Vidga samfundsperspektivet. Vi måste på allvar börja fokusera på den enade Kyrkan

Från början fanns bara en kyrka, den som Jesus grundade. Så är det egentligen än idag, alla kristna bekänner en enda helig katolsk (allmän) och apostolisk kyrka enligt den trosbekännelse som antogs vid konciliet i Konstantinopel år 381 och som ännu inte blivit omodern.
Alla kristna har gemensamt Bibeln, Dopet (även om det kan finnas skillnader i dopteologi) de sju första koncilierna (som därför verkligen kan kallas ekumeniska) samt den Helige Ande som ledsagar oss i att ta till oss tron, vittna om den och verka i världen.

  • Nicea 325
  • Konstantinopel 381
  • Efesos 431
  • Chalcedon 451
  • Konstantinopel II 553
  • Konstantinopel III 680
  • Nicea II 783

Det är inte bra att kristenheten därefter på grund av inre stridigheter splittrades upp på olika kyrkor och samfund. Speciellt är det inte bra att vi idag funnit oss i denna nya splittrade situation så att vi regelmässigt tänker på vårt eget samfund som det som jag har mitt hela fokus på och inte har en vision av Kyrkan som helhet innefattande allt Guds folk. Vi talar här inte om att mångfald inte skulle få förekomma, mångfald är positivt, utan jag talar om sådan splittring som beror på att vi kristna inte kan hålla sams och ägnar oss åt inre strider istället för att fokusera på Jesus.

Det är dags nu att i vårt tänkande börja fokusera på samhörigheten med hela Gudsfolket som innefattar alla döpta och sluta att luta oss mot en bekvämlighet med det nuvarande tillståndet och inte se de övriga kristna.
Ekumenik är ett måste, och målsättningen måste vara att i framtiden få till stånd ekumeniska koncilier som reparerar mer än 1000 års splittring.

Det finns många tecken idag på ett ökat medvetande i den riktningen. De olika frikyrkornas sommarkonferenser är sedan ett antal år långtifrån samfundsinterna angelägenheter, utan talare från hela kristenheten bjuds in och som kristen kan man röra sig i olika sammanhang runtom i den kristna mångfalden utan att känna sig som gäst och främling.

De ortodoxa kyrkorna samlas i sommar till ett panortodoxt koncilium på Kreta, en historiskt händelse då det var 1200 år sedan det skedde sist. Att den ortodoxa kristenheten samlar sig underlättar givetvis också ekumeniken med väst och Rom-kyrkan. Patriark Bartholomeus av Konstantinopel ber om våra förböner för detta koncilium som samlar 14 olika s.k. autokefala ortodoxa kyrkor med en gemensam strävan mot styrkta relationer och att vara ”ett tecken på enhet i en värld som är hemsökt av konflikt och splittring

När olika delar av kristenheten på detta sätt samlas och försöker bygga enhet, så är det alltid bra och bidrar till främjandet av Kyrkans enhet i det stora perspektivet. Också inom frikyrkligheten i Sverige ser vi liknande strävanden med sammanslagning av samfund, samarbete kring gemensam pastorsutbildning med mera.

Katolska kyrkan har alltsedan Andra Vatikankonciliet varit mycket hängivna åt ekumeniken (ekumenikdekretet Unitatis Redintegratio). Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Nu erkänns att den helige Ande är verksam också utanför den katolska gemenskapen, inte bara hos individer, utan också i kyrkogemenskaper.

I encyklikan Ut unum sint påpekade påven Johannes Paulus II att ekumenisk dialog inte bara är horisontell, utan det finns en rörelse uppåt med fokus på Herren som åstadkommer enheten:

”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)

Vi inser då att:

” …vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)

Den katolske prästen och teologen och experten på pingströrelse och karismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken kommenterade denna text av påve JPII i en artikel i Keryx (numera Teologi och Ledarskap) 2014, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi. Han skrev:

” …Det är i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan och kommer att rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Min poäng är att denna rening – vad gäller teologin – grundläggande är en rening från ideologi. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.”

Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den:

95.  …When the Catholic Church affirms that the office of the Bishop of Rome corresponds to the will of Christ, she does not separate this office from the mission entrusted to the whole body of Bishops, who are also ‘vicars and ambassadors of Christ’ The Bishop of Rome is a member of the ‘College’, and the Bishops are his brothers in the ministry.

