Handlingskraft eller bara moralisk kosmetika? – Politik är både att vilja och det möjligas konst

Joel Halldorf skriver en mycket viktig krönika i Dagen idag som handlar om vår civilisations moraliska kris. Han sätter ord på den magkänsla jag haft länge. Det är svårt att stå ut med att leva i ett tryggt välfärdsland och samtidigt veta att folkmord pågår i Irak och Syrien, behoven är enorma i flyktinglägren i Mellanöstern och UNHCR har inte ekonomisk täckning ens för de mest basala behoven samtidigt som folk fortsätter att drunkna i Medelhavet eller lämnas åt sitt öde på Greklands kust eller på flykt i ett Europa som blundar för det som sker utanför dess gränser och kapitalt misslyckats med ett värdigt flyktingmottagande för dem som lyckats ta sig in.

In på bara huden känner nog många med mig av Europas moraliska kollaps. Hur skall vi överleva detta? Dessa underlåtelsesynder skadar oss värre än när vi drabbas av yttre katastrofer. Vi överlever tsunamis, stora fartygsolyckor, börskrascher. Men att medvetet titta bort och inte hjälpa människor i nöd utan hellre låta dem gå under i krig och stänga våra gränser skadar våra själar. Hur överlever vi moraliskt detta? Och hur kommer framtiden att döma oss. Kommer man att se på al Assads terror mot sitt eget folk och IS folkmord i Mellanöstern som ett nytt Holocust? Och Europa såg på och gjorde ingenting. 

Joel Halldorf skriver:

”Tron på människan är central i vår kultur, så viktig att inte ens två världskrig förmått rucka på den. Våra institutioner vilar på denna föreställning. Demokratin bygger på tilltron till individens omdöme… Europas höga trosbekännelse har egentligen inte prövats sedan det senaste världskriget. Inte förrän nu, då en annan del av världen står i brand. Och vi har inte förmått att svara upp mot krisen. Vi har inte hjälpt flyktingar i säkerhet, och nu stänger vi dessutom gränserna.”

Joel visar hur ironin ibland blir övertydlig:

”När jag växte upp sjöng vi ‘We are the world’ och andra sånger om solidaritet, människovärde och global gemenskap. Samtidigt kastade nazismens koncentrationsläger sina mörka skuggor över oss. Man uppmanades att följa sitt hjärta – men vad fanns egentligen där? …Men bekännelserna lever vidare. När skolbarnen i julas sjöng ‘Tänd ett ljus’ – om den här planeten, jordens barn och att vi alla bor under samma himmel – kunde man nästan ta på ironin. För i dag varken välkomnar vi människor hit eller hjälper dem på plats. Vi var helt enkelt inte beredda att betala solidaritetens pris. Sångerna visade sig vara tomma ord.”

Tro nu inte att detta betyder att jag inte har förståelse för att det kan behövas tuffa beslut och att det faktiskt finns en gräns för hur många flyktingar ett land kan ta emot utan att allvarligt rubba stabiliteten och kapaciteten att integrera. Jag är inte indignerad över regeringens åtgärder som också stöds av tre av de fyra borgerliga partierna och förståss av SD. Det handlar inte bara om vad som är fysiskt möjligt (Reinfeldt hade ju flugit över Sverige och sett att det fanns gott om utrymme), utan också om vad som är politiskt möjligt utan att förlora folkmassornas förtroende och ge grogrund åt missnöjesströmningar som fångas upp av populistiska partier.

Nej, jag är mera indignerad över dem som vill framstå som moraliskt oförvitliga men som inte har den politiska kraften eller förmågan att samla landet till konstruktiva lösningar. Reinfeldts öppna era hjärtan-tal visade sig inte hålla för ett test i verkliga livet. Nu har nästan alla partier tvingats göra en helomvändning och säger samma saker som tidigare var tabubelagt att säga. Och jag har inget förtroende för att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som nu står nära varandra i flykting-frågan (vilken regeringskoalition!) skulle klara av att genomföra sin politik i praktiken om de kom till makten.

