Anders Gerdmar har inte skrivit en antikatolsk bok

Jag är nu färdig med en första genomläsning av Anders Germars bok och antologin om Petrus primat av de ortodoxa teologerna. Det har varit en oerhört intressant läsning som ger uppslag till flera olika teman som jag tror jag skall försöka strukturera upp. I detta inlägg återger jag bara några av mina första intryck.

The Primacy of Peter:
När det gäller sakrament, biskopsämbete och mycket annat skiljer sig inte ortodoxin från katolsk syn. Den stora skiljefrågan är påvens ställning. Självklart för de ortodoxa är att Petrus hade en ledande ställning i apostlakretsen, dock är man inte ense med Rom om att detta primat automatiskt fördes över till biskopen av Rom. Att Rom-biskopens ställning som ledande ändå erkändes i den enade kyrkan ända fram till schismen på 1000-talet berodde på att man bejakade att vissa stift i kraft av historia och ställning kunde presidera i kärlek. Petrus led martyrdöden i Rom, och Rom var kejsarstaden. Detta erkännande av Rom har övertolkats av Rom-kyrkan som på eget bevåg gett påven allt större formell makt, något som aldrig blivit erkänt inom hela kyrkan.

Enligt ortodoxt tänkande är det inte Petrus som person och hans ämbete som går i arv som är det fundament på vilket Jesus grundar sin kyrka, utan det är på Petrus bekännelse och på var och en som står i denna bekännelse. En påve som inte står fast i bekännelsen kan inte bära upp kyrkan, men kyrkan bärs upp av varje biskop som står fast i Petrus bekännelse. Grunden enligt ortodox syn är istället den lokala biskopen som bekänner den apostoliska tron och som med sin församling firar Eukaristin.

Tanken på maktstrukturer byggt på ämbete ej i organiskt samband med bekännelsen är en anomali som inte bara finns i Romkyrkan, utan även i de ortodoxa kyrkorna, där autokefali, tanken på en patriark eller ärkebiskop med en monarks makt är en del av samma sak. I förening med religiös nationalism har detta kommit att fokusera på världslig makt mera än på evangeliet. Tanken på symfoni mellan kyrka och stat är ett exempel på detta. Detta har gjort ortodoxa kyrkorna mera inriktade på att slå vakt om särintressena och gjort ekumeniken till en mycket trög process. Nyss misslyckades ju försöket a med ett panortodoxt koncilium. Kanske har detta med panortodoxin och ärkepatriarkatet i Konstantinopel spelat ut sin roll. En av författarna, Alexander Schmemann skriver:

”The time has come, it seems to us, to admit openly that the Byzantine period of our history, which in many respects is still for us the golden age of Othodoxy, saw, nevertheless, the beginning of an ecclesiological disease. The mystique of the ‘symphonia’ (with its only alternative being the monastic ‘desert’ and the individual work for ‘salvation’) obscured the reality of the Church as People of God, as the Church of God and the Body of Christ manifested and edified in every place. it was the triumph of universal ecclesiology in its Byzantine form.”

Guds Ord räcker:
Slutintrycket efter att ha läst Anders Gerdmars bok är att han är en sann förespråkare för apostolisk tro, och det var igenkänningens glädje då jag läste boken, vi delar verkligen det som är kärnan i den apostoliska tron, och jag uppfattar honom som en sann broder i Herren. Och om hans intention var att skriva en antikatolsk bok, så har han inte lyckats i sitt uppsåt. Boken innehåller inte alls den polemiska antikatolska ton som t.ex. McCarthys Evangelium enligt Rom eller Tomas Dixons Enhet under påven? som kom för några år sedan gjorde, i synnerhet den förstnämnda. Jag tror t.o.m. att boken kan komma att stimulera intresset för katolska kyrkan. Däremot tror jag han har lyckats med att lugna dem som blivit oroliga över retoriken från de protestanter som konverterat till Katolska kyrkan och fått dem att förstå att de inte behöver känna sig oroliga att vara kvar i det samfund där de hittills känt sig hemma.

Anders har skrivit en bok som pläderar för apostolisk tro på biblisk grund, och hans metodik är att hela tiden gå tillbaka till Bibeln och inte godkänna några läror som inte är fast sanktionerade i Bibelordet, och i detta är han konsekvent. Han är resonerande, och han lyfter fram både fördelar och nackdelar med Katolska kyrkan.

Jag för min del tror ju att denna strikta inriktning på Bibelordet blir för snäv, det handlar alltid om tolkning, och även den evangeliska kristendom Anders pläderar för lever i en tolkningstradition. Kristendomen har hela tiden utvecklats i ett sammanhang med människor av kött och blod, allt som traderats har inte skrivits ner, det säger ju t.o.m. Bibeln själv (jfr Joh 21:25). Men han framför också en adekvat kritik mot Katolska kyrkan. Man skall inte vidlyftigt bygga upp tankekonstruktioner som har svag grund i Skriften, och han kallar Katolska kyrkans läror i vissa delar som ett vildvuxet träd som behöver ansas. Så kan det vara.

Också enligt katolskt synsätt sker en dogmutveckling, det är inte meningen att dogmerna skall leva sitt eget liv som sterila tankekonstruktioner utan hela tiden förstås och förankras utifrån den apostoliska tron. Inte mins min favoritteolog Joseph Ratzinger/påve emeritus Benedikt XVI framhåller detta, och jag tror att han och Anders Gerdmar skulle ha mycket lätt att förstå varandra och ha utbyte av ett gemensamt samtal, även om de inte skulle vara eniga i allt.

Anders utgår från Katolska kyrkans katekes, men läser den kanske alltför lagiskt fundamentalistiskt. Katekesen är ingen lagbok. I en uppsats om Katekesen 10 år efter dess tillkomst påpekade Joseph Ratzinger att en världskatekes naturligtvis inte omedelbart kan tas emot och vara sista ordet i förhållande till alla kulturer och olika nivåer av bildning, utan att det måste till mera närliggande kommunikationsvägar. Och Anders Gerdmars dialog med och kritik av texten kan innebära en fördjupad förståelse.

Anders talar om att alla måste bli Romerska katoliker enligt Katolska kyrkans syn. Det stämmer inte. Redan idag finns det många östkyrkor med egna riter som är unierade med påven men som inte är Romerska katoliker. När Katolska kyrkan talar om den universella kyrkan, så innebär detta ett betydligt vidare begrepp än Romersk-katolska kyrkan. Den innefattar alla döpta. Det är inte katolsk uppfattning att alla kristna måste bli romerska katoliker för att uppnå frälsningen. (Se mitt citat av Ratzinger i mitt tidigare blogginlägg).

Jag återkommer med fler inlägg på detta tema.

bengtvikarbyn

Advertisements
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Anders Gerdmar har inte skrivit en antikatolsk bok

  1. Rebellas andra skriver:

    Du – särskilt din rubrik – låter nästan förvånad över att Gerdmar är sansad, insatt och vettig! Jag kommer inte att läsa boken, men vad han tidigare skrivit i ämnet på sin blogg har varit just precis så. Och ja, på så sätt är han en ganska ovanlig röst från evangelikalt håll.

  2. Ping: En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av grenen man sitter på | Bengts Blogg

  3. Ping: Avlat | Bengts Blogg

  4. Ping: Det finns bara en enda allmän apostolisk kristen tro | Bengts Blogg

  5. Ping: Anders Gerdmars balansgång | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s