Otrohet, skilsmässor och att synda på nåden

Sett ur ett sekulärt perspektiv är det inte ovanligt med otrohet, vissa uppmuntrar till och med till det. Parrelationer är slit och släng-varor som förväntas uppnå bäst före-datum och bytas ut, det är inte mer med det. Sett ur det perspektivet är det inget märkvärdigt alls att Robert Ekh, en av grundarna och tidigare andre-pastor i Livets ord, en längre tid i hemlighet haft en annan kvinna, att han nu berättar det och lämnar sin familj och församlingen och flyttar utomlands.

Ur kristet och knappast heller ur allmänmänskligt perspektiv är det självfallet inte så enkelt. En konsoliderad familjerelation med barn är inget man bryter upp från i en handvändning, troheten och stabiliteten som konstituerar vår uppfattning om äktenskapet utgör en plattform för trygghet och tillit, och det gör ont när den man litade på sviker och lämnar. Även för den som sviker kan det som varit aldrig trollas bort. Ju äldre man blir tränger sig det förflutna på alltmer och man måste konfronteras med livet i dess helhet och om inte förr inför vår Herre stå till svars för alla de val vi gjort i livet på gott och ont. Då är vi alla i behov av en nådig och barmhärtig Gud.

Roberts familj skall givetvis respekteras i sin önskan om förståelse för den sorgeprocess de befinner i. Men det är klart att när en person i offentlig kristen tjänst på detta sätt sviker så drabbar det inte bara de närmaste, utan även församlingen och hela det offentliga nätverk där han är känd. Det lämnar sår, det väcker känslor och frågor. Olof Edsinger hänvisar till Luther och skriver på sin blogg om att vi är alla syndare och rättfärdiggjorda på en gång. Lukas Berggren utgår från liknande tankegångar då han skriver i Världen idag om att det som hänt inte bör leda till en attityd av självrättfärdighet, utan självrannsakan och besinning av att vi alla är bristfälliga.

Visst är det så, men samtidigt opponerar jag mig mot att bara lyfta fram den aspekten, och så att säga gömma sig bakom den kristna förlåtelsen och ducka för att vi alla, inkl Robert också har ett ansvar och att det borde vara naturligt att vi inte bara känner oss besvikna, utan också arga på Robert. Observera att jag känner inte Robert närmare och de lidanden och svårigheter han haft i sitt liv, jag kan inte döma honom utan mitt resonemang är principiellt.

Vi hör att Robert tidigare i sin pastorstjänst ställt höga krav på lojalitet och kristet ansvarstagande från andra församlingsmedlemmar. I vilket ljus hamnar det när vi nu hör att han levt ett dubbelliv själv? Och Robert har själv varit en stark profil i pastorala frågor kring äktenskap och familj och skrivit flera böcker i ämnet. Det finns inget tvivel om att han varit en ivrig förespråkare för kristna ideal som trohet, osjälviskhet och ansvarstagande och förtröstan på att Gud kan hjälpa när vi faller. Var det bara ett spel för gallerierna, och hur ser han på det nu? Står han fortfarande för dessa ideal men sviker dem ändå till förmån för annat som lockar i livet? Eller handlar han i blindo och styrs i en riktning han inte vill men inte mäktar att hejda? Eller har han ändrat livsfilosofi och anser att man skall följa sitt hjärtas begär för stunden och att det kristna livsidealet är orealistiskt? Inte många vet svaret på dessa frågor, kanske bara Robert själv och Gud. Jag kan bara innesluta honom och hans familj i mina böner. Familjen skriver mycket fint i ett brev till församlingen  att ”mitt i den djupa besvikelsen älskar vi fortfarande Robert oändligt”.

Kärleken är verkligen det som kan överbrygga allt, också i denna situation. Men därmed kommer jag till det egentliga ärendet med detta bloginlägg: Inte bara kärlek, utan också sanning och konsekvens. Man kan inte synda på nåden hur länge som helst utan att det får några konsekvenser. Det finns en lag om sådd och skörd. Människan är inte bara en eländig varelse som ständigt går vilse i sina egna begär, utan också en kapabel handlande person med förmåga till ansvarstagande. Gud vädjar till denna kapacitet hos människan då han kallar oss alla att bli apostlar och lärjungar i att bygga upp Kärlekens civilisation på jorden.

