Är all andlighet lika bra eller måste man skilja på andarna?

Igår läste jag två artiklar om kyrkan och kristen tro som närmade sig ämnet på två olika sätt:

  1. Stefan Gustavsson i Dagen som pläderar för att alla kristna borde bli bättre apologeter och kunna intellektuellt försvara sin tro.
  2. Fem präster från Storkyrkan i Stockholm i DN som pläderar för att alla vägar leder till Gud och vill öppna för ett samarbete med andra religioner.

Apologetik och att vara öppen för samtal, fred och strävan att förstå varandra religioner emellan behöver inte stå i motsats till varandra, men apologetiken synes helt frånvarande i de fems artikel (Stefan Gustavssons replik här). Jag finner artikeln begreppsmässigt rörig och den använder ett försåtligt maktspråk som jag tycker Sofia Lilly Jönsson sätter fingret på i sin kommentar på tidskriften Evangeliums blogg.

Jag menar att de fem i sin argumentation exploaterar Nathan Söderblom, Taize och Nostra aetate. Man skiljer inte på ekumenik och religionsdialog utan blandar begreppen så att man får ett intryck att det finns ett sömlöst samband mellan kristen ekumenik och religionsdialog, som om sanningsfrågan vore oväsentlig och man lika gärna kunde slå samman allt till en synkretistisk samlingsreligion.

  • Ekumeniken gäller oss kristna som är förenade genom dopet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, det sakrament som är samfundsövergripande.
  • Religionsdialog gäller samtalet mellan oss kristna och andra religioner som inte bekänner Jesus Kristus som Guds son och världens frälsare.

Nathan Söderblom ägnade sig åt ekumenik. Taize är en böneplats där ekumeniken på kristen grund är djup och fruktbärande och Kristus självklart står i centrum. Varken Söderblom eller Taize tummar på sanningsfrågan och den kristna dogmatiken. Se mina tidigare artiklar Taize ett profetiskt tecken för kyrkans enhet och mitt referat av Broder Alois tal vid Eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012 Broder Alois tal, ”En lidelse för Kristi kropps enhet” finns på YouTube, det är verkligen inspirerande, jag rekommenderar att ni tar del av det:

 

Katolska kyrkan har alltsedan Andra Vatikankonciliet starkt betonat ekumeniken och att strävan efter kristen enhet är ett måste, inte något man kan göra eller låta bli. Katolska kyrkan ägnar sig också åt religionsdialog och strävar efter att bygga fred och försoning mellan religionerna och öka förståelsen och respekten för varandra, men man är mycket noga med att göra distinktionen mellan ekumenik och religionsdialogNostra aetate är den deklaration från Andra Vatikankonciliet som tar upp religionsdialogen. Det är ett ganska kort men kärnfullt  dokument. Dess kontext är Andra Vatikankonciliet med dess viktiga grundkonstitutioner om Kyrkan (Lumen Gentium) och om den Gudomliga uppenbarelsen (Dei Verbum).

Lumen Gentium inleds:

”Folkens ljus är Kristus. Därför önskar detta i den Helige Ande församlade koncilium enträget, att genom hans härlighet, som avspeglar sig i Kyrkans ansikte, upplysa alla människor genom att förkunna evangeliet för allt skapat (jfr Mark 16:15).” (LG 1)

Verbum Dei talar om uppenbarelsen i Jesus Kristus som Kyrkan förvaltar:

”Det behagade Gud att i sin godhet och vishet uppenbara sig själv och kungöra in viljas hemlighet (jfr Ef 1:9) Enligt detta rådslut får människorna genom Kristus, det människoblivna Ordet, i den helige Ande tillträde till Fadern och delaktighet av den gudomliga naturen (jfr Ef 2:18; 2 ptr 1:4)….

Denna uppenbarelseordning (revelaationes oeconomia) förverkligas genom gärningar och ord, och dessa står i ett inre samband med varandra: Guds verk i frälsningshistorien uppenbarar och bekräftar läran och de genom orden uttryckta verkligheterna. Orden å sin sida kungör Guds gärningar och kastar ljus över det mysterium som är inneslutet i dem. Allt vad denna uppenbarelse innerst säger, både om Gud och om människans frälsning, strålar emot oss i Kristus, som är Medlaren och samtidigt hela uppenbarelsens fullhet.” (VD 2)

Låt oss titta på vad Nostra aetate säger, jag återger citat från den engelska texten. Deklarationen inleds:

”In our time, when day by day mankind is being drawn closer together, and the ties between different peoples are becoming stronger, the Church examines more closely her relationship to non-Christian religions. In her task of promoting unity and love among men, indeed among nations, she considers above all in this declaration what men have in common and what draws them to fellowship.”

Sökandet efter svar på livsfrågorna och strävan att lära känna Gud har tagit olika form i de olika religionerna, och Katolska kyrkan bejakar allt som kan vara sant och gott i detta:

”The Catholic Church rejects nothing that is true and holy in these religions. She regards with sincere reverence those ways of conduct and of life, those precepts and teachings which, though differing in many aspects from the ones she holds and sets forth, nonetheless often reflect a ray of that Truth which enlightens all men. Indeed, she proclaims, and ever must proclaim Christ ”the way, the truth, and the life” (John 14:6), in whom men may find the fullness of religious life, in whom God has reconciled all things to Himself.”

The Church, therefore, exhorts her sons, that through dialogue and collaboration with the followers of other religions, carried out with prudence and love and in witness to the Christian faith and life, they recognize, preserve and promote the good things, spiritual and moral, as well as the socio-cultural values found among these men.”