Whatever relates to the unity of all Christian communities clearly forms part of the concerns of the primacy. As Bishop of Rome I am fully aware, as I have reaffirmed in the present Encyclical Letter, that Christ ardently desires the full and visible communion of all those Communities in which, by virtue of God’s faithfulness, his Spirit dwells. I am convinced that I have a particular responsibility in this regard, above all in acknowledging the ecumenical aspirations of the majority of the Christian Communities and in heeding the request made of me to find a way of exercising the primacy which, while in no way renouncing what is essential to its mission, is nonetheless open to a new situation. For a whole millennium Christians were united in ‘a brotherly fraternal communion of faith and sacramental life … If disagreements in belief and discipline arose among them, the Roman See acted by common consent as moderator’.

In this way the primacy exercised its office of unity. When addressing the Ecumenical Patriarch His Holiness Dimitrios I, I acknowledged my awareness that ‘for a great variety of reasons, and against the will of all concerned, what should have been a service sometimes manifested itself in a very different light. But … it is out of a desire to obey the will of Christ truly that I recognize that as Bishop of Rome I am called to exercise that ministry … I insistently pray the Holy Spirit to shine his light upon us, enlightening all the Pastors and theologians of our Churches, that we may seek—together, of course—the forms in which this ministry may accomplish a service of love recognized by all concerned’

96. This is an immense task, which we cannot refuse and which I cannot carry out by myself. Could not the real but imperfect communion existing between us persuade Church leaders and their theologians to engage with me in a patient and fraternal dialogue on this subject, a dialogue in which, leaving useless controversies behind, we could listen to one another, keeping before us only the will of Christ for his Church and allowing ourselves to be deeply moved by his plea ‘that they may all be one … so that the world may believe that you have sent me’ (Jn 17:21)? ( Ut Unum Sint p 95-96).

gudovarldenBenedikt XVI var också en sann ekumen. I intervjuboken Gud och Världen lade han ut sina tankar om hur kyrkorna skall närma sig varandra:

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.”  (Gud och Världen, Veritas förlag)

[Läs min tidigare bloggpost Enhet med eller under påven.]

För påve Franciskus är ekumeniken också en förstarangsfråga. 2014 sade han vid en audiens att den kristna splittringen är en skandal.

Gunnel Vallquist skulle i högsta grad hålla med påve Franciskus om att splittringen är en skandal. Kanske några minns att hon en gång föreslog att kyrkan borde pålägga sig själv ett kollektivt interdikt, (en period under vilken man avstår att ta emot sakramenten) och att inte bryta den perioden förrän hindren var borttagna så att kristna kunde fira Eukaristin gemensamt igen. Jag tror inte Gunnel avsåg att det verkligen skulle ske, men genom att introducera tanken fäste hon uppmärksamheten på den väldiga skandal som vägran att enas kring det mest centrala i firandet av den kristna tron är. Splittringen som en så stor synd att den egentligen kräver att kyrkan exkommunicerar sig själv.

Splittring och maktkamper finns givetvis inte bara mellan samfunden, utan också inom samfunden. Nyss sade påve Franciskus vid en predikan i sitt huskapell, att då kristna strider inbördes finns inget vittnesbörd.

Kyrkan är både en synlig struktur och en andlig gemenskap. Det finns en hierarkisk dimension med ett läroämbete som getts auktoritet att lägga ut läran och det finns en karismatisk dimension med den helige Andes nådegåvor som ges åt varje döpt kristen. Den helige Ande verkar både genom läroämbetet i Kyrkans hierarkiska struktur och genom de karismatiska nådegåvorna som ges åt var och en. Idealt samverkar dessa båda dimensioner till en helhet.

Om vi betraktar läroämbetet och samtidigt besinnar det  perspektiv jag vill framhäva här, att vårt fokus från och med nu måste vara på den enade världskyrkan, så blir konsekvensen att det inte är rimligt att varje enskilt samfund måste ha sitt eget autonoma läroämbete, som om resten av kristenheten inte hade någon relevans. Istället samverkar man lämpligen och tar del av varandras skatter.  Att det finns behov av ett läroämbete även inom frikyrkan skrev Joel Halldorf om nyligen i en ledartext i Dagen. Men om Kyrkan är en enda, så måste också läroämbetet vara gemensamt. Givetvis måste man söka sig fram där man står i sitt lokala sammanhang, men samtidigt i gemenskap med resten av kristenheten och den universella Kyrkan.

Den helige Ande känner inga samfundsgränser brukar man säga, och så är det. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som började i världskristenheten i början av 1900-talet i USA har spridit sig, både som klassisk pingströrelse och som karismatiska förnyelserörelser inom de gamla samfunden  och som nya pingstkarismatiska fristående församlingar under 1900-talets senare del. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen är den i särklass största förnyelserörelsen inom världskristendomen. Under loppet av 100 år har den kommit att omfatta 25% av den totala kristenheten.