I diskussionen om protestantiskt och katolskt talas det ofta om balansen mellan Guds nåd och människans gärningar. Protestanter betonar nåden, vi kan inte göra mycket själva. Katoliker erkänner också att utan Guds nåd och Frälsningen genom Jesus Kristus skulle vi vara förlorade, men betonar samtidigt att gärningarna inte är betydelselösa, vi är kallade att vara Guds sammarbetspartners, gärningar är viktiga och vi har ansvar för våra val.
Att tona ner ansvaret och bara tycka synd om den som ”drabbats” av att falla är därför att underskatta människans frihet och ansvar.

Samma tema går igen i det som nu diskuteras på Katolska kyrkans familjesynod, den förberedande extraordinarie som ägde rum oktober 2014 och den uppföljande ordinarie som äger rum i höst där diskussionen är i full gång. En av de mest kontroversiella frågorna som avhandlas är den om skilsmässa och omgifte. Enligt katolskt syn är äktenskapet instiftat av Gud, ett sakrament i form av ett i offentligheten ingått förbund mellan en man och en kvinna som gäller för hela livet. Att bryta ett äktenskap och leva tillsammans med en annan betraktas som synd. Den som gör det blir automatiskt exkommunicerad. Skulle Robert varit katolik skulle han inte kunnat fortsätta att gå till kommunion under de förhållanden han nu lever i. Detta är ett väl hårt straff menar en del som vill ändra denna praxis. Så många människor är skilda och omgifta, de har kanske skaffat barn i det nya förhållandet, och det är praktiskt omöjligt att rulla händelseförloppet bakåt och återupprätta det gamla äktenskapet. Borde inte kyrkan, efter viss prövning och krav om botgöring tillåta skilda och borgerligt omgifta att gå till kommunionen, så resonerar man. De som inte vill ändra kyrkans nuvarande praxis pekar på att personen i fråga framhärdar att leva i ett oordnat förhållande genom att fortsätta bryta sitt äktenskap. Att motta kommunionen förutsätter att det föregåtts av ånger och bättring, annars devalveras förväntan på människans eget ansvar och sakramentet vanhelgas. Här står principerna om lag och barmhärtighet emot varandra.

Det är en svår fråga som synodfäderna har som uppgift att komma till en bra lösning på under betraktande av alla aspekter. I synodfädernas diskussioner, precis som i vardagslivets olika problem vi konfronteras med handlar det inte om att en sida skall vinna över den andra, utan att vi är lyhörda både för varandra och lyssnar inåt till Andens ledning.

självrannsakan

Annonser
Det här inlägget postades i Church, Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Otrohet, skilsmässor och att synda på nåden

  1. olofedsinger skriver:

    Hej Bengt! Vill bara säga att vi nog inte alls står så långt ifrån varandra när det gäller detta. I mitt inlägg riktade jag mig i första hand till människor/församlingsmedlemmar som blivit illa berörda av Roberts svek, och resonerade därför om vilka slutsatser vi bör och inte bör dra av det som hänt. Men jag anser att församlingens agerande, där man bland annat fråntagit Robert hans pastorsämbete, är helt korrekt. Hans synd och svek är djupt allvarligt. Min poäng var att det inte behöver betyda att allt det som han tidigare har sagt och gjort förlorar sitt värde för de människor som han har betjänat.

  2. Magnus skriver:

    Mycket väl skrivet Bengt!

    Jag håller i princip med om allt det du skriver, detta om vi bortser från din sakramentala syn på äktenskapet.
    Jag vill dock korrigera ett ev missförstånd du har om protestanter..
    Sant troende protestanter vare sig de är arminianer (människans fria vilja synergistiskt med Guds vilja) eller kalvinister (nåden som monergistiskt verkande i människans vilja) ger på intet sätt människan en slags licens att synda med hänvisning till nåden. Tvärtom. All synd skall bekännas med omvändelse och bättring till följd.

    Robert har valt utifrån vad vi kan bedöma att leva i öppen trots mot Gud, och Guds Ord genom begå och framhärda i äktenskapsbrott. I den meningen är nåden endast verksam i den mån Robert alltså vänder om och bekänner sin synd och försonas med sin hustru. Nåden skall alltså leda till bättring.. I annat fall kommer Robert att leva sitt liv i synd och uppror mot Gud och slutligen löpa risken att gå evigt förlorad (så krasst är det)..

