Dags att ifrågasätta den dominerande mediabilden av Livets Ord

En positiv effekt av Uppdrag gransknings reportage om Livets Ord är att det stimulerar till att den mera nyanserade diskussionen om Livets Ord som uppstått under senare år kan fortgå. Ty det är helt klart att den schabloniserade berättelsen om Livets Ord som en skadlig sekt som domineras av giriga fifflande pastorer är felaktig och grovt överdriven.

Uppdrag Granskning har som en följd av sina reportage under senare tid, det gäller inte bara Livets Ord-reportaget, förlorat en hel del i trovärdighet då det är uppenbart att man tillrättalägger fakta, kommer med dåligt underbyggda fakta och utesluter kompletterande vinklingar som inte stöder det scoop man vill demonstrera. Jag har kunnat konstatera detta genom att ta del av kompletterande källor, både vad gäller granskningen av socialtjänsten och behandlingshemmen och Livets Ord. Granskande journalistik behövs förvisso, den har en avgörande funktion i samhällsgemenskapen, och inte heller vi kristna skall vara rädda för granskning och blottläggande av brister vare sig från egna eller externa sekulära granskare. Jag är enig med de allmänna principer Mats Selander nämner i denna debattartikel i Dagen, men det låter mellan raderna som om han också har ett horn i sidan till Livets Ord och inte är så intresserad av en nyansering av UG´s bild.

presskonferensen hem från den nyss avslutade Afrika-resan delade påve Franciskus några tankar om hur han ansåg god och etisk journalistik bör vara:

popemedianov2015

Det synes mig som att Uppdrag granskning har ett stort förbättringsutrymme att inhämta för att nå upp till detta.

Jag har tidigare hävdat att man inte kunnat belägga några uppenbara felaktigheter i Stiftelsen Livets Ords ekonomi med undantag av att styrelsen beviljade sina egna pensioner och var senfärdiga med att sjösätta pensionsprogram för övriga anställda, detta har vi talat om tidigare och det är nu korrigerat. I UG gjordes stor sak om en kollekt då Ulf Ekman var i Norge som antyddes ha hamnat kontant i hans egen ficka. Detta visade sig inte vara korrekt, det reds ut här på Livets Ords blogg.

Angående den andra aspekten av Livets Ord-kritiken, att en sekteristisk extremt framgångsteologisk hållning (om man bara tror tillräckligt blir man rik) predikats och att många har skadats av detta, så är jag skeptisk till den. Jag har fortfarande inte sett några bevis på att framgångsteologi i den formen seriöst förkunnats under de år jag känt Livets ord, och Ulf Ekman ifrågasatte i en artikel i Keryx för några år sedan om en sådan teologi någonsin har funnits. I alla fall har inte Ulf Ekman enligt egen utsago stått för den. Däremot kan jag tänka mig att det begåtts misstag i själavården, att människor varit så ivriga i att vilja tro att man manat på och suggererat andra till att gå in i förhållningssätt som var långt utöver vad som var långsiktigt hållbart och personligt förankrat, vilket lett till besvikelser och trauman. Vi har en del berättelser om sådant. Varje fall av sådant är ett fall för mycket, men jag har inte sett någon statistik på att Livets Ord skulle kvantitativt utmärka sig för många fler sådana fall jämfört med andra kyrkor och organisationer med starka ideal.

Det har under åren skapats en mediabild av Livets Ord, underblåst av några verbalt starka kritiker, men det har också funnits rikligt med fakta som talat i annan riktning men som inte lyfts fram. Ruben Agnarsson har skrivit en intressant och viktig artikel i Inblick som jag bedömer har stort förklaringsvärde för att förstå hur denna negativa mediabild vuxit fram.  Det är en lång text med många intressanta fakta som han ställer samman så att en helt annan berättelse framträder.

Agnarsson konstaterar att granskningar som gjorts av Livets ord som samhällsfenomen ofta tenderar att bli svartvita, antingen hätska angrepp eller försvarstal. Han pekar dock på en rapport som utmärker sig:

”…en forskningsrapport från Svenska Kyrkans forskningsråd (Livets Ord och samhället) från 1991 av den engelske antropologen Simon Coleman.

