Likhetsfeminismen har kommit till vägs ände.

Är könen sociala konstruktioner? Är dikotomin kvinna/man fullständigt egal när det gäller att beskriva vem jag, en människa, är? En del genusteoretiker och ideologer tycks vilja se det så, men verkligheten motsäger dem. Hela kampen mellan könen och det faktum att det behövs en feminism är bevis nog för att män och kvinnor är olika.

Det finns ett samband mellan kropp/biologi och ande/själ, och det ingår i den mänskliga naturen att vara man eller kvinna. Bibelns skapelseberättelse har tolkat naturen och gett en mytisk inramning åt detta: Gud skapade MÄNNISKAN till sin avbild. Till MAN och KVINNA skapade han DEM. (jfr 1 Mos 1:27). Som man ensam kan jag inte representera människans fullhet, inte heller som kvinna, endast tillsammans kan mannen och kvinnan representera människans fullhet. Könskriget är en pervertering av detta där vi människor istället för att bygga upp och förverkliga denna plan med skapelsen konkurrerar med varandra och vill ta varandras plats.

Inte så att en man och en kvinna är väsenskilda och inte kan representera och i sin ande integrera det allmänmänskliga, inte så att män och kvinnor har totalt olika egenskaper och att vissa egenskaper kan betraktas som helt kvinnliga, andra som helt manliga. Vi vet att olika egenskaper som vi spontant uppfattar som mera kvinnliga eller mera manliga kan gå in i varandra och förekomma på ett varierat sätt hos båda könen, vare sig dessa är nedärvda genetiskt eller miljöbetingade. Till sin spets kommer detta i egenskaper som homosexualitet och transsexualitet, vilket genusideologer tar som det yttersta beviset på att kön är något relativt.

Men jag håller inte med om detta. Homosexualitet och transsexualitet är snarare undantagen som bekräftar regeln, och båda dessa fenomen definieras utifrån grundformen som är heterosexualitet. Att konstatera detta har ingenting med diskriminering av icke-heterosexuella att göra, utan jag tror varje människa, oaktat sexuell läggning bäst blir hjälpt att förstå sin egen identitet utifrån grundformen man/kvinna.

Det finns en tilltagande medvetenhet även hos radikalfeminister att likhetsfeminismen har kommit till vägs ände, och jag tycker mig se att den ideologiska striden mellan likhetsfeminister och särartsfeminister håller på att mattas av. Från den tid i början på 2000.talet då queer-ideologin som mest odlades på t.ex. Lärarhögskolan (se min tidigare bloggpost Rosa khmererna på Lärarhögskolan sätter kränktheten i system) har en betydande tillnyktring skett.

Särartsfeminismen betraktar män och kvinnor som olika och komplementära men jämlika. Kampen för jämlikhet, lika lön, lika villkor, mot kvinnoförtryck, våld, trafficking etc är gemensam för dessa båda riktningar, men enligt den senare riktningen som jag delar så handlar det om att både män och kvinnor måste vara grundade i och acceptera fullt ut det som konstituerar deras manlighet rep kvinnlighet och utifrån det samverka på ett konstruktivt sätt. Att bara se varandra som konkurrenter att bekämpa tar fram de sämsta sidorna hos båda könen och leder till ett okonstruktivt könskrig som ingen kan vinna, det gäller både i det lilla sammanhaget, familjen och i samhället i stort.

Felicia Fereira skrev nyligen en fin krönika i Dagen där hon uppmanar till ökat kvinnligt självmedvetande och självförtroende. ”Är normkollisionen och det biologiska könsförnekandet i verkligheten ett hot mot kvinnorna själva”, frågar hon sig.

Ebba Witt-Brattström är enligt mig en av de mest vältaliga och konstruktiva feministerna i Sverige idag. Hon representerar särarten därigenom att hon både vill lyfta fram den positiva och kraftfulla i det kvinnliga, samtidigt som hon också bejakar det positiva hos männen.  I sin skönlitterära debut Århundradets kärlekskrig beskriver hon hur det kan te sig i en familj där könskampen på ett destruktivt sätt drivs till sin spets. Hon lyfter upp detta till en allmänmänsklig nivå, och jag tror fler med mig kan känna igen sig i mycket.

kolbe

Bild av den polske ikonmålaren Andrzej Majewskij

Inom den kyrkliga sfären är Guds moder Maria en gestalt som likhetsfeministerna gärna ger sig på som urtyp för konservativ nedvärdering och passivisering av kvinnan. 2008 var en utställning på Historiska Museet – ”Maria – drömmen om kvinnan” där denna negativa syn på Maria kom fram. En av dem som kritiserade denna alltigenom negativa syn på Maria var just Ebba Witt-Brattström. Eftersom queer-ideologin som har problem med att definiera kvinnlighet och moderskap över huvud taget, då dominerade inom tongivande feministiska kretsar, så är det givet att man också får problem med bilden av Maria i Kyrkans liv.  I en essä i DN var hon inte nådig i sin kritik:  Om det funnes en dumhetsvarnare i svensk kulturoffentlighet så skulle den blinka rött nu. Ty här opererar den historierevisionism som man trodde var ett minne blott efter Sovjetunionens kollaps och murens fall.

Marias roll i den kristna frälsningshistorien reduceras genom utställningen till en nutidssvensk, genuspolitiskt korrekt berättelse om kränkta kvinnor, menade Witt-Brattström Utställningen ”sätter Jungfru Maria på de anklagades bänk och nekar henne försvarsadvokater. Domen lyder: Mariabilden tvingar kvinnor till passivitet och underkastelse, den skuldbelägger deras sexualitet, idealiserar moderskapet samt sprider den falska och otidsenliga läran om könsskillnad”.