Kontrasten mellan dessa två ytterligheter illustrerades tydligt i en debatt i Aktuellt i förrgår mellan Miljöpartiets Maria Ferm och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Maria Ferm, hennes moraliska oförvitlighet lika proper och ren som hennes yttre fick representera idealismen, medan Jimmie Åkesson, lite mera tilltufsad och burdus som en som fått göra grovjobbet och ta tag i det som andra anser sig för fina för, fick representera realismen och därmed dra på sig kritiken att stå för den dåliga moralen.

Men varken i politiken eller i det personliga livet är det bara vitt eller svart. God moral innefattar både goda värderingar och mod att stå för realistiska lösningar. Annars blir den högstämda retoriken bara moraliskt smink. Därför gjorde Maria Ferm inte ett riktigt trovärdigt intryck i debatten. Miljöpartiet vill både ha kakan och äta upp den genom att samtidigt vara med om att regera utan att vilja stå för de tuffa besluten. I regeringsställning har de låtit (s) ta de svåra besluten och berömt sig själva av att bromsa och att det är tack vare dem som de ”onda” besluten blev något mindre onda.

Sverige och Europa behöver idag stora statsmän och kvinnor som kan stå för goda värderingar och ha mod att föra en realistisk politik och kunna få riksdagsmajoriteten och folkmassorna med sig i detta. Det värsta en statsman kan göra är att skylla ifrån sig att det beror på de andra att han inte lyckas – verkligheten (som också innefattar ”de andra”) är svårhanterlig, men det är den man arbetar med att hantera. I svåra tider straffas lätt de som tar ansvar och populisterna tar poäng. Vi medborgare har också ett ansvar att stödja och lyfta fram våra politiker. Angela Merkel tillhör dem jag beundrar, och jag hoppas hon har kraft och ork att stå på sig ett tag till. Stefan Löfven tror jag också har en potential som skulle kunna komma mer till uttryck. Han behöver kliva fram mer. Hans medverkan på Förintelsens minnesdag i Malmös synagoga och hans starka uttalande där var bra och ett uttryck för moraliskt ledarskap.

lofvensynagoga

Löfven talade i Malmös synagoga. Foto: Emil Langvad/TT

Att Kristdemokraterna i Sverige går sådan kräftgång både förvånar mig och gör mig bedrövad. De stolta ideal från pionjärtiden under efterkrigsåren då grunden lades till dagens Europa med statsmän som Konrad Adenauer, Jaques Delors, Robert Schuman och Alcide de Gasperi förpliktigar. Vi behöver nya djärva ledare med samma visionära kraft i dagens unga generation som likt dessa är förankrade i Europas andliga arv och som försvarar den människosyn vi fortfarande vill vara stolta över, och som har mod att gå emot egenintresset och stå även för obekväma beslut.

Påve Franciskus är förståss också en ljuspunkt i mörkret.

självrannsakan

 

Annonser
Det här inlägget postades i Politik, Samhälle, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Handlingskraft eller bara moralisk kosmetika? – Politik är både att vilja och det möjligas konst

  1. Thorsten Schütte skriver:

    Att dagens KD går kräftgång förvånar mig inte, under sin nya ledning är det ju snarast en korsning mellan teapartyrörelsen och SD light. Inte ser jag Kristus där.
    Jag har med personlig erfarenhet i bagaget kämpat, också i mitt partis MPs namn, mot tillfälliga uppehållstillstånd:
    http://www.sandaren.se/debatt/fp-forslag-ger-klump-i-magen
    När nu MP har kovänt i denna och andra invandringsfrågor går jag i inre emigration, engagemanget för miljöfrågan är dock kvar och helt i linje med Påvens encyklika!

    • Alma-Lena skriver:

      Så sant och så sorgligt. KD är ett dåligt skämt, hoppas jag, under Busch-Thors ledning. Nu ramlar de nog ur riksdagen Sverige kommer aldrig att ha underlag för två SD-tack och lov. Trist att KD skulle gå denna utveckling till mötes. Min svarfarfar var med och grundade partiet i Norrbotten. För hans skull är det bra att han är död. Han hade sörjt, det är ett som är säkert.

      MP svek också i min hjärtefråga, som jag tror är Jesu hjärtefråga nu.

