Tomas Tranströmer har gått ur tiden

Han debuterade som poet i början av 1950-talet. Hans liv framstår för mig som ett fullbordat liv. När en sådan människa dör är det inte tragiskt och inte främst sorgligt, utan man fylls också av tacksamhet och glädje för de perspektiv han öppnat för oss som beundrade honom. Det känns som han levde i nuet men ändå hade perspektiv på evigheten, två poler som möts i hans diktning.

Åsa Beckman tecknar en fin bild av honom i dagens DN. Ett par metaforer av honom illustrerar vad jag säger:

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen

Rörelsen mellan dröm och vaka där vi lockas att vara uppmärksamma på hemligheten i dagens, ögonblickets närvaro. Leva här och nu.

En bro bygger sig långsamt rakt ut i rymden

”Nu har Tomas Tranströmer försvunnit ut på den bron”, avslutar Åsa Beckman sin artikel. En bro som öppnar för evighetens mysterium i våra liv, att förbereda sig, att hur vi lever här är inte likgiltigt. Att dö i harmoni med sig själv, med medmedmänniskorna, med Gud…

Transtroemer

Det här inlägget postades i Konst och kultur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s