Witt-Brattström visar att hon liksom tidigare generationers feminister har förstått Marias positiva roll. Hon skriver:

”Den unga kvinna som med orden ”Se, Herrens tjänarinna” (Lukasevangeliet) väljer att föda ett barn utanför lagen äger nämligen ett mod bortom allt förnuft… Bebådelsescenen är en uppmaning till kvinnor att i likhet med Maria bortse från världens dom, att bli Herrens, men icke herrarnas tjänarinnor. På inga villkors vis bör kvinnan gå patriarkatets (”herrarnas”) ärenden, hon ska endast lyda det som är Gud i henne, den inre rösten, samvetets bud. I klartext: visa civilkurage.”

(Läs mera i mitt tidigare blogginlägg Queer-feminismens problem med Maria-bilden.)

I sin antologi Kulturmannen och andra texter driver Witt-Brattström tesen att det främst är männen som tar plats och lyfts fram i kulturhistorien, medan kvinnorna (trots att det finns många framstående kvinnliga författare och konstnärer) inte uppmärksammas och får spela en mer undanskymd roll. Witt-Brattströms ärende är inte att förringa männens insatser och bidrag till kulturarvet, men att sätta fokus på och lyfta fram en god portion Kulturkvinna också. Med en bättre balans här skulle vi få en helt annan dynamik i samhället.

Den obalans som Witt-Brattström lyfter fram återspeglas i hög grad i Katolska kyrkan där klerikalismen och det manliga prästerskapets dominans motsvarar Kulturmannen.

Liksom allmänt i kulturvärlden finns det inom Katolska kyrkan många framstående kvinnor. Maria som enligt ängelns hälsning är högt benådad och enl Elisabeths hälsning är välsignad bland kvinnor är den mest framträdande, men en bland en stor skara genom alla tider. Precis som när det gäller Kulturmannen handlar det inte om att förringa männens roll i kyrkohistorien, men att lyfta fram kvinnorna på jämbördig nivå. Kvinnorna är hälften av Kyrkans historia.

Övervikten av manlig dominans med fokus är på det klerikala och prästen är ännu mycket mer framträdande i Katolska kyrkans liv än i samhället i övrigt. Men också inom kyrkans sfär finns öppningar och en kritik av detta. Samtidigt som Katolska kyrkan kanske är kraftigare fast i stela patriarkala strukturer än det västerländska samhället i övrigt, så finns kanske också inom kyrkan en sprängkraft och utvecklingspotential som kan föra långt längre än sekulära ideologiers försök till förändring.

Att prästämbetet exklusivt förbehålles män är en sak som jag gärna vill diskutera för sig, men oaktat det, så finns det en patriarkal dominans i Katolska kyrkan.

bookcatholicwomenspeakDet finns i vår tid många duktiga kvinnliga teologer och andra kvinnliga medarbetare, men precis som i Kulturmans-perspektivet, så syns de inte och dras in i skeendets centrum på samma sätt som män. Ett exempel: För en tid sedan anordnades en konferens i Vatikanen, just med syfte att lyfta fram det kvinnliga perspektivet. Ett nätverk har bildats, Catholic women speak och en bok, en antologi med bidrag av framstående kvinnor, bl.a. vår egen dominikansyster  Madeleine Fredell har publicerats med samma namn. Men det har gjorts väldigt lite PR för boken i katolska media, och enligt bloggaren Anneli Magnusson har det t.o.m. varit svårt att få tag på den i katolska bokhandlar, t.o.m. så att man aktivt valt att inte ta hem den. När jag ringde Katolsk bokhandel i Stockholm idag skulle man enligt katalogen ha ett exemplar hemma, men expediten kunde inte hitta det i hyllan.

Ett annat exempel: I antologin beskriver den nigerianska teologen Anne Abome hur afrikanska kvinnor socialiseras in i tron att deras enda värde är att kunna föda barn. Det är ju en grov reducering av vad det är att vara kvinna.

Annars är det ju ett framsteg, bara detta att en sådan konferens kunnat hållas i Vatikanen. Och ser man bakom de stela kyrkliga strukturerna har mycket hänt sedan Andra Vatikankonciliet som gror under ytan och mer och mer kommer till uttryck. Även en så enligt allmänna uppfattningen konservativ person som kardinal Ratzinger/påve Benedictus XVI hörde till dem som var kritisk till könsstereotypier.  T.ex. då han var chef för Troskongregationen sade han: ”Femininitet i bemärkelsen ’förmåga att relatera till den Andra’ är mer än bara ett attribut till det kvinnliga könet /…/ kvinnliga värden är framför allt mänskliga värden. Men i sista hand är varje människa, man eller kvinna, bestämd att ’vara för den Andra’.”

Och påve Franciskus betonar alla människors, män som kvinnors, lika värde i kyrkan och är kritisk till en klerikalism som överbetonar prästerskapets makt på bekostnad av varje döpt kristens roll som representant för Kristus i världen.

Frågan om kvinnliga präster är delvis frikopplad från den allmänna diskussionen om klerikalism och mansdominans i kyrkan. Det finns de som vill göra det till en samvetsfråga att inte förvägra hälften av mänskligheten tillträde till prästämbetet. T.ex. den f.d. prästen Roy Bourgeois som avkragades och exkommunicerades på grund av sitt aktiva stöd till en katolsk kvinna som ille­galt låtit sig prästvigas,  resonerar så, och jag kan förstå det från ett likhetsfeministiskt perspektiv. Har man den synen blir det helt och hållet en fråga om människorätt och kvinnodiskriminering. Men utifrån ett särartsperspektiv blir det möjligt att hävda att prästvigning är förbehållet bara ena könet utan att det behöver vara frågan om diskriminering. Att bli präst är ju ingen mänsklig rättighet, utan något man kallas till.