Den karismatiska förnyelsen är till sin natur ekumenisk. Det var vid en stor ekumenisk karismatisk konferens i Kansas City 1977 som en allvarlig profetia om tillståndet i kristenheten framfördes:

Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!…

En av dem som var med på konferensen var p Raniero Cantalamessa, känd förkunnare inom katolsk karismatisk förnyelse som är anlitad som talare inom hela kristenheten. Han berättar:

 ”Jag blev starkt berörd av denna profetia, och av hur människor föll på knä och grät över splittringen i Kristi kropp. Framför podiet stod skrivet med stor text: ‘JESUS IS LORD’, och jag tänkte, att om kristna en gång i framtiden förenas så kommer det att vara på detta sätt.”

[Läs mera i mitt tidigare inlägg Från profetian i Kansas City till Lutherjubileum 2017.]

cantalamessawa

P Raniero Cantalamessa vid 10:e generalsynoden för Anglikanska kyrkan i Westminster Abbey 2015. Han framförde ett starkt ekumeniskt budskap utgående från profeten Haggai. Samma budskap framförde han också på Europakonferensen i Uppsala 2013. Foto: Picture Partnership/Westminster Abbey

Då påven kommer till Lund i höst inleds fokuseringen på Reformationen 500 år. Må det inte bli ytterligare ett till intet förpliktigande festlighet som tillåter allt att rulla på som vanligt i gamla banor, utan låt det bli en kraftfull markering, ett styng i hjärtat som tvingar oss att vi verkligen tar vår tro på Jesus Kristus på allvar och fokusera på Kyrkan som helhet, inte på våra egna panelprydda hus (Hagg 1:4). Låt Lutherjubileet bli bortre gränsen för 500 års, ja, mer än 1000 års splittring.

Läroämbetet representerar konkret ordning och struktur, vilket behövs så länge vi lever i en konkret värld och är människor av kött och blod. De karismatiska nådegåvorna representerar Andens fria liv som driver oss att följa de ingivelser Anden ger oss. Men båda dimensionerna behövs i Kyrkan. Struktur utan Ande kan urarta till maktmissbruk och mänsklig kontroll som förkväver Anden. Men det vore fel att tro att det bara behövs Andens fria liv. Ett samfund som bygger bara på det urartar lätt till kaos då mänskliga tillkortakommanden gör att korten blandas bort. Andens fria liv behöver en struktur att verka i. Därför har, måste Kyrkan ha, både en strukturell och en karismatisk dimension.

I urkyrkan kan detta illustreras genom spänningen mellan Paulus och Petrus. Paulus representerar karismatiken, medan Petrus representerar den strukturella ordningen, läroämbetet, auktoriteten. Delvis kan dessa sidor fungera oberoende av varandra, men till slut måste de samverka och stämma av mot varandra. Det utesluter inte att Paulus också var en ordningens man, det visar inte minst den vikt han lägger vid att utse dugliga ledare i de församlingar han grundat och de förmaningar han ger i sina brev till församlingarna. Likaså var Petrus en person verkligen fylld av den helige Ande som vi kan förstå av skildringen i Apostlagärningarna.

Paulus fick ett kraftfullt Andedop i anslutning till omvändelsen på vägen till Damaskus, då Ananias, en lärjunge från Damaskus fick profetera över honom och lägga händerna på honom. Därefter agerade Paulus direkt under ledning av den Helige Ande i sjutton års tid som evangelist i Arabien, Damaskus, Syrien, Kilikien utan att stämma av med apostlarna i Jerusalem. Efter tre år i evangeliets tjänst begav han sig dock till Jerusalem för att lära känna Petrus och stannade hos honom i 14 dagar. (Gal 2:15-21)

Men först fjorton år senare far Paulus åter till Jerusalem. Bakgrunden är att han genom en uppenbarelse fått klart för sig att han skall lägga fram det evangelium han förkunnat ”för de ansedda” för att försäkra sig om att det han predikat varit rätt. Han träffar då de tre som kallas ”pelarna, Jakob, Petrus och Johannes och lade för dem fram det evangelium han förkunnat bland hedningarna för att stämma av och få deras godkännande, ”för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves”, skriver Paulus (Gal 2:2)

Med tanke på Galaterbrevets kritiska tendens mot Petrus, och Paulus stora självmedvetande är detta en förvånande sak av stor betydelse. Betydelsen är att det finns bara ett gemensamt evangelium, och vissheten att ha förkunnat det rätta evangeliet förutsätter gemenskap med pelarna. De är måttstocken. ”Och när Jakob, Petrus och Johannes som ansågs vara pelarna förstod vilken nåd jag hade fått”, berättar Paulus, ”räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet” (Gal 2:9). [Läs mera i min tidigare bloggpost Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa.]

