De kristna initiationssakramenten i Katolska domkyrkan på påsknatten och Andens dop

På påskaftonen, i påsknattens pingstvigilia konfirmerades nio personer av biskop Anders. Det var två personer som också dessförinnan hade döpts i samma mässa samt sju vuxna personer som tidigare var döpta, en katolik, och sex döpta i annat samfund som nu upptogs i Katolska kyrkans fulla gemenskap.

Det är en gammal tradition sedan de första århundradena att de nya kristna som dessförinnan fått gå i trosundervisning under påsknattsliturgin togs upp i Kyrkan och samtidigt fick ta emot de tre kristna initiationssakramenten, dop, konfirmation och eukaristi, och det är en ordning som Kyrkan på senare tid återvänt till (se Rite of Christian Initiation of Adults).

Påsknattsliturgin, påskvigilian, är något av navet i kyrkoåret då Herrens uppståndelse firas. Denna YouTube film redigerad av mig beskriver de olika momenten är från denna gudstjänsts firande i Katolska domkyrkan år 2011.

[Del 2  Del 3]

I Dagen kan vi läsa att de sex som upptogs i Katolska kyrkans fulla gemenskap var från kommuniteten vid Berget i Rättvik. Bland de upptagna var föreståndaren Peder Bergqvist och hans hustru Marie Erenius Bergqvist som jag tillsammans med flera andra från deras kommunitet fick träffa efter mässan. [Läs intervjuer med kommunitetsmedlemmarna i Signum]

Dopet i den helige Ande, det som under 1900-talet mest betraktades som en uppfinning av klassiska Pingstvänner, tillhörde som en självklar del den kristna initiationen under de första århundradena, och det förväntades som en självklarhet att de i kyrkan nyupptagna också fick ta emot andliga nådegåvor som tungotal, profetia o.s.v. Petrus i Apg 2:38: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så får ni förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva”. Peder Bergqvist kommer ju ursprungligen från Pingströrelsen, och han sade till Dagen om sin konfirmation i påsknattsmässan:

”Jag kommer ihåg när äldstebröderna la sina händer på mig när jag var ung och bad att jag skulle fyllas av helig Ande. Nu var det biskop Anders som la sina händer på oss och bad om Andens sju gåvor.”

Och inte bara GT´s sju nådegåvor, också Andens dop och  NT´s nådegåvor enligt Paulus (1 Kor 12:7 ff) hörde till det man förväntade sig i urkyrkan, precis som i 1900-talets Pingströrelse.  Att Dopet i den helige Ande var normgivande i urkyrkan och tillhörde den offentliga liturgin beskrivs i studien Christian Initiation and Baptism in the Holy Spirit – Evidence from the first eight centuries av Kilian McDonnell OSB och George Montague SM. En sammanfattning på svenska finns i skriften Blås liv i Nådegåvan (Den som vill kan beställa häftet från mig, men finns även tillgängligt på internet).

De andliga nådegåvorna är främst inte ägnade för liturgin, utan att användas i de kristnas tjänst ute i världen. När dessa gåvor eftersträvas (1 Kor 14:1) och prövas (1 Tess 5:19-21) ger de medlemmarna kraft att skapa den gemenskap som kyrkan är menad att vara och att förkunna kyrkans budskap om kärlek, rättvisa och fred för världen. Detta liv i den helige Ande är därför inte en spiritualitet bland många andra inom kyrkan. Det är helt enkelt kyrkans spiritualitet. Utan de andliga nådegåvorna vore kyrkan som vilken som helst intresseorganisation eller ideell organisation i världen.

Utvecklingen under andra hälften av 1900-talet och fram till idag visar på att Katolska kyrkan och hela kristenheten håller på att återvända till källorna. Det som började inom den klassiska Pingströrelsen är numera en pingstkarismatisk förnyelseström som influerar alla samfund. Pingstkarismatisk förnyelse är den i särklass största rörelsen inom världskristenheten idag. Andra Vatikankonciliet slog fast att de andliga nådegåvorna inte bara var verksamma under Kyrkans första tid, utan skall eftersträvas och brukas också idag. Den karismatiska förnyelsen började i Katolska kyrkan åren efter konciliet och har blivit en världsrörelse innefattande många miljoner katoliker, och alla påvar under senare tid har givit den sitt gillande och sagt att rörelsen är livsviktig för Kyrkan.