Irène Nordgren, företrädare för nätverket Katolsk Vision som förordar bl.a. kvinnliga präster, stöder  Roy Bourgeoise och kritiserar i ett debattinlägg i Dagen dem som förordar samvetsfrihet i samhället när det gäller t.ex. medverkan vid abort men som håller tyst när det gäller att inte lika starkt ta ställning för samvetsfrihet inom Katolska kyrkan genom att inte uppmärksamma och vara kritiska till avkragningen av denne präst.

Men detta resonemang haltar. En ideell organisation eller kyrka måste självklart ha möjlighet att försvara och slå vakt om de grunder man omfattar och tror på. Om en viktig funktionär, som i detta fall en präst pläderar för och aktivt stöder något annat har man både rätt och plikt att agera, annars blir det ju kaotiskt och organisationen motarbetar sig själv. I fallet Bourgeoise var det enligt min mening Katolska kyrkans ledning agerat helt rätt. Roy Bourgeoise har kvar sin samvetsfrihet i samhället och är fri att agera och plädera för det han tror på, men bara inte som katolsk präst.

Sedan detta är sagt kan vi konstatera att det inom ramen för den allmänna genusdebatten i samhället också finns en diskussion i Katolska kyrkan om hur man skall förhålla sig till det manliga prästerskapet, självklart! Hittills har Kyrkans läroämbete under de tre sista påvarnas ledarskap sagt att frågan är avgjord, och att det inte är aktuellt att öppna en process angående detta. Därför är det tämligen säkert att ingenting kommer att hända på den fronten under nuvarande påves livstid.

Men diskussionen är levande, det är tillåtet att teologiskt diskutera frågan, vilket också görs och inte går att hindra, och det finns många kvinnliga teologer, också manliga som menar att de teologiska argumenten för att prästämbetet skall förbehållas män är svaga, och som lyfter fram flera goda teologiska argument för att prästens kön är ovidkommande.  Dominikansyster Madeleine Fredell tillhör dem som anser att tiden är mogen för att öppna prästämbetet för kvinnor i Katolska kyrkan. Lyssna till detta samtal i P1´s Människor och Tro (10 mars 2016) mellan sr Madeleine Fredell och p Anders Piltz, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms Katolska stift som belyser hur det aktuella klimatet när det gäller manligt/kvinnligt är i Katolska kyrkan idag.

Själv är jag öppen för var frågan om kvinnliga präster en gång hamnar i Katolska kyrkan. Framtiden får utvisa huruvida motståndet mot kvinnans tillträde till prästämbetet enbart handlar om könsmakt och Kulturmannens dominans eller att det faktiskt handlar om en riktig urskiljning av Läroämbetet som kommer att bestå och bli accepterat även i ett läge då jämställdheten mellan könen på det allmänna planet hunnit längre både i samhället och kyrkan.

Idag anser jag det riktigt att inte driva på frågan, utan istället öppna upp mera för jämställdhet och kvinnligt ledarskap i de många sammanhang där det redan idag är möjligt samt motverka klerikalism och Kulturmannens dominans.

Läs mera: Katolska kvinnor tar till orda – Kulturrevolution i Katolska kyrkan? (Sr Madeleine Fredell, föredrag på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2016)

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, prästämbetet, Vatikanen och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

33 kommentarer till Likhetsfeminismen har kommit till vägs ände.

  1. Rebellas andra skriver:

    Likhetsfeminismen är mycket äldre än queerbegreppet, och inte avhängigt av det. Det råder inget motsatsförhållande mellan likhetsfeminism och att uppvärdera det traditionellt kvinnliga. Jag blir öht inte klok på din definition av likhetsfeminism. Det verkar betyda ”feminism jag tycker är överdriven”, eller nåt i den stilen.

    • Alma-Lena skriver:

      Precis min invändning till detta intressanta inlägg. Ebba Witt-Brattström kan väl sägas var likhetsfeminist men inte queer-teoretiker. Har Bengt missförstått begreppen eller är det vanligt att bortdefiniera feminism sm ”likhetsfeminism” även bland bildade människor? Kanske menar Bengt att särartsfeminismen är bra men då är han inte insatt i frågan. Knappast skriver han under på ”män är djur” och liknande vulgäruttalanden eller speciella kvinnogrupper inom new age som ”bejakar häxan i sig”

      • bema skriver:

        Det är möjligt att Rebella och Alma-Lena har sofistikerade definitioner av dessa begrepp som jag inte känner till. Ni får gärna redogöra för dem här. Jag använder inga strikta begreppsdefinitioner, utan försöker orientera mig i de olika ytterligheterna så som de framträder för mig i den allmänna debatten.

  2. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    ”Men detta resonemang haltar” skriver du apropå min jämförelse mellan samvetsfrihet för katolska präster som är kvinnoprästförespråkare och barnmorskor som inte vill delta vid aborter.

    Vill gärna kommentera 3 påståenden.

    1. ”Att bli präst är ju ingen mänsklig rättighet, utan något man kallas till.”

    Att bli barnmorska är väl inte heller någon mänsklig rättighet.

    Det är inte bara katolska män som känner sig kallade och vill få sin kallelse prövad. Även katolska kvinnor.

    Det- är -så ont -om barnmorskor -argumentet ………. det är väl ont om katolska präster också i så fall. Och varför inte vara flexibel och sätta en präst som förespråkar kvinnliga ämbetsbärare i en sådan församling där han skulle vara välkommen. Jag skulle bli överlycklig att få vara medlem i en församling med en präst som Roy Bourgeois……

    2.”En ideell organisation eller kyrka måste självklart ha möjlighet att försvara och slå vakt om de grunder man omfattar och tror på”.