Katolska kyrkan, som har självbilden att vara en fullödig kyrka med ett fullödigt läroämbete till tjänst åt hela kristenheten har kanske inte alltid varit lyhörd för Andens kallelse. Kanske hierarkin i vissa tidsskeden, som  under den ultramontanistiska och antimodernistiska tiden mellan Första och Andra Vatikankonciliet varit alltför rigid för att ge Anden fritt spelrum, så kanske det därför var nödvändigt att Pingströrelsen började utanför Katolska kyrkans struktur. Och kanske det fortfarande är så att fria församlingar behövs som ett komplement för att Katolska kyrkan har en alltför stor benägenhet att domesticera Anden och därmed oskadliggöra den. Men förr eller senare måste de återvända till ”pelarna” för att stämma av.

Katolska kyrkan har dialog med alla andra kristna samfund, inte bara Ortodoxa kyrkor och de äldre protestantiska kyrkorna, utan också med de nya icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingarna. Peter Hocken som jag nämnde ovan medverkade 2011 på ett seminarium anordnat av Livets Ords teologiska seminarium (Numera Skandinavisk teologisk högskola) med temat Anden och Kyrkan.

hockenPeter Hocken utvecklade tankar om en experimentell ecklesiologi i samverkan mellan Katolska kyrkan och de nya pingstkarismatiska församlingarna. De senare är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.

För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

  • De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
  • De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

Slutsats: 1000 år sedan öst och väst gick skilda vägar, 500 år sedan reformationen. 50 år sedan Andra Vatikankonciliet och 40 år sedan profetian från Kansas City om nödvändighetan av enhet inom Guds folk. Signalerna om vad Anden säger till församlingarna om enhet har varit övertydliga under de år som gått. Låt oss slippa 40 år till då vi talar om och beundrar profetiorna utan att något händer. NU ÄR TID ATT AGERA!

PS Vad skulle hänt om Paulus efter sin omvändelse skulle valt att förkväva Anden, istället stannat i Damaskus, studera, springa på konferenser, Liv i Anden seminarier och annat som erbjuds en trött men konsumtionstörstande kristenhet? DS

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Vidga samfundsperspektivet. Vi måste på allvar börja fokusera på den enade Kyrkan

  1. Thorsten Schütte skriver:

    Jag är också glad att frikyrkorna blir öppnare mot andra kyrkor, I mitt samfund equmenias årskonferens var en katolsk teolog en huvudtalare:
    http://www.sandaren.se/nyhet/genom-gladjen-forvandlas-kyrkan
    Jag känner stor glädje över att man inom frikyrkligheten nu gör av sig med mycket antikatolsk bråte. Minns med olust att mig egen mor gjorde sig lustigt över Påven.

