Bibeln, läroämbetet, ofelbarheten i Svenska kyrkan, Pingströrelsen och frikyrkan

Just nu samlas landets pingstpastorer till konferens. Första två dagarna ägnas åt grundläggande trosfrågor. Rubrikerna är ”Bibeln – inspirationen, ofelbarheten, auktoriteten” och ”Bibeln och frälsningen – försoningen, omvändelsen, helgelsen”. Carl-Henric Jaktlund kommenterar på ledarplats i Dagen. Han säger att det är viktigt att grunden läggs genom att själva fundamenten i kristen tro genomlyses: ”Finns grunden lagd kan andra viktiga frågor hanteras och lösas där ovanpå, annars blir det lätt ostadiga och svajiga byggen. Därför är det klokt att återigen, för en ny tidsperiod och en ny generation, samlas kring avgörande ämnen som Bibeln och frälsningen. Det är att markera och seriöst tydliggöra att man är ett kristet sammanhang som kopplar upp gentemot hela den världsvida kyrkan där samma frågor står i centrum.”

Exakt samma motivation kunde anföras för nödvändigheten av Andra Vatikankonciliet. Man kan se pingstpastorernas konferens som ett minikoncilium som diskuterade samma frågor som i VCII´s grundkonstitutioner om Uppenbarelsen, Liturgin och om Kyrkan. Det är sympatiskt att Jaktlund också kopplar samman skeendet med den världsvida kyrkan. Allt detta pekar på bejakande av behovet av ett läroämbete, och att varje församling inte är sig själv nog. Det räcker inte med ordet som automatiskt tolkar sig själv.

Andra dagens tema i Pingstkonferensen är Andens dop, det som är Pingströrelsens speciella signum att betona. Men också detta är något som tillhör hela kristenheten, och här har Pingströrelsen mycket att ge också till Katolska kyrkan.

Till sist kommer Pingstkonferensen att handla om socialläran,  omsorgen om den utsatte och svage, att omsätta Guds kärlek i praktiken, också det en viktig grundsten i ett kristet liv. Utan att omsätta Guds kärlek i praktiken så haltar det kristna budskap vi förkunnar.

Också Svenska kyrkans biskopar prövar att utöva sitt läroämbete, dessutom, vilket är mycket intressant, offentligt på debattsidorna i sekulär press och på sociala media. När biskop emeritus Bengt Wadensjö i en debattartikel i Svenska Dagbladet öppnade upp för att Svenska kyrkan skulle införliva detta i sin lära gnosticerande nyandliga läror som den i folktron alltmer förekommande tron på själavandring och t.o.m. föreslog bibeltolkningar till stöd för att Jesus också skulle ha omfattat detta, så ryckte biskop Martin Modeus ut till försvar för den kristna trosläran och skrev:

Den väg ­Wadensjö antyder, att anpassa kristen tro efter en tänkt folkuppfattning, leder till en otydlig form­löshet…  Jag har den största respekt för människor som bär de trosföreställningar som Wadensjö räknar upp. Det kan verka generöst att inkorporera sådant som folk gillar i största allmänhet och kalla det kristet, men dessa trosföreställningar hör inte hemma i kristen tro. Om de skulle inkorporeras så skulle tron inte längre vara kristen. Däremot vill jag gärna samtala med människor av annan livsåskådning.

Religionsdialog lär mig att se både möjligheterna och svårigheterna i min egen tradition. Visst ­leder det till nytolkning, och det ska göra det. Den starkaste kyrkliga traditionen är faktiskt förändringen. Men förändringen har att göra med att förstå sitt arv på nya sätt, inte att kasta ut det. Den apostoliska trosbekännelsens ord om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv håller.

