Katolicitet ett mångtydigt begrepp som inte är liktydigt med Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund.

Jag fortsätter diskussionen om Evangelisk och ortodox syn på kyrkan och Petrus primat. Idag vill jag belysa kyrkosynen.

Utgångspunkten är alltid den universella, enda heliga katolska och apostoliska kyrkan som vi alla är förenade med genom dopet. Katolicitet är ett mångtydigt begrepp som inte är samma som Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund. När vi säger att kyrkan är katolsk säger vi något om vad Kyrkan borde vara och uppfattas som för att vara sann mot sitt eget budskap.

När det i Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan Lumen Gentium sägs att denna enda universella kyrka har sin konkreta existens i (eng subsist in) Katolska kyrkan så är det en mycket viktig markering som öppnar för något nytt jämfört med de senast föregående århundradena där Katolska kyrkan hade en institutionell och ganska snäv syn på kyrkan.

”This is the one Church of Christ which in the Creed is professed as one, holy, catholic and apostolic, which our Saviour, after His Resurrection, commissioned Peter to shepherd,(74) and him and the other apostles to extend and direct with authority, which He erected for all ages as ‘the pillar and mainstay of the truth’. This Church constituted and organized in the world as a society, subsists in the Catholic Church, which is governed by the successor of Peter and by the Bishops in communion with him, although many elements of sanctification and of truth are found outside of its visible structure. These elements, as gifts belonging to the Church of Christ, are forces impelling toward catholic unity.” (LG 8)

All nåd, allt gott, Ordet, all äkta tradition hör till hela kristenheten. Så tolkar jag katolsk kyrkosyn, och det är alltid min utgångspunkt i min dialog med medkristna av alla samfund.

En annan viktig grundprincip som är fast förankrad i katolskt tänkande är att Kyrkan är både andlig gemenskap, communio, Kristi kropp och en konkret struktur i världen, en institution med läroämbete och sakrament på en och samma gång. Dessa två aspekter kan inte ställas i motsats till varandra, men om den ena eller andra aspekten överbetonas eller undertrycks, så blir det obalans. Under de första århundradena efter Kyrkans födelse på pingsten i Jerusalem. var communio-aspekten starkt framträdande samtidigt som den undan för undan får en konkret form. De andliga nådegåvorna var levande och alla kristna var medvetna om sin kallelse inom ramen för det allmäna prästadömet. Dopet i den helige Ande har inte uppfunnits av klassiska pingstvänner utan var en normal del av den kristna initiationen. I samband med dop, konfirmation och första mottagandet av kommunionen (nattvarden) förväntades att den nydöpte också fick ta emot andliga nådegåvor. Forskning visar att detta var normalt ända in på 700-talet. Form och struktur tog inte över utan erbjöd ett stöd för Andens liv. Men bruket av de andliga nådegåvorna ebbar ut mer och mer och kyrkan stelnar sedan mer och mer i en juridisk institutionaliserad form.

Anders Gerdmar har rätt i sin kritik att Katolska kyrkan har stelnat i former som förkväver Anden. En överlastad institution med underskott på communio. Detta är också Katolska kyrkans självbild idag. Som jag skall visa håller dess egna teologer och herdar med om detta och vill att kyrkan skall förändras.  Det är en trend som pågått alltifrån det vattendelande Andra Vatikankonciliet, och tydligaste uttrycket idag för denna trend är påve Franciskus. Hans apostoliska maning Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) från 2013 kan ses som en programförklaring till hans pontifikat.

Men Katolska kyrkan har en lång väg att gå, och det andliga liv som utvecklas i många frikyrkoförsamlingar där Andens gåvor flödar, där man har en levande gemenskap, där man satsar på evangelisation och är aktiva i den lokala samhällsgemenskapen fortsätter nog bäst att utvecklas utanför Katolska kyrkans ram. Deras verksamhet skulle i dagens läge bli ganska beskuren inom Katolska kyrkans ganska stela klerikala struktur.

Joseph Ratzinger skriver i sin bok Kallad till gemenskap att under andra årtusendet skiftade fokus från kyrkan som communio till kyrkan som institution. Formella regler och klerikal makt tar alltmer över. Trots förnyelserörelser och försök till reformer är det en utveckling som fortsatt under andra årtusendet och tog sin kulmen med Pius IX´s pontifikat1846-1878. Det var en kaosartad tid som präglades av omfattande politiska och intellektuella omvälvningar vilka uppfattades som ett hot av många. Vatikanen förlorade under denna tid totalt sin tidigare stora politiska makt.