    I övrigt kan det vara värt att notera att man inom Livets Ord ytterst sällan/ i undantagsfall undervisat om synd (talar ur egen erfarenhet; har själv haft kopplingar till trosrörelsen mellan åren 86-97), eller om den troendes kamp mot synden samt faran att gå miste om det eviga livet…

    Förkunnelsen har i regel varit ensidig och följt den riktning som Ulf Ekman med profetiska anspråk pekat ut (på 80-talet utpräglad framgångsteologi; på 90-talet fokus på Israel mission och väckelse; samt i början av 2000-talet ”enhet”). När man har haft en ensidig förkunnelse av det slag som varit gängse på LO kombinerat med ett auktoritärt ledarskap är det knappast förvånande att en kultur formats som tillåtit somliga personer att frångå kristen/biblisk etik och praxis med avseende på behandlande av medmänniskor, församlingsmedlemmar, oliktänkande samt penninghantering .

    Hur denna kultur yttrat sig har vi m a o kunnat ta del av i media genom årtionden fram till skrivande stund.
    Bör vi sålunda vara förvånad över Roberts handlande givet facit? Nej, egentligen inte.

    Av frukten känner man trädet.

    Magnus 🙂

    • Dan skriver:

      Jag håller nog inte riktigt med om att man på livets ord talat lite om synd. Med erfarenheter från sommarbibelskola, skola och gymnasium så kan jag säga att speciellt under min tid på gymnasiet så undervisades det oerhört mycket om synd och helgelse. Många slängde skivor och böcker som det från olika plattformar förkunnades vara oheliga. Biobesök och film med blodsutgjutelse och sensuella/sexuella scener predikades starkt emot. Samtidigt med detta kom en undervisning som talade om underordnande både under Gud men främst under olika typer av andliga ledare. Att vara tillsammans med någon innan man fyllt 18 sågs inte med blida ögon på gymnasiet.
      Sättet kampen skulle föras var genom bön, helgelse och bekännelse. Personliga erfarenheter och upplevelser skulle förkastas och man skulle ”riva ner tankebyggnader” som reste sig mot kunskapen mot Gud. Det är inte konstigt att många människor hamnade i psykiatrins vård när det så starkt betonades en inre kamp mellan köttet och anden där anden skulle vara kung. I detta fanns även ett oerhört förakt för svaghet. Att vara stark i anden var målet och att i sig själv bekämpa allt som var negativt/ifrågasättande genom att tala tro. Det här hänger fortfarande kvar i församlingen men det är inte lika mycket i fokus nu som det var då.

      • Magnus skriver:

        Dan! Jag utgick min erfarenhet d.v.s. från vuxenperspektivet och de vanliga söndagsmötena samt Tros- och Europakonferenserna och Månadens Video; där åtminstone inte jag (annat än undantagsfall) stött på den typen av förkunnelse som du talar om. Man har alltså bevisligen betonat synden och världsligheten för ungdomarna i församlingen (viket i sig är logiskt emedan de naturligt sett är nyfiken på världen utanför 😉 ).

        Under 1990-talet så betonade Ulf vikten av väckelse i landet och församlingen. Metoden för att åvägabringa detta: Helgelse. Det är antagligen i samband med detta man såg behovet av helgelse bland sina ungdomar eftersom de vuxna redan fogade sig lydigt i ledet. Därmed kom man att behandla ungdomarna styvmoderligt genom lagiskheten.

        Ovanstående betoning bland ungdomarna bör således förklara frånvaron av dylik förkunnelse för LO:s ungdomar i nuet.. Det fungerade med andra ord inte.

        Magnus 🙂

    • Alma-Lena skriver:

      Håller fullständigt med, den ofelbara pastorsroll de tagit på sig i LO med höga löner och pensioner leder till detta. Sofia Lilly Jönsson skriver bra om detta på Evangeliums blogg.

      Tack för att du lade tillrätta den protestantiska synen på nåd och helgelse. Lite kul att Bengt har en liknande fördom som vissa protestanter (sekulära mestadels) om katoliker; att det är okej att synda om man bara biktar sig varje vecka.