Också biskop Ragnar Persenius skrev på sin blogg om Wadensjös artikel och förvarade Kyrkans lära. Och på Twitter länkade ärkebiskop Jackelén och Skara-biskopen Åke Bonnier till biskop Martins artikel. Det borde egentligen inte vara så uppseendeväckande att en biskop rycker ut till försvar för Kyrkans tro, men tydligen är det så, eftersom det presenterades på nyhetsplats bl.a. i Dagen. Det säger kanske något om hur lite man förväntar sig av Svenska kyrkan idag. Den har blivit så politiserad att man inte förväntar sig en tydlig och konsekvent hållning i lärofrågor.

Men återigen: Debatten visar på behovet av ett läroämbete, och tanken är väl att Svenska kyrkans biskopar skall utöva det inom sin kyrka, precis som Katolska kyrkans biskopar inom Katolska kyrkan som kollegium tillsammans med påven utgör läroämbetet.

Wadensjös artikel var nog ingen udda företeelse, utan snarare tecken på något vanligt förekommande. Nyandliga strömningar med tro på reinkarnation finns också inom kristenheten. Kristina Hjern, präst i en stockholmsförsamling säger till Världen idag att reinkarnation smugit sig in kristen tro genom 1800-talets esoteriska teosofi och menar att det fyller ett behov hos människor som Kyrkan bör vara öppen för. I Dagen läse jag om en dansk präst som sagt sig tro på reinkarnation och nu i samband med begravningar erbjudit hjälp åt anhöriga att få kontakt med sina döda.

Också i Katolska kyrkan sprids likande läror, åtminstone inom den reformkatolska rörelsen uppfattar jag det finns en öppenhet för detta. Ledarorganisationen för kvinnliga katolska ordnar i USA, LCWR som under Benedikt XVI´s pontifikat var föremål för en läromässig granskning av Troskongregationen kritiserades bl.a. för att till sitt årsmöte 2012 ha bjudit in New Age-talaren Barbara Marx Hendrix som bl.a. lär ut Conscious Evolution, en meditationsform som skall ta mänskligheten till helt nya höjder.

barbaramarxhubbard

Så Kyrkan, det gäller alla samfund är inte fri från inflöde av nya gnostiska ideer och nyandlighet vilket också leder till ifrågasättande av de grunddogmer man redan genom tidigare heresier gjort upp med genom de första fem koncilierna, såsom Jesus Kristus sann Gud och sann människa och Treenigheten.  Detta, liksom Carl-Henrics påpekande om behovet av uppdatering där varje ny generation/varje tid behöver samlas kring det grundläggande visar på det fortlöpande behovet av ett läroämbete i Kyrkan.

En som inte verkar hålla med mig om detta är pastor Jonas Melin, pionjärkonsulent inom Svenska Alliansmissionen. I en artikel om ekumenik med Katolska kyrkan i Dagen framför han en egen frikyrklig vision om hur det är/bör vara:

”Som frikyrklig teolog menar jag att det apostoliska inte består i ett biskopsämbete som går tillbaka genom historien, utan att det apostoliska ligger i att församlingen och dess ledarskap ställer sig under apostlarnas undervisning (NT) och deltar i det missionsuppdrag som Jesus gav apostlarna, när han sa till dem ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Johannes 20:21).”

Jag uppfattar att han menar att det räcker med Anden och Bibeln. Men är inte det han här utvecklar just en frikyrkans egen tradition och dogmatiska utveckling som han exklusivt avgränsar från den stora traditionen inom de äldre samfunden?

———————————

Tidigare inlägg på min blogg:

Tron på Kristus sann Gud i vår tid (referat från Raniero Cantalamessas bok Jesus Christ, the Holy One of God).

Kyrkan, helheten och delarna, biskopens uppdrag.

Uppenbarelse eller Gnosis?

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Church och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Bibeln, läroämbetet, ofelbarheten i Svenska kyrkan, Pingströrelsen och frikyrkan

  1. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Risk finns att jag blir påvefan !

    // Irène

    • Rebella undrar skriver:

      Den filmen fick mig att kommentera på twitter ”om påven varit lärare på något fundamentalistiskt protestantiskt amerikanskt universitet, hade han fått sparken för länge sen”. Där är det kontroversiellt att säga att man har samma gud som muslimer, tydligen. Inte för att jag förstår hur fundis-evangelikalerna får ihop det – det finns bara en gud, ändå har kristna och muslimer varsin?

