Kvinnopräster, en ekumenisk fråga som lever både i Svenska Kyrkan och Katolska kyrkan

Tvisten om kvinnor kan bli präster är ju en av de faktorer som ligger i botten i det triangeldrama som nu utspelar sig kring Peder Bergqvist och de kommunitetsmedlemmar i Den heliga Treenighetens gemenskap på det ekumeniska centret Berget i Rättvik som nu bestämt sig för att bli katoliker. Övriga aktörer är Svenska kyrkan med biskoparna i Västerås stift (det har nyss skett skifte på den posten) och Svenska kyrkans ledning och Katolska kyrkan med biskop Anders och Troskongregationen i Rom.
I nya numret av Katolskt Magasin som kommer i veckan kommer biskop Anders att kommentera det hela. Läs också Dag Sandahls analys av de kyrkorättsliga aspekterna.

Jag har sista tiden funderat på att skriva något om kvinnoprästfrågan och kvinnliga teologer i Katolska kyrkan, och de aktuella händelserna på Berget får mig att komma till skott eftersom temat involveras i dessa.

Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är spegelbilder av varandra i synen på kvinnliga präster: I Svenska kyrkan är det tabu att vara mot kvinnliga präster och Svenska kyrkans ledning och politikerstyre verkar vilja göra allt för att manövrera ut präster som inte följer huvudlinjen. I Katolska kyrkan är det tabu att vara för kvinnliga präster, och de tre sista påvarna, inkl Franciskus har stängt dörren för en läromässig öppning frågan. Men i både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är frågan allt annat än död. I Svenska kyrkan finns många präster och lekmän fortfarande som menar att prästämbetet är förbehållet män, det var ju den frågan som var anledningen till att biskoparna och ledningen i Svenska kyrkan inte gav något stöd åt kommuniteten på Berget.

I Katolska kyrkan finns röststarka grupper, speciellt i USA och Västeuropa som hävdar att Katolska kyrkan måste öppna prästämbetet för kvinnor. Inte bara lekmän, utan en del präster anser också så, och eftersom det är en lärofråga blir det disciplinpåföljd om man aktivt agerar för att misskreditera kyrkans lära. Så skedde t.ex. med prästen Roy Bourgeois som avkragades på grund av detta. Man har också en strikt linje mot katolska teologer som ifrågasätter läroämbetets linje och tar ifrån dem deras auktoritet att undervisa i Katolska kyrkans namn. Under den nuvarande påven verkar detta ha mjukats upp något, men naturligtvis förekommer fortfarande disciplinära åtgärder om någon explicit komprometterar gällande lära.  Att förutsättningslöst diskutera frågan teologiskt även om den inte öppnas som en lärofråga har varit möjligt även tidigare. 2011 deltog jag i ett seminarium om manlig spiritualitet (som med nödvändighet också måste beröra komplementet – kvinnlig spiritualitet) arrangerat av Justitia et Pax. Biskop William Kenney uttryckte det såhär på seminariet:  ”Enligt Katolska kyrkans nuvarande självförståelse är prästämbetet för män”. Samtidigt konstaterade han att det inte är förbjudet att diskutera frågan teologiskt i Katolska kyrkan.

Framförallt i västvärlden finns det en stor diskrepans mellan vad ordinära vardagskatoliker anser och vad som är officiell katolsk lära. Det gäller frågor kring äktenskap och familj, men också synen på prästämbetet där fler och fler tycker att prästämbetet också kunde öppnas för kvinnor. I längden är det destruktivt om det finns en schism mellan stora grupper av vardagskatoliker och läroämbetet. Det måste till att man tar tag i frågan och hanterar den och för en dialog. När påven talade till USA´s biskopar under hans nu pågående USA-resa uppmanade han dem att inte rygga för dagens stora frågor och att vara mer inriktade på att lyssna och vara medkännande: ”Harsh and divisive language does not befit the tongue of a pastor, it has no place in his heart, Although it may momentarily seem to win the day, only the enduring allure of goodness and love remains truly convincing.

