Också kristna kan vara ulvar i fårakläder

Jag läser i Dagen idag om Burundis president Pierre Nkurunziza som påstår sig vara ”pånyttfödd” kristen. Begreppet pånyttfödd är ett uttryck som används i frikyrkliga evangelikala och pingstkarismatiska sammanhang för att beskriva att man blivit kristen på allvar i kontrast till kulturkristna. Till saken hör att bedömare varnar för att ett fokmord eller massaker på oliktänkande liknande det som skedde i grannlandet Rwanda 1994 kan vara nära förestående. Tecknen är oroväckande. Opositionella mot presidenten rensas ut, döda kroppar hittas nästan dagligen i huvudstaden. Politiska motståndare beskrivs som insekter som skall sprejas bort, en retorik som kan jämföras med Rwanda där tutsier kallades för kackelackor strax innan folkmordet drog igång.

Som kristen skulle presidenten naturligtvis ha allderles utmärkta förutsättningar att stifta fred, framhäva alla människors lika värde oberoende av politisk hemvist och gjuta olja på vågorna. Istället verkar makten ha gått Nkurunziza åt huvudet, han leder landet med en bunkermentalitet och kallar politiska motståndare terrorister, samtidigt som han och ledargarnityret i landet stoltserar med att de är ”Gudsmän”. Enligt Sveriges radios korrespondent Richard Myrberg är det allmänt känt att presidenten tror sig styra sitt land utifrån gudomligt uppdrag.

Rwandas ledare president Kagame har varnat Burundis ledning på grund av den upptrappade konflikten, han vet vad han talar om utifrån Rwandas egen blodtyngda erfarenhet.

Låt Pierre Nkurunziza vara ett varnande exempel. Att kalla sig pånyttfödd kristen är alls ingen garanti för att det finns ett innehåll som motsvaras av varudeklarationen. Tomma tunnor skramlar mest, och här är tunnorna inte bara tomma utan fyllda med idel självuppblåsthet och ondska. Kristna ledare i landet och presidentens privata själasörjare, om han nu har någon sådan, borde med kraft varna och stoppa honom. Vore han katolik borde han blivit exkommunicerad om han vägrade bättra sig.

Att människonaturen är svag och att låta frestelser som makt, girighet, avund etc styra oss in i de mest bestialiska handlingar finns många exempel på. Det handlar både om enskilda diktatorer som Hitler, al-Assad eller Nkurunziza, men det handlar också om grupprocesser där demagoger får med sig massorna. Vi har inget lärt av Förintelsen. Röda Khmererna, Rwanda, Balkankrigen etc. Historien upprepar sig igen. Hela tiden.

Ibland behöver det inte gå så långt som till mord och att grannar förföljer sina grannar, men mobbning vet vi är ett stort problem i vårt samhälle, inte bara i skolan utan också i vuxenvärlden. Det finns ett samband mellan det lilla och det stora. Det som börjar i det lilla kan leda till värre saker. Genom att vi slagit in på  den vägen förmörkas vårt sinne, och vi blir mer och mer okänsliga och reagerar inte när det händer saker vi borde reagera mot. Författaren William Golding studerade dessa fenomen i den berömda romanen Flugornas Herre (titeln kommer från det bibliska uttrycket  Beelzebub = de onda andarnas furste, satan).

Har ni hört talas om applådmobbning? Det innenbär att i regel själva helt passiva personer under ett möte mobbar i grupp genom att applådera när en meningsfrände i talarstolen levererar en elakhet mot en meningsmotståndare. Sådant lär ha förekommit på det nyss avslutade kyrkomötet. Det kan låta oskyldigt, men jag tror inte det är det. Så som prästen Johanna Andersson beskriver det i detta blogginlägg känns det för mig ganska obehagligt.

Det gäller att se upp. När vi tillhör majoriteten eller dem som är i överläge blir vi lätt fartblinda och ser inte den skada vi tillfogar andra. Ser vi till kristna sammanhang så har det inget att göra med vilket samfund vi tillhör, om vi är ”pånyttfödda” kristna eller att vårt kristna engagemang inskränker sig till att vara politiskt aktiva i kyrkomötet och eventuellt gå i kyrkan till jul och påsk.