  2. För den som till slut orkat igenom Bengts digra text, finns många kloka och tilltalande tankar. T ex den splittring vi ser som beror på att kristna inte kan hålla sams och ägnar sig åt inre strider istället för att fokusera på Jesus. Och att ekumenik, rätt utformad, är positivt.
    Men, som alltid höll jag på att säga, kokar det hela ner till en syn på ekumeniken, som jag inte tror är framkomlig eller eftersträvansvärd. Tydligt beskriven i de olika uttalanden som flera påvar gjort, som Bengt citerar. Den enade världskyrka man talar om är ”i sin grundform given den katolska kyrkan”. Och där påven i Rom har ett särskilt ansvar och ett uppdrag att leda denna kyrka. Och att det enda läroämbete man ska ha är Kyrkans (den romersk-katolska) läroämbete. Och kommer någon enda stavelse i detta ändras/anpassas till andra samfund? Bara detta att man säger att i denna världskyrka kommer kristna kunna fira Eukaristin gemensamt igen. Trots att evangelikala talar om nattvarden.
    Sedan kan man fråga sig om detta med en enda kristen världskyrka är någon bra idé – oavsett hur den organiseras. Det är väl nästan bara i totalitära regimer som Nordkorea, man kan få denna totala enhet. Alla de stora världsreligionerna uppvisar ”splittring”, helt enkelt för att människor är unika, med unika behov, unika livssituationer och unik längtan. Tror inte man kan knöla in alla i en och samma form. Med detta sagt, delar jag uppfattningen att splittring är av ondo – frågan är hellre hur hanterar man alla olikheter utan att ”döda” den unika människan – Guds avbild?
    Det finns ytterligare en aspekt på denna världskyrka, som är den kanske allvarligaste. Som David Wilkerson beskriver i sin uppmärksammade bok Synen utifrån en profetia han fick 1973. I kapitlet ”Förföljelsemani” skriver han bl. a: ”Genom en union mellan liberala ekumeniska protestanter och romersk-katolska kyrkan bildas en världsomspännande superkyrka. Man gör även gemensam sak politiskt. På så sätt blir den kyrkan en av de mäktigaste religiösa faktorerna i världen. Denna superkyrka blir andlig endast till namnet. Man använder fritt Jesu Kristi namn, men är i själva verket antikristlig och politisk i sin verksamhet. Denna mäktiga kyrkounion engagerar sig djupt i socialt arbete, väldiga välgörenhetsprogram och filantropisk verksamhet.” och lite längre fram (sid 68): ”Jag ser något som skrämmer mig. Jag ser en armé av karriärmänniskor som intar de mest inflytelserika posterna i denna superkyrka. Många av dem är ogudaktiga, antikristliga och besatta av tanken att superkyrkan måste bli en politisk maktfaktor som är stark nog att utöva påtryckningar på dem som opponerar sig. Medan de som innehar de högsta posterna talar om underverk, kärlek och försoning, kommer mutkolvarna under dem att plåga och förfölja de religiösa organisationer som motsätter sig deras ledarskap.”
    Detta skrivs ner för 43 år sedan, och är en vision som inte känns alldeles osannolik idag.

    • bema skriver:

      Staffan! Att bygga förtroende tar tid. Att du inte har förtroende för Katolska kyrkan har jag inget problem med. Man kan inte gå från misstroende till fullt förtroende i ett enda steg. Men mycket tankar av allmän karaktär ser jag att vi kan dela. Det är gott så att vi har dialog.

      Du nämner Wilkersons profetia som också är värd att studera och pröva i vår tid. Profetia har inte saknats i världskyrkan under de sista femtio åren, i många pingstkarismatiska församlingar ekvilibrerar man nästan i detta. Men, också i frikyrkan saknas ofta liksom i kristenheten i stort de efterföljande stegen: pröva profetian, ta på allvar och agera utifrån den. Ibland är man så upptagen av själva profeterandet att man tycker det räcker. Men en profteia som inte leder till förändring är förfelad.

  3. Alma-Lena skriver:

    Tack, Bengt, från djupet av mitt hjärta. Tycker dina två huvudpunkter om att alla läger måste släppa sin högmodssynd säger allt.

    Gunnel Vallquist är ett stort föredöme för mig och borde vara det för alla sant troende. Om bara en bråkdel av hennes nöd för splittringen skulle delas av flera skulle vi få se något helt nytt och då pratar jag inte om Wilkerssons skräckvision utan Jesu egen vision om en enad kyrka.

  4. Bengt, jag har aldrig sagt att jag inte har förtroende för katolska kyrkan – detta handlar väl om något helt annat, mycket större än så. Och jag säger ja till ekumenik, men då menar jag det riktiga sökandet efter sann, biblisk enhet. Men Kyrkan (RKK) har ju hittills erkänt att även om många sanningar går att hitta i andra kyrkogemenskaper, kan Kristi fullständiga lära och nåd bara finnas i den katolska kyrkan. Anders Arborelius har också varit tydlig om den enhet vi fått som en gåva att förvalta, när han säger: ”vi tror att alla kristna kommer att enas under ett överhuvud, påven ”.
    Kanske menar du med en enad världskyrka något annat – att den inte med någon slags automatik leds av påven i Rom, eller att det gemensamma läroämbetet inte är Kyrkans läroämbete, utan något som arbetas fram och godkänns av alla kyrkogemenskaper, i full respekt för de olikheter som finns.
    Stig Andreasson skrev i en artikel 2005 bl.a följande :” Världsekumeniken är verkligen full av motsägelser och naiva förhoppningar. Mest av allt påminner den om den oreda, villervalla och förvirring som uppstod efter språkförbistringen vid Babels torn. Lyckligtvis har vi Guds Ord som kan ge oss ljus och vägledning. Och vänder vi oss till bibeln, så ser vi klart att Guds sanna församling på jorden inte alls är identisk med någon slags organiserad sammanslagning av alla kyrkosamfund. Guds församling är en helig organism, en helig kropp vars huvud är Jesus själv. Vi blir inlemmade i denna Kristi kropp då vi tar emot den frälsning som Jesus vunnit åt oss och som Han av nåd erbjuder oss. Detta sker inte genom några sakramentala handlingar, utförda av människor, utan genom personlig tillit och överlåtelse till Jesus Kristus. Gud använder människor till att förkunna frälsningens evangelium. Men det är bara Herren själv som utför det frälsande undret. ”Herren ökade församlingen var dag med dem som lät sig frälsas,” säger Herrens Ord.