2017 firar den Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan sitt 50-årsjubileum. Men jag tänker att det finns fortfarande en lång väg att gå. Kristendomens starka spridning under de första århundradena trots motstånd och många fick utstå martyrskap berodde på denna öppenhet för de Andliga nådegåvorna och en levande relation också till den tredje personen i Treenigheten. Idag pendlar kristenheten mellan att stelna i mänskliga organisatoriska strukturer där man inte förväntar sig att Andens kraft skall göra någon skillnad, och en segerviss karismatik som i mycket lever utanför de gamla strukturerna och där det pratas mycket om Guds storverk, väckelse och Andens kraftgärningar, men där praktiken inte motsvaras av det som sägs och förkunnas.

Anden talar till församlingarna idag om två viktiga integrativa rörelser:

  1. Ekumeniken, enheten mellan alla kristna.
  2. Dopet i den helige Ande, att de andliga nådegåvorna integreras i helheten med ekumenik, sakrament och socialt arbete.

Det är inte meningen att kristna skall dela upp sig så några sitter i ett hörn och firar högstämd vacker liturgi, andra i ett hörn och hänger sig åt andlig upprymdhet och några i egen kraft arbetar socialt utan att hämta kraft ur sakrament och nådegåvor. Allt hör hemma i en integrerad enhet. Ju mer vi närmar oss en sådan enhet, ju mer kraft får vi se i Kristi kropp.

evangelietsgladjeMen än så länge är vi inte där, och enhetsarbetet är inget som kan forceras med mänskliga ansträngningar, det kan bara ske genom den helige Andes kraft. Jag upplever att det finns en slagsida åt klerikalism i Katolska kyrkan idag som överbetonar prästerskapet på bekostnad av det allmänna prästadömet som omfattar alla döpta (känn bara på ordet ”lekman” som beteckning för icke till präst- eller ordensliv vigda). Påve Franciskus försöker genom sin ödmjuka framtoning och uppmuntran till alla kristna att delta i Kyrkans evangeliserande uppdrag att råda bot på detta.  [Evangelii Gaudium]

Redan 1984, på en internationell ledarkonferens i Rom med Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan som jag var med på sade dåvarande ledaren för ICCRS p Fio Mascharenas att Karismatiska förnyelsen inte hade som mål att bli en självständig del i Katolska kyrkan, utan tvärtom att vara en förnyelserörelse som skulle inspirera och sprida sig i hela kyrkan, så att rörelsen till slut gjorde sig obehövlig.Risken jag ser idag med Karismatiska förnyelsen är att den håller på att bli en etablerad (och därmed ”oskadliggjord”) del av en klerikaliserad kyrka vilket blockerar nödvändig förnyelse för hela kyrkan.

Inom Katolska kyrkan finns inte bara Karismatiska förnyelsen, utan också en rad andra andliga förnyelserörelser, huvudsakligen på lekmannabas, men också stödda av präster och biskopar, som betonat lekmännens ansvar att vara kyrka ute i samhället. Dessa rörelser har fått starkt läromässigt stöd från påvarna. [Se påve Benedikts tal till de andliga rörelserna samlade i Rom pingsten 2006].  Men kanske finns samma problematik där som med Karismatiska förnyelsen, att de genom sin etablering blir alltför domesticerade i en klerikaliserad kyrka och mister sin profetiska kraft.

jlundqvist

Joakim Lundkvist, pastor och ledare för Livets Ord i Uppsala

Låt oss också betrakta ekumeniken i detta sammanhang. Förra året upptogs Ulf och Birgitta Ekman i Katolska kyrkans fulla gemenskap, och nu sker samma sak med 6 personer från Berget-kommuniteten. Det sker inte utan spänningar och kritik. Många anser att det är fel av engagerade kristna från andra samfund att bli katoliker. Istället borde man fortsätta att arbeta för ekumenik inom ramen för det sammanhang man redan befinner sig i. Joakim Lundqvist, Ulf Ekmans efterträdare som ledare för församlingen Livets ord i Uppsala gör sig till tolk för en sådan uppfattning. I en intervju i Världen idag med fokus på Ulfs och Birgittas konvertering menar han att polariseringen mellan katolskt och evangeliskt självklart skapar en problematik i relation till Livets ord.