Som kristna är vi inte skyddade utan kanske än mer utsatta för frestelser än andra. Vi måste vara vaksamma och skilja på andarna. Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, var en person som gjorde mycket viktiga erfarenheter på detta område och lämnade efter sig Andliga Övningar (AÖ) där han uppställde regler för hur man skiljer det goda från det onda så att det som börjar positivt i goda föresatser inte slutar i det motsatta.  En regel han ställde upp var följande:

 ”Om början, mitten och slutet är helt gott och leder till något alltigenom gott, är det ett tecken på den gode ängeln. Men om tankarna som bibringas oss under sin gång leder till något mindre gott än det som själen hade beslutat att göra, eller om de försvagar, oroar eller förvirrar själen genom att beröva den dess frid, lugn och ro som den först ägde, är detta ett tydligt tecken på att de kommer från den onde anden.” (AÖ 333)

Ignatius var noga med att påpeka att den onde anden kan smyga sig in i sken av en ljusgestalt och inge falsk tröst. Har vi sedan vant oss vid det onda kan det skenbart framstå som lugnare att vara kvar i det eftersom vi blivit tillvanda. Ignatius skriver i en annan regel:

”Hos dem som går framåt, från det goda till det bättre vidrör den gode ängeln själen mjukt, lätt och milt liksom en vattendroppe som tränger in i en svamp. Den onde vidrör den hårt, med ljud och oro liksom en vattendroppe som faller på en sten. Hos dem som går från det onda till det värre vidrör de nämnad andarna på motsatt sätt. Orsaken därtill är att själens disposition är lik eller olik sagda änglar. Är den olik inträder de med larm och mycken märkbar förnimmelse. Är den lik inträder de tyst liksom i sitt eget hus med öppen dörr.” (AÖ 335)

Tecken på att något är av gott är också vilka frukter det bär. I Paulus brev till Galaterna beskrivs Andens goda frukter i motsats till det som frambringas om vi är kvar i det han kallar ”köttet”, dvs det sämsta i vår mänskliga natur hemfallet åt frestelser :

”Vad köttet ger är lätt att se: otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag…

Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.”

Här i Sverige pågår just nu ett intensivt ekumeniskt samtal i kristen press, på bloggar och andra sociala media. Inte alltid utifrån ett positivt intresse för ekumenik, utan också utifrån att en del blir sårade och besvikna. Det uppmärksammas att människor konverterar till Katolska kyrkan, vilket kan göra oss katoliker glada. De nykonverterade berättar ivrigt om vad de funnit och framhäver Katolska kyrkans fördelar på ett sätt som ibland kan kännas generande överdrivet och i alla fall av andra kristna kan uppfattas som en nedvärdering av det positiva som finns hos de andra samfunden. Det gäller att vara lyhörd i dialogen och inte bara gå på för att man anser sig ha formellt rätt, utan också att föra dialogen på ett sådant sätt att den kan upprätthållas med respekt och ömsesidighet.

I samband med turerna kring Berget och kommuniteten där är det som jag förstått många som blivit sårade och fått minskat förtroende för Katolska kyrkan som ekumenisk dialogpartner. Påven gör sitt bästa för att främja dialog och ömsesidighet mellan kristna, nyss besökte han en luthersk kyrka i Rom och talade om Kyrkan som en försonad mångfald. Återspeglar Katolska kyrkan i Sverige genom dess tongivande företrädare detta eller framstår vi som översittare som inte vill förändra oss själva utan rider på formalia för att tvinga de andra in i vårt system? Lyssnar man till en hel del icke-katolska kristna så är svaret inte sällan det senare. Det bör bekymra oss.

Det är inte fel att framhäva det positiva med Katolska kyrkan. Alla rikedomar och allt gott som finns inom olika delar av kristenheten tillhör helheten, den enda Kyrka som Kristus grundade. Ulf o Birgitta Ekman beskriver i sin nya bok det positiva de funnit i Katolska kyrkan. I bästa fall sporrar det andra till att beskriva vad som är det positiva och väsentliga med reformationen som är värt att bevara, som Erling Medefjord gör i denna debattartikel från Dagen. Det är inte fel med polemik i den kristna debatten om det bidrar till konstruktiv dynamik.

