Berget, Taizé, kyrkans katolicitet och lidelsen för Kristi kropps enhet

Nyheten att ledaren för Stiftelsen Berget i Rättvik, Peder Bergqvist och 6 personer i kommuniteten konverterar till Katolska kyrkan publicerades under torsdagen i Kyrkans tidning och Dagen.

Berget har sina rötter i Svenska kyrkan och drivs redan nu av en ekumenisk kommunitet med såväl katoliker som protestanter som medlemmar. Sr Veronika OP är en av medlemmarna i kommuniteten som jag känner. Eftersom jag ofta vistas i Dalarna var jag själv där under sommaren och deltog i katolsk mässa som erbjuds där regelbundet. Retreat- och kursgårdens verksamhet och ekumeniska inriktning kommer inte att förändras, framhåller man.

Peder Bergqvist är präst i Svenska kyrkan och blir nu katolsk diakon, och till pingsthelgen 2016 skall han vigas till katolsk präst. Han och de övriga katolikerna i kommuniteten kommer att stå under andligt och kyrkorättsligt stöd av Katolska kyrkans biskop Anders Arborelius.

Jag ser i Dagen att det också framförs oro över att Bergets materiella tillgångar automatiskt skulle gå över till Katolska kyrkan genom detta, men så är det inte förklarar Peder Bergqvist. Styrelsens och vänföreningens funktion och stiftelsens stadgar kommer inte att förändras.

Helt överaskande är inte denna nyhet. Strävan efter enhet med Katolska kyrkan har länge funnits inom kommuniteten. Tidigare hade man hoppats på en dispens från Katolska kyrkans regler så att katoliker och protestanter inom kommuniteten kunde fira nattvard gemensamt. En sådan överenskommelse är inte omöjlig men ovanlig. I den ekumeniska kommuniteten i Taizé finns en sådan tillåtelse sedan Broder Rogers dagar förankrad hos påven Johannes Paulus II, och så går det till också idag under dess nye ledare br Alois som är katolik (Broder Roger var reformert). I kommuniteten firar man gemensam mässa, protestanter, ortodoxa och katoliker. För pilgrimerna erbjuds protestantisk och katolsk mässa separat.

När det gäller Berget sade emellertid Katolska kyrkan bestämt nej till en sådan lösning. I stället inleddes den dialog som nu lett till individuella konversioner och att kommuniteten blir en del av Katolska kyrkan med biskop Anders som beskyddare. Enligt Dagen skall detta också ha stöd hos Troskongregationen i Rom.

I pressmeddelande från Berget sägs: ”Den fulla kommunionen med biskopen av Rom är nödvändig för de kristnas synliga enhet. Vi fortsätter att be och verka för alla kristnas synliga enhet i vårt dagliga liv och genom att fullfölja vår ekumeniska mission”. Som i Taizé kommer att firas mässa enligt olika traditioner. Från och med nästa år kommer morgonmässan att firas enligt Svenska kyrkans ordning och på kvällen blir det daglig katolsk mässa i samma kapell.  Så långt har kommuniteten nu kommit i sin strävan mot Kyrkans synliga enhet.

Dag Sandahl som också kommenterat nyheten tillhör den grupp högkyrkliga i Svenska kyrkan som har en förståelse för innebörden i den universella kyrkans katolicitet. Emellertid menar han att Svenska kyrkan i sig själv med dess prästämbete och sakramentsförvaltning representerar denna katolicitet i Sverige. Katolska kyrkan menar ju att kyrkans fulla katolicitet och nådens fullhet bevarats endast inom Katolska kyrkan och i enheten med biskopen av Rom och att det visserligen finns element av detta i andra samfund, men att protestantiska kyrkor inte betraktas som fullödiga kyrkor. Därför är Dag Sandahl och många protestanter med honom kritiska till Katolska kyrkan som de tycker har en alltför imperialistisk hållning.

Jag är inte den som triumfatoriskt vill säga ”välkommen hem” till dem som nu konverterar. Välkomna är de sannerligen, men jag menar att man bör ha stor respekt för ömtåligheten i en sådan process och söka sig fram steg för steg. Så gjorde broder Roger. Han förstod att Katolska kyrkan inte har denna restriktiva hållning bara för att man vill ha makt, utan utifrån sin förståelse av vad sann katolicitet innebär och man gör det utifrån lydnad mot det arv Kristus gett henne att förvalta och i tjänst åt hela kristenheten. I den processen har vi alla kristna ett ansvar att utifrån kärlek och respekt söka sanningen. Broder Alois höll ett föredrag om Taizés och Broder Rogers väg vid Eukaristiska kongressen i Dublin 2012.  Jag tycker det är en underbart fin och respektfull anda i det talet.