    Beträffande David Wilkerssons bok Synen – som Alma-Lena lite föraktfullt kallar skräckvision, finns många profetior, flera har på ett skrämmande sätt redan uppfyllts (rekommenderar en läsning, Alma-Lena).

    • Alma-Lena skriver:

      Jag hyser stor respekt för David Wilkerson och har läst hans profetior, men precis som Bengt ser jag att få prövar och låter sig påverkas av det han säger. Vissa saker som ex.vis de kristnas enhet kan helt enkelt inte vara ont eftersom det är Jesu bön den sista kvällen han tillbringar med sina lärjungar innan korsfästelsen. Wilkerson var en klok man med profetisk gåva-men allt han såg var kanske inte det du (och han själv) tolkar in i det.

      Vi ska pröva profetior enligt Paulus och nummer ett är naturligtvis att profetian ska stämma med Bibelns eget budskap i frågan och då ser jag inte att just denna profetia är helt klockren pga Jesu förbön i Johannesevangeliet och otaliga uppmaningar till enhet i pastoralbreven. Kanske är det som med hans syn om att alla ska titta på sin egen TV hela tiden, måhända såg han datorer och surfplattor/mobiler men visste inte vad han såg. Han kanske inte förstod vad han såg i fråga om ekumenik heller och tolkade det som RKK plus den tynande ”liberalteologin” eftersom tex New Age och framgångsteologin var ganska små vid tillfället när han fick synen. Annat kan också ha färgats av Wilkersons egna fördomar mot ex.vis RKK. Självaste Mose gjorde felbedömningar och begick svåra synder trots att han var Guds profet nummer 1.

      Jag hyser också en viss rädsla för vad RKK i symbios med framgångsteologin kan orsaka av skador, men liberalteologin är en väldigt ofarlig företeelse om man verkligen tänker på vad som kan skada vår ande. Framgångsteologin är nämligen , till skillnad från liberalteologin, djupt hednisk och djupt gnostisk till sin natur och oerhört framgångsrik när det gäller att förvilla dem som vill leva helt för Jesus eftersom den vädjar til övertro och religiositet vilket liberalteologin aldrig gjort. Vårt förnuft är betydigt mer motståndskraftigt mot villoläror och lögnprofeter. Ingen som vill leva helt och fullt för Gud kommer någonsin att lockas av ”liberalteologin” men lockelsen från Eden om att ”vi ska bli lika Gud” är däremot lockande för den sortens människor. som vi här tillhör.

      Men vilka har lockats mest av framgångsteologin? Knappast RKK utan i stället frikyrkor, gärna pingstanknutna, och New Age med sin nyhedendom.Jag undrar därför lite på om Wilkerson lät sig präglas av sina egna fördomar på goda grunder.

      Här en artikel om en man på Sveriges nordligaste universitet som också äst Wilkerson och funnit att mycket stämmer :http://www.dagen.se/livsstil/klimatforskaren-jag-blev-golvad-av-wilkerson-1.116253

    • Alma-Lena skriver:

      Dessutom: Gunnel Vallqvist var också en profet, utan att göra grandiosa anspråk. Hennes vision stämmer med Jesu egen vision för kyrkan/församlingen, därav kan man nog anta att den visionen är pålitlig.

  5. Bra att vi är hyggligt överens om D Wilkersson. Jag tycker naturligtvis inte heller att det är något ont i att kristna enas – men Jesus avsåg nog inte att det var en enhet under påven. Enhet i tron tror jag välkomnas av de flesta.
    Vad gäller framgångsteologin så delar jag helt din uppfattning, men du har fel om du menar att just pingstanknutna lockats dit. Livets Ord är ju lite speciellt och hade väl egentligen en egen form av framgångsteologi. Men pingströrelsen i såväl Sverige som internationellt har tagit avstånd från framgångsteologin. Är sedan mer rädd för liberalteologin som breder ut sig inom bl.a. Svenska kyrkan. Ser den som ett stort hinder för enhet mellan kristna. En teologi som underminerar kristendomen och förnekar kärnan i den kristna tron, t.ex de helt grundläggande kristna övertygelserna, att Jesus uppstod fysiskt, att Jesus föddes av en jungfru, att Jesus är enda vägen till Gud och att Bibeln är Guds ord? Förslaget till ny kyrkohandbok är en del i denna process, som t ex Helena Edlund beskrivit på Kristen Opinion.
    (har kanske nu kommit in på ett sidospår….).

