Påven: Kyrkan ett fältsjukhus och en moder, ej en hierarki som stänger ute eller en kontrollerande tulltjänsteman

bengtglauppsaladoc

Vår nuvarande påve Franciskus har angivit en ny ton när det gäller pastorala frågor kring privatmoral. Inte så att han i grunden vill rucka en tum på traditionell kristen lära när det gäller äktenskap, familj, abort, kyrkans sociallära etc men han vill införa en ny praxis som ligger mycket närmare den praxis som Jesus tillämpade. Till den tidens lärares och ledares förtret umgicks Jesus med ”publikaner och syndare”, äktenskapsbryterskor och människor i samhällets utkanter. Det enda som räknades för hans del var det botfärdiga hjärtat och tron, hoppet, kärleken.

I den andan har påve Franciskus introducerat nya bilder för vad Kyrkan är: I en intervju förra året liknade han kyrkan vid ett fältsjukhus som tar hand om och förbinder sårade, inte ett litet kapell för noggrant godkända personer. Och nu i samband med öppnandet av familjesynoden 5-19 okt sade han att kyrkan är en moder, inte en tulltjänsteman som ägnar sig åt att kontrollera församlingsmedlemmars liv. Påven sade att kyrkan måste ta sig an det gap som finns mellan hur kyrkans medlemmar lever sina liv och hur kyrkan ser på dem och att synoden kan komma att öppna dörren till ”en förnyelse av kyrkan och samhället”. Läs här påvens predikan vid synodens öppnande.

Som ett praktiskt exempel på sin attityd vigde han för ett tag sedan ett antal par som tidigare levt i samboförhållande. Således hellre än att ta avstånd och säga ni lever fel och i synd, så hjälper han dem att komma ett steg närmare Kyrkans ideal och få del av den nåd som finns i äktenskapsakramentet, som givetvis förutsätter att man som dessa par menar allvar med löftet om livslångt ansvarstagande för relationen.

Förhållningssättet att kontrollera och stänga ute har präglat Katolska kyrkan praxis kring Eukaristins sakrament där nattvardsbordet varit stängt t.ex. för skilda och civilt omgifta, och även för homosexuella som lever samman och protestanter. Just situationen för skilda omgifta är en sak som diskuterats inför familjesynoden och kommer att tas upp där, se min tidigare bloggpost om detta.

Förra året gav påven ut den apostoliska maningen Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje), ett viktigt dokument som genomsyras av detta nya pastorala förhållningssätt som är en viktig del i den Kyrkans nya evangelisation. Evangelii Gaudium kan ses som en uppföljare till påven Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld). Båda är väl värda att noggrant studera för den som vill förstå eller aktivt vara en del av den nya evangelisationen som dessa dokument säger att alla döpta kristna är kallade att vara.

Bilden av fältsjukhuset gav han i en längre intervju med Fr Antonio Spadaro, redaktör för den i italienska Jesuit-tidskriften “La Civilta Cattolica”. Intervjun finns publicerad på svenska av Signum.  Så här sade påven:

”Jag ser tydligt att det som kyrkan behöver mest är förmågan att hela sår och värma de troendes hjärtan, närhet, tillgänglighet. Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter ett fältslag. Man frågar inte en allvarligt sårad om han lider av för höga halter av kolesterol och blodsocker! Man förbinder hans sår, så att han inte förblöder. Sedan kan vi tala om det andra. Hela såren, hela såren … Och börja nedifrån.”

”Kyrkan har många gånger slutit sig inom sig själv, sysslat med petitesser och detaljregler. Men det viktigaste är det primära budskapet: Jesus Kristus har frälst dig! Kyrkans tjänare ska främst av allt vara barmhärtighetens tjänare. Biktfadern, till exempel, löper alltid risken att vara antingen för rigorös eller för slapp. Ingetdera är barmhärtigt, eftersom ingetdera tar ansvar för personen. Rigoristen tvår sina händer och hänvisar till budorden. Den slappe tvår sina händer och säger att ’det där är ingen synd’, och så vidare. Man ska följa människorna på vägen, man ska hela deras sår.”

 

Det här inlägget postades i Katolska kyrkan och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Påven: Kyrkan ett fältsjukhus och en moder, ej en hierarki som stänger ute eller en kontrollerande tulltjänsteman

  1. Anders Jonsson skriver:

    Påven Franciskus är underbar!

  2. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    De flesta är nog överens

    ”Vår nuvarande påve Franciskus har angivit en ny ton när det gäller pastorala frågor kring privatmoral.”

    Men det du sedan skriver bäddar för GODTYCKLIGHET

    ” Inte så att han i grunden vill rucka en tum på traditionell kristen lära när det gäller äktenskap, familj, abort, kyrkans sociallära etc men han vill införa en ny praxis som ligger mycket närmare den praxis som Jesus tillämpade.”

    Om detta skriver jag bla i Dagens Seglora.

    http://dagensseglora.se/2014/10/07/lovande-med-oppen-konfliktinfor-familjesynoden/

    Ta tex synen på samkönade relationer.