Coleman beskriver nämligen den politiska och andliga miljö som Livets ord startade i och delvis fortfarande existerar i. Hans analys var att den svenska kristenheten – inklusive pingströrelsen – i början av 80-talet hade anpassat sig till staten som en socialdemokratisk inrättning.
Colemans rapport beskriver hur Livets Ords tillkomst och tillväxt kom att hota detta tillstånd, och hur ett nätverk av personer med akademisk, teologisk och politisk plattform då ryckte ut för att återställa ordningen.
Man kan bara ana den ideologiska konfrontation som starten av Livets ords skola år 1985 innebar, samma år som den svenska skolans ideologiska samarbete med DDR om att skapa en homogen, ateistisk skola stod på topp och landets utbildningsminister Margot Honecker besökte Stockholm medan Sveriges försvarsminister Anders Thunborg (S) jagade älg tillsammans med DDR:s arméminister Heinz Hoffman.
På grund av sin tillgång till samtliga dessa plattformar pekades politikern, kyrkoledaren och akademikern Sigbert Axelsson (S) ut som central i detta nätverk. ”

Hur detta nätverk agerade kan följas genom att titta igenom klipparkiven från den då öppet frikyrkofientliga tidningen UNT eller den pingströrelsedominerade Dagen. Genom Ulf Ekmans memoarer, del II I medvind och motvind 1983-1994 får man också detaljerade inblickar i detta.

Kommer ni ihåg bomben som exploderade vid Livets Ords entré i mars 1990 och sabotaget mot SVT-sändningen med den dåvarande Livets Ors-medlemmen Carolas låt i Melodifestivalen vid samma tidpunkt? Det blev ett kort sändningsavbrott mitt i Carolas framträdande. Varken bomben eller TV-sabotaget fick någon förklaring, men det skedde under en period då programledaren för radioprogrammet ”Efter tre” Ulf Elfving tillsammans med Pether Öhlen under en veckolång period låtit framföra kritiska synpunkter på Livets Ord.

Agnarsson berättar mer om Pether Öhlén:

”Att bilden av människor som for illa på Livets ord kunde få ett sådant medialt genomslag i slutet av 1980-talet berodde på ett projekt inom Svenska kyrkan som riktade sig mot Livets ord och som engagerade den dåvarande frisören Pether Öhlén och psykoterapeuten Gudrun Swartling  (läs RI-rapport 1, MEF, Kyrkans Hus, 1988). Rapporten beskriver bland annat vilken relation Gudrun Swartling och Pether Öhlén hade till de personer som gav sina svar i Swartlings rapport.

Som anställd på Svenska kyrkan åkte 25-årige Pether Öhlén, från augusti 1987 och några månader framåt, land och rike runt och beskrev Livets ord som en extremt farlig rörelse. Han framställde medlemmar i trosrörelsen som hjärntvättade sektoffer, andliga narkomaner och potentiella självmordsaspiranter.”

Svartmålande tidningsintervjuer på den tiden spred ett virrvarr av motsägelsefulla uppgifter om bibelskole-elevers påstådda psykiska problem.  Gudrun Swartling skrev en kritisk artikel i Läkartidningen. Begrepp som ”sektsjuka” och ”religionsmissbruk” myntades och Gudruns make, distriktsläkaren Per G Swartling, hävdade  i en artikel i UNT 13 juni 1991 att Livets ord borde förbjudas.

Claes Wallenius, psykolog och forskare vid FOAS:s beteendevetenskapliga institution, avfärdade Swartlings artikel i Läkartidningen:

”Den är inte objektiv. Intervjuerna tycks ha utförts och tolkats av personer med stark negativ uppfattning. Med dylika metoder kan nära nog vad som helst bevisas. Undersökningen ger inget belägg för att Livets Ords förkunnelse orsakar psykiskt ohälsa…” (Makt och Media, nr 2, -94).

Wallenius skrev också i en artikel i Psykologtidningen nr 6-7 1998:

”Anklagelserna emot Livets Ord för hjärntvätt var vid den här tiden så känslomässiga. De byggde på före detta medlemmar och deras anhöriga som försökte hitta en förklaring. Det är inget fel på mig som anhörig, det är inget fel på min son, han blev bara manipulerad. Tidningarna, också vissa vetenskapliga tidskrifter, saknade både substans och beviskrav i sina redogörelser. Man kunde påstå vad som helst om Livets Ord.” (Ref: Värsting-kristna drevet, Kerstin Elworth m fl, 2010, s. 135)

Stefan Swärd skrev:

”…hela intervjusituationen verkar vara ganska tendentiös. Gudrun Swartling har byggt upp personliga kontakter med avhoppare som hon intervjuar… En sådan intervjusituation leder lätt till att man får de resultat i intervjuerna som man vill ha.” (Läkartidningen, nr 35, 1991)

Även Svenska kyrkans Monika Bratt som ansvarade för projektet ”Nya Trossystem” distanserade sig från Swartlings slutsatser, konstaterar Agnarsson:

”man kan inte både samtala med människor för att hjälpa dem för att i nästa andetag ställa frågor till dem med syftet att göra en vetenskaplig undersökning. Det håller helt enkelt inte.” (Magazinet, nr 1, 1992).