Hela talet på YouTube här:

Sammanfattning av några punkter i talet:

Om kyrkosamfunden är grundade på dopet i en Ande, kan ekumenik inte främst betyda en mänsklig ansträngning att förena olika traditioner. Det viktigaste ekumeniska försöket är att försöka leva i gemenskap med Gud i Kristus genom den Helige Ande. Den schweiziske teologen Maurice Zundel från förra århundradet förklarade på ett utmärkt sätt ”att det är i en mystisk förening med Kristus som ekumeniken slutligen kan förverkligas. Annars, sade han , är ekumenik bara fåfängt prat.”

Ibland får man intrycket att kristna genom århundraden har vant sig vid att vara splittrade. Som förberedelse till en försoning borde man betona det bästa i de olika traditionerna. Då kan ett utbyte av gåvor ske: vi delar vad vi har fått från Gud och ser samtidigt de gåvor Gud har givit andra. Och detta utbyte är möjligt just därför att vi har en gemensam grund som förenar oss: ett gemensamt dop.

Ett delande av gåvor har börjat. Genom kyrkans bön och personliga möten har ömsesidig uppskattning fördjupats. Många har förstått att vissa aspekter av trons mysterium har förklarats bättre av en annan tradition än deras egen. Hur kan vi dela dessa skatter i framtiden? Och vad är dessa skatter?

Kristna i Öst har fokuserat på Kristi uppståndelse, som redan har förvandlat världen. Är det inte tack vare detta som många av dem lyckades övervinna decennier av lidande i det förflutna? I Öst har Kyrkofädernas lära bevarats med stor trohet. Klosterväsendet som  de gav till Väst har ingjutit kontemplativt liv åt  hela kyrkan. Kunde kristna i väst vara mera öppna för dessa skatter?

Reformationens kristna har betonat vissa av evangeliets sidor: Gud erbjuder sin kärlek gratis: genom sitt Ord möter han var och en som lyssnar och praktiserar det; den enkla tilliten till tron leder till Guds barns frihet, till det ögonblickliga livet med Gud idag; gemensam sång uttrycker Guds Ord. Är inte dessa värden  som de reformerta kristna bekänner sig till viktiga för oss alla?

Den katolska kyrkan har genom sin månghundraåriga historia synliggjort gemenskapen med Kristus. Hon har ständigt sökt efter en balans mellan den lokala kyrkan och den universella Kyrkan. Den ena kan inte existera utan den andra. Ett gemensamt prästämbete har hjälpt till att behålla enheten i tron. Kunde inte alla döpta gå vidare i en fortsatt förståelse av detta prästämbete?

Är det inte för att broder Roger så envetet höll fast vid sin vision av att Kyrkan skulle föra samman alla döpta och levde det med alla konsekvenser, att han blev erkänd av olika kyrkoledare som en broder i gemenskap med Kristi kyrka? Broder Roger levde i Kristus. Han lät sig inte hejdas av splittringen mellan olika riktningar. Han upptäckte Kristus i de döpta i alla samfund. Han såg till och med kvinnor och män som utan att bekänna en speciell tro var Kristi budbärare, kärlekens och fredens vittnen: några av dem, skrev han, ”går före oss in i himmelriket.”

Under sitt liv var broder Roger aldrig rädd att förlora sin identitet. Han  menade att  en kristens identitet först av allt  finns i gemenskapen med Kristus och utifrån den i gemenskap med alla som tillhör Kristus. Redan i sin ungdom anade han, att en gemenskap av män som ständigt sökte försoning,  kunde bli ett tecken. Detta är den djupaste kallelsen i Taizé, att grunda vad han kallade ”en liknelse av gemenskap”.

Vår gemenskap började tidigt söka en gemenskap med den Ortodoxa kyrkan. 1965 sände patriarken Athenagoras munkar till Taizé för att de skulle leva sitt monastiska liv med oss under några år. Banden av vänskap och tillit med de Ortodoxa kyrkorna har blivit allt djupare fram till i dag.

Och när de första katolska bröderna mot slutet av 1960-talet upptogs i vår gemenskap , uppstod den allt viktigare frågan i vår kommunitet om gemenskapen med den katolska Kyrkan: hur kunde splittringens skiljemur mellan dessa två traditioner övervinnas?
För broder Roger, som i sitt liv gradvis gick in i full gemenskap med Katolska Kyrkan, blev det förverkligat på två sätt – genom att ta emot Eukaristin och genom att erkänna behovet av ett  gemensamt andligt ledarskap utövat av Biskopen i Rom.

Han såg inte detta som ”en ekumenik i betydelsen att återvända till flocken”, ty enligt hans uppfattning hade den Katolska kyrkan från och med Johannes XXIII och Andra Vatikankonciliet välkomnat reformationens grundläggande krav: vikten av Guds nåd, samvetets frihet. Kristuscentrerad tro och tonvikten på Bibeln. Och han skulle ha blivit glad att få höra att Biskopssynoden år 2008 i Rom,”Guds Ord i Kyrkans  liv och mission,” erinrade om att två saker redan förenar de kristna: dopet och Guds Ord.

