Katolska helgonförklaringar pekar på frälsningens kroppsliga dimension

hesselbladbokPå söndag helgonförklaras svenskan från Västergötland Elisabeth Hesselblad i Rom. För mig är det som att saker och ting knyts ihop. Jag föddes också i Västergötland för mer än ett halvt sekel sedan, jag döptes som barn i samma församling (Ryda) som en av medeltidens största svenska helgon (om än ej officiellt kanoniserad), biskop Brynolf av Skara kom från. Min mormor såg till att jag fick gå i söndagsskola och jag konfirmerades i Svenska kyrkan. Allt detta gav en god grund för mitt kristna liv. Efter en liten utflykt i agnosticism återvände jag till min barndoms tro och blev efter fyllda 20 år upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap i Uppsala. Jag såg inte ”konversionen” till Katolska kyrkan som att jag vände mig bort från det jag fått tidigare genom Svenska kyrkan, utan snarare som en komplettering och utvidgning av detta.

Det mesta av katolikskräcken och antikatolicismen i den svenska postreformatoriska kristenheten är ett minne blott, kristenheten idag befinner sig i en centripetal rörelse tillbaka mot centrum som är Jesus Kristus. I höst hälsas påve Franciskus välkommen till Lund och Malmö av ärkebiskop Antje Jackelén i samband med att man uppmärksammar att det gått 500 år sedan reformationen (står vi nu vid bortre parentesen av 500 års splittring?).

Samtidigt finns en rörelse i det sekulariserade samhället där religionen håller på att återvända. Från tidigare stolta förklaringar att Gud är död att vi lever i en postkristen era, så finns i samhället idag många tecken på att man tar religionen på allvar, inte bara på så sätt att man uppmärksammar när den blir destruktiv och till skada, utan också vad Kyrkan kan betyda positivt om man låter den vara kvar i byn. Helgonförklaringen från Rom direktsänds i vår Public service-TV (undrar vad Christer Sturmark tycker om det?) och vår kulturminister Alice Bah Kuhnke medverkar på plats.

Bruket att vörda helgonen, att bevara deras reliker som minnen etc är ju en av de aspekter av katolsk tro som varit svårast för en del av nutidens protestantiskt kristna att  av dogmatiska skäl förstå och acceptera.  Och för icke-troende kan det bli något av hokus pokus och Harry Potter-stämning över det hela när man upptäcker att det i Vatikanen finns ett dammigt kontor där man precis lika prosaiskt som Försäkringskassan utreder en helgonkandidats liv och vilka mirakler som skett på helgonets förbön. Maja Hagermans beskrivning av detta i sin DN-artikel idag om Elisabeth Hesselblad tycker jag är helt underbar.

De protestantiskt kristna som är mest emot katolsk praxis att vörda helgon tror fullt och fast på mirakler, bara inte att det kan ske på ett helgons förbön. De betraktar katolsk helgonvördnad som spiritism. Det verkar som om både de protestantiska helgonkritikerna och de sekulära som får intrycket av magisk Harry Potter-stämning missförstår saken på samma sätt.

Ett helgon är en person som i sitt liv tillämpat de evangeliska dygderna tro, hopp och kärlek på ett heroiskt sätt i sitt liv. Enligt kristen tro är detta inget människan förmår göra av egen kraft, utan det är en följd av att hon tagit emot Jesus Kristus på ett så radikalt sätt i sitt liv att Guds nåd kan verka på ett synligt sätt redan i detta livet. I magi däremot, går det ut på att människan själv kontrollerar och försöker styra över de andliga krafterna. Skillnaden mellan dessa två förhållningssätt beskrivs mycket bra i CS Lewis Narnia-svit.

Vi alla döpta kristna är alla kallade att bli helgon och tillämpa dygderna tro, hopp och kärlek på ett radikalt sätt i våra liv. Helgon finns det många fler än de som kanoniserats av kyrkan. Det är bara Gud som vet hur många helgon som finns i himlen, men att Kyrkan kanoniserar några är för att vi nu levande människor skall få goda exempel att efterlikna.

Att bejaka helgonen är inget annat än en effekt av inkarnationen. Gud blev människa av kött och blod. Sedan Kristus i kroppslig gestalt lämnat jorden finns han kvar i sakramentet samt i Kyrkan, vi alla kristtrogna som av Paulus liknas vid lemmar i Kristi kropp (därför kan Andra Vatikankonciliet i konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium säga att Kyrkan i sig själv är ett slags sakrament). Vi blir drabbade, eller får del av Guds nåd genom den Helige Ande redan här och nu. Att mirakler sker är inget märkligt, varför skulle det vara det, när vi tror på Kristi uppståndelse som är det största miraklet av alla. Ett mirakel är också att vårt hjärta förvandlas så att vi kan förmedla Guds kärlek till vår nästa, särskilt de fattiga och nödlidande.

Låt oss alla som tror på detta öppna våra hjärtan för Jesus, bjuda in honom  att bli centrum i vårt liv och be om nåden att alltmer växa in i trons, hoppets och kärlekens praxis.

…och inled oss inte i frestelse, utan fräls oss från ondo.
Ty riket är ditt, och makten och härligheten i evigheters evighet. Amen.

På nationaldagen 6 juni ber vi kristna särskilt för Sverige.

Litteraturrekommendationer: Förutom den nyutkomna boken om Elisabeth Hesselblad (klicka på bilden ovan)  kan jag rekommendera Gunnel Vallquists klassiker HELGONENS SVAR.

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Katolska helgonförklaringar pekar på frälsningens kroppsliga dimension

  1. Thorsten Schütte skriver:

    Frågan om mirakler är knepig. Jag resonerar mig fram så här:
    En nyrik som läser Magdalena Ribbings ”Vett och etikett” från pärm till pärm och följer alla regler slaviskt – han/hon uppfattas som dödstråkig. En person som alltid struntar i alla uppföranderegler – den är bara ett irriterande skoskav. Gentlemannen följer etiketten för det mesta, just för att någon enstaka gång kunna bryta mot den med finess, för att få fram ett budskap.

    På samma sätt är det med under: En värld helt utan under, avmytologiserad med teologen Rudolf Bultmanns bultsax som klipper bort allt övernaturligt – den är platt och hopplös. En värld där det händer under jämnt och ständigt – det blir en magisk värld, rena Harry Potter, fullständigt oförutsägbar och otrygg. Ingriper Gud föredrar han att göra det inom ramen för sin egen skapelse, naturlagarna, som när vinden blåste bort vattnet i havet, så israeliterna kunde fly från farao, Men – någon gång bryter Gud mot etiketten och låter undret ske – inte som självändamål, men för att bryta vägen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s