  3. Bertil Andersson skriver:

    Mycket tänk värt och bra skrivet och det enda vi kan göra är att be för familjen & Robert

  4. Anneli Magnusson skriver:

    Bengt,
    Jag försökte skriva en kommentar på mobilen, men den verkar inte ha skickats iväg.
    Hur som helst så vänder jag mig emot påståendet att det otrohet skulle vara ett sekulärt fenomen. I länder där det är svårt att få skilsmässa, t.ex. de där Katolska kyrkan har ett starkt inflytande verkar det vara mer accepterat att ha älskare eller älskarinnor än t.ex. här i Sverige.
    Robert Ekhs beteende är något lite annat, alltså att man (oftast är det en man) börjar ett nytt förhållande innan man avslutat det gamla. Vilket jag anser är ohederligt.
    Precis som allt annat kan ett äktenskap misslyckas och det bästa alternativet vara att skiljas, men man gör det först och väntar med en ny relation till det är klart.
    Anneli

  5. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    ”Parrelationer är slit och släng-varor som förväntas uppnå bäst före-datum och bytas ut, det är inte mer med det.”

    Att höra en kristen psykiatriker inom den offentliga vården uttala sig så nonchalant och onyanserat är hårresande !

    ”…….och det gör ont när den man litade på sviker och lämnar.”

    Som om icke-troende människor inte kände samma sak……..

    // Irène

    • bema skriver:

      Slit och släng: Så du håller inte alls med om den kulturkritiken? Jag tror många sekulära håller med.

      ”Som om icke-troende människor inte kände samma sak…”

      – Det är ju det jag säger, det är allmänmänskligt…

  6. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    ”Så du håller inte alls med om den kulturkritiken?”

    Precis när pastor Robert Ekh givit det kristna hyckleriet och den kristna dubbelmoralen ett ansikte bör nog de som definierar sig som kristna ligga lite extra lågt med ”kulturkritik” av icke-kristna…….

    Du vet det där med glashus……..

    Och som Marc Levengood sagt : ”Om stenkastning vore en olympisk gren skulle kristna ligga bra till för medalj.”

    Jag brukar tillägga Och katoliker vore ett särskilt vinnande team……

    // Irène

  7. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Jag låter dina läsare själva avgöra vad du NYSS försökt få det till ……..

    // Irène

  8. Rebella undrar skriver:

    Jag resonerar utifrån rena basfakta så som de framkommit i pressen. Personerna känner jag inte och verkligheten i just detta fall kan se annorlunda ut.

    P4 Uppland. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=6085525

    Anonym tjej i församlingen: De borde ha varit ärliga mot varandra tidigare, inte låtit det gå så länge och så. Han har ju inte varit ärlig. Det är ju viktigt att vara ärlig.
    Reporter: Om han varit öppen med det här i ett tidigare skede, tror du att han hade kunnat vara kvar i församlingen då?
    Tjejen: Nej, det tror jag inte att de skulle tillåta.

    Nej, just det.

    Att om man lovat trohet påbörja nytt förhållande utan att avsluta det gamla anser vi alla är fel, och de flesta ser det som ett svårt svek. Ett inte helt ovanligt fel och inte helt ovanligt svek, men dock.

    När den situationen är ett faktum, om man väljer att gå vidare till det nya förhållandet, kan det skötas mer eller mindre fult. Att vänta med att säga något tills man ställer den lämnade parten inför fullbordat faktum är väldigt grymt. Det är att neka personen möjlighet att bearbeta, vilket gör det fantastiskt svårt att förstå hur det kunde vara möjligt. En värre smäll mot ens tillit än att inte få den möjligheten har jag svårt att tänka mig. Personligen tycker jag det är det allra värsta med situationen, så som den skissats upp i diverse tidningsartiklar.

    Men vilket val har den som genom

    – församlingens inställning till Äktenskapet, på hög välsvarvad piedestal
    – den roll och piedestal man skaffat sig själv, genom böcker på ämnet Familj och Äktenskap

    att avsluta – inte snyggt, det går inte när det nya förhållandet redan är inlett. Men något mindre fult. Ärligare. Som tjejen i radioreportaget säger: ärlighet är viktigt. Viktigare ju närmare varandra man står, skulle jag vilja tillägga. Valet blir liksom att antingen stanna kvar eller orsaka totalt bombnedslag.