Att förorda dialog är inte samma sak som att kapitulera för tidsandan och moderniteten. Påven har knappast ändrat ståndpunkt i grundläggande lärofrågor. Men en dialog måste föras både på det pastorala planet och på det teologiska. Både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan tvingas inse det faktum att frågan inte är död, fast utifrån olika förtecken. I grund och botten är detta en sanningsfråga som måste belysas utifrån vetenskap, förnuft, teologi och tro, inte behandlas som en politisk fråga där politiska beslut, klerikal makt eller ”folkets vilja” avgör hur det skall vara. Det är också grundläggande en ekumenisk fråga som inte får stå över och blockera ekumeniken.

Som med kommuniteten på Berget, om alla parter kan förmås att höja blicken och se till kyrkans katolicitet och att vi gemensamt i den helige Ande söker sanningen så kan man undvika att hamna i en småskalig maktkamp som inte gagnar någon och förminskar kyrkan. Då blir det kanske inte så viktigt om den lilla kommuniteten står under överinseende av den katolske biskopen eller Svenska kyrkans biskop, det kommer att fortsätta att fungera som ett levande ekumeniskt centrum i vilket fall.

Katolska kyrkan är ju världens mest mansdominerade organisation där det inte förekommer några kvinnor alls i den högsta ledningen, kardinalskollegiet. Påve Franciskus har försökt tillsätta några kvinnor på icke-klerikala chefsposter och i olika råd, men det är i mycket marginell omfattning. Oberoende av inställning i ämbetsfrågan, så håller många med om att Katolska kyrkan skulle tjäna på att få in mera kvinnor på högre poster.

En grundläggande uppfattning i katolsk tro är att människan är skapad till man och kvinna, att män och kvinnor är jämlika men inte lika utan kompletterar varandra i en helhet. Katolska kyrkan avvisar därför den moderna ideologin under gender-vetenskapens täckmantel att könen alltigenom är sociala konstruktioner. Skapelsen är inte queer. ”Det är inte omodern metafysik när Kyrkan talar om människan som man och kvinna och vill respektera denna skapelseordning”, sade påve Benedikt XVI i sitt jultal till kurian 2008. Denna slutsats har kyrkan kommit fram till genom sin tro på Skaparen och genom att lyssna till skapelsens språk. Att förakta detta är självdestruktivt för mänskligheten, menade påven .  Termen ”gender” framförs ofta som ett sätt att relativisera könen vilket för människan bort från det hon är skapad till. Människan vill vara sitt eget projekt, skapa sig själv och bara utifrån sitt själv-emanciperade jag bestämma över sig själv. Det katolska alternativet till detta är Kroppens teologi som sätter in människan, mannen, kvinnan i ett antropologiskt/ontologiskt helhetsperspektiv.

Påve Franciskus betonar samma sak. Han sade mycket under sitt tal i FN, och den uppmärksamme märkte kanske att han också sade detta:

”The defense of the environment and the fight against exclusion demand that we recognize a moral law written into human nature itself, one which includes the natural difference between man and woman, and absolute respect for life in all its stages and dimensions.”

Det finns mycket mer att säga om detta, men kyrkans syn både på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna och på prästämbetet som enbart manligt bygger på detta. Katoliker som förespråkar att öppna prästämbetet för kvinnor är ofta också kritiska till att över huvud taget tala om att det finns ontologiska skillnader mellan män och kvinnor.. Istället betonar man det gemensamma, att män och kvinnor båda är människor. Men jag menar att det ena inte utesluter det andra och att de flesta feministteologer håller med om det också. Att man vill nedtona skillnaden och komplementariteten till förmån för det allmänmänskliga är av mera pragmatiska skäl: Att män använder betoningen av skillnaderna för att befästa sin makt och hindra kvinnorna att komma fram.

Men måste man inte ha ett queer-perspektiv på könen för att inte diskriminera HBTQ-personer? Och måste en komplementär syn på manligt kvinnligt med nödvändighet leda till att prästämbetet är förbehållet män? Svaret på båda frågorna är: Absolut inte. Att homo- bi- och transsexualitet definieras just utifrån det som är grundnormen, nämligen heterosexualiteten är uppenbart för alla, och jag tror att alla människor, hetero som homo som trans gagnas bäst i sin utveckling som personer genom att inte detta relativiseras i samhället.