Låt oss som kristna gemensamt hjälpas åt att skilja på andarna så att vi på ett konstruktivt sätt kan bidra till enheten och vara salt och ljus i världen och följa Paulus råd:

”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg. Låt oss inte bli inbilska, inte utmana varandra, inte avundas varandra.  Om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad.” (Gal 5:26-6:1)

Läs också:
Andliga övningarna och Tolvstegsprogrammet, intressanta paralleller

Br Alois från Taize: En lidelse för Kristi kropps enhet. Tal vid Eukaristiska kongressen i Dublin 2012

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Church, Politik, Religion, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Också kristna kan vara ulvar i fårakläder

  1. Alma-Lena skriver:

    Mycket intressant och väldigt sant!

    Nkurunziza är dessutom knappast ensam , varken nu eller genom historien, om att utnyttja det goda namn kristna trots allt har, exempelvis var det väl Guatemalas president Rios Montt som sa sig vara Born again och samtidigt beordra massmord, folkfördrivning och massvåldtäkter?

    Du skriver så fint om hur vi avslöjar ondskan, ”vännens röst han efterapar, sig till ljusets ängel skapar” och kopplar det till ekumeniken på ett sätt som jag känner igen. Jag är glad att det finns kristna som också tror på en enda kyrka och att den finns utspridd bland alla kristna oavsett sammanhang för Guds kyrka är större än vi oftast tror. Jag är glad att påven nu verkar vara så positiv både till Bose och Taizé och önskar den andan skulle sprida sig norrut. Kanske är det lättare att vara generös i RKKs kärnländer Frankrike och Italien. Kan det vara så att RKK i Sverige känner sig trängd och därför är strängare med ex.vis att inte fira mässa fullt ut med oss andra? Eller är så många RKK-medlemmar här konvertiter som har ett behov av att försvara sitt val genom att vara lite extra strikt och fjär? Det är ju ofta fallet med nyomvända att kanterna ännu är tunna och vassa fast de med tiden rundas av så konturen blir tydligare men mjukare.

  2. Thorsten Schütte skriver:

    Bra att Du uppmärksammar den överhängande risken för ett folkmord i Burundi, som nu ligger i terroristnojans nyhetsskugga…

  3. Kristjan Tjörvason skriver:

    Om alla kristna ledares liv grundades på hög moral skulle världen i dag vara bättre.
    Tvärtom är många av dessa ansvariga för stor terror och död mot tusentals oskyldiga barn och vuxna.
    Exempelvis: Stalin, Hitler Truman,Eisenhower. Nu sist Bush i Afghanistan och Irak . Kristna argentinska militärer lät flygplan flyga över havet och kasta där ut bakbundna politiska fångar

    • Alma-Lena skriver:

      Ja, världen vore onekligen en bättre plats att leva på om vi kristna försökte leva efter kristendomens principer i stort likväl som i den lilla vardagen.

    • StaffanW skriver:

      Hmm, att Hitler och Stalin var kristna ledare har jag aldrig hört tidigare. Hur definierar du då detta begrepp?

      • Kristjan Tjörvason skriver:

        Stalin läste som ung under fem år vid prästseminariet i Georgiens huvudstad Tblisi i syfte att bli präst. Churchill berättar i sin biografi om sina diskussioner med Stalin under WWII, där Stalin ofta hänvisade till Gud i stil med att ’Endast Gud vet’. När Churchill berättade för Stalin om den planerade invasionen av Norra Afrika sa Stalin ’Gud vare med er’! [Se Churchills biografi där han berättar om sina två möten med Stalin]
        Skulle vilja ta fram källor om Hitlers katolicism, men har tyvärr inte tillgång till sådana just nu. Annars bör alla religionshistoriker enkelt veta.
        Så vitt jag vet var Hitler medlem av katolska kyrkan fram till sin död.
        Tror han också fick viktigt stöd från Vatikanen på sin väg till makten
        http://www.svd.se/tigandet-blev-en-strategi-utan-atervando/om/kultur:under-strecket

  4. Kristjan Tjörvason skriver:

    Sen kan man säga att Stalin kallade sig för kommunist. Ändå ansvarade han möjligen för fler kommunisters död än någon annan. Liknande kan sägas om Hitler och de kristna. Den kristne Bush spred däremot terror och död bland muslimska offer. En av rötterna till de flyktingströmmar vi har i dag.