    Vore intressant med en kommentar från dig angående skillnaden i bara Stockholms katolska Stift hur olika församlingar och olika präster ser på bemötandet av samkönade relationer.

    När Fredrik Emanuelsson – som väl får sägas representera biskop Anders- i SR indirekt säger att samkönade personer inte är välkomna i katolska kyrkan.

    Så skulle Fredrik Emanuelsson inte kunna säga om Franciskus vore tydligare än att bara säga

    ”Vem är jag att döma.”

    // Irène

    • Rebella skriver:

      En gång i tiden försökte jag lära mig bugga. Jag klev hela tiden iväg alldels för långt, så jag vande mig vid att sjunga inombords ”små söta steg, och små söta steg, och små söta steg, och”…

      …sen är det givetvis lätt för mig att säga så. Det är inte min kyrka, och lär inte bli – huvudsakligen på grund av de här sex-äktenskap-familje-frågorna, där jag finner det katolska tankepaketet smått absurt. Jag tror iofs att jag förstår hur man hamnade där. Så länge preventivmedel inte finns, ÄR det en klok regel att inte sexa utanför äktenskapet – i ett patriarkalt samhälle blir det synd om den kvinna som saknar man att försörja henne när hon blir gravid. Sen när förutsättningarna förändras slår man så många knutar man bara kan på teologin för att lyckas få den att hålla ihop och avvisa sånt som hotar den gamla moralen. Den teologin håller säkert fint ihop, i sin alldeles egen lilla värld.

      Om styret var hårt uppifrån, alltså om man kunde lita på att alla blev likadant behandlade i alla församlingar. Då hade inte detta glapp mellan teologisk teori och pastoral praktik uppstått, som förmått de lärda teologerna aa gnugga geniknölarna kring hur de ska lyckas förena teori och verklighet. Så Irene, be careful what you wish for ;-9

    • bema skriver:

      Irène!

      Tack för analys och intelligenta frågor. Håller med om att det måste bli mindre godtycklighet och en bättre pastoral praxis i hela kyrkan, inte bara beroende på vilken präst man råkar träffa.

      Jag upplever att ett paradigmskifte håller på att ske i Katolska kyrkan.

      – Ett betydelsefullt paradigmskifte var när kyrkan ändrade fokus från enbart påvens ofelbarhet och stelbent dogmatism i nythomistisk anda till att fokusera på biskoparnas kollegialitet och dogmutveckling. Det var en utveckling som började hos teologerna på 1800-talet (Newman m.fl.) och början av 1900-talet och slog igenom i och med Andra Vatikankonciliet. Det är ett paradigmskifte som inte är helt konsoliderat ännu, fortfarande finns spänningar i kyrkan relaterade till detta paradigmskifte.

      – Det som sker nu tror jag är minst lika betydelsefullt. Det handlar om att ändra fokus
      från klerikalism, biskopar och läroämbete till det allmänna prästadömet och Kyrkan som Guds folk där alla är utrustade med nådegåvor och är aktiva deltagare i kyrkans evangelisation. Andra vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium kap II är av grundläggande betydelse, och nu under den pågående biskopssynoden om familjen tycker jag det är allderlses tydligt att den klerikala hegemonin håller på att brytas. Den moderna informationsteknologin har också skyndat på denna utveckling.

      Läroämbetet blir inte mindre viktigt för det, men det sätts in i det större sammanhanget, hela kyrkan som Guds folk. Den helige Ande kommer mer i fokus, Anden som verkar genom karismatiska nådegåvor som hela gudsfolket, både lekmän o präster tar emot, samt de hierarkiska nådegåvorna som är knutna till ämbeten.

      En utomstående betraktare, The Economist, har observerat och beskriver bra vad som håller på att ske. Denna artikel rubricerad Bokstav och Ande är intressant:
      http://www.economist.com/blogs/erasmus/2014/10/catholicism-and-family-0?fsrc=scn/tw_ec/the_letter_and_the_spirit

      I det nya pastorala perspektivet slår det igenom, att bokstaven inte får döda Anden. Det handlar inte om allt eller inget, antingen eller, utan att bejaka att man uppnått en del utan att vara fullkomlig och att Kyrkan med sin förmedling av sakramenten kommer det till mötes.

      Påve Franciskus visade vägen när han vigde några sambo-par i Peterskyrkan tidigare. han fokuserade inte på att de levt i synd tidigare, utan bjöd in dem att mera lemmas in i nådens fullhet genom äktenskapssakramentet. Givetvis förutsätter det ett aktivt ja från paren, och en medveten intention till att ta ansvar för en livsvarig relation. Den typen av pastoral vägledning är påve Franciskus mycket bra på. Som Jesus förmedlar han både hopp och vädjar till människans önskan att vända sig till Gud vilket blåser liv i nådegåvan.

      Ett liknande förhållningssätt kan tillämpas på kommunionen, man behöver inte strikt stänga ute dem som inte lever exakt enligt idealet, ha fördrag med det ofullkomliga och se till den goda intentionen. I praktiken går det ju till så redan idag. Hur många föräldrar låter inte döpa sina barn av tradition, men ger dem sedan inte undervisning i kyrkans tro, kanske går de inte ens i mässan. En sådan praxis är inte bra, och det får inte bli ett mönster att ”synda på nåden”, d.v.s man går i kyrkan och tar emot sakramenten men struntar i hur man lever.