    • bema skriver:

      Irene!

      Bra!

  2. Rebella undrar skriver:

    Hjern har helt rätt, reinkarnationstanken har i väst – liksom hela new age-spektrat – teosofin som ursprunglig moder.

    Det enda som var udda med Wadensjös artikel var att skribenten är en biskop emeritus istället för vanlig präst. Inte vet jag hur man riktigt tänker det med SvK:s biskopar och läroämbete. Jag tro ingen riktigt vet. Det finns väl andra instanser som sysslar med vad man lär ut och så.. men likförbaskat står biskoparna ändå där och är liksom ansvariga. Som jag sade en gång, katolska biskopar kan nog använda kroken på kräklan (som sagt
    https://rebellaundrar.wordpress.com/2015/09/12/konsten-att-anvanda-en-krakla/
    använder man den för att fånga och hålla rätt på motsträviga får), svenskkyrkliga biskopar får försöka få fåren att snällt följa utan krok!

  3. Thorsten Schütte skriver:

    En författare som argumentera insiktsfull både mot gnostisk svärmeri och kristen fundamentalism är den anglikanska teologen Tom Wright, t ex i den här av mig recenserade boken:
    http://tidskriftenevangelium.se/gamla/vad-menas-med-det-kristna-hoppet/

  4. Leopold Holtter skriver:

    Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:
    I dag är det inte läge att skriva något eget blogginlägg. Jag rebloggar istället ett tänkvärt inlägg av Bengt Malmgren.

  5. Anneli Magnusson skriver:

    Bengt och övriga,
    Jag är så innerligt trött på detta gnällande på Svenska kyrkan som allt oftare dyker upp i katolska sammanhang. Särskilt som det finns så mycket att diskutera när det gäller den Katolska kyrkan, korruption, ojämlikhet, avsaknaden av yttrandefrihet, bristen på skydd för den som hyser avvikande åsikter. Listan kan göras mycket längre.
    En klok vän sade att det kan beror på att en del katoliker känner en stor osäkerhet. Frågan är om det stämmer?
    Anneli

    • bema skriver:

      Men Anneli!
      Här gnäller jag väl inte på Svenska kyrkan. Jag t.o.m. prisar flera av dess biskopar. Och jag tar ju också upp kritik som gäller Katolska kyrkan.

  6. StaffanW skriver:

    Bengt, drar du inte väl långtgående slutsatser av C-E Jaktlunds text. Du skriver ”Allt detta pekar på bejakande av behovet av ett läroämbete, och att varje församling inte är sig själv nog. Det räcker inte med ordet som automatiskt tolkar sig själv.”
    Jag tror inte alls att Jaktlund efterlyser ett läroämbete a la Katolska kyrkan. Som innebär att Gud på ett övernaturligt sätt bevarar läroämbetet från en felaktig undervisning. Där de utsedda biskoparna aldrig kan missta sig när de undervisar i tros- och moralfrågor. Om detta säger Bibeln ingenting.
    Att man förkastar RKK’s läroämbete betyder inte att det inte kan finnas behov av en större fasthet och ordning inom den protestaniska och evangelikala läran. Den splittring vi kan se och de många gånger hårda ord som utväxlas mellan olika samfund och kyrkor är ibland motbjudande. Men vad jag förstår har inte Gud inte instiftat något överordnat läroämbete.
    Kan då den splittring vi idag ser inom kristenhet motverkas. Ja, jag delar C-H Jaktlunds tankar, samtidigt som man frågar sig om det verkligen behövs ett läroämbete som tolkar Bibelns texter och berättelser. Är inte läran något som formas av språk, kultur och historia, av bibelläsning och möten med livet. Alltså, läran påverkas av vilka vi är som människor, vilka problem och berättelser vi bär på.
    Jag tror att just detta synsätt uppmuntrar till bibelläsning, till diskussion med andra kristna i gudstjänster eller Alphakurser. Om alla texter redan är färdigtolkade, tror jag intresset för att studera bibeln skulle sjunka drastiskt. Är det f ö inte så att bibelläsning och bibelkunskap inte varit någon ”stark gren” bland vanliga katoliker, kanske av just detta skäl?
    Och när man läser evangelierna, ser man att man betonar olika saker och att det inte finns någon identisk tolkning. Beroende på att de skrevs i och till olika sammanhang.
    Med detta sagt, tror jag samtidigt att en större fasthet och någon form av etablerad ordning skulle uppnås om man t ex utvecklade och tydligare betonade den kristna trosbekännelsen också inom frikyrkorna.