En sista punkt där Livets Ord hamnar mitt i en viktig samhällsfråga är kampen om friskolorna. Livets Ord hade ju en framgångsrik kristen friskola som var en nagel i ögat på dem som var emot friskolor. Agnarsson skriver:

”Föreställningen att människor på Livets ord mår dåligt låg även bakom den politiskt motiverade kampanjen mot Livets ords kristna friskolor i början av 2000-talet. Ett ”joursamtal” till Skolverket, där anmälaren senare visade sig vara påhejad av såväl Margareta Wiman, ansvarig för värdegrundsfrågor på det socialdemokratiska regeringskansliet, och Staffan Yngve, ledande socialdemokratisk skolpolitiker i Uppsala, ledde i början av 2000-talet till att myndigheten inledde en granskning av Livets ords skolor.

Per Kornhall, en biologilärare på skolan som var kritisk mot den undervisning han själv ansvarade för, blev socialdemokraternas nya trofé.  Detta skedde samtidigt som Socialdemokraterna i riksdagen försökte att – tillsammans med Vänsterpartiet – begränsa möjligheterna för de kristna friskolorna, där Livets ords var den största. Dessa försök stoppades i riksdagen av Miljöpartiet och Alliansen.

En konsult anlitades i denna veva av Skolverket för att i hemlighet ringa runt till elever på Livets ords skolor och på sätt vaska fram intern kritik. Kvinnan som ringde joursamtalet kunde dessutom kopplas till ett förfalskat brev från ”nio före detta elever på Livets Ords skolor” som den 8:e mars 2001 anlände till Skolväsendets överklagandenämnd. Brevet blev underlag för en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter som nytillträdde skolreporter Cecilia Bodström skrev på temat intern kritik från elever, och som ledde till att DN fick göra en rättelse…

Anna Hellstadius, utredare åt dåvarande generaldirektören Bosse Ringholm (S) på AMS, anställdes i samma veva som ”expert” på Skolverket för att ringa runt till elever på en av Livets ords systerskolor i Stockholm med syftet att vaska fram kritiska elevröster, utan varken skolans eller föräldrarnas vetskap. Hon ringde bland annat hem till minderåriga elever för att ställa sina frågor. Anna Hellstadius ringde även runt till myndigheter i Uppsala för att vaska fram myndighetskritik mot Livets Ords kristna skola, även det en utredning som genomfördes utan skolans vetskap.”

popefnmiljo

 

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Religion, Samhälle och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Dags att ifrågasätta den dominerande mediabilden av Livets Ord

  1. Rebella undrar skriver:

    Jag håller helt med om det sorgliga i att alla nyanser försvinner så fort vissa frågor kommer upp på bordet, och till dessa hör då Livets ord. Jag håller också med dig om att Uppdrag gransknings dokumentär lämnade väldigt mycket att önska. Kanhända blir det mer vattentätt om man studerar den dokumentation som UG lagt upp på nätet, men vem orkar göra det. Det är den granskande journalistikens uppgift att utifrån bakgrundsmaterialet dra slutsatser och presentera inte bara slutsatserna utan också hur man dragit dem, och där fallerar UG grovt för att i alltför hög grad spela på känslor och göra utval utifrån vad som ger effekt i TV-rutan.

    Men.

    I urkunden från grundandet står tydligen, enligt en kommentar i Dagen från igår
    http://www.dagen.se/debatt/br%C3%A4cklig-grund-livets-ord-1.478955

    ”/Jesus/ visade med sitt liv, sin död och sin uppståndelse att Gud vill frälsa människan till ande, själ och kropp och att Guds vilja är att varje människa i detta livet skall vandra i gudomlig hälsa, gudomligt välstånd och genom tro är en övervinnare på alla livets områden.”

    Om inte detta är själva definitionen på ”prosperity gospel”, vad är det då?