    ”Man omfattar” Vilka är ”man” ? Vi vet ju alla att katolska kyrkans 1,2 miljarder katoliker inte tycker lika i alla tidens kontroversiella frågor.

    Kolla raden av protesterande katolska företrädare.

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=19174

    Som jag skriver är det hög tid att reformera katolska kyrkans förfaringssätt att utnämna biskopar.

    Jag har sett frågeformulär där biskopskandidatens inställning till kvinnliga präster är ett avgörande kriterium om vederbörande kan komma ifråga till att bli katolsk biskop. Detta trots att det numera finns massor med katolska präster som är kvinnoprästförespråkare. Att skriva ”man omfattar” handlar alltså om en manipulerad katolsk verklighet.

    3. ”Roy Bourgeois har kvar sin samvetsfrihet i samhället och är fri att agera och plädera för det han tror på, men bara inte som katolsk präst.”
    Detsamma gäller väl barnmorskan. Varför ska hon ha gratis samvetsfrihet men inte Roy Bourgeois ? Jag förstår inte vari skillnaden ligger. Utan att ta ställning till huruvida landstinget har rätt inställning eller inte så har väl landstinget rätt att värna om den lag som man bestämt sig för att ha.

    Dessutom har du och andra katolska media helt förtigit Hans Küngs vädjan till Franciskus att öppet få diskutera ofelbarhetsdogmen som Franciskus sagt ja till. Alla stora internationella katolska media har kommenterat detta. Men inte ett ljud i svenska katolska media utom på Katolsk Vision. Även tyska Vatikanradion kommenterat.

    Küng menar att det skulle öppna helt nya reformperspektiv om ofelbarhetsdogmen skulle kunna omprövas.

    Hur Troskongregationen tillåts bära sig åt mot oliktänkande kan liknas vid en Kafkaliknande mardröm. Det är en skam för katolska kyrkan att ligga så efter sin tid när det gäller rättsmedvetande och rättssäkerhet. Men detta förbigår du och detta har förbigåtts i katolska media i Sverige. Största möjliga tystnad är vad som gäller.

    Katolska kyrkan är något mer än vad du skriver om Bengt. Katolska kyrkan är också allt det du inte skriver om…….

    // Irène

    • bema skriver:

      Irène!
      1. Sant, men jag tycker det är fel att samhället gör plikten att döda till norm. Samvetsfriheten är ett korrektiv och en säkerhetsventil. Frågor om liv och död har större diginitet än frågan om prästämbete och kön.

      2. Med ”man” i detta fall avser jag Kyrkans ledning med Läroämbetet. Kyrkan är när det gäller tros- och moralfrågor ingen demokrati där man röstar om läran, utan det är Läroämbetets ansvar att förvalta den. Alla kristna är aktiva i att tolka läran genom att de har del i det Allmäna prästadömet och har den Helige Ande, men dogmutveckling sker alltid i vederbörlig ordning i gemenskap med Läroämbetet och biskopen av Rom.

      3. Det händer mycket idag, jag kan omöjligt kommentera varje enskild sak. Küng är en känd person i kyrkan och att han har dialog med påven är ingen stor nyhet, inte heller att påven är öppen för samtal. Jag tänkte inte heller kommentera att påven just sagt att det vore bra för kyrkan att studera frågan om kvinnliga diakoner. Som jag sade är det mycket som sedan Andra Vatikankonciliet gror under ytan och nu börjar komma fram.

      Troskongregationens tidigare agerande mot oliktänkande har inte varit bra, det har vi diskuterat tidigare. Det är en ny anda nu under påve Franciskus. Fortfarande har dock Läroämbetet och dess instrument Troskongregationen ett ansvar att förvalta läran vilket inte kan utesluta auktoritära åtgärder.

      Om ofelbarheten: Det är bra med fortsatt diskussion om denna dogm därför den pregnanta uttrycksform den fick under Första Vatikankonciliet bäddar för missförstånd. Andra Vatikankonciliet gav nya perspektiv på detta men kanske inte tillräckligt, och påve Franciskus pastorala sätt att hantera sitt pontifikat ger ytterligare perspektivvidgning.

      Jag menar att ofelbarheten finns i Kyrkan, och att den dogmatiska formulering som ger bäst uttryck åt den finns i Lumen Gentium 12:

      ”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”

      Ofelbarheten är garanterad av Jesus själv som lovat att vara med sin Kyrka till tidens slut, den finns genom den Helige Ande som ges åt alla kristna och genom Läroämbetet. Den utövas i gemenskap med biskoparna och inte utan biskopen av Rom.

  3. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    1. ”jag tycker det är fel att samhället gör plikten att döda till norm. ”

    Om detta påstående ska bli trovärdigt så krävs FÖRST att katolska kyrkan bifaller det sekulära samhällets strävan om NOLLTOLERANS för oönskade graviditeter dvs det är synd att INTE använda preventivmedel om man inte är beredd att bli gravid och detta oavsett om man är gift eller inte.

    Därefter kommer frågan när livet börjar. Inte heller i denna fråga är alla katoliker överens. Människor har olika uppfattning om tex dagen efter piller och kirurgisk abort.

    2. ”Kyrkan är när det gäller tros- och moralfrågor ingen demokrati där man röstar om läran, utan det är Läroämbetets ansvar att förvalta den. ”
    Så länge enbart präster som har ett dokumenterat CV av att vara kvinnoprästmotståndare kan komma ifråga som biskopskandidater så länge är ditt påstående inte trovärdigt
    dvs
    Så länge ämbetsvigning läs ATT VARA MAN är förutsättning för att förvalta och ”ta ansvar när det gäller tros- och moralfrågor” så länge är ditt påstående inte trovärdigt.

    3.”Küng är en känd person i kyrkan och att han har dialog med påven är ingen stor nyhet, inte heller att påven är öppen för samtal.”