”Säger man så klart och tydligt att den kyrka jag går in i är den enda sanna, säger man naturligtvis samtidigt något om den kyrkofamilj och det sammanhang man lämnar. Ulf och Birgitta ser det ju säkert som fullständigt naturligt att berätta om sin nyfunna katolska tro och uppmuntra andra till att gå samma väg. Men ju mer detta sker, desto mer uppstår en naturlig spänning i relation till oss som rörelse och kyrka, eftersom vår grund är en evangelisk teologi.”

Joakim är nyanserad och har samtidigt förståelse för problematiken även om den leder till smärta och polarisering. Hans väg är att arbeta långsiktigt och tålmodigt för enheten och har kanske en poäng i hans kritik mot en alltför segerviss katolsk apologetik:

”…styrkor i den katolska kyrkofamiljen jämförs med svagheter i den evangeliska, men utan att den katolska kyrkans egna svagheter kommenteras. Detta är något jag som evangeliskt troende reagerar över”

Jag tror inte man kan föreskriva en enhetlig mall enligt vilken ekumenik skall bedrivas. Man bör ha respekt för dem som konverterar, och jag ser de konversioner som sker som tecken i tiden. Hellre tecken som väcker en dynamisk strid och och rörelse framåt än ett status quo som permanentar gamla låsningar. Men jag har också stor respekt för dem som likt Joakim Lundqvist pekar på Katolska kyrkans egna inre svagheter, vilket gör att många förnyelseströmningar, likt den typ av nya evangeliska pingstkarismatiska församlingar Livets Ord är exempel på kanske kan bevara sin andliga potential och profetiska kraft bättre utanför än innanför Katolska kyrkan.

gudovarldenJoakim Lundqvists resonemang om ekumeniken ligger ganska nära det som tidigare påven Benedikt XVI gav uttryck för i intervjuboken Gud och världen:

Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss….

De kristnas enhet kan inte framställas genom en politisk kupp eller genom ett svärd som hugger itu en gordisk knut. Det handlar om levande processer. Och varken en påve eller ett världskyrkoråd kan helt enkelt säga: kära vänner, nu gör vi så här! Tron är något som lever och är djupt rotad i var och en med ansvar inför Gud. Påven, har vi sagt, har inga totalitära eller absoluta fullmakter, utan tjänar trons lydnad.”

Peter Hocken är en präst och forskare som specialiserat sig på Karismatisk förnyelse inom och utanför  Katolska kyrkan och nya icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar. Han deltog på en konferens, Anden och Kyrkan, anordnad av Livets Ords Teologiska Seminarium 2011 på Ribbingebäck. De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.

För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

  • De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
  • De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

Vi går in i en ny ekumenisk era. I höst kommer påve Franciskus till Lund för att träffa bl.a. ärkebiskop Antje Jackelén i samband med 500-årsminnet av Reformationen. Låt 500-årjubileet bli bortre parentesen på 500 års schism skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Kanske inte så orealistiskt om vi med enhet inte menar att alla plötsligt skall bli katoliker, men att man mer intensivt börjar vandra mot samma mål med Jesus i centrum. I Katolska kyrkans ekumenik med Svenska kyrkan står helt andra teman i förgrunden, såsom läroämbete kontra politikerstyrning, och givetvis hela kvinnoprästfrågan, men det får jag återkomma till en annan gång.

Glad Påsk önskar jag alla mina kristna bröder och systrar i vårt gemensamma uppdrag att sprida Evangeliet och vara salt och ljus i världen.

IMG_1954a

Regnbåge vid Rättvik. Vad säger detta tecken om det nya ekumeniska klimatet och kristenhetens väg mot enhet i Sverige?

 

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, prästämbetet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s