Vår gemenskap hade kommit fram till att försoningen mellan icke-katoliker och Kyrkan i Rom inte kunde åstadkommas genom att ställa obegränsade villkor utan att hjälpa den att växa fram inifrån. Tjugonde århundradet har visat att Petrusämbetet har kunnat förändras. Johannes Paulus II vädjade till icke-katoliker att delta i denna utveckling som han skrev i encyklikan Ut Unum Sint.

Bröderna i vår gemenskap som kommer från protestantiska familjer accepterar dessa två steg utan att förkasta sina bakgrunder men genom att bredda sin tro. De bröder som kommer från katolska familjer upplever sin tro berikad genom att de öppnar sig enligt Andra Vatikankonciliet inför de reformerade kyrkornas frågor och gåvor. Detta har blivit alldeles självklart för oss.

Om dessa försök ibland innebär begränsningar och offer – kan försoning uppnås utan offer? – så är utvidgningen av ett liv i gemenskap oändligt mycket viktigare.

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, prästämbetet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

38 kommentarer till Berget, Taizé, kyrkans katolicitet och lidelsen för Kristi kropps enhet

  1. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Hoppas att du respekterar att kristna kan ha olika syn på Berget. Jag tycker du vilseleder dina läsare genom att försöka få dem att tro att Berget är en slags motsvarighet till Taizé.

    Så är inte fallet.

    Låt mig komplettera din presentation med ett citat från Peder Bergqvist i Kyrkans Tidning ”Vi har sökt stöd från Svenska kyrkan men kan inte få det eftersom vi inte har kvinnor som celebrerar mässan hos oss och mot katolska kyrkan har vi haft en oklar juridisk ställning.”

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=17426

    // Irène

    PS Hur man tro att kyrkans ”synliga enhet” kan uppnås samtidigt som man inser att man ”inte kan få stöd från svenska kyrkan” säger väl allt om Peder Bergqvist och biskop Anders.

    • bema skriver:

      Det är en komplicerad situation. Det plötsliga tillkännagivandet var uppenbarligen en överraskning också för Västerås-biskopen som rimligen borde blivit invigd i processen långt tidigare. Vi ser att många inom Svenska kyrkan reagerar med ilska och sorg. På kort sikt är det naturligtvis inte bra. Vilka frukter detta bär på längre sikt vet vi inte ännu.

      Min avsikt med att nämna Taizé var att sätta in skeendet i ett större sammanhang, inte att ”rättfärdiga” det som sker på Berget genom att jämställa det med det i hela kristenheten starkt uppskattade och respekterade Taizé. Det framgår av vad jag skriver både likheter och skillnader med Taizé. Temat som förenar är Kristi kropps synliga enhet med fokus på eukaristi och gemenskap med biskopen av Rom, något som besjälade både broder Roger på samma sätt som de som nu konverterar i kommuniteten vid Berget. Skillnaden är att Broder Roger inte konverterade, och mig veterligen fanns inga upprörda reaktioner i den reformerta gemenskap han tillhörde då han gick in i den ekumeniska processen med Taizé. Och med det långa perspektiv vi har på Taizé ser vi att det projektet burit mycket god frukt. Skillnaden är också att man från Katolska kyrkan tillät en kommuniongemenskap inom klostergemenskapen i Taizé, motsvarande tillstånd har inte givits åt Den Heliga Treenighetens gemenskap på Berget.

      Peter Halldorf har skrivit en artikel i Dagen idag där han utvecklar skillnaderna mot Taizé och ger utblick också mot andra ekumeniska gemenskaper i Europa såsom Bose, vilken jag vet du har erfarenhet av och uppskattar.

  2. Alma-Lena skriver:

    Jag blir så ledsen över att man kallar ett steg tillbaka från riktig ekumenik för ett steg mot ”större enhet”. Detta nyspråk borde vi kristna hålla oss för goda för (jfr. 1984 av Orwell). Om RKK kräver skilda nattvardsbord kan man bara bli beklämd och se en stark strävan efter proselyter inte Andens enhet. Jag tror knappast att du, Bengt, skulle tycka att Berget hade blivit mer ekumeniskt om man hade tvingat dem som inte talar i tungor att sitta i ett enskilt rum under bönen om man gått med i PIngst ”för enhetens skull”. Eller hade enheten blivit större av att människor med olika dopsyn skulle sitta vid olika bord på Berget om en fanatiskt baptistisk grupp tagit över? Ändå är det ett mycket större brott mot Jesu förbön att skilja på oss just vid nattvardsbordet, hela eukaristins tanke förfelas så oerhört att detta bara får mig att gråta.

  3. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Sorg och vrede från svenska kyrkan. Tycker du det ser ut att vara ENHETSBEFRÄMJANDE ?