    Ditt uttalande för stå för dig. Hela den internationella katolska pressen tycker att det var en stor nyhet att den sittande påven nu tillåter en fri diskussion om ofelbarhetsdogmen.

    4. ”Det är bra med fortsatt diskussion om denna dogm därför den pregnanta uttrycksform den fick under Första Vatikankonciliet bäddar för missförstånd.”

    Katoliker är mer eller mindre kunniga i vad som menas med det ena eller andra teologiska begreppet. ex cathedra osv Ju mer teologiskt okunnig ju mer auktoritetsstyrd …..

    5.”Ofelbarheten är garanterad av Jesus själv som lovat att vara med sin Kyrka till tidens slut, den finns genom den Helige Ande som ges åt alla kristna och genom Läroämbetet. Den utövas i gemenskap med biskoparna och inte utan biskopen av Rom.”

    Skilj på kyrkans ofelbarhet och påvens ofelbarhet. Och vad innefattar KYRKA ? Enbart katolska kyrkan? Säger den Helige Ande olika saker till olika kyrkor ? Eller hur förklarar du att biskopar i andra kyrkor ser annorlunda på tex frågan om kvinnliga ämbetsbärare.

    ”I gemenskap med biskoparna ”…….se ovan vilka som kan bli biskopar i katolska kyrkan. En förutsättning att bli KATOLSK biskop är ju att vilja neka kvinnor som har en prästkallelse att få den prövad ……en sådan förutsättning är en mycket dålig grogrund för GEMENSKAP mellan alla katoliker för att inte tala om mellan alla kristna.

    // Irène

    • bema skriver:

      1. Att inte döda har med universell etik att göra, det handlar inte om min eller någon annans trovärdighet. Att det finns viss diskussion om exakt när livet tar sin början under de första dygnen är irrelevant, eftersom aborter sker efter den tidpunkten.

      2. Jo

      3. Vi har lärt känna Franciskus nu, han kan inte överraska på samma sätt längre. Pressen blåser upp och dramatiserar saker.

      4. Ja, kunnighet är bra. God katekes anbefalles.

      5.Fast påvens ofelbarhet och Kyrkans är nära förbundna med varandra. Med kyrka avser jag den universella kyrkan som alla döpta tillhör. Den Helige Ande är inte begränsad till Katolska kyrkan. Alla kristna deltar i det allmänna prästadömet. Katolska kyrkan tjänar bäst hela kristenheten genom att stå fast vid vad den tror på utan att kompromissa. Sedan har vi ekumenisk dialog och inomkatolsk dialog.

  4. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    1.”Att det finns viss diskussion om exakt när livet tar sin början under de första dygnen är irrelevant, eftersom aborter sker efter den tidpunkten.”

    Förstår jag dig rätt att du inte räknar dagen- efter piller som abort ? Jättebra i så fall.

    2. ”Jo” vaddå ?

    3. ”Pressen blåser upp och dramatiserar saker.”
    Svenska katolska media har inte nämnt saken med ett ljud. Ett ljud hade man väl kunna kosta på sig. När så inte sker ligger det nära till hands att tro att det finns ett syfte med att förtiga nyheten.

    4. ”Fast påvens ofelbarhet och Kyrkans är nära förbundna med varandra.”

    Tyvärr ! Då detta utnyttjats bla av B16 som gjort uttalanden om tex kvinnliga ämbetsbärare utifrån glidande ofelbarhetstolkningar.
    http://ncronline.org/blogs/essays-theology/infallibility-womens-ordination-question

    ”Den Helige Ande är inte begränsad till Katolska kyrkan.”

    Du svarar inte på frågan hur det då kommer sig att samma fråga får olika svar i olika kyrkor om det är samma Ande som talar. Du svarar heller inte på frågan som belyser problemet med att katolska kyrkans samlade biskopskonferenser inte tillåts representera hela GUDSFOLKET, varken könsmässigt eller åsiktsmässigt.

    // Irène

    • bema skriver:

      1. När abort i sig är ett så allvarligt problem i världen blir det orimligt att fördjupa sig i sofistikerade resonemang om vad som händer vid de första celldelningarna. P-piller (som också kan verka så att blastocysten avstöts från livmoderslemhinnan), spiral och dagen efter-piller kan inte tillmätas samma diginitet som en senare abort. Hävdar man det förlorar man sig i teoretiska diskussioner som är svårt att få gehör för. Kritiken av preventivmedelskulturen handlar om något annat, hur det påverkar hela vårt tänkande.

      3. Jag har i alla fall inte haft något syfte med att förtiga något.

      4. Att det uppfattas finnas ”glidande ofelbarhetstolkningar” – det understryker i så fall vikten att fortsätta tala om dessa saker.
      Olika uppfattningar om saker finns inom Katolska kyrkan och inom kristenheten i stort. Det viktiga är enhet om det väsentliga, frihet i allt annat och kärlek i allt. (Jfr Paulus VI´s encyklika Ecclesiam suam). Sedan sker en dogmutveckling, det är en process som pågår i hela kristenheten.

      Angående detta med representation, vi har redan talat om att tron är inget man röstar om. Är det så att du helst skulle se att Kyrkan fungerar som vilken demokratisk förening som helst?

  5. Alma-Lena skriver:

    Normal feminism är likhetsfeminism alla lika och alla olika, alla har lika rättigheter alla har lika skyldigheter alla är olika varandra men vi är alla lika mycket värda. Jag tror du har missförstått begreppen här, liksom Rebella påpekar ovan.