      Gamla KD:are sörjer och MP:are emigrerar tydligen. Jag suckar mest bara. Får rösta på Jonas Sjöstedt nästa gång.

  2. Bolek skriver:

    Angela Merkel är dock något av en tysk Maria Ferm, och det är tveksamt om hennes politik är realistisk. I det katolska Bayern har hon fått hård kritik. Kanske det är bättre och mera effektivt att hjälpa på plats. En alltför stor invandring från mellanöstern medför inte bara rent ekonomiska och logistiska problem, utan även spänningar mellan olika folkgrupper, en försvagad nationell gemenskap och problem både med islamistisk extremism och som en motreaktion ökad rasism.

    En liknande sorts kritik mot Merkel, som kommer bland annat från länderna i östra Europa, handlar om att Merkel inte tar hänsyn till vad andra länder tycker utan fattar beslut om att öppna gränser över huvudet på andra länder, beslut som får konsekvenser för hela Europa. Sedan när det blir för mycket för Tyskland, så vill Tyskland tvinga andra länder att ta emot obligatoriska kvoter, utan att bry sig om att fattigare länder varken har ekonomiska och logistiska möjligheter för att klara av detta, att dessa länders befolkning inte är redo för att ta emot många invandrare, att man sätter värde på nationell gemenskap och att man inte vill ha problem som Sverige med utanförskapsområden och radikal islamism. Man är glada att risken att terrordåd som i Paris ska inträffa är mycket lägre i dessa länder och man är glada att man slipper massangrepp på kvinnor som i Köln, och man vill inte förändra detta.

    Den polske europaparlamentarikern professor Legutko har på ett intressant sätt kritiserat Merkel, YouTube-videon på 6 minuter är värd att se.

    • bema skriver:

      Hej Bolek!
      Jag tror att Angela Merkel är en politiker av helt annan rang än Maria Ferm och förmår att kombinera försvar av Europas kristna tradition med människovärdet i centrum och realpolitik.
      Jag är glad att det finns politiker som försvarar människovärdet och vårt ansvar för den utsatta människan i nöd som både Ferm och Merkel gör.
      Vad jag är kritisk till i ditt och en del av de mest högerkonservativas retorik i Ungern och Polen är att det inte märks tillstymmelse till förståelse för försvaret av människovärdet och förståelse för flyktingarnas utsatta situation. Istället ses de alla som potentiella terrorister och kvinnoskändare vilket inte är sant.
      Resonemanget att risken för terrordåd ökar på grund av att vi tar emot flyktingar är heller inte sant. Många av terroristerna redan inhemska i Europa. Säkerhetsarbetet behöver utökas med att ha kontroll över Europas gränser, vilket inte fungerar alls nu, och säkerhetspolisens spaning.
      Greklands oförmåga att ensam ta hand om flyktingtrycket via Turkiet och Europas oförmåga att komma fram till ett kvotsystem som fördelar flyktingarna mer jämlikt är ett misslyckande som tvingat Sverige att införa gränskontroller, och snart står säkert Tyskland inför samma situation. Det är en skam för Europa att man inte lyckas lösa detta på ett bättre sätt. Dels tar vi inte om hand flyktingarna som kommer hit, dels saknar ju UNHCR pengar för att ge ens minimal standard för flyktingarna i närområdet. Om åtminstone de som pläderar för inte ta emot flyktingar för att det är bättre att hjälpa i närområdet kunde komma med förslag om rejäla hjälpinsatser från Europas länder till UNHCR. Det är möjligt att det skulle lätta på flyktingtrycket, men jag hör inga propåer om sådant från de konservativa partierna. Merkel och Ferm ser i alla fall medmänniskan i flyktingen. De konservativa tittar bort. Kan vi inte lösa frågan gemensamt med bevarad respekt för människovärdet hos dem som är i nöd, så skadas Europas själ allvarligt.

      • Alma-Lena skriver:

        Ferm och Merkel kan väl fortfarande kallas mänskliga. Jag högaktar dem båda och ber att merkel ska stå emot trycket från synden i Europas ”själ”.