    Joakim Lundgren yttrar sig 26/11 i Dagen.
    http://www.dagen.se/livets-ords-f%C3%B6rest%C3%A5ndare-en-or%C3%A4ttvis-beskyllning-mot-ekman-1.473215

    Orsaken till att stiftelseformen en gång valdes förklarar Lundqvist med att syftet och visionen med Livets ord aldrig skulle kunna ändras eller röstas bort.

    Detta är logiskt omöjligt att få ihop med påståendet att Livets ord, som enda samfund i de internationella sammanhang där man ingått (Kong Hee etc.) inte skulle ha haft ”prosperity gospel” som väsentlig grundsten. Den rimligare tolkningen är väl att man, som Tomas Söderhjelm menar i Dagen, faktiskt radikalt men helt diskret ändrat Livets ord syfte och vision och hamnat ur samklang med stiftelseurkunden. I så fall har stiftelseformen faktiskt inte alls tjänat sitt ursprungliga syfte, och Livets ord har ytterligare ett skäl att skaka av sig den.

    • bema skriver:

      Rebella!
      Bra att du tar upp skrivningen i stiftelseurkunden. Jag läste också texten i Dagen. Som bibeltexter och kyrkliga dokument måste också denna text tolkas. Din slutsats är inte given, frågan är hur de som tillämpat stiftelseurkunden tolkat den.

      Spontant tolkar jag texten annorlunda än du, och jag får stöd för min tolkning när jag läser Ulf Ekmans självbiografi och övriga teologiska skrifter av honom. Jag tolkar texten som en markering mot en av sekularismen och liberalteologin urlakad tro som inte egentligen räknar med Guds kraft i det mänskliga livet. Som en markering av biblisk tro som räknar med den Helige Ande och de andliga nådegåvorna i det dagliga livet i enlighet med Bibelns lära och bekräftat av kyrkans tro i alla tider: ”Den som tror på mig ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten” (Joh 7:38). En förtröstan på Gud i livets alla situationer, att för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Det har varit kyrkans, också Katolska kyrkans tro i alla tider. Det utesluter inte lidandet, och Framgångsteologin i betydelsen att man automatiskt blir världsligt rik och framgångsrik om man bara tror tillräckligt mycket är en vulgariserad vantolkning av detta som jag tror mer finns i huvudet på Trosrörelsens kritiker än på seriösa teologer inom Trosrörelsen.

      Detta utesluter inte att det funnits
      1) teologer som verkligen trott så och på allvar förkunnat detta vulgariserade budskap (ge mig exempel och texter som explicit styrker det!).
      2) psykopater som inte bryr sig om teologi och själavård egentligen men som profiterat på att förkunna ett sådant budskap och lura oskyldiga människor att offra så mycket pengar som möjligt.

  2. sefasttronde skriver:

    Du talar här för din sjuka svärmor, här i gestalt av Ulf Ekman. Du kan knappast undgått att flera förstahandsvittnen talat om kontanta gåvor och ersättningar som utgått med stora belopp, som till dels motsägs av LO och dels av Ekman själv. Om det nu är så borde kontrollerbara verifierat som skingrar dimridåerna kunna presenteras, där alla frågor ges godtagbara svar, eljest är det ju fråga om regelrätta brottsmisstankar. Allvarligt så det förslår!

    Att du inte har någon ingående kunskap i redovisning framgår, men du borde väl ändå inse att vad som presenterats av LO inte på långa vägar ger svar på de misstankar som framkommit. Inte heller är det klokt av dig att försvara UE med karaktärsargument, som i själva verket kan slå mycket hårt mot dig själv om det till sist visar sig att du har fel. Det är att ”vränga rätten”. Nej, om du är fast i din övertygelse om att UE är oskyldig och att framlagda misstankar har sina svar, så borde du i rimlighetens namn istället tala för att saken utreds ordentligt. Detta är det enda som definitivt kan rentvå UE och då därtill få stopp på ogrundad ryktesspridning, och vidare debatt i ämnet. Annars kommer väckta misstankar aldrig att dö, och ryktesspridning och debatt kommer aldrig att tystna.