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=17445

    // Irène

  4. Staffan skriver:

    Bema skriver ”Därför är Dag Sandahl och många protestanter med honom kritiska till Katolska kyrkan som de tycker har en alltför imperialistisk hållning…” Ja, det var dagens understatement.
    Frågan om konvertering och då i synnerhet prästers och pastorers, belyser Dag Sandahl väl. Måste medge att det är svårt att uppbringa någon större respekt för ledande personer som från en dag till en annan byter lära. Ungefär som den reaktion Jonas Sjöstedt skulle möta om han plötsligt tillkännagav att han inträtt som medlem i Moderaterna.
    Det som jag anser vara det mest tveksamma och rent av vilseledande är talet om enhet. Som du citerar:”Den fulla kommunionen med biskopen av Rom är nödvändig för de kristnas synliga enhet. Vi fortsätter att be och verka för alla kristnas synliga enhet i vårt dagliga liv och genom att fullfölja vår ekumeniska mission”.
    Katolska kyrkan önskar ingen enhet, man kräver full underkastelse under Rom. När man inte ens kan inta nattvarden tillsammans med de man önskar enhet med – ja, då framgår det klart vad det är fråga om. Det Katolska kyrkan menar med ekumenik, är att alla samlas i en och samma organisation med påven som högsta ledare. Medan Jesus högsta önskan i sin bön i Joh. 17, istället är att enhet mellan kristna uppstår om var och en lever i gemenskap med Gud. Där ”fadern, Sonen och Anden är i total enighet, fullständigt förenade med varandra”.
    Inte någonstans talar han om samfund, kyrkor eller institutioner

  5. bema skriver:

    Alma-Lena, Staffan!

    Jag kan förstå er upprördhet men skulle ändå vädja till att vi kan bena ut olika delar av detta. En aspekt är att vi har olika kyrkosyn. Den andra aspekten har att göra med känslor och att ni upplever Katolska kyrkan som arrogant.

    Det är ett faktum att Katolska kyrkan ser sig själv som den kyrka som förvaltar nådens fullhet där gemenskapen med biskopen av Rom och förvaltandet av sakramenten är grundläggande. Det är också ett faktum att Katolska kyrkan anser sig stå i gemenskap med resten av kristenheten genom dopet som är gemensamt sakrament och Ordet. Katolska kyrkan delar också livet i den Helige Ande med alla kristna.
    Eukaristin, nattvarden ser vi som tecknet på den fulla gemenskapen och att detta inte i första hand skall användas som ett medel att uppnå enhet, utan som ett firande av den enhet som redan är uppnådd. Om man använder det som ett medel utan att enheten finns blir det liksom på låtsas. Det är katolska kyrkans tro, och man anser sig inte ha mandat att kompromissa med detta då man möts i den ekumeniska dialogen. Inget samfund skall kompromissa i den ekumeniska dialogen, utan man möts utifrån den identitet man har. Ju närmare Kristus vi alla kommer, ju större enhet för det är i honom som enheten finns.

    Visst kan det hos många katoliker finnas en arrogans och självgodhet i detta och att man inte bemödar sig om att möta andra kristna i en ömsesidigt respektfull dialog. Men alla uppfattar det inte så. Läs om Broder Roger ovan. Han eftersträvade enhet med biskopen av Rom men såg inte detta som ”en ekumenik i betydelsen att återvända till flocken”, enligt hans uppfattning hade den Katolska kyrkan från och med Johannes XXIII och Andra Vatikankonciliet välkomnat reformationens grundläggande krav: vikten av Guds nåd, samvetets frihet. Kristuscentrerad tro och tonvikten på Bibeln. Och han skulle ha blivit glad att få höra att Biskopssynoden år 2008 i Rom,”Guds Ord i Kyrkans liv och mission,” erinrade om att två saker redan förenar de kristna: dopet och Guds Ord.

    Peter Halldorf skriver i Dagen idag att ”det är långt ifrån alla katoliker – kanske inte ens påven själv – som i dag framhåller att vägen till kyrkan­s synliga enhet skulle vara att kristna i andra kyrkor övergår till Rom.”

    Frågan är komplex. Vi har olika kyrkosyn, och det borde vi kunna utreda och tala om utan att omedelbart förfalla till känsloargument.

  6. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Idag 25 sept EFTER att du läst Peter Halldorfs artikel i DAGEN har du taggat ned en aning i dina lyriska jämförelser med Taizé ……… du var ju helt ute och cyklade igår !

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=17452

    // Irène

  7. Staffan skriver:

    Bengt,

    inte var det så särskilt känslomässigt svar från mig. Bara ett enkelt konstaterande att enhet måste handla om enhet i tron, inte någon organisatorisk enhet. Därför kan vi aldrig uppnå den enhet som Jesus talar om med Katolska kyrkan. Däremot ska vi ha en ständig dialog och kunna umgås som kristna trosvänner, som t ex på Jesusmanifestationen.