Kyrkan och påve Pius såg som sitt ansvar att vara en stabiliserande faktor och motarbeta de omstörtande krafterna. Ett led i detta var att precisera påvens mandat, det var under det på grund av krig för tidigt avslutade Första Vatikankonciliet 1869-70 som den berömda dogmen om påvens ofelbarhet kom till.

Pius IX´s pontifikat bidrog till att under de kommande decennierna låsa in Katolska kyrkan i en fruktlös konfrontation med den moderna världen som den inte återhämtade sig från förrän i och med Andra Vatikankonciliet, men än idag finns återverkningar av detta i Katolska kyrkans liv och hur hon uppfattas.

Idag slår pendeln åt andra hållet och strävan är att återge Katolska kyrkan en bättre balans genom att betona communio-aspekten. Andra Vatikankonciliet betonade Kyrkan som Guds folk, lekmännen som de viktigaste aktörerna i kyrkan och deras delaktighet i det allmänna prästadömet, biskoparnas kollegialitet och lokalkyrkornas autonomi, men det var en process som började långt innan Andra Vatikankonciliet med 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt  de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, där vi kan spåra sådant som influerat på konciliet.

Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung. Man studerade bibeln och kyrkofäderna. Historien studerades med ett kritiskt och kreativt sinne. Man ville återerövra trons historia, inte för att gå bakåt, men för att se den ur förnyat perspektiv och på så sätt gå framåt.

J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron. Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete.

I denna process av förnyelse befinner sig Katolska kyrkan i idag, även om många stretar emot och vill bevara gamla klerikala maktstrukturer. Denna förnyelseprocess är också en öppen ekumenisk process som inte ägs av Romersk-katolska kyrkan. Ekumeniken och dialogen med de övriga samfunden har varit ett grundtema för henne alltsedan Andra Vatikankonciliet. Den påve som fick avsluta konciliet, Paulus VI var en mycket klok man som gav ut encyklikan Ecclesiam Suam. Där betonar han vikten av dialog, både inom Katolska kyrkan och utåt, med alla kristna, interreligiös dialog med alla som tror på Gud och dialog med världen och alla människor av god vilja.

Påve Paulus betonade i encyklikan att kyrkan måste besitta en medvetenhet och relatera till en självbild som ännu inte fullt ut evangeliserats och som därför är i behov av förnyelse.

bengtbåt

Där stannar jag idag. Här listar jag några punkter som jag hoppas kunna ta upp framöver:

  • Den konkreta kontexten och den nedskrivna texten
  • Maria och helgonen, avlat
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete
  • Kyrkosyn
  • Påvens roll
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur
Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Katolicitet ett mångtydigt begrepp som inte är liktydigt med Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund.

  1. Filip skriver:

    Hej Bengt!
    Du har en mycket spännande blogg. Jag skulle vilja se framförallt två inlägg av dig: ett om kyrkosyn och ett om andedop.

  2. Jan Sture Neuman skriver:

    Bengt, du låter som om Anden på sina ställen (”många frikyrkoförsamlingar”) lever starkare än inom vår katolska kyrka. Jag blir förbryllad. Har t ex makarna Ekman gått åt fel håll? Skulle Andens fullhet vara större någon annanstans? Varför är du, vi, katoliker då?

    • bema skriver:

      Nådens fullhet och Andens fullhet finns förvisso inom Katolska kyrkan, men de karismatiska nådegåvorna finns både innanför och utanför Katolska kyrkans gränser. Frågan är vad vi gör med dem och hur vi brukar dem. Andens liv känner inga samfundsgränser, och all nåd tillhör den universella kyrkan som vi alla genom dopet tillhör. Därför kan man inte ställa det ena samfundet mot det andra, och den karismatiska dimensionen är ju bara en del av kyrkans liv.