    Särartsfeminsimen är inget kristna borde gilla av många skäl, bland annat pga sin koppling till New Age vilket visar att kristendomen devis ”här är inte man och kvinna alla är ni ett i Kristus fortfarande är så fräscht och annorlunda revolutionerande att till och med vi själva som kristna har svårt att greppa det och ”den gamla människan” reser sig i instinktivt uppror och vill vara kvar i den gamla tidsåldern sm upphörde vid korset.

    • bema skriver:

      Min poäng är att det inte är oväsentligt att vara man eller kvinna och att det är en del av vår identitet. Sedan håller jag med om att det allmänmänskliga är det viktigaste. Jag utgår från kristen antropologi som bygger på hur man uppfattat människans natur så som jag redogjort för. Att sedan kristendomen har influerat olika gnosticerande föreställningar om manligt och kvinnligt som lever vidare i New Age är en annan sak, det replierar jag inte till här.

  6. Rebellas andra skriver:

    Jag tror att det du vill markera avstånd mot, Bengt, mer är postmodernt queertänkande (och en massa annat besläktat. Där finns en del som även jag tycker är märkligt) än likhetsfeminism.

    De två strömningarna likhetsfeminism och särartsfeminism har funnits sedan feminismen öht kom till. Det handlar om vad man vill lyfta fram: likheten eller olikheten. Borde kvinnan få rösträtt eftersom hon i allt väsentligt vad gäller kapacitet att rösta faktiskt är lik mannen, som har denna rösträtt, eller bör hon få den på grund av sina genuint kvinnliga egenskaper? Jag kan ha fel, men jag tror inte det fanns många särartsfeminister bland suffragetterna. Vad gäller rösträtt har vi alla accepterat det likhetsfeministiska synsättet.

    Särartsfeminismen är mer entydig med att vilja lyfta fram traditionellt kvinnliga egenskaper som vår kultur nedvärderar. Det erkännandet bör man nog ge. Bland likhetsfeminister är det mer blandat. Vi är alla formade till att skatta manligt högre än kvinnligt, och det ändras inte i en grisblink bara för att man kallar sig för feminist. Det är något positivt som skett de senaste årtiondena, att män fått mer tillgång till det traditionellt kvinnliga. Som likhetsfeminist tror jag att det är enda vägen, att uppvärdera det kvinnliga genom att männen tillåts omfamna de delarna av sig själv. När jag var liten var en pappa med barnvagn en sensation. Idag skulle alla titta konstigt på en fyrbarnsfar som deklarerar att han aldrig bytt en blöja.

    Personlgen tror jag att en del av de könsskillnader som handlar om hur män och kvinnor exv intresserar sig för delvis olika saker KAN ha biologisk grund. Möjöigen svär jag med den bekännelsen i den strikt likhetsfeministiska kyrkan – jag vet inte – men i så fall bör vi vara många! Grejen är att
    1) Vi vet inte hur stor del av fenomenet att exv fler kvinnor blir sjuksköterskor och fler män blir ingenjörer, som kan bottna i någon reell biologisk skillnad. Det spelar mycket liten roll, eftersom våra kulturella pålagringar på det eventuella biologiska är så kraftfulla. Att det kulturella har mycket stor betydelse ser vi exv på att läkare i Ryssland är ett kvinnoyrke.
    2) Om vi utgår från att alla är människor, med full frihet att välja exv kläder och intressen – byxor, kjol, bilar, dockor – kränker och förtrycker vi ingen. Ritar vi utifrån en skakig kunskapsbas upp en konstlad dikotomi begränsar vi folk. Alltså är det förstnämnda alltid attt föredra.

    Detta är inga konstiga, särskilt sofistikerade definitioner eller tankar. Det är gammalt hederligt feministiskt tankegods. Själv är jag för gammal för att riktigt ha tillägnat mig postmodernismen. Inom begreppet queer finns somligt jag finner befriande, och annat jag skakar på huvudet åt. Men inget jag ser som ett hot.

    Jag tror att du Bengt tar dina definitioner delvis från påve Franciskus, som gärna kallar gammal hederlig likhetsfeminism för genusteori. Hans terminologi funkar säkert i din kyrkliga sfär men blir direkt fnoskig utanför. Den är, helt enkelt, hans egen och han kan ju definitivt etablera terminologi inom Katolska kyrkan – men inte alls utanför konservativt kristna kretsar.

    • Rebellas andra skriver:

      För goda standarddefinitioner rekommenderar jag Nationalencyklopedins artiklar Likhetsfeminism resp. Särartsfeminism.

      • Rebellas andra skriver:

        Båda artiklarna påpekar att indelningen i likhets- resp. särartsfeminism idag är ovanlig. Jag skulle säga att det beror på att särartsfeminismen praktiskt taget försvunit, från debatten i stort. Undantag kan vara vissa isolerade fält, och Katolska kyrkan är definitivt ett specialfall. Katolskt godkänns bara feminism om den kan formuleras särartsfeministiskt. Tack vare Johannes Paulus II lyckades alltså Katolska kyrkan ta sig fram til 1800-talets särartsfeminism. Kämpar ni på ordentligt kanske ni småningom törs nosa på 1900-talet.

  7. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    1. ” När abort i sig är ett så allvarligt problem i världen blir det orimligt att fördjupa sig i sofistikerade resonemang om vad som händer vid de första celldelningarna.”

    TVÄRTOM !!!!!

    Det är ju just katolska fundamentalisters ”sofistikerade resonemang” ”om att livet börjar vid befruktnigsögonblicket” som omöjliggjort användande av dagen- efter -piller som beskrivs som abortpiller.
    ” P-piller (som också kan verka så att blastocysten avstöts från livmoderslemhinnan), spiral och dagen efter-piller kan inte tillmätas samma diginitet som en senare abort.”

    Exakt !

    Just därför så oerhört tragiskt och sorgligt att inte GLOBALT TVÄRKYRKLIGT arbeta för abortförebyggande verksamhet med alla till buds stående medel inklusive dagen efter piller.

