jag för radikalt brukar jag få kritik från konservativa katoliker, men jag noterar att jag hittills inte fått någon kritik från det hållet.

Men även de protestanter som tycker jag skriver sympatiskt har naturligtvis en grundläggande kritik mot Katolska kyrkan ändå. Som Håkan Sunnliden när han på sin blogg skriver:

”det som är mer åtskiljande än något annat och mer plågsamt för ekumeniken är den Romersk-katolska kyrkans jurisdiktion. Det vill säga att den har gett sig själv företräde. Som Joakim Lundquist säger i intervjun: om man talar om sig själv som den rätta kyrkan har man samtidigt sagt något om de andra. De andra andra kan då inte vara lika rätta. Här ligger det större problemet. ”

Detta är en kritik att ta på allvar, och som jag menar Katolska kyrkan också tar på allvar,om än det är svårt att ändra på en så stor och tung institution, det tar tid. Men en process är på gång från Andra Vatikankonciliet och framåt som innebär en ökad dialog och även ett erkännande att också Katolska kyrkan behöver ändra sig.  Det är klart, att om Katolska kyrkan vill utöva ett ledarskap inom hela kristenheten, så duger det inte att man inte har stora delar av kristenheten med sig. Då kan man ju inte utöva något ledarskap. Mer om det i kommande inlägg.

 

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Avlat

  1. Helena skriver:

    Resonemangen i inläggets två sista stycken tycks utgå från premissen att katolska kyrkan har fel när den framhåller att ett särskilt ledaransvar åvilar påven och biskoparna. Och eftersom detta är så tokfel stör man sig på att RKK ändå bröstar sig och liksom vill ha ngn sorts företräde. Men man måste kanske analysera sina premisser först.
    Jag tycker detta sätt att tänka påminner starkt om när icke-kristna anklagar kristna för trångsynthet när vi hävdar att Jesus är enda vägen till Gud. Man får helt enkelt inte säga sådant! Men om Jesus är enda vägen till Gud är det oändligt viktigt att framhålla detta. Om han inte är det kan vi sluta med all mission omedelbart. Och Gud behöver ju inga kyrkor, men OM han har insatt Petrus & Co för att ge herdar till Guds folk, för att VI behöver det, för att hjälpa oss och troget vaka över evangeliet, då är det bäst att lyssna. Då är det fråga om en kallelse RKK har fått av Gud och ve dem om de inte tar den kallelsen på allvar. De har då ingen rätt att sluta tala om påveämbetet, på samma sätt (nåja) som en kristen människa inte får backa från att Jesus den väg Gud berett till frälsning.
    Jag tycker Jante lyser med neonskylt här. Man skall inte tro att man är något. Eller att man vet något. Eller att man fått något. Och ingen är något i sig själv, det vet vi. Men om Gud har instiftat något, om Gud har bestämt en väg – ja…
    Och: Folk som startar nya församlingar säger minsann också något till resten av kristenheten genom denna sin handling, även om det inte sker med ord. Detta må man betänka, även om man har de bästa motiv.

    • bema skriver:

      Helena, jag förstår hur du tänker, men så menade jag inte. Jag menar att Katolska kyrkan har ett ledarskapsansvar som man inte kan abdikera från. Men skall det vara meningsfullt måste man ju ha en plan för hur man kommer i dialog med resten av kristenheten så att det blir möjligt att utöva det. Att gräva ner sig i låsta positioner blir kontraproduktivt. Jag har ju lovat att skriva ett inlägg om påveämbetet, då kommer jag in mer på detta och hur de sista påvarna på sitt sätt försökt tackla situationen.

  2. Helena skriver:

    Hej Bengt,
    det är inte främst det du skrev jag reagerar mot. Utan mot detta att man från mina medprotestanters håll så ensidigt utgår från att de s k anspråken fr RKK är fel. Jag tycker inte ens man prövar tanken att Gud kanske har velat ge oss herdar i påven och biskoparna, och att detta skulle göra oss gott, att det skulle vara en Guds omsorg. Hela tiden handlar det om vem som ska bestämma över vem. Det är så nedslående. Och att det aldrig tycks vara fråga om vad som är sant eller ej, utan bara om vad som får sägas. Det är nästan som en reflex. Och det känns deppigt.

  3. Alma-Lena skriver:

    Avlat tror jag inte på, jag tycker det saknas bevis i Bibeln för något sådant. Är det inte ett missförstånd där det i stället för avlat borde kalals botgöring varken mer eller mindre. I en mig mycket närstående tradition (laestadianismen) är bikten och botgöringen viktiga hörnstenar som jag tycker är mycket god själavård och gör nåden synlig på ett helt annat sätt än avlaten.