  8. Gert Gelotte skriver:

    Bengt
    Jag vet inte på vilka grunder biskop Anders sa nej till sakramental gemenskap på Berget. Det borde han förklara. Om det inte finns en bra förklaring blir annars slutsatsen att biskop Anders på ett avgörande sätt orsakat att ekumeniken i Sverige tagit flera steg tillbaka i stället för framåt. Det är i så fall mycket beklagligt.

    Gert Gelotte

    • bema skriver:

      Jag håller med dig om att det är nödvändigt med en kommentar från biskop Anders. Jag förväntar mig att en sådan kommer. Det är viktigt med transparenta processer.

    • Elzbieta skriver:

      Är det inte så, Gert, att detta nej var Vatikanens svar och inte biskops Anders, eller minns jag fel?

      • Gert Gelotte skriver:

        Elzbieta

        Jag vet inte om biskop Anders frågat Rom eller inte. Men han behöver inte göra det. Han kan ge dispens själv och har gjort det i andra sammanhang.
        Gert

  9. Irène Nordgren skriver:

    Bengt
    Dagen skriver
    ”En tidigare plan var att få dispens från Katolska kyrkans regler så att katoliker och protestanter skulle kunna fira nattvard gemensamt, vilket dock Katolska kyrkan bestämt sa nej till. I stället inleddes den dialog som nu lett till att Berget blir en del av Katolska kyrkan, med biskop Anders Arborelius som beskyddare. Troskongregationen i Rom har, med påve Franciskus välsignelse, gett Berget sitt fulla stöd, framhåller man.”

    Det tror jag det att Müller borta i Rom gett sin välsignelse ! Skulle vara intressant att se beslutsunderlaget. Det är till syvende och sist biskop Anders som borde ha förstått att manövern att ändra det kyrkorättsliga läget skulle väcka ont blod bland kristenheten i Sverige. Och om det var Müller som satte sig på tvären för sakramental gemenskap så innebär inte det per automatik att gå till väga som biskop Anders nu gjort. Så biskop är ytterst ansvarig hur som helst.

    // Irène

    • Alma-Lena skriver:

      Så läser jag också artiklarna i ämnet och jag är oerhört besviken på Anders Arborelius. Jämför med Bose och deras integritet i frågan om ekumenik.

    • bema skriver:

      Ja, den lokale biskopen är ytterst ansvarig. Som man frågar får man svar säger man. Men vi får väl höra biskop Anders kommentar i nästa nummer av KM som kommer nästa vecka. Vet du hur man har gjort i Bose? Har man frågat Rom eller har den lokale biskopen godkänt detta utan att blanda in Rom?

      • Paul skriver:

        Om nu sju personer – säkert efter långa, djupgående personliga överväganden och mycken vånda – kommer till bp Arborelius och ber om att få bli katoliker; vad skall han då göra? Vägra ta emot dem? Vad gäller ”sakramental gemenskap” är den romerska Kyrkan långtifrån ensam om att se denna som ekumenikens slutmål och fulländning, inte dess första steg. Jag respekterar att katoliker har en ”vision”, men om den redan hade förverkligats, så vore den väl ingen vision längre?/Paul

      • Paul skriver:

        Jag ser att en del katoliker tar det som hänt på Berget till anledning att angripa sin egen biskop. Bp Arborelius beskylls bl.a. för att ha ”orsakat att ekumeniken i Sverige tagit flera steg tillbaka i stället för framåt”. Jag kan – utifrån, det medges – inte se annat än att han knappast haft vare sig någon aktiv roll i skeendet eller egentligen haft något reellt val. Om en dryg handfull personer kommer och säger sig – efter moget övervägande – vilja konvertera, kan han då alls vägra dem detta? Vet han bättre än deras samveten vad som är rätt för dem? Jag kan heller inte undvika att notera hur den svenskkyrklige biskopen i Västerås reagerar. Han säger bl.a (enligt Kyrkans Tidning) att ”frågan är om de ska gå in i kyrkans ordning med kvinnliga präster eller driva sin egen lilla privata verksamhet, med en ordning där de exkluderar kvinnliga präster”. Enligt Mikael Mogren har kommuniteten på Berget talat om att hålla ekumeniska mässor för både katoliker och svenskkyrkliga. – ”Det är uteslutet. De får välja – antingen går de in i Svenska kyrkans ordning eller så blir de som en fästning, en närmast sektartad bastion mot de beslut som kyrkan tar kollektivt.” Jag har faktiskt svårt att se på vilket sätt bp Mogren för ekumeniken i Sverige framåt./Paul

      • Alma-Lena skriver:

        Sedan är ju SvK också ansvariga för att ha övergivit Berget. Det här är tycker jag inte visar på något positivt i de båda stift som är inblandade (Mogrens respektive Arborelius stift), men jag förtröstar på att Jesus kan göra något gott av detta i alla fall.