    Kolla med biskop Anders så får du höra hur han anklagade KV för att plädera för abort genom att anklaga oss för att plädera för dagen -efter – piller när KV i själva verket inte hade uttalat sig om abort överhuvudtaget. För biskop Anders mfl biskopar i tex tredje världen finns ingen skillnad mellan dagen-efter-piller och kirurgisk abort.

    That´s the big problem !

    Om tex katolska kyrkan på Filippinerna hjälpte kvinnor som blivit ofrivilligt gravida med att tillhandahålla dagen-efter-piller så skulle världens mest katolska land slippa sin enorma tragedi med miljontals gatubarn.

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=528
    http://www.katolskvision.se/blog/?p=15421

    Bengt det här är min HJÄRTEFRÅGA. Världen består av så många problem som vi inte klarar att lösa men problem med ofrivilliga graviditeter skulle vi enkelt kunna lösa om alla samarbetade.
    Inget enda barn på jorden ska behöva leva som ett gatubarn ! Så länge katolska kyrkan mer värnar om ”blastocyster” än om gatubarn så länge kommer katolska kyrkan att ha problem med sin trovärdighet runt RESPEKT FÖR LIVET.
    På denna punkt kommer du aldrig att kunna rubba mig en millimeter !

    2. ”Är det så att du helst skulle se att Kyrkan fungerar som vilken demokratisk förening som helst?”

    Din fråga som katolsk MAN till mig som katolsk KVINNA år 2016 känns lika absurd som om du som man hade tillfrågat mig som kvinna i början på 1800-talet om jag helst också skulle vilja ha rösträtt i samhället precis som männen.
    Om Gud skapat man och kvinna till sin avbild så borde du som katolsk välutbildad man i en västerländsk demokrati förstå att det känns helt overkligt för katolska kvinnor i västerländska demokratier att veta att kvinnor inte har ett dugg att säga till om i frågor som tro och moral inom sin kyrka, inte har möjlighet att gå till bikt till en kvinnlig präst, inte har möjlighet att få evangeliet förkunnat i mässan av en kvinna osv.
    Att höra av den ene påven efter den andre att kanonisk lag mot kvinnliga ämbetsbärare implicit likställs med oföränderliga naturlagar – typ tyngdlagen som ju en påve med bästa vilja inte kan ändra på – framstår för mig som katolsk kvinna som tröstlöst, enfaldigt och djupt tragiskt.

    // Irène

  8. StaffanW skriver:

    Feminism tycks vara förvirringens ideologi – med mängder av varianter och definitioner. Även när det gäller de två största grupperna likhets- resp. särartsfeminism – tycks olika personer lägga in olika betydelser. Rebecka skriver t ex: ”De två strömningarna likhetsfeminism och särartsfeminism har funnits sedan feminismen öht kom till. Det handlar om vad man vill lyfta fram: likheten eller olikheten.” Vore det så enkelt hade man väl inte behövt alla dessa feministiska riktningar?
    Och Alma-Lena skriver: ” Kanske menar Bengt att särartsfeminismen är bra men då är han inte insatt i frågan.” Nej, vem kan vara insatt i detta?
    Själv kan jag bara tycka att det biologiska könet spelar en avgörande roll för vår personlighet. Utan att kanske vara lika brutal som forskaren Roger Gorski vid University of California i Los Angeles. Vid ett experiment med råttor som manipulerats hormonellt och då visade motsatt sexuellt beteende mot vad hanar och honor vanligen har fick han frågan om hur många kön det egentligen finns svarade han: ”Kön sitter mellan benen och där finns två typer. Könsidentitet sitter däremot mellan öronen, och där finns det många varianter.”
    Att ha detta synsätt är självfallet väl förenligt med att arbeta för jämställdhet mellan alla människor, oavsett kön, och det självklara att våra livssituationer ska vara oberoende av könstillhörigheten.

    • Rebellas andra skriver:

      ” förvirringens ideologi – mängder av varianter och definitioner” – ungefär som kyrkan 😉 eller vilket mänskligt sammanhang som helst.

      • Alma-Lena skriver:

        Haha, mitt i prick, Rebella=D

      • StaffanW skriver:

        Må så vara, men gör det saken bättre? Och vad är det då ni så trosvisst strider för? Finns ingen entydig och allmänt accepterad definition, blir det rätt meningslöst att kasta en massa ord på varandra.

      • Rebellas andra skriver:

        Det är ganska entydigt faktiskt för den som vill se.

      • Rebellas andra skriver:

        Staffan, om du har en enkel och heltäckande definition på evangelisk resp. evangelikal är jag idel öra! Jag tycker det är en enda gröt. Likförbaskat envisas folk med att använda dessa dåligt definierade ord… varför.

        Likhets- och särartsfeminism är jämförelsevis tokenkelt. Må vara att termerna möjligen går sämre att tillämpa på modernt queerfeministeri (obs gissar)

  9. bema skriver:

    Rebella och Alma-Lena!
    Sammanfattning av mina tankar ang era kommentarer om likhetsfeminism och särartsfeminism. Definitionerna enl NA är ju ganska diffusa, och enl NA har man mer och mer gått från att använda dessa begrepp, vilket nog är bra för de verkar ganska oanvändbara. Att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män går inte att förneka, också att framförallt är män och kvinnor förenade i att vara människa vilket är det mest väsentliga.

    Jag uppfattar att jag är ganska ense med er båda. Rebellas analys stämmer nog att påve Franciskus gärna kallar gammal hederlig likhetsfeminism för genusteori, därifrån har jag hämtat min inspiration, men att man kanske måste hitta ett annat språkbruk där vi kan mötas i en dialog som är bredare än den inomkyrkliga.