        Tokeriet om att vi längst bort ska stänga gränserna, vad ska Grekland göra då? Och viktigast av allt: vad ska människor på flykt göra? Jag måste åter fråga: begå värdigt harakiri, eller?

        För vem råder kris: Lövfen, dig , mig eller de som flyr från krig?

    • Alma-Lena skriver:

      Bekvämt är det iaf att snacka bull om att ”hjälpa på plats” och sedan förtränga allt och göra något kul för pengarna i stället. Det är ju inte förbjudet att hjälpa på plats inte på något sätt, go ahead!

  3. Bolek skriver:

    Nu tog du i rejält, Bengt. Det är klart att jag i mitt korta inlägg bara tog upp den ena sidan av saken, det innebär inte att jag inte har förståelse för ditt sätt att se på saken. Jag har tänkt fram och tillbaka på flyktingfrågan och har vid olika tidpunkter haft olika åsikter.
    Tyvärr finns det en fördomsfullhet mot Polen och Ungern i ditt inlägg. De högerkonservativa talar ju bara för en stor del av sina länders befolkningar. Det du säger är alltså att dessa människor saknar medkänsla. Har du kanske själv pratat med dessa människor, eller baserar du dina åsikter kanske på vad du läst i media som ofta är fördomsfulla mot allt konservativt? Som polack, katolik och konservativ känner jag att jag tillhör en grupp som det är helt okej att attackera och säga fördomsfulla saker om. Låt oss istället söka förståelse för varandra. Vi polacker är inte sämre människor än ni svenskar.

    För det första så baserar sig många östeuropéers kritik inte på brist på medkänsla, utan dels på att det redan finns en stor fattigdom i dessa länder och att man inte förstår hur staten, som inte klarar av att hjälpa de nuvarande fattiga, ska kunna klara av att hjälpa flyktingarna, och dels på att man, som har upplevt att den kommunistiska utopin inte fungerade, ser på det som händer nu som en ny sorts utopi, som inte heller kommer att fungera.

    För det andra så är inte majoriteten av muslimerna potentiella terrorister och det är fördomsfullt att insinuera att dina meningsmotståndare skulle tycka det. Men som du vet så har islam problem med radikalism, och av detta följer rent logiskt att risken för terrordåd ökar om den andel människor som har islam som religion ökar i våra samhällen. Det är ingen slump att terrordåd sker i Frankrike och inte i Polen. Man måste alltså ställa viljan att hjälpa den andre mot de risker som uppstår för de människor som redan finns här.
    Man skulle kunna minska risken med en bra integrationspolitik. Men integrationen i Sverige har ju ofta misslyckats – utanförskapsområden som Rosengård i Malmö är ett bevis för detta – och då är det svårt att förstå hur länder som är fattigare än Sverige ska lyckas med integrationen.
    Det finns en gammal kristen princip som heter Ordo Caritatis, och som innebär att man först måste hjälpa sina egna och först sedan hjälpa de andra. I Sverige och Tyskland har man redan hjälpt sig själva och kan hjälpa andra, men det gäller inte de östeuropeiska länderna där det fortfarande finns en stor fattigdom på sina håll.

    För det tredje – och nu kommer vi till något mycket viktigt – så medförde flyktingströmmen i Europa att pengarna fick läggas på de som rörde på sig istället för på de människor som fanns i flyktingläger i Turkiet och Libanon. Hjälporganisationerna på dessa platser klagade på att deras resurser inte räckte till. Det faktum att förhållandena på plats försämrades medförde att flyktingströmmen ökade ännu mer. Vi hamnar alltså i en cirkel som det är svårt att ta sig ur.
    För egen del skänker jag pengar till både Caritas och Röda Korset. Det är viktigt att hjälpa andra människor men vi måste diskutera vilket som är det bästa sättet. Kanske kan vi ta emot en del invandrare men större delen av resurserna bör sättas in på plats. Kanske är tillfälliga uppehållstillstånd – trots den kritik som kan riktas mot dem – en lösning som ofta är mera realistisk än permanenta uppehållstillstånd.
    Jag ska också säga att jag var själv tveksam till ”hjälp på plats” så länge som det bara var SD som sade detta. Men när jag märkte att kloka personer bland mina egna landsmän sade det, så började jag fundera. Vi måste kunna diskutera dessa frågor utan att ta hänsyn till att några av våra lösningar kanske ibland skulle påminna om SD. Det viktiga är om vi har goda intentioner.