  10. Alma-Lena skriver:

    Peter Halldorfs artikel var mycket belysande. Sann ekumenik innebär aldrig att någon behöver lämna ett sammanhang utan att vi står kvar där vi är medan vi tillsammans rör oss närmare Jesus och därmed varandra. Jag menar nu inte att Andens enhet är åsikternas gemenskap därför är Eukaristin ingen plats där vi ska dela upp oss och markera avstånd till varandra.

    Jag är glad att du i kommentarsfältet nyanserat din bloggtext. Jag önskar och ber för att Anders Arborelius vänder om så Berget kan fortsätta att vara en ekumenisk kommunitet. det verkar som om han har en nyckelposition här och tyvärr har han tappat mycket av min respekt i hanteringen av Berget.

    • annorzzz skriver:

      Men läs om vad berget skriver.

      SvK är inget hem för dem längre…

      • Alma-Lena skriver:

        För mig spelar det noll roll om Berget har SvK eller RKK som huvudman, det är ju nu ändå en stiftelse med ekumenik i stadgarna, problemet är att Anders Arborelius grusat hoppet om en sant ekumenisk gemenskap med sitt krav på uteslutande/selteristsikt mässfirande. Läs Halldorfs artikel så fattar du!

      • annorzzz skriver:

        Alma

        Jag har läst Halldorf o tycker det är pinsamt. Har du läst senaste unum?

  11. Irène Nordgren skriver:

    Paul

    ”Om nu sju personer – säkert efter långa, djupgående personliga överväganden och mycken vånda – kommer till bp Arborelius och ber om att få bli katoliker; vad skall han då göra?”

    Eller så här
    ”Kan man hindra ”RÄTTA” medarbetare att bli ännu ”RÄTTARE” ?”

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=17461

    // Irène

  12. Alma-Lena skriver:

    Annorzzz: ja då tycker du jag också är pinsam för han satte ord på exakt det jag tänker i frågan.

  13. Gert Gelotte skriver:

    Bengt,

    nu har biskop Anders, som utlovat, kommenterat händelserna på Berget i Katolskt Magasin, vad tycker du?

    Gert

    • bema skriver:

      Gert!
      Artiklarna i KM + UNUM och Peder Bergqvists debattartikel i Dagen tycker jag ger en bra bild av processen.
      Det hade varit bra om det framgick att den journalist, Ingrid Ahlberg-Hyse som skrivit alla artiklarna i KM också är med i Stiftelsen Bergets styrelse, som jag blev upplyst om genom ditt och Irène Nordgrens inlägg på KV-bloggen. Det hade också varit trevligt med en gruppbild på hela kommuniteten, det skulle ha gjort det hela lite mindre anonymt. Nu andas upplägget i KM en försvarsinställning, att man förväntar sig att nyheten om konversionerna var känslig och att det finns flera lager i berättelsen än det som nämns.

      Angående biskopens kommentar: Formellt inget att anmärka på, men man skulle önska att han kunde vara lite mera öppen med de större ekumeniska perspektiven, nu blir det hela väldigt formellt kyrkojuridiskt. Peder Bergqvist är den som är mest öppen och förklarar hur han tänker och ger ekumeniska perspektiv på det hela. Han sticker inte under stol med att målet är enhet med biskopen av Rom och att kristenhetens kris i dag är att vi vant oss vid de schismatiska tillståndet så mycket att vi glömt målet med ekumeniken. Nu är Dags att handla.

      Biskop Anders instämmer säkert i detta, men säger det inte i ord, utan visar det i handling genom att välkomna och underlätta för dem som på detta sätt söker sig till gemenskap med Katolska kyrkan. Problemet som påpekas från Fredrik Emanuelson och också många i Svenska kyrkan är att det inte finns en motsvarande attittyd från Svenska kyrkans biskopar o ledning att underlätta och ge kyrkorättsligt status åt liknande kommuniteter. Det vore bra om man i den ekumeniska dialogen kunde tala om sådana saker också. Nu kommer det i alla fall upp på agendan genom detta agerande i konkret handling. Jag tror biskop Anders har rätt när han säger att den ökade polarisering som konversionerna riskerar att leda till också kan leda till att protestantiska kyrkor mera kan komma att reflektera över vad kommunitetsliv som ett uttryck för djupare liv i Kristus.

    • bema skriver:

      En sak till: Det hade ju varit mycket bättre om Västeråsbiskopen varit kontaktad i förväg och man hade rådgjort om processen och att offentliggörandet av det hela hade skett genom ett gemensamt offentliggörande Sv Kyrkan – Kat Kyrkan – Berget.

  14. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Du skriver

    ”Det är viktigt med transparenta processer.”

    Har du ändrat dig på den punkten eller anser du att ”tranparensen” redan är uppfylld ?

    // Irène

    • bema skriver:

      Irène!