  3. Jan Sture Neuman skriver:

    Den karismatiska dimensionen är bara en del av kyrkans liv, säger du. Ger du den inte för mycket betydelse då? Den verkar ju vara din grej, om jag får uttrycka mig lite vanvördigt. I din framställning får man intryck av att Andens vind, communio, blåser fritt utanför den stackars katolska kyrkan som fastnat i institutio. Och detta skulle representativa teologer hålla med om. von Balthasar, som du anför bl a och som jag känner till en del, känner jag inte igen i den beskrivningen. Kan man inte ställa det ena samfundet mot det andra? Vad gjorde då Newman när han konverterade? Är alla samfund lika mycket den kyrka som Kristus grundade och som hans ande håller på rätt kurs genom historien? Det är klart att den helige Ande blåser överallt och i alla samfund. Men det gör inte samfundstillhörighet likgiltig, vilket det kan låta som. Och är det inte dess starka institutio som har hjälpt kat. kyrkan att behålla substansen när så mycket av den protestantiska kristenheten ger efter för det omgivande samhällets sekularisering?

    • bema skriver:

      Den sista meningen håller jag absolut med dig om. Det är viktigt att Katolska kyrkan håller fast vid det och utövar ett ansvarigt ledarskap som är hela Kristenheten till gagn.

      Det karismatiska ”min grej”. Knappast. I urkyrkan var de Andliga nådegåvorna starkt framträdande, utan dem hade inte evangeliet kunnat spridas som det gjorde, och sedan Pingströrelsen började tidigt under 1900-talet har den Pingstkarismatiska förnyelseströmmen blivit den i särklass största inom världskristenheten innefattande 25 % av alla kristna . Också inom Katolska kyrkan är den stor innefattande många miljoner människor, det finns inget speciellt medlemskap, syftet med karismatiska förnyelsen är att den skall avskaffa sig själv genom att denna dimension på nytt intar sin naturliga plats i kyrkan. Andra Vatikankonciliet fastslog att de Andliga nådegåvorna är verksamma och skall eftersträvas också idag, och samtliga påvar alltsedan förnyelsens början i Katolska kyrkan för 50 år sedan har gett den sitt starka stöd.

      Det handlar hela tiden att ha en rätt balans mellan institutio och communio. Risken finns hela tiden, som Ratzinger påpekade i sin bok Kallad till gemenskap att institutio förkväver communio om den blir för dominerande och förlorar kontakten med den andliga grunden.

      Det är inte läge för Katolska kyrkan idag att säga att övriga samfund och rörelser inte behövs, utan vara tacksam för dem och inte förkväva Andens liv varthelst det flödar.

      Till sist: Allt som utger sig för det är inte av den Helige Ande. Att skilja på andarna är en viktig nådegåva. Här kommer också läroämbetet in. Nådegåvorna är både knutna till alla döpta och specifikt till hierarkin. Men man kan också missbruka sin ämbetsroll, därför Andens liv viktigt också för de vigda.

  4. Jan Sture Neuman skriver:

    Tack för klargörande, nu är jag med.

  5. Ping: Där alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort tror jag Gerdmars bok istället kan stimulera intresset för Katolska kyrkan | Bengts Blogg

  6. Paul skriver:

    Bengt, jag väntar ännu på Dina slutsatser efter läsningen av ”The Primacy of Peter”. Jag läste den i början av 1960-talet (först på tyska), och det gjorde att jag även intellektuellt (inte bara socialt eller intuitivt-emotionellt) leddes vidare från den romersk-katolska Kyrkan (där jag upptagits 1962) till den ortodoxa (där jag upptogs 1969). För mig, som kom från en svensk-/högkyrklig miljö var upptäckten av den universella Kyrkan en omvälvande upplevelse, och jesuiterna i Uppsala var något helt nytt och annorlunda än SvK (sådan hon då var): filosofer som var hänsynslöst rationella och helt ”osentimentala”, men samtidigt teologer som kunde ge en förnuftig och konsekvent bild av tron. Och just den här boken visade mig att Rom inte var det enda svaret. Och att katolsk inte behövde betyda ”kat-holsk” utan också kunde betyda ”kath-olsk” (en distinktion som Du finner i boken)./Paul

  7. Ping: En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av grenen man sitter på | Bengts Blogg

  8. Ping: Avlat | Bengts Blogg

  9. Ping: Det finns bara en enda allmän apostolisk kristen tro | Bengts Blogg

  10. Ping: Anders Gerdmars balansgång | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s