    • bema skriver:

      Käre Sefast Tronde!
      Skall jag darra, eller hur skall jag reagera på det du skriver? Jag är jävig, jag är okunnig, det riskerar att slå hårt mot mig om jag har fel. Det känns som en trång och ogenerös värld som tonar fram i din text. Men nej, jag väljer nog att fortsätta använda min förmån av det fria ordet och att efter bästa förmåga så ärligt som möjligt dela med mig av mina tankar, därför jag tror att jag på så sätt bidrar till att bygga upp den kristna gemenskapen. Min strategi är inte att bygga en perfekt fasad och säga så lite som möjligt för att riskera så lite som möjligt, utan utan att dynamiskt bidra till det offentliga samtalet. Jag förtröstar på att Gud och mina kristna bröder och systrar också skulle bära mig genom det nederlag det kulle innebära att ha fel. Vi lär oss alla genom våra misstag.

      Men nu tänker jag som jag tänker och jag tycker att bevisbördan är omvänd mot det du säger. Jag tycker inte som du att indicierna för att fel begåtts (undantag att styrelsen beslutade om sina egen pensioner) är särskilt starka, och vill man göra sak av det så är det de som anklagar som har att komma med konkreta bevis. Och jag tror inte att dementier eller framläggande av de mest ingående räkenskaper skulle kunna vederlägga alla misstankar. Det finns alltid fler stenar att vända på. Är man tillräckligt fast rotad i sin misstro kommer den som du säger aldrig att dö och ryktesspridningen aldrig att tystna. Så kanske det är för en del. Det är tråkigt, men kanske något som de som är föremål för misstron och ryktesspridningen är tvungna att stå ut med som en del av att bära korset.

  3. Rebella undrar skriver:

    När du åberopar dina egna erfarenheter som stöd för att det aldrig förekommit framgångsteologi på Livets ord, måste jag ju fråga dig hur långt tillbaka i tiden dina erfarenheter av LO sträcker sig. Om du yttrar dig om tiden före dess, vad har du då på fötterna?

    • bema skriver:

      Rebella!
      Jag gör inga anspråk på att vara auktoritet på området, jag säger bara att under den tid jag läst och personligen träffat Ulf Ekman och många av Trosrörelsens pastorer, sedan början av 2000-talet, så har jag inte sett tillstymmelse till sådan teologi. Ulf vittnar ju om i sina memoarböcker o i Keryx-artiklar att han inte ens tolkade det han lärde i USA som framgångsteologi och att han själv aldrig omfattat en sådan lära. Till dess någon visar mig explicit att en sådan lära seriöst förkunnats tillåter jag mig att tvivla.
      Min teori är att kritikerna håller fast vid framgångsteologi-teorin för att det styrker dem i deras antagonistiska hållning. Att öppna för andra tolkningar skulle vara att kapitulera.

  4. Thorsten Schütte skriver:

    Människor och sammanslutningar av dessa ändrar sig gradvis. Vänsterpartiet har sina rötter i en först moskvatroget, sedan eurokommunistiskt parti men utgörs i dag nästan uteslutande av vänstersocialister med demokratiskt sinnelag. Och Livets Ord har väl genomgått en liknande förvandling från framgångsteologiskt extremsamfund till något som mera liknar vanliga pingstförsamlingar. Och vem vet var SD står om 20 år, de kanske har blivit ett vanligt högerparti? Den som lever får se.

  5. StaffanW skriver:

    Bema, blir förvånad över att du så reservationslöst backar upp LO och UE och avvisar den mesta av kritiken mot dessa. Naturligtvis är inget svart eller vitt, och det finns uppenbara brister i UG’s granskning. Mycket har skrivits och sagts, och vem kan överblicka allt som påstås eller döljs. Men den som följt LO’s, vad jag skulle beteckna som, övergrepp på församlingen i Ukraina och pastor Leonid Padun – ja, hela familjen Padun för den delen, inser att ledande personer inom LO varit djupt ohederliga. Sonen’s Alexey Padun berättelse om LO-ledares öppna smutskastande och rent ärekränkande beskrivning av Leonid smärtar att lyssna på. (finns på http://www.Aletheia.se) . Mycket obehagligt och ger en skrämmande bild av vilka metoder UE och hans dåvarande medhjälpare använde mot de som vågade trotsa Ulf Ekman och hans ”Apostlaämbete”. Rena gangsterfasoner. Och så långt ifrån ett kristet förhållningssätt man kan komma.
    Och den etiska journalistik som påven talar om – bl a sanning och lögn och saker som kränker personers rykte och värdighet – borde väl i ännu högre grad gälla kristna kyrkor och ledare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s