      Nej, jag kan inte säga att jag tycker den är uppfylld. Ju mer jag funderar på detta, ju mer frågor får jag.

      Att man inte informerar allmänheten från början i en sådan här process är inget att säga om. Man väntar till man har en färdplan klar och sedan går man ut med information.

      Däremot bör alla som berörs av förändringen vara med redan under planeringsstadiet. Här har det skett utan att biskopen i Västerås och hans föregångare ens informerats. Därför förstår jag hans irritation när han ställs inför fullbordat faktum.

      När det nu blivit offentligt, så tycker jag att vi fått mest fyllig information av Peder Bergqvist. Han berättar hur man har tänkt i kommuniteten (även om inte alla gillar vad han säger) och jag tror inte han döljer något väsentligt. Det går att förstå och följa hans resonemang.

      Informationen från biskop Anders och Fredrik Emanuelson är mera sparsam, här kan man inte tala om transparens. Det håller sig till juridiska teknikaliteter, utöver det är det svårt att förstå vilken roll Stockholms katolska stift spelat i processen. En passiv sådan genom att bara vara med som förmedlande sidofigurer i träffarna med Troskongregationen eller har de spelat en mera aktiv roll? Och varför det var så bråttom att prästviga Peder Bergqvist och att det var tvunget att ges dubbla dispenser från ordinarie rutin framgår inte, biskopen säger bara att ”det var befogat i detta fall”. Nu är vi utlämnad till gissningar.

      Det man kan läsa mellan raderna är att stiftet utövat en aktiv passivitet genom att stödja och gilla de förhandlingar som hållits mellan Berget-kommuniteten och Troskongregationen. Detta är i så fall problematiskt eftersom Troskongregationen skall vara sidoordnad servicefunktion åt påven och inte huvudaktör i detta drama. Huvudaktör från katolskt håll borde vara biskop Anders som ev kan konsultera stiftets lokala teologkommission och om det är mera komplexa frågor ha kontakt med påven som har Troskongregationen som sidoordnad funktion.

      Det är ju biskop Anders som har mest kunskap och kompetens om den ekumeniska situationen i Sverige, och han borde också på ett tidigt stadium ha tagit kontakt med biskopen i Västerås och ev ärkebiskop Jackelén för att samråda hur man hanterar situationen och sedan gå ut med gemensam information Berget -Sv Kyrkan – Katolska stiftet då det hela offentliggjordes.

      • Alma-Lena skriver:

        Tack för ett bra svar till Irène. Jag förstår lite bättre nu även om jag tycker att händelseförloppet varit synnerligen dåligt för ekumeniken tror jag klarhet kan läka en del onödiga sår. Målet är ju att vi alla ska komma närmare Kristus.

  15. Irène Nordgren skriver:

    Bästa Bengt

    ”När det nu blivit offentligt, så tycker jag att vi fått mest fyllig information av Peder Bergqvist. Han berättar hur man har tänkt i kommuniteten (även om inte alla gillar vad han säger) och jag tror inte han döljer något väsentligt. Det går att förstå och följa hans resonemang.”

    Det går oftast att ”förstå och följa människors resonemang” så länge de får stå OEMOTSAGDA.

    Det är först om någon icke-partisk intervjuare tillåts ställa fria frågor som eventuella motsägelsefullheter och ologiskhet framträder inför åhörarna.

    Detta vet Peder Bergqvist och därför fullt förståeligt att han vinnlagt sig om att inte utsätta sig för icke partiska intervjuare som tex i Människor och Tro som han tackade nej att ställa upp i.

    Helt riskfritt däremot att figurera i Katolskt Magasins 8-sidiga reportage till 100% gjort av en partisk reporter inför vilken Peder Bergqvist lugnt och fint -och utan att få besvärliga följdfrågor -helt oemotsagd kan berätta sina tankar dvs ge sin version. Och det bästa av allt för hela Berget är ju att Katolskt Magasin inte har behov av att intervjua någon utomstående kritiker i Svenska Kyrkan.

    Inte bara Berget är en insynsskyddad Stiftelse utan även Katolsk Magasin som utges av stiftelsen Katolsk Kyrkotidning med stöd av Stockholms katolska stift.
    Stiftelsens styrelse utses av stiftsbiskopen och Stiftets biskop Anders Arborelius tillsätter en ordförande i stiftelsens styrelse.

    Hur fint och fiffigt som helst !

    Biskop Anders är inte bara en andlig person med andliga intressen som Edith Stein och Teresa av Lisieux utan biskop Anders har även KONTROLLBEHOV och högst jordiska maktintressen.