Likaså kvinnoprästfrågan, frågan om vad som konstituerar prästämbetet och vad som gör att det måste just förbehållas män, eller om det kanske inte alls är så är något som tål att undersökas teologiskt utan att man för den skull behöver relativisera skillnaderna mellan könen.

Många kvinnor i kyrkan idag låter sig inte stängas in patriarkala maktstrukturer utan upptäcker att de kan agera på egen hand och faktiskt ta för sig det utrymme de har. Det innebär att frågorna om kön och ämbete också blir belysa på ett mera fullödigt sätt än tidigare. Att kvinnor deltar i och tar plats i det teologiska samtalet är inte bara en fråga om jämställdhet och rättvisa och att bryta manligt maktmonopol. Det är också en fråga om att kyrkan vinner på detta därför att kvinnors erfarenheter och perspektiv behövs också för att få ett fullödigt helhetsperspektiv. Ett sådant resonemang styrker ju komplementaritetsprincipen. Kvinnor behövs just därför att de är kvinnor.

bookcatholicwomenspeakNyligen har bildats ett nätverk, Catholic Women speak och i oktober lanseras en bok, en antologi med bidrag av olika katolska teologer. Boken presenteras på nätverkets hemsida, i huvudmenyn, se under ”the book” där introduktion till de olika huvuddelarna finns tillgängliga att läsa direkt på internet.

En av författarna är vår egen dominikansyster Madeleine Fredell. En annan mycket intressant kvinnlig teolog som medverkar är prof Tina Beattie. Hennes forskning fokuserar på relationen mellan katolsk tradition och samtida kultur, särskilt det som rör områdena genus, sexualitetens och reproduktionens etik, katolsk sociallära, kvinnans rättigheter och den visuella konstens teologi. Hennes intresseområden innefattar också Mariologi, konst och tillbedjan och relationen mellan medeltida mystik, sakramentsteologi och psykoanalytisk teori. Hennes analyser av Katolska kyrkans förhållande till den moderna tiden i frågor som rör jämställdhet och sexualetik är ofta skarpa. Hon föreläste hösten 2014 i Stockholm på temat Woman in the Story of Salvation: what can we learn from medieval art and devotion, och i förra veckan var hon i Filadelfia, USA  och höll en föreläsning vide en konferens som stöder kvinnors tillträde till prästämbetet i Katolska kyrkan. Där granskar hon argumentationen i Johannes Paulus II´s apostoliska brev Mulieris dignitatem och fördjupar reflektionen om kvinnligt och manligt i kyrkan utifrån det. Läs referat här.

Meningen var att jag skulle skriva lite mer om de kvinnliga teologernas texter och speciellt Tina Beattie här, men detta inlägg har redan blivit alltför långt, och för att göra rättvisa åt dem återkommer jag i ett nytt inlägg längre fram.

PS Läser just denna artikel i Los Angeles Times av Tina Beattie: To Pope Francis: What about women?  DS

 

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Kvinnopräster, en ekumenisk fråga som lever både i Svenska Kyrkan och Katolska kyrkan