    Men jag har uppfattat att den radikala queer-ideologin har fått stor genomslagskraft och influerar på hur man ser på dessa frågor i samhället, även om det är oreflekterat.

    Katolska kyrkan har ett annorlunda perspektiv än queer-ideologin, och om det queer-ideologiska perspektivet får ett genomslag i hur man ser på dessa frågor i samhället så gäller motsatsen det katolska, att det blir onödigt mycket tillbakavisat och missförstått.

    På jakt efter en antropologi för vår tid tror jag tror det kan vara fruktbart med en dialog mellan kristendom och sekulära teoretiker. Den kristna antropologins kärna är det som följer av inkarnationen: Sambandet mellan ande och materia, mellan kropp och själ. Vår identitet, vilka vi är kan inte isoleras från våra kroppar.

    • Rebellas andra skriver:

      Du har nog rätt i att vi inte är så oense som det kan verka. Men just vad gäller särartsfeminismen, det ordet och distinktionen från likhetsfeminism behöver jag för att kunna diskutera just RKK som verkligen är dess ”safe haven”. Särartsprat används oftare för att hålla kvinnor nere än för att hjälpa dem på traven. Just inom RKK är det dock särartsprat som gäller och de som vill verka inom systemet måste anpassa sig med feministiska strategier inom de ramarna, vad det verkar. (Jag skulle aldrig kunna. )

      Ja det queera och postmoderna är säkert betydelsefullt inom modern feminism. Kalla det bara inte likhetsfeminism så är jag nöjd!

    • Alma-Lena skriver:

      Vi kan inte isoleras från våra kroppar och det ska vi inte ens försöka. Men ditt ordval, Bengt, ”dikotomi” antyder en avsevärt mycket större skillnad mellan människor än den som existerar. När man börjar hitta skillnader på folk och folk förlorar alltid någon på det. Hittills har ingen apartheid gagnat den underordnade gruppen i samhället oavsett hur man motiverar denna apartheid: hudfärg, religiöst, biologiskt eller socialt. Människor är i grunden mest lika och bör därför behandlas som likvärdiga individer med lika rättigheter och skyldigheter. Självklart bör vi ta särskild hänsyn till människor med exempelvis funktionsnedsättningar men med den grundförutsättningen att alla är lika och alla olika med samma rättigheter och skyldigheter i samhället.

      Som kristen har jag ytterligare anledning att stå upp för denna princip eftersom den först och tydligast formulerades av den kristna kyrkan. Det finns inga kryphål för att undvika församlingens portalparagraf där varken etnicitet (jude/grek), social status (slav/fri) eller kön(kvinna/man) kan ändra på en människas likvärdighet med alla andra människor. Jag antar av vad du skriver har vi i grunden ganska lika åsikter i denna fråga men för en meningsfull diskussion bör man undvika ord som missleder och skapar konflikter som inte finns. Feminism är likhetsfeminism dvs. åsikten att alla , oavsett kön har lika rättigheter och skyldigheter. Feminism kan i den meningen aldrig bli extrem eftersom det handlar om balans med likvärdighet som mål. Feminismen söker sig från extremerna som nu råder med kvinnor och män i separata sfärer och helt olika levnadsvillkor till en balans där vi kan mötas och på djupet berika gemenskapen-inte bara med barn utan med allt mänskligt.

      Man kan ju hävda att där är vi nästan redan i Sverige, ja, men reaktionen på ordet ”likhet” vad gäller kvinnor och män visar ju att det finns en hel del kvar att göra även här och alla kan nog hålla med om att det finns områden där kvinnors mänskliga rättigheter ännu inte tillgodoses.

  10. StaffanW skriver:

    Rebella,
    Förstår fortfarande inte på vilket sätt definitionsförvirring bland kristna grupperingar gör feministförvirringen mer tilltalande. Du skriver också:”Likhets- och särartsfeminism är jämförelsevis tokenkelt.” Dock, på den feministiska siten feminism.nu, sägs om likhetsfeminismen bl.a :”Likhetsfeminismen dominerar i dagens Sverige över särartsfeminismen, och förekommer i många olika former över den politiska skalan.” Låter inte så ”tokenkelt”.

    • Rebellas andra skriver:

      Och jag förstår fortfarande inte varför du inte kan förklara evangelisk resp evangelikal… skälet torde i bägge fallen vara att språk är dynamiska saker, som envisas med att utvecklas och förändras.

      Jag tycker att Alma har förklarat utmärkt här ovan och har inget att tillägga.

  11. Rebellas andra skriver:

    Jag förstår verkligen inte varför pojkarna här har så svårt för begreppen särarts- och likhetsfeminism. De är IMHO glasklara. Särskilt i katolska sammanhang bör den indelningen vara högst relevant, eftersom det tydligen är ”New feminism” som gäller – och det klassas som särartsfeminism, enligt Wikipedia iaf. (och är eg. inte feminism alls, snarare en ulv i fårakläder).
    https://en.wikipedia.org/wiki/New_feminism

    • Alma-Lena skriver:

      Håller med dig, med en djup suck av frustration!

      • Rebellas andra skriver:

        Det är ju mycket mer tacksamt att bestämma sig för att ”feminism, det är det där queeeera köret som säger att kön egentligen inte finns”. Då har man ett tacksamt mål att attackera.

        Visst, jag medger att jag inte helt känner igen mig i dagens feminism. Men räkna inte ut oss gamla stötar. Tänk om det blir våra definitioner som gäller för framtiden, och dagens dör ut.

      • Alma-Lena skriver:

        Jag skulle tro att det blir så, extremister blir alltid mindre så med livet och sedan tror jag att sanningen ska göra oss fria till slut och queer-feminismen och patriarkatet bygger båda på påhitt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s