    För det fjärde, du vill ha ett kvotsystem inom EU. Lösningen skulle alltså vara mindre demokrati, mindre subsidiaritet, ökad överstatlighet, tvång och brist på respekt för vad människor i andra länder tycker. Men man skapar inte solidaritet med tvångsmedel. Det enda demokratiska är att ta emot flyktingar om det finns ett folkligt stöd för detta. Att tvinga på länder flyktingar när det inte finns folkligt stöd för detta i dessa länder kommer inte att fungera.
    Västeuropa måste släppa sitt koloniala perspektiv på Östeuropa och betrakta oss som om vi skulle vara sämre och mindre vetande. Det finns en undermedveten rasism i detta. Sluta mobba Östeuropa och låt oss istället ha en sann dialog. Du har inte kommenterat professor Legutkos tal, men han sade bland annat att det Merkel håller på med inte är dialog utan predikan. Jag upprepar: vi – öst och väst – måste ha en dialog. De argument jag har tagit upp tål att funderas på.

    För det femte, jag har visst det respekt för människovärdet, det är därför jag skänker pengar till Röda Korset och Caritas. Om du har en så stor respekt för människovärdet, varför kommer du med personangrepp på dina meningsmotståndare och anklagar de för att inte ha respekt för människovärdet?
    Men visst, det kan hända att jag i framtiden återigen kommer att ha samma åsikter som jag hade för några månader sedan och som ligger nära dig. Att rannsaka sig själv och vara kritisk mot sina egna åsikter är ett sätt att närma sig sanningen.

    • bema skriver:

      Tack Bolek, jag tror du övertolkar mig: Jag menar inte att alla konservativa ungrare och polacker är fördomsfulla mot muslimer och saknar respekt för människovärdet, jag talade om att retoriken får det att låta så ibland. Det är viktigt att vi kan mötas och försöka förstå varandra. Jag har förståelse för det du skriver och jag vet att det är en annan situation i Östeuropa än i Väst och det gäller nu att mötas och försöka få EU att fungera på ett tillfredställande sätt med dessa olika perspektiv. En polsk minister skrev ju i DN nyligen, och jag uppfattar att man vill vara drivande i att utveckla EU men att man inte tänker låta sig tvingas. Jag håller med dig om att vi måste samtala med varandra och försöka förstå.

      Dina punkter:
      1. Jag förstår det argumentet.

      2. Här tycks vi vara överens, men ofta hör man en förenklad retorik, efter din första text var jag osäker på var du själv stod, i ditt andra inlägg förklarar du mera ingående.

      3. Viktig diskussion.

      4. Överstatlighet och tvång kan ju vara en lätt utväg i det korta perspektivet, men om inte alla stater är med på tåget är inget vunnet, då blir det splittring i alla fall. Vi behöver bra statsmän i alla läger som kan fortsätta att lägga grunden till ett EU som fungerar och som också står för samarbete, fred och kristet humanistiska värden.

      Den stora frågan är om EU kan fortsätta att ta ett kvalitativt steg till framåt och fortsätta att vara ett fredsprojekt, eller om nationalistiska och ekonomiska egenintressen får gemenskapen att splittras alltmer, gäller alla länder i unionen. Jag hoppas på det förstnämnda. Hoppas också att östländerna inte stannar vid att känna sig kränkta och vara i försvarsställning, utan bli starkare och mera tongivande i att främja hela unionens gemensamma intressen.

      Jag skall lyssna på Legutkos tal lite noggrannare, det är rätt att jag inte specifikt kommenterat detta.

      • Alma-Lena skriver:

        Tack för detta inlägg Bengt.

        Tyvärr är väl Polens och Ungerns nya regeringar inte alls talesmän för alla i sina länder och de är upptagna med att tysta dem som tycker annorlunda. Dessutom är det ALDRIG ett hållbart argument att något är etiskt försvarbart för att många tycker så. Hur många gånger måste man påminna om Tyskland 1933.