    Istället för en ovanifrån skapad megakyrka som riskerar bli en anpassad och tandlös liberalteologi – vill jag att de kristna rätar på ryggen och börjar försvara Jesus och evangelierna – att bli apologeter.
    I Stefan Gustavsson bok ”Behöver tron försvaras” citeras John Stott:”Jag ber uppriktigt att Gud ska fostra en ny generation av kristna apologeter och kommunikatörer, som förenar en absolut lojalitet mot Bibelns evangelium med en orubblig tillit till Andens kraft och en djup och lyhörd förståelse av samtidens alternativ till evangeliet.

    • Alma-Lena skriver:

      Vad jag menar med att liberalteologin är ofarlig är att den inte lockar de som verkligen brinner för Guds rike. Ibland dras en människa in i riket genom liberalare tolkningar men när väl hjärtan börjar brinna stannar de inte kvar där utan går vidare. Det är min erfarenhet. Möter en brinnande människa däremot framgångsteologin förlorar de till slut allt gott, antingen blir de hårda fariséer, hedningar med magiska riter för att vinna Guds gunst, högmodiga profitörer på evangelium eller så blir de totalt utbrända och vågar aldrig närma sig någon kristen tro igen. Det är också en smärtsam erfarenhet jag har.

      Dessutom ser jag inte att Bengt eller Gunnel Vallqvist menar att alla ska enas under påven. Jag tror han menar att påven tillhör samma kyrka som alla andra och i en enad framtid förblir han en del i gemenskapen där även en ortodox påve eller metropolit finns med. Vad jag förstår ska inte påven vara en diktator över alla andra kristna i Bengts vision.Läste jag slarvigt?

  6. annorzzz skriver:

    Vad finns det för enhet utanför Kyrkan?

    Vad är t ex protestanter överens om (förutom att de inte är överens och att påven har fel på tusentals diametralt olika sätt)?

    Enhet är kroppslig, sakramental, ordnad, läromässig, liturgisk, organisk o s v.

    Det utesluter inte en spirande mångfald.

    Men enhet utan Kyrkan och dess klippfasta grund är naiv, ja grundlös.

    Problemet ligger i principerna; Sola Scriptura o deformationens pietism.

    Det kristna livet är såååååå mycket mer än det privat andliga som inspirerats av reduktionistisk amerikansk återvändsgränd.

    Vincit omnia Veritas.

    • Alma-Lena skriver:

      Stackars alla vettiga katoliker att sådana som du fortfarande är alive and kickin’ , vilket visar att alla olika grupperingar inom kyrkan har exakt samma problem.

  7. bema skriver:

    Staffan, Alma-Lena!
    Tack för era bidrag till en fördjupad diskussion om profetia och prövning av profetia i vårt tid som jag finner mycket angelägen och viktig. Jag håller med om att också Gunnel Vallquist var en profet. Jag tror profetia finns gott om idag, också där vi inte väntade det om vi bara är lyhörda och beredda att lyssna. Lyssna – pröva – handla.

    Profetia kan också handla om varningar att vi är på fel väg. En viss form av andligt överengagemang och fundamentalism i kombination med gnosticerande föreställningar kan ställa till med mycket problem, jag delar Alma-Lenas farhågor för detta, men motsatsen, from cynism och lättjefull passivitet är också till skada, därför det kristna vittnesbördet och Kyrkans mission i världen är verkligen något som behövs för att laga och rädda världen. Det gäller att undvika båda dikena. Om vi ber i tro och går framåt efter bästa förmåga, så är jag övertygad om att vi inte missar målet eftersom Jesus har lovat att vara med sin Kyrka till tidens slut och sänt Anden som Hjälparen som skall föra oss in i hela sanningen.

    • Alma-Lena skriver:

      Amen till det!