    // Irène

  16. Irène Nordgren skriver:

    Bengt
    Om jag tilläts intervjua biskop Anders och Peder Bergqvist mfl så lovar jag att jag skulle få fram den dolda agendan om att vidmakthålla Berget som ett sista reservat för fridlysta kvinnoprästmotståndare i Sverige. I promise !
    http://www.katolskvision.se/blog/?p=17426
    // Irène

    • bema skriver:

      Nej, det tror jag är en alltför ytlig tolkning. Det är inte dolt att kvinnoprästfrågan är en del i det hela, men Peder Bergkvist har sagt att han har inget emot kvinnopräster. Det väsentliga är kyrkans enhet i gemenskapen med påven och att man får en kyrkorättslig reglering av kommuniteten.

  17. Irène Nordgren skriver:

    Vakna Bengt !

    ”Peder Bergkvist har sagt att han har inget emot kvinnopräster. ”

    Peder Berqkvist har ju sålt ut sitt erkännande av kvinnliga präster genom att ta tjänsten som efterträdare till Per Mases. PB visste att den tjänsten innebar att han FORTSATTE traditionen att förbjuda kvinnor leda gudstjänst. Det är väl dokumenterat att han sa ifrån direkt när han satte ner foten på Berget.

    ”Det väsentliga är kyrkans enhet i gemenskapen med påven och att man får en kyrkorättslig reglering av kommuniteten.”

    Men då talar vi inte längre gängse ekumenik.

    Den sk intervjun med sr Veronica på Vatikanradion är en rysare av Guds nåde. En till oigenkännlighet retuscherad bild av bakgrundshistorien till dagens situation skulle jag vilja påstå. Bara att tala om Bergets historia och inte nämna Hans Hof vid namn en enda gång säger rätt mycket om hur denna syster förhåller sig till sanning. Helt oemotsagd får sr Veronica bre ut sig och vitt och brett undanhålla det som inte passar in i hennes världsbild. Jag ryser när jag hör sr Veronica.

    // Irène

    • bema skriver:

      Irène, jag är fullt vaken men delar inte din tolkning av situationen.

      Kvinnoprästfrågan är inte överordnad frågan om kyrkans enhet. De olika traditionerna Öst och Väst med Rom och de Protestantiska kyrkorna har olika gåvor att bidra med. Som Broder Alois i Taizé säger, det Katolska kyrkan specifikt bidrar med är balansen mellan den lokala och universella kyrkan och enheten i tron genom ett gemensamt prästämbete. Fler än katoliker uppskattar detta och söker sig i likhet med kommuniteten på Berget till gemenskap med biskopen av Rom.

      Du har rätt att kommunitetens sökande av denna gemenskap med biskopen av Rom och att hitta en kyrkorättslig hemhörighet innebär ett steg vidare från ”gängse”, d.v.s. enbart andlig ekumenik till strukturell ekumenik. Jag håller med Peder Bergqvist om att det är dags att ta sådana steg idag och inte nöja sig med schismen som ett statiskt tillstånd. Låt reformationsjubileet 2017 bli bortre parentesen på 500 års splittring skrev jag själv för något år sedan. Nu ser jag att Peder Bergqvist tar upp samma tanke. ”De flesta kyrkor i Sverige tror de kan sitta fast i sina former och kalla det för ekumenik när man umgås med varandra”, sade han i en intervju med Världen idag 25 sept. Visst, att tala om strukturell ekumenik är uppfordrande och provocerande. Men jag tror att kristenheten i Sverige behöver höra sådant och bli upprörda. Jag tror som biskop Anders (Dagen idag, där också du o Gert skriver) att den kris som detta utlöst kan leda fram till en fördjupad ekumenik. Hoppfullt är att många i Svenska kyrkan inte bara reagerar med ilska och chock, utan talar om behov av självrannsakan.

      Syster Veronicas vittnesbörd är väl värt att lyssna till. Du blir upprörd för att hon inte delar ditt perspektiv. Det är klart att sr V inte ger en heltäckande bild av Bergets historia, men beskriver sin och kommunitetens resa till en allt djupare erfarenhet av Kyrkans mysterium vilket lett dem närmare gemenskapen med Katolska kyrkan vilket du inte verkar ha någon som helst förståelse för.

      Jag ser i ett längre perspektiv att kommuniteten på Berget kan utvecklas till en allt mer intensiv ekumenisk gemenskap dit människor från hela kristenheten söker sig. Meningen är inte att alla skall bli romerska katoliker, Katolska kyrkan består ju också av många delkyrkor, men att det gemensamma skall skall vara tillräckligt omfattande för att kunna ha gemensam kommunion. Jag håller med om att gemensam lära in i minsta detalj inte skall behöva uppnås innan gemensam kommunion införs, men ändå en gemenskap kring biskopen av Rom. Katolska kyrkan vill inte ha ”vild kommunion”, jag delar det synsättet, men att uppnå full läromässig enhet eller kräva att alla konverterar till Katolska kyrkan innan man kan gå till det gemensamma nattvardsbordet är heller inte nödvändigt. Att det finns vägar för detta också inom Katolska kyrkan visar t.ex. den ordning som finns i Taizé.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s