  4. Bolek skriver:

    Ja, jag kan ha övertolkat dig, det är lätt att hamna i försvarsställning.
    EU var verkligen ett bra projekt förr i tiden, ett fredsprojekt med tongivande gestalter som Adenauer. Men jag tycker att det har gått utför på senare tid, man verkar vilja skapa ett överstatligt ”Europas förenta stater”. Jag minns också vad som hände med italienaren Rocco Buttiglione, han fick inte bli EU-kommisionär för att han hade kristna åsikter.
    Legutkos tal handlar bara till liten del om flyktingkrisen, det handlar till stor del om att ett fåtal stora länder som Tyskland och Frankrike dominerar.
    Jag glömde ett argument i mitt förra inlägg. Flyktingarna själva vill komma till de rikaste länderna, för att dessa länder är rika men också för att de kanske redan har släktingar där. Polen tog emot en del kristna invandrare från Syrien genom ett privat initiativ, men många av dem har redan rest vidare till Tyskland.
    Slutligen, det finns en del fördomsfullhet mot muslimer i Polen, bland annat för att man sällan träffar muslimer på riktigt utan man får den bild man får genom media: alltså Al Qaida, Islamiska staten och så vidare. Fast samtidigt har det i Polen i hundratals år funnit en tatarisk muslimsk minoritet som är välintegrerad.

    Allt gott!

  5. Thorsten Schütte skriver:

    Det som bekymrar mig mest i fallen Polen, Ungern och Turkiet är inte att de valda politikerna tar alla chanser att köra sin agenda, de är det valda för. Det som är problemet att det finns för få konstitutionella spärrar när man kan genomföra så långtgående ändringar med enkel majoritet. Blåser opinionsvindarna åt motsatt håll, då blir det återställare så det ryker om det efter nästa val. I längden förlorar alla på en sådan ryckighet, Det behövs konstitutionella spärrar såsom kvalificerad majoritet och/eller två omröstningar med ett val emellan. Ungefär på samma sätt som man försöker förhindra ”kupper” i ideella föreningar, församlingar och bostadsrättsföreningar genom vettiga stadgar.

  6. Bolek skriver:

    Jo, men tänk på att det i Sverige inte ens finns någon författningsdomstol. Se vad den kände bloggaren Dick Erixon har skrivit:
    http://erixon.com/blogg/2016/01/ar-inte-s-varre-an-polens-nya-regering/

    Det som irriterar mig är att omvärldens reaktioner blir så olika. När vänstern eller liberalerna tar över de statliga medierna, då hörs inget reaktion från väst. Under den förra regeringens tid i Polen fick nästan alla konservativa journalister sparken. Men när de konservativa gör detta, då är det plötsligt ”diktatur”.

    Observera att det finns en stor åsiktspluralism i Polen när det gäller tidningar, här finns något för alla smaker. När det gäller TV så finns tre stora TV-kanaler: statliga TVP, privata TVN och privata Polsat. Alla tre var vinklade åt det liberala hållet. Polsat ansågs vara det mest objektiva medan TVN var starka motståndare till Lag och rättvisa (nya regeringspartiet). Även statliga TVP var starkt vinklade mot dem. I och med förändringarna inom TVP så kommer faktiskt åsiktspluralismen inom TV att öka.

    Medierapporteringen i väst om förändringarna i Polen har varit katastrofalt dålig. Fast ibland dyker det upp en bättre artikel, som den här:
    http://www.svd.se/yttrandefriheten-ar-langt-ifran-hotad-i-polen

    • Thorsten Schütte skriver:

      ”Under den förra regeringens tid i Polen fick nästan alla konservativa journalister sparken.” – Det är enligt min uppfattning lika illa och även jag saknar en författningsdomstol eller liknande i Sverige. Mina synpunkter är varken höger eller vänster, men principiella. Och det värsta exempel på buskörning på en konstitution utan tillräckliga säkerhetsspärrar är ju Weimarkonstitutionen och nazisternas maktövertagande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s