Om muslimerna sägs:

”The Church regards with esteem also the Moslems. They adore the one God, living and subsisting in Himself; merciful and all- powerful, the Creator of heaven and earth,(5) who has spoken to men; they take pains to submit wholeheartedly to even His inscrutable decrees, just as Abraham, with whom the faith of Islam takes pleasure in linking itself, submitted to God. Though they do not acknowledge Jesus as God, they revere Him as a prophet. They also honor Mary, His virgin Mother; at times they even call on her with devotion. In addition, they await the day of judgment when God will render their deserts to all those who have been raised up from the dead. Finally, they value the moral life and worship God especially through prayer, almsgiving and fasting.

Since in the course of centuries not a few quarrels and hostilities have arisen between Christians and Moslems, this sacred synod urges all to forget the past and to work sincerely for mutual understanding and to preserve as well as to promote together for the benefit of all mankind social justice and moral welfare, as well as peace and freedom.”

Sedan kommer ett viktigt avsnitt om judarna som gör upp med all tidigare antisemitism inom kyrkan.

Deklarationen avslutas:

”We cannot truly call on God, the Father of all, if we refuse to treat in a brotherly way any man, created as he is in the image of God. Man’s relation to God the Father and his relation to men his brothers are so linked together that Scripture says: ”He who does not love does not know God” (1 John 4:8).

No foundation therefore remains for any theory or practice that leads to discrimination between man and man or people and people, so far as their human dignity and the rights flowing from it are concerned.

The Church reproves, as foreign to the mind of Christ, any discrimination against men or harassment of them because of their race, color, condition of life, or religion. On the contrary, following in the footsteps of the holy Apostles Peter and Paul, this sacred synod ardently implores the Christian faithful to ”maintain good fellowship among the nations” (1 Peter 2:12), and, if possible, to live for their part in peace with all men, so that they may truly be sons of the Father who is in heaven.”

Nostra aetate talar om att leva i broderlig kärlek med alla människor och sträva efter fred och förståelse, detta utan att på något sätt förneka eller förminska sanningshalten i den kristna uppenbarelsen. Man hör ofta uttrycket   att det finns många vägar till Gud. Så är det nog, men som kristna tror vi att allt sammanfattas i Jesus Kristus, och om vi menar att alla former av religion och andlighet är lika bra, så tror jag vi är ute på villovägar. Det finns det som är sant och det finns det som är osant, det finns sådant som uppenbaras för oss genom den helige Ande och det finns andra andliga influenser som vi bör avsvärja oss för vårt eget bästa. Därför behövs dogmatiken och teologin, därför behöver vi uppöva vår förmåga att skilja på andarna. Teologin, det systematiska studiet av tron är ”som en analytisk form av lovsång och begrundande tillbedjan”, som Ulf Ekman så träffande skrev i en twitterdialog nyligen.

Vår kristna tro behöver hela tiden renas i en sådan andlig urskillningsprocess, och vi behöver också se på andra religioner i det perspektivet. Religionskritik är legitimt att ägna sig åt. Det finns som det sägs goda ansatser i den muslimska traditionen, och framförallt goda muslimer som ärligt söker Gud, men jag tror också att det finns mycket som inte är av Gud och den helige Ande. Ignatius av Loyola lär oss i sina regler för andarnas urskiljande att ett tecken på att en ande är från Gud är att allt är gott, både början, mitten och slutet, att frukten är god.

Idag är det väl uppenbart att det frambringas många frukter som inte är goda inom islam. Att det finns sidor av fanatism och våld som förtrycker både de egna och som riktas utåt är inget kontroversiellt, det inser också majoriteten av alla muslimer. Det är bara västerlandets intellektuella elit som envisas med att kalla alla sådana påpekanden för islamofobi.

Påve Benedikt XVIPåven Benedikt XVI har i många sammanhang gett uttryck för brännmärkande av våld och fanatism i religionens namn. I sin berömda föreläsning i Regensburg 2006 (som han orättvist anklagades för islamofobi och stridslystenhet för) snuddade han vid ämnet religiöst våld och fanatism, huvudfokus var på kritik av en obalanserad ansats i västvärlden att se på förnuftet och att en rationalism döv för det gudomliga riskerar att gå vilse. Citat från talet:

“Det här i stora drag gjorda försöket till självkritik av den moderna uppfattningen av förnuftet innebär alls inte att man måste gå tillbaka till situationen före upplysningstiden och ta avsked från den moderna tidens insikter. Det storartade i den moderna kulturutvecklingen erkänner vi utan förbehåll. Vi alla är tacksamma för de stora möjligheter som den har öppnat för människan och för de framsteg i mänsklighet som har skänkts oss.”

Men i västvärlden, fortsatte påven,  “råder alltjämt uppfattningen att endast det positivistiskt tolkade förnuftet och de detta tillhöriga formerna av filosofi är universella. Men av världens djupt religiösa kulturer uppfattas just denna uteslutning av det gudomliga ur förnuftets universalitet som ett angrepp på deras innersta övertygelse. Ett förnuft som slagit dövörat till för det gudomliga och förvisar religionen till subkulturernas domäner, är ur stånd att föra en dialog med kulturerna.” [hela Regensburgtalet på svenska här]

I jultalet till kurian samma år kommenterade påven Regensburgtalet och reaktionerna på det:

“In a dialogue to be intensified with Islam, we must bear in mind the fact that the Muslim world today is finding itself faced with an urgent task. This task is very similar to the one that has been imposed upon Christians since the Enlightenment, and to which the Second Vatican Council, as the fruit of long and difficult research, found real solutions for the Catholic Church.”

 

självrannsakan

 

Mera:

Ärkebiskop Antje Jackelen kommenterar de fems artikel och gör distinktionen mellan ekumenik och religionsdialog

Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan, Religion och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s