    • bema skriver:

      Nej, Staffan, jag drar inga långtgående slutsatser, det är du som övertolkar mig. Jag talar inte om att Pingstvännerna håller på att bli övertygade om just Katolska kyrkans tappning av läroämbete, men jag drar paralleller och ser det gemensamma. När vi betraktar vad det i verkligheten är att bygga kyrka, så upptäcker vi, oberoende av var i den mångfacetterade kristna familjen vi än befinner oss, att den enskilda lokala församlingen med Bibeln i handen inte är sig själv nog, det finns också en universell dimension som på något sätt måste komma till uttryck fysiskt, som i de fem första koncilierna, eller i Pingstpastorernas samråd. En sådan upptäckt är naturligtvis av stor betydelse för den strukturella ekumeniken.

      Du håller med om detta, men samtidigt upplever jag att du både vill ha kakan kvar och äta upp den genom att å ena sidan förneka behovet av ett läroämbete, å andra sidan bejaka behovet av mer fasthet och struktur.

      Bibeln är det som skall inspirera oss alla, både Katolska kyrkan och Pingstkyrkan, fastheten och strukturen skall främja detta. Sedan finns det en dynamik mellan Kyrkan som andlig gemenskap där Ordet bevaras i de troendes hjärtan och tolkas genom den Helige Ande och fastheten och strukturen. Rätt fasthet och struktur bevarar läran och skyddar mot heresier genom alla tider. Fel fasthet och struktur kan komma att leva sitt eget liv på ett sådant sätt att den tar överhanden som en egen maktfaktor. Dessa överväganden äger aktualitet både för Pingströrelsen och Katolska kyrkan. En öppen ekumenik här där vi fokuserar på de verkliga problemen istället för att bekämpa varandra kan vara mycket berikande för Kyrkan, den universella som vi alla genom dopet är förenade med. Jag menar att Katolska kyrkan har mycket att komma med när det gäller att praktisera fasthet och struktur, och Pingströrelsen har mycket att komma med när det gäller det personliga kristna livet och dopet i den Helige Ande. Låt oss ur våra förråd bära fram det allra bästa till berikande för helheten.

  7. StaffanW skriver:

    Håller med dig om din slutsats. Ja, jag själv är vacklande, vill undvika att hamna i något av dikena.
    Det viktiga och centrala är att vi delar grundbultarna i den kristna tron, där vi bekänner oss till Jesu Kristi auktoritet, där vi får förbli lärjungar och där Skriftens ord förkunnas av kyrkan, men inte produceras av kyrkan (som någon uttryckt det).

    • bema skriver:

      Jag spånar vidare: Om vi nu är ense om att struktur och ordning behövs och lärofrågor behöver hanteras, samtidigt som vi säger oss tro på en enda kyrka, så borde lärofrågorna hanteras vid verkligt ekumeniska koncilier (de fem första var sådana). I det perspektivet skall kanske Pingströrelsen inte se sig som en egen kyrka, utan just som en rörelse inom Kristenheten som främjar det den är bra på, nämligen Dopet i den helige Ande. Kanske är det den teologiska och ecklesiologiska grundsyn man behöver medvetandegöra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s