  1. Ping: Kvinnliga präster och preventivmedel | Rebella undrar

  2. Gert Gelotte skriver:

    Bengt,

    vad gäller kvinnoprästfrågan tror jag inte det är praktiskt möjligt att komma fram till koncensus. Som du vet delar jag inte din och läroämbetets uppfattning att könens komplementaritet utesluter kvinnliga präster. Jag ser denna uppfattning som en efterhandskonstruktion, använd för att hålla kvinnor borta och nere. Förbudet mot kvinnliga präster är bjälken i kyrkans öga. Den sitter kvar medan det civila samhället plockar ut en likadan bjälke flisa för flisa. Det har, vad jag kan erinra mig, aldrig skett utan motstånd från män som inte kan tänka sig att arbeta på lika villkor med kvinnor. Men toleransen har sin yttersta gräns vid intoleransen.
    Kyrkan är bara sist, som med demokrati, som med nej till slaveri och som med nej till dödsstraff. Bjälken sitter djupt.
    Kvinnors marginalisering tilltog under senantiken och medeltiden. Till sist var kvinnor, med få undantag, permanent omyndiga och utestängda från i stort sett alla yrken och uppdrag i samhället.
    Det är först i vår tid, med början i slutet av 1800-talet, som kvinnor gradvis släppts fria. Jag antar att du som jag minns reaktionerna på de första kvinnliga poliserna, på de första kvinnliga nyhetsuppläsarna och så vidare. Motståndet har alltid utgått från att kvinnor av naturen inte är lämpade. Kyrkan använder andra ord, men nog är väl innebörden den samma?
    För mig är det en fråga om rättvisa och rättfärdighet att kvinnor skall ha samma rättigheter och möjligheter som män. Om detta är det svårt att kompromissa, som det är svårt att kompromissa om demokrati eller diktatur.
    Så vad gör vi? Att invänta enighet är att ge kvinnoprästmotståndarna vetorätt. Det är inte acceptabelt. Men jag tror på ömsesidig tolerans. Det innebär att kvinnoprästmotstånarna måste acceptera att det finns kvinnliga präster, medan vi andra får finna oss i att kvinnoprästmotståndarna har väjningsrätt.
    Det skulle förvåna mig om kardinalskollegiet, utnämnt med konservatism som främst merit, gav vika i kvinnoprästfrågan. Jag tror det krävs handgripliga påtryckningar. Som att vi män ställer upp för kvinnor som låter prästviga sig. Som att vi inte acceptera att tron används som tillhygge mot halva mänskligheten. Men jag tror också på den allt värre prästbristen som ett tecken i tiden. Kanske finns det biskopar som tänker om inför valet mellan att acceptera kvinnliga präster och att lägga ner församlingar. Kommer stenen i rullning tror jag den blir svår att stoppa.
    Bengt, du är mer regimtrogen än jag, men jag noterar att du söker utvägar. Vilka möjligheter ser du?
    Gert Gelotte

    • bema skriver:

      Gert!
      Ja, jag är regimtrogen, jag är också mera likställd än du inför alternativen.Om Kyrkan skulle bestämma sig för kvinnliga präster, visst, jag skulle inte ha något emot det, men å andra sidan står jag inte på barrikaderna och strider för en förändring.

      Vilka möjligheter jag ser: Jag tror att den Helige Ande är med kyrkan, både strukturellt i läroämbetet och genom andliga nådegåvor. Därför kommer sanningen att segra till slut vilken den än är. Om det är så att motståndet mot kvinnliga präster enbart beror på manlig maktfullkomlighet, så kommer det att bli uppenbart och en ändring kommer till stånd. Annars kommer den nuvarande ordningen att konsolideras. Det kommer i så fall att ske genom en fördjupad teologisk reflektion som blir förankrad hos både kvinnor och män.

      Att de kvinnliga teologerna kommer till tals mera nu, att det inte räcker att återupprepa gamla argument och manligt maktspråk utan att det blir en fördjupad undersökande reflektion kan rubba hela balansen och vi får en dogmutveckling. Jag tror inte det det kommer att ske snabbt, men å andra sidan om en process börjar rulla, så går det visserligen långsamt i början, men sedan kan det gå snabbare och kvalitativa språng tas. Jag är inte så pessimistisk om systemets tröghet som du.

      Positiva signaler från påven:
      1. Citatet ovan från mötet med USA´s biskopar där han säger att de skall lyssna och inte rygga för de svåra frågorna och inte använda ett auktoritärt och hårt språk.
      2. Presskonferensen på planet hem från USA: Påven upprepade visserligen att frågan om kvinnliga präster redan är avgjord, det blir inget med det, men sade samtidigt att en teologi för kvinnor behöver utvecklas. Jag vet att många misstror sådana signaler från honom, men Franciskus brukar ju mena allvar med vad han säger och inte hyckla. En sådan teologi måste ju med nödvändighet också innehålla en teologi för män och hur komplementariteten däremellan ser ut. Om kyrkans bästa teologer, både manliga och kvinnliga går in i en öppen undersökande reflektion kring detta, så vet man inte var det hamnar. Då kan mycket hända.