      Vill bara förtydliga: Du missförstår mig om du tror att jag tycker en ljummen postmodernistisk teologi är bra, den attraherar dock inte den sorts människor som brinner för kristen tro. Jag håller fullständigt med Magnus Malm i Som om Gud inte finns om att sekularisering kommer från kyrkan. Övertro och överreligiositet är oerhört mycket mer sekulariserande än akademiska spetsfundigheter. Men om någon säger att Gud hör alltid bön om du ber rätt och förväntar dig mycket och sedan blir det inte så. Inte bara en gång utan hundratals och de enda svar du får är att du ska be mer be rättare osv. då brister det till slut.

      De som skadats mest i min omgivning har skadats av fundamentalistiska framgångsteologer och andra övertroende typer, inte av KG Hammar. Kanske beroende på att KG Hammar aldrig utger sig för att vara profet och ha direktkontakt med Gud och liknande. Däremot har jag till min förvåning, och därmed stora berättigade skam, stött på fler än en som blivit en brinnande kristen genom KG Hammar. Alltså är Hammar på många sätt en framgångsrik evangelist medan många som påstår sig ha missionen i fokus har skrämt bort och skadat skaror av människor.

      Jag tror absolut profetior kan varna och måste prövas av var och en. Jag tror dessutom att Gud kan ändra sig om vi tar till oss budskapet, se bara på Jona och Nineve (jag tillhör ju dem som tror att Jona faktiskt predikade i Nineve, så barnslig är jag). Att sätta ett jätteansvar på Wilkerson är verkligen orättvist för han sa till och med själv att han ville sluta tyda sina syner eftersom han tytt dem felaktigt tidigare. Dessutom har vi andra ett ansvar för att lyssna till varningsorden på så sätt att vi handlar därefter. Vad är det för mening med att profetera om folk bara ser det som en slags nöjeskonsumtion? Vem vågar tala profetiskt om ingen sköter plikten att pröva profetior? Och då talar jag inte om att antingen är 100%fel eller 100% rätt i en profetia. Jaha, Wilkersson fattade inte hur mobiltelefonerna skulle utvecklas, alltså var allt ha sa fel. Eller motsatsen, klimatkrisen som han såg på 1970-talet är här, alltså är vartenda ord han sa ren och ogrumlad sanning.

  8. bema skriver:

    Anders, Alma-Lena!
    Jag tar gärna med kommentarer som tar ut svängarna också, även om det kan bli en onödigt hård avgränsning mot motståndarna, vilket jag dock hoppas skall lösas upp av det allmänt hållet goda diskussionsklimatet på min blogg. Det finns tre skäl att ta med inlägg som uttrycker sig övertydligt och odiplomatiskt:
    1. Att belysa att det finns personer som hyser dessa ståndpunkter i sinnevärlden, vilket måste beaktas i vår omvärldsanalys.
    2. Att även extremståndpunkten kan innehålla korn av sanning som mejslats ut och får en bra belysning just genom att renodlas.
    3. Att sakligt kritisera det som är fel.

    När det gäller Anders inlägg håller jag med om att enheten inte bara kan vara andlig utan också kroppslig, sakramental, ordnad, läromässig, liturgisk, organisk etc eftersom Kyrkan som Jesus grundade också hade en jordisk materiell struktur.
    Däremot är jag inte alls med honom i den svartvita uppdelning han gör mellan protestanter och katoliker. Katoliker har också en hemläxa att göra, och alla protestanter är inte protestanter på det karikerade antikatolska sätt han framställer.

    • Alma-Lena skriver:

      Du vet Bengt att jag tycker det, jag är helt på Gunnel Vallqvists linje och har aldrig någonsin hävdat något annat. Men jag vill påstå att vid Nattvardsbordet är det inte jag som främjar splittringssynden utan andra kristna grupperingar som inte tillåter mig att vara med. Det gäller nog de flesta protestanter att vi ser det så. Det är inte jag som bannlyst någon från nattvardsbordet OCH jag anser det vara en svår synd att göra så.

      Jag har firat många mässor med människor från vitt skilda traditioner: katoliker, ortodoxa, laestadianer (ja-ett smärre mirakel!), anglikaner och baptistiska frikyrkor. Då är Anden som mest närvarande och alla vet att detta är vad som menades med måltiden från början. Tyvärr har detta aldrig hänt i en RKK-gudstjänst där jag behandlas som en obehörig som får välsignelse men inget fullt erkännnande som kristet syskon.

      Annorzzz beter sig verkligen otrevligt. Om sådana som Staffan och jag inte trodde på den sanna enheten skulle vi väl aldrig hänga på en katolsk blogg.

  9. Ping: Ekumeniken bär frukt i den enda heliga, katolska och apostoliska Kyrkan | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s