    Min ena, helt världsliga slutsats blir att vi inte ska ha för hög offentlig moral för att inte ”tvinga” syndare att dra ut sin synd in extremo.

    Den andra att vara fantastiskt skeptisk mot människor som skriver böcker om dylika kristna ämnen. Jag kan föreställa mig goda skäl att göra det, men ännu fler som mest handlar om exv. självförnekelse och dålig självkännedom.

    Tredje slutsatsen att piedestaler är av ondo, och ju högre desto värre. Det gäller piedestaler att ställa människor på, men även piedestaler för Äktenskap och Familjen. Kristen etik i denna typ av frågor riskerar alltför ofta att slå knut på sig själv och faktiskt orsaka värre synd fast målsättningen var den motsatta. När idealen inte går att leva upp till kickar förnekelse m.m. in och allt blir bara värre.

    Detta utifrån utgångspunkten att synd huvudsakligen består i att skada sig själv och andra människor. Om man anser att mängden synd är proportionell mot mängden skilsmässor som följs av nya förhållanden ser man det förmodligen annorlunda.

    antar
    /Rebella, legitimerad hädare fullt nöjd med sin sekulära moral

    • bema skriver:

      Rebella!
      Jag håller med dig om att piedestaler är av ondo. Ideal är inte fel. Det kristna idealet är att sträva efter helighet, samtidigt är de stora helgonen oftast de som är mest medvetna om sin ofullkomlighet. På grund av sin realism hamnar de inte i det stadium som du beskriver att förnekelsen kickar in på grund av att fasaden inte kan upprätthållas. Annars är det ju en mycket vanlig mänsklig mekanism, det har du helt rätt i.

      Jag tänker att helgelse som vi kristna talar om är att inte tröttas i att hålla fast vid idealet som man strävar mot (tro, hopp kärlek) och resa oss gång på gång när vi faller. Realismen innebär att fallet inte blir en katastrof utan en uppfordran att se förbättringsutrymmet och växa vidare.

      • Rebella undrar skriver:

        Ingen tycker är ideal är fel. Som synes hålla även wi heretiker och hädare oss med sådana. Frågan är bara vilka ideal – vissa är bättre, andra sämre! vilket som är vad har vi lite olika åsikter om – och hur vi hanterar dem när vi inte lever upp till dem.

        Gamle Martin L. beskylls för mycket som han är oskyldig till men det finns åtminstone traditioner i hans efterföljd som lätt hamnar i en lagiskhet, där man i likhet med de första kristna gärna vill tro att ”ni är vi alla goda kristna så svår synd kommer inte att förekomma”. Jag kommer nog inte att läsa in mig på ämnet helgelse, men kommer inte Pingsts gamla syndakatolog från ungefär det tänket? När synd och även grov synd ändå förekommer bland de egna får man problem, och det enda sättet man kan hantera det på är att antingen blunda eller stöta ut. Det rimliga idealet, rent mänskligt, tycker jag är att se det som en process där man strävar mot sitt mål, blir visare med tiden och därmed lär sig större godhet, istället för att ha ”lagar” för hur en kristen lever. Är inte detta ett klassiskt trätoämne mellan papister och upproriske protestanter, att katoliker har ett mer avslappnat förhållningssätt till syndare i de egna leden? vilket protestanterna ofta fnyst åt.

  9. Alma-Lena skriver:

    Bengt jag håller med om att man inte ska sopa detta under mattan. Men det som är grunden är ju själva ”den apostoliska” pastorsrollen som är grunden till alla problem med ledarskapet i denna församling som du har en så positiv bild av. Girigheten i toppen tycker jag för min del är ett tydligare tecken på ondskans grepp om en sådan församlingsstruktur än ledarnas otrohetsaffärer. Pensionsavtalen är inte bara stötande utan rent ut sagt syndiga.

    Även i övrigt har ledarskapet kännetecknats av högmod och diktaturfasoner. När någon har haft frågor om någon ny ”profetia” från ledarna har de bemötts med tal om ”kritikdemoner”. På frukten ska trädet kännas och på sistone har frukten inte bara bestått i kristna som förlorat modet, förlorat en kyrkogemenskap eller sin tro, utan också dessa uppenbara avsteg från det ledarskapet en gång stod för i teorin samtidigt som deras girighet har blottats för allmänheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s