    Tvärtom är det med avlaten som verkligen kan missbrukas och genom möjligheten att ”köpa” sig straffrihet blir plötsligt kristendomen en klassreligion bland alla andra. Det tycker jag talar emot hela Bibelns budskap från början till slutet där den stora rika kapitalismen störtas:

    ”Och jordens köpmän gråter över henne och sörjer över henne eftersom ingen längre köper deras skeppslaster, deras laster av guld och silver, ädelstenar och pärlor, linnetyger och purpur, siden och scharlakan, deras tujaträ, saker av elfenben och dyrbaraste träslag, av koppar, järn och marmor, eller kryddor, parfymer och salvor och olika slag av rökelse, eller vin och olja, mjöl och spannmål, eller nötkreatur och får, hästar och vagnar och slavar och människoliv. De frukter som du längtade efter gick dig ur handen. Allt som glänser och skiner har du förlorat, och aldrig mer kommer någon att finna det. De som handlar med sådana varor, de som har blivit rika genom henne, skall stanna på avstånd, skrämda av hennes plåga, och gråta och klaga”

    • bema skriver:

      Jag tror du har helt rätt i att avlat hör hemma i det bredare perspektivet att göra bot, delta i föroningen och att bygga upp världen vilket vi är kallade att göra hela tiden.
      Du citerar från Uppenbarelseboken. Sådana avarter som under medeltiden med handel med avlatsbrev etc måste vi absolut ta avstånd från, men liknande tendenser kan smyga sig in i olika förklädda skepnader när som helst, det gäller alla kristna. Också många katoliker ser liksom jag farorna och tycker avlatsbruket är problematiskt. En katolik skrev till mig:

      Det finns ett grundläggande fel i det katolska resonemanget, åtminstone så som man oftast möter det.: JAG och Gud. MIN synd. MIN förlåtelse. OK – jag inser och förstår att vi syndar inför Gud och att vi kan bekänna vår synd och få förlåtelse.
      Men i många – de flesta? – fall handlar det ju om att vi har gjort andra människor illa. En syndaförlåtelse måste ju alltid börja med att vi ställer till rätta vad vi brutit mot andra människor. Och det är inte så lätt.
      Medmänniskor kan ha blivit sårade och bära sin sorg och ilska länge – inte hjälper det så mycket för dessa människor om vi ber om förlåtelse, och inte alls om vi bekänner inför prästen. Jag har t o m exempel på någon som bittert sagt: ”Ja, vederbörande har berättat att han/hon biktat och nu är fri. Men jag då? Jag blev illa sårad och kan inte utan vidare förlåta den som gjort mig illa.”

      Jag tycker att man borde fokusera på dem som man har gjort illa. Det går inte att med rent samvete gå vidare, glad i hågen efter en ”god” bikt medan den som man syndat mot kanske fortsätter ett liv i bitterhet.”

      Detta understryker att avlaten får inte bli en förevändning att strunta i att vända sig till sin medmänniska och göra vad man kan för att försonas. Jesus är ju också väldigt tydlig med detta: Ta först bort bjälken i ditt eget öga innan du tar bort grandet i din grannes. Innan du lägger ner din offergåva, om någon har något emot dig: Gå först och försona dig med honom.

      Om avlaten stannar i en missriktad personlig fromhet som uppfattas som en dispens från att göra vad man kan för att reparera det som gått sönder i förhållande till våra medmänniskor, då är det helt fel.

      Mitt försök att tolka detta positivt är att den andliga hjälp vi får, i bikten att bli upprättade och förlåtna i Guds ögon, genom avlaten att syndens konsekvenser mildras, skall vara en andlig hjälp till att också bättre kunna reparera brustna relationer till våra medmänniskor. Struntar vi i detta ”syndar vi på nåden”.

      En grundtanke i den kristna tron är ju att vi alla är syndare och att vi inte kan av egen kraft bygga upp det som fördärvats genom synden. Vi behöver samverka med nåden. Och vissa saker går ju inte att reparera i detta livet: Har vi dödat en människa kommer inte livet tillbaka även då vi ångrar oss. Då står vårt enda hopp trots allt till att förlåtelse och en fullbordan av det brustna kan ske i evigheten.

      • Alma-Lena skriver:

        Jag menar att Babylon är kapitalismen INTE någon kyrkoinriktning, men avlat har bevisligen blivit en sak man kan köpa och därför är det nog en bra idé att tala bot, bättring, förlåtelse och nåd i stället. Vi verkar hålla med varandra och det är därför jag kommenterade här. Alla kyrkoinriktningar har missbrukat detta, vad det än kallats för, det är bra att du talar om det.

  4. Ping: Det finns bara en enda allmän apostolisk kristen tro | Bengts Blogg

  5. Ping: Anders Gerdmars balansgång | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s