      • Paul skriver:

        Gert, Bengt, m.fl. Jag tvekar mycket att ”lägga mig i” denna inomvästliga diskussion. Personligen kan jag instämma i Bengts deklaration att ”om Kyrkan skulle bestämma sig för kvinnliga präster, visst, jag skulle inte ha något emot det”. Men problemet för mig är att östkyrkan (som jag tillhör) inte har – och f.n. inte kan se – någon legitim mekanism för att ”bestämma sig” i detta slags frågor. De ekumeniska koncilierna efter Kalcedon har ett slags ”lägre rang”, eftersom de orientaliska kristna därefter inte ”recipierade” (och ännu inte har anslutit sig till) besluten (även om dialog pågår), och efter 1054 års schism har – enligt östkyrkligt synsätt – verkligt ekumeniska koncilier inte alls kunnat sammankallas (de försök som gjorts, på 1400-talet och 1900-talet, har misslyckats). I östkyrkan ses detta numera som ett Guds tecken på att den basala ”dogmutvecklingen” är – och skall vara – avslutad. I väst har dogmutvecklingen fortsatt och medfört djup splittring mellan ”katoliker” och ”protestanter” i en rad tvistefrågor, där östkyrkan ibland inte ens förstår vad tvisterna gäller. Man välkomnar alla strävanden att återupprätta enheten inom den västliga kristenheten, men man är samtidigt ofta oroad övar att dessa strävanden snarast skulle kunna befästa och fördjupa schismen mellan öst och väst. Bland mycket annat finns här också frågan om kvinnliga präster. OM den romerska Kyrkan skulle godta denna reform, så vore det samtidigt ett allvarligt bakslag för den öst-västliga dialogen; det skulle befästa intrycket att Rom och Väst alltid är ”seg selv nokk” och därmed vara allt annat än enande och förtroendeskapande. Är då en ökad enighet inom den västliga kristenheten värd priset?

      • bema skriver:

        Paul! Du för in Östkyrkans perspektiv som är av största vikt för den ekumeniska helheten. Det du skriver understryker ytterligare min tes att detta inte är en partikulära samfundsfråga utan en övergripande ekumenisk fråga. Önskvärt vore i reell mening ekumeniska koncilier framöver som omfattar hela kristenheten.

        Tidigare framkastade jag tanken att det kanske är bra att Rom och öst försonas först, så faller försoningen mellan katoliker o protestanter lätt plats. Eller är det måhända tvärtom att Väst bör göra upp med sin splittring först för att det sedan skall gå lättare med Öst. Det senare är du tveksam till.

        I själva verket måste man nog ha alla bollarna i luften samtidigt och inte glömma att det är Kyrkans Herre som är vid rodret på väg mot enheten.

  3. Ping: Vad är det egentligen för problem med gifta katolska präster? | Bengts Blogg

  4. Ping: Kvinnorna är inte tysta i Katolska kyrkan | Bengts Blogg

  5. Hej Bengt!
    En liten, men ändå, rättelse.. Dels heter det HBTQI numera, där I står för Intersexuella. Sen står inte T för Transsexualitet. Detta är Inte en sexuell läggning, utan upplevelsen av att vara född i fel kön. Nej, T står för Transpersoner, t.ex. transvestiter, drag queens och drag kings, helt enkelt de med avvikande könsuttryck. Intersexuella är de som det inte går att avgöra könet på vid födseln. Ofta finns det missbildade könsorgan i och/eller utanför kroppen. Tidigare praxis har varit att operera dessa bebisar redan på BB, men fler och fler läkare vägrar det. Dessutom har EU tagit fram ett principdokument, där de säger att det strider mot barnets rätt att själv få definiera sitt eget kön. Detta enligt Erik Ullenhag (FP) inför fjolårets val. Detta sista stod på text-tv tidigare i år.
    Och till er som inte gillar kvinnliga präster med argumentet att kvinnan ska tiga i församlingen.. Varför har ni inte förbjudit damkörerna?

  6. Ping: Påven, kvinnorna och gubbarna | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s