    • Alma-Lena skriver:

      Nåja, den största delen av kristna kyrkan i Irak har lämnat landet efter krigen där, så nog blev Bush indirekt också en de kristnas förföljare. Dessutom: Stalin och Hitler gick väl ändå inte på något sätt ut med sin kristna tro som Nkurunziza? Stalin var ju ateist officiellt ovasett vad han gjorde i stängda rum med dem som han visste skulle imponeras av hans kristna ord och Hitler stödde ju främst den sk. ”Tyska kyrkan” och RKK efter Reichkonkordat (som fortfarande gäller) , i Reichkonkordat framgår hur ointresserad och fullständigt oinsatt i kristen tro Hitler var. Där gav han ju ”full” religionsfrihet mot att religionens viktiga uttryck i ett rättfärdigt liv totalförbjöds i och med att kyrkan förbjöds att agera politiskt.

      Här kan man läsa om hur Hitler tvingade fram en protestantisk ”Bekännelsekyrka” som inte stod under Hitler, vilket visar att de som tog sin kristna tro på allvar inte stödde Hitlers politik. Här kan man läsa om det i Staffan Thorsells bok Mein Lieber Reichkansler:

      Men du har rätt, katolska kyrkan förblev både Hitler och Mussolini trogen, liksom Augusto Pinochet som fick stöd av JPII när han skulle ställas inför rätta för sina brott mot mänskligheten.

      Nej, kyrkan i stort har inget vackert track record vad gäller mänskliga rättigheter och därför är det viktigt att vi kristna går till rätta med makthavare som utnyttjar det kristna namnet för sina syften för att hindra brott mot Kristus och mänskligheten. Det gör nu den kristna tidningen Dagen och den kristna bloggaren Bengt, bland många andra kristna, i fallet Nkurunziza.

      • Anneli Magnusson skriver:

        Nej kristenheten har sannerligen inte en fläckfri historia.
        När det gäller Katolska kyrkan bör även nutiden med korruption, övergrepp och krav på konformitet tas upp. Vi är också många som med stigande otålighet ser att arbetet att få en jämlik kyrka inte går framåt i någon större utsträckning.
        En del av de entusiastiska konvertiterna kommer att bli varse det när den första förälskelsen gått över. Andra blir en del av systemet, en och annan kanske rent av lyckas bli en av dem som utnyttjar det för egen vinning.
        Anneli

      • Alma-Lena skriver:

        Men jag tycker det finns många tecken på hopp på det området, även om det går frustrerande långsamt. Kanske kan just besvikna konvertiter bli en positiv kraft både för ekumeniken och kampen för mänskliga rättigheter inom RKK.

      • Anneli Magnusson skriver:

        Globalt sett finns det många katoliker som i olika grupper arbetar för förändring. Så visst finns det hopp. Men här i Sverige märker vi tyvärr inte mycket av det. Jo, lekfolk som har avvikande åsikter slipper, tror jag, trakasserier av olika slag. Men för, präster, systrar och anställda gäller inte det.
        Anneli

      • Alma-Lena skriver:

        Jag förstår att du är insatt i detta , Anneli, och jag hoppas du blir lyssnad till, liksom jag önskar att Bengts ekumeniska hjärta får inflytande i era sammanhang.

    • StaffanW skriver:

      Vem är då en kristen ledare?
      Stalin och den stalinism han var pappa till hade inget med kristen tro att göra. Både Lenin och Stalin hade anammat tesen om ”religionen som ett opium för folket”, där religiösa ledare, präster, rabbiner och imamer avrättades eller sändes till Gulag. Likaså förstördes under stalinismen många kyrkor och tempel. Under Stalins tid minskade också antalet verksamma Ryska Ortodoxa kyrkor från över 50.000 till 500. En kanske märklig vändning för en person som växt upp i ett religiöst hem och där pappan ville att han skulle bli präst.
      Och Hitler – han var en manipulatör av rang och kunde i sina tal till i huvudsak kristna åhörare locka med vackra ord. Men Hitlers plan var att utrota kristendomen. Hermann Rauschning, en tysk politiker och författare som 1931 anslöt sig till nationalsocialismen skriver i sin bok efter att flytt landet 1939, om ett samtal med Hitler där denna säger:”Religionerna är alla lika, det spelar ingen roll vad dom kallar sig. De har ingen framtid – speciellt inte för tyskarna. Fascismen kan om den vill samarbeta med kyrkorna. Det skall jag också. Varför inte? Det kommer inte att hindra mig från att rycka upp kristendomen med rötterna och utplåna den i Tyskland …”
      Nej, inte var Hitler och Stalin kristna ledare. Däremot är det högst bekymmersamt med den kristne presidenten och ledaren i Burundi. Har säkert en stark gudstro, men inte är det Jesus eller Bibelns Gud han tror på. Här måste alla kristna starkt ta avstånd från denne man.

      • Alma-Lena skriver:

        Håller helt med, Nkurunziza har fångats av det prosperity gospel som nu drar runt som en ulv i fårakläder bland kristna i Afrika och sprider död och förintelse omkring sig på alla plan, men det är Mammon som dyrkas inte Gud. Vi i norr måste inse faran med denna ny-hedendom som nu tappar mark hos oss men härjar i Afrika som allra värst för tillfället.

  5. bema skriver:

    Kommentar bara ang Katolska kyrkan och Tredje riket:

    Påven Pius XII var påve under Andra Världskriget. Det finns en kritik mot honom som fortfarande kan vara adekvat: Att Vatikanen inte gick ut med ett klarare auktoritativt avståndstagande mot Hitler. Pius XII motiverade det med försiktighet, att det kunde riskera många katolikers säkerhet i Tyskland, så som skedde i Belgien då Katolska kyrkan uttalat avståndstagande mot honom. Det ledde till förföljelser och deportationer till förintelelägren. Anne Frank och Edith Stein hör till de mer kända som råkade ut för detta. Man kan fortfarande hävda att det var en risk värd att ta och att det var fegt att inte gå ut med ett fördömande. Men Vatikanens utrikespolitik har alltid varit pragmatisk. Dock är bilden av Pius XII som Hitlers påve felaktig och orättvis. Han gjorde precis som Raoul Wallenberg mycket för att rädda judar mot slutet av kriget. Bl.a. Israels tidigare premiärminister Golda Meir har berömt honom för detta.

    Påve Franciskus kommenterade kritiken mot honom i en intervju med en spansk journalist förra året. Här delar av svaret i engelsk översättning:

    ”In this theme, what concerns me is the figure of Pius XII, the pope who led the Church during the Second World War. Everything has been thrown upon poor Pius XII! But it has to be recalled that, before, he was seen as the great defender of the Jews. He hid many in the convents of Rome and of other Italian cities, and also in the summer residence of Castel Gandolfo. There, in the Pope’s room, on his very bed, 42 babies were born, Jewish children and of other persecuted people who were sheltered there.

    I do not mean to say that Pius XII did not make mistakes – I myself make many – but his role must be viewed according to the context of the time. Was it better, for example, that he did not speak so that more Jews would not be killed, or that he did?

    I also want to say that at times I feel a kind of existential rash [urticaria existencial] when I see that all gather together against the Church and Pius XII, and they forget the great powers [United States, Soviet Union, United Kingdom]. Did you know that they knew perfectly well the rail network used by the Nazis to take the Jews to the concentration camps? They had the photographs. But they did not bomb these rail lines. Why? It would be good if we spoke a little bit about everything.”

    Det finns mycket mer på min tidigare blogg om Pius XII. Den som är intresserad kan följa länkar här:

    http://katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/archive/tags/pius+xii/default.aspx

    • Alma-Lena skriver:

      Fast nog kunde påven ha exkommunicerat Hitler i krigets slutskede, liksom han kunde gjort med Mussolini och Pinochet, jag ser inga uppgifter som tyder på det. Men du kanske har utförligare info att tillgå, Jag räknar med att de historiker som en svensk kommer i kontakt med inte särskilt intresserat sig för inre katolska frågor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s