      En något mindre fyrkantig praxis när det gäller reglerna för frånskilda omgifta, homosexuella som lever samman i stabila förhållanden och protestanters mottagande av kommunionen kombinerat med en tydligare pastoral och evangeliserande undervisning om sakramentets innebörd och personlig omvändelse kan förhoppningsvis leda till en större respekt och vördnad för sakramentet som förmedlare av Guds nåd.

      Tanken att det inte handlar om allt eller intet utan om gradskillnader framförs ockå av kardinal Marx i en intervju nyligen som återges i Signum:
      http://signum.se/kardinal-marx-den-idealiska-familjen-har-aldrig-funnits/

      Skulle Fredrik Emanuelsson uttryckt sig som att vissa personer (jag antar du menar homosexuella sambo-par) inte är välkomna i Katolska kyrkan? Tydligen inte direkt så, eftersom du bara säger att det indirekt skulle kunna tolkas så.

      Alla är välkomna i Katolska kyrkan, och det är naturligtvis inte bra om Kyrkan använder ett språkbruk som lätt kan misstolkas som att man inte är välkomna exkluderade från kyrkans gemenskap.

      Det är bra att dessa frågor nu öppet diskuteras på Familjesynoden, det är bra att det är en process som genomförs grundligt så att besluten som fattas blir väl genomtänkta och förankrade både med förnuft och i den helige Ande genom lyssnade och bön. Det började med förarbete till synoden, en frågeenkät som skickades ut som alla, också lekmän kunde svara på, svaren används nu som en del av underlaget i synod-överläggningarna, sedan denna extraordinarie synod är slut 19 okt kommer materialet att sammanställas och ge underlag för fortsatta överväganden vid en ordinarie biskopssynod 2015, därefter kommer påven att ta ställning till nya pastorala riktlinjer.

  3. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    ”Skulle Fredrik Emanuelsson uttryckt sig som att vissa personer (jag antar du menar homosexuella sambo-par) inte är välkomna i Katolska kyrkan? Tydligen inte direkt så, eftersom du bara säger att det indirekt skulle kunna tolkas så.”

    På KV blogg

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=14578

    ger jag länken till Människor och Tro där Fredrik Emanuelsson kommenterar frågan varför en person som lever i en samkönad relation trots trägna ansträngningar under 5 års tid inte lyckats få bli medlem i katolska kyrkan.

    Emanulesson säger ordagrannt

    ”Det måste finnas samklang mellan tro, liv och lära. Varför vilja konvertera till katolska kyrkan om man inte vill leva som katolska kyrkan lär.”

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=5868568

    Det går väl knappast att tolka biskopens pressekreterare på annat sätt än att homosexuella som inte lever i CELIBAT dvs som katolska kyrkan lär inte ska göra sig besvär med att försöka konvertera till katolska kyrkan.

    Min enkla slutsats blir att Gudstroende HBTQ personer som lever i samkönade relationer och skulle önska att bli katoliker måste kolla runt i Stockholms katolska Stift och hitta ”rätt” församling och ”rätt” präst.

    Men därefter gäller att inte jubla för ofta och för högt i den svensk-katolska ankdammen så att inte biskop Anders och Troskongregationens filial med Jorge de Salas känner sig provocerade och manade att göra en utryckning och tala vissa präster tillrätta…..

    // Irène

  4. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Reformkatoliker i Stockholms katolska Stift fanns redan långt före Katolsk Vision uppenbarade sitt MANIFEST på internet 2005. Så länge katolska reformVISIONER diskuterades och samtalades om i små katolska kotterier dvs så länge katoliker satt i garderoben och DISKRET pratade om sina visioner brydde sig ingen biskop…..
    Men att publicera sina katolska visioner på internet dvs när katoliker kom ut ur garderoben …….där gick en gräns…. biskopen gjorde en BLIXTUTTRYCKNING.
    Jfr med synen på samkönade homosexuella katoliker inom Stockholms katolska Stift som lever sina liv och samtidigt går till kommunion…….
    Det är så att säga en OUTTALAD överenskommelse mellan BÄ och katolska homosexuella i samkönade relationer att leva DISKRET utan att basunera ut denna överenskommelse…..

    Slutsatsen blir att DISKRETION är en viktig katolsk dygd.

    Vi på Katolsk Vision har varit ODYGDIGA och har därför fått ta vårt rättmätiga straff !

    // Irène

  5. Paul skriver:

    Bengt,

    Utan att direkt delta i diskussionen, får jag ändå hoppas att Du inte missat detta:
    http://signum.se/unik-orientalisk-praxis-i-venedig/
    Det tycks mig vara nästintill en brandbomb inför synodens diskussioner…

  6. Ping: Exkluderande murbyggande nationalistisk kristendom på väg att dö ut, lämnar plats för förnyelse | Bengts Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s