Ortodoxa kyrkor i Ukraina

Det finns många ortodoxa kyrkor i Ukraina, och bilden är komplex. Jag är inte kapabel att reda ut alla trådar i den väv av olika kyrkor som uppstått, delvis genom konkurrens och nationalistiska strömningar och där vissa är mer accepterade, andra mindre av den globala ortodoxa gemenskapen. Men med hjälp av Wikipedia-artiklar och viss basal tidigare kunskap vill jag ändå försöka bringa viss reda.

petrusandreasdånu

Den stora schismen 1054 mellan påven i Rom och patriarken i Konstantinopel delade den enade kyrkan i en östlig (ortodox) del och en västlig del, den förstnämnda med Konstantinopel som centrum. Konstantinopelpatriarkatet benämns det ekumeniska patriarkatet, och den ekumeniske patriarken Bartholomeus och påve Franciskus har träffats vid tre tillfällen, dels då Franciskus installerades som påve, dels i Jerusalem i maj i år ( med anledning av 50-årsminnet av mötet mellan patriark Athenagoras och påven Paulus VI) och dels i samband med fredsbönen i Vatikanen som påve Franciskus tog initiativ till med medverkan av presidenterna för Israel och den Palestinska myndigheten. Alla ortodoxa kyrkor erkänner inte självklart den ekumeniske patriarken som deras talesperson. Som jag förstått är relationen mellan Rysk-ortodoxa kyrkan och det ekumeniska patriarkatet inte helt okomplicerat.

Förutom Ortodoxa kyrkan och Romersk katolska kyrkan finns östliga med Rom unierade kyrkor. Den äldsta av dessa är Maronitiska kyrkan i Syrien som också finns representerad i Sverige. En annan sådan kyrka är Grekisk katolska kyrkan som också finns i Ukraina. Nyss bloggade jag om ett öppet brev till världens politiska o religiösa ledare som skrivits av denna kyrkas överhuvud i Ukraina, ärkebiskop Sviatoslav Shevchuk. Som jag förstått finns också Romerska katoliker i Ukraina, men ganska få.

Det finns minst tre ortodoxa kyrkor i Ukraina. Jag har hämtat basfakta från Wikipedia:

1. Ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvapatriarkatet), sedan 1990 en autonom kyrka inom Rysk-ortodoxa kyrkan, avskild i kanonisk ordning och erkänd av Rysk-ortodoxa kyrkan i Moskva. Detta är den enda ortodoxa kyrka i Ukraina som har nattvardsgemenskap med världens övriga ortodoxa kyrkor. Kyrkans förste Metropolit Filaret Denysenko avsattes 1992 och bildade en egen kyrka, Kiev-patriarkatet, se nedan.

2. Den självständiga (autokefala) Ukrainska ortodoxa kyrkan som bildades 1921 men är ej erkänd då dess bildande inte skedde i enighet med ortodox kanonisk rätt. Denna har tidigare men inte längre (pga interna konflikter) varit förenad med Kievpatriarkatet:

3. Kiev-patriarkatet som enl wikipedia är Ukrainas största trossamfund och samlar ungeför 50% av den kristna befolkningen. Kyrkan har varit intimt förknippad med ukrainsk nationalism och har inte erkänts av någon av världens andra ortodoxa kyrkor. I samband med kravallerna i Kiev 2013-14 ställde man sig tydligt på oppositionens sida.

Läs Gunnel Wallkvists artikel i Signum från 1992 om Ukraina.

Det är bra att kyrkoledare inte är passiva i krigs- och konfliktsituationer när mänskliga rättigheter och människovärdet kränks. Men det är viktigt att man då har en enande funktion och inte blir en del av konflikten genom politiskt nationalistiska ställningstaganden. Skall kristna kunna bidra till fred måstekyrkorna inbördes kunna hålla fred.

I sitt brev uttryckte den grekisk-katolske ärkebiskopen kritik och farhågor angående splittrande retorik från vissa ledare inom Rysk-ortodoxa kyrkan i Moskva. Förhoppningsvis gäller detta vissa personer och inte hela kyrkan. En god vän till mig, Rysk ortodox från Stockholm, har sagt mig att Moskvapatriarkatet försöker undvika att ta ställning i inbördeskriget, eftersom dess systerkyrka (nr 1 ovan) har troende på båda sidor. Exempelvis har Moskva INTE tagit kyrklig jurisdiktion över församlingarna på Krim (trots den ryska annekteringen), utan dessa tillhör fortfarande den ukrainska systerkyrkan. Däremot ber man i alla denna kyrkas och i alla Moskvapatriarkatets församlingar i varje gudstjänst om fred och försoning i Ukraina.

Metropolit Hilarion, välkänd inom Rysk-ortodoxa kyrkan har skrivit en artikel som dels fokuserar på Första Världskriget som startade för 100 år sedan, dels på den aktuella situationen i Ukraina. Den är intressant då den beskriver Första Världskriget och vad som kom ut av det. Han menar att det finns inga vinnare i ett krig.

 

Till sist: Idag skriver Skara-biskopen Åke Bonnier i DN om 1000 års närvaro av kristen tro i Sverige och att kyrkan fortfarande finns och förväntas spela en roll, också som politisk kraft mitt i samhället. Tro och politik går inte att skilja åt, men kyrkan tar inte ställning för ett visst politiskt parti men tar ställning för och försvarar människovärde och miljö då vi tror på en Gud som skapat människan och gett oss jorden att förvalta. 1000 år katolsk närvaro, 500 års protestantisk närvaro i Sverige. 2017 är det dags för nästa jubileum: Reformationen 500 år. Skall det bli den bortre parentesen av 500 års kyrkosplittring?)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Ortodoxa kyrkor i Ukraina

  1. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Håller med dig om att det inte är lätt att orientera sig i den östkristna hemisfären. Du har dock gjort ett tappert försök.

    ”En god vän till mig, Rysk ortodox från Stockholm, har sagt mig att Moskvapatriarkatet försöker undvika att ta ställning i inbördeskriget, eftersom dess systerkyrka (nr 1 ovan) har troende på båda sidor.”

    Fråga din rysk-ortodoxe sagesman hur det kommer sig att Moskvapatriarkatets ”utrikesminister” metropolit Hilarion som vill ta rollen av en vacker FREDSDUVA inte flyger direkt till sin patriark Kirill och påpekar särsklilt för honom att ”det finns inga vinnare i krig.” Detta med anledning av att patriarken är en stor och viktig support av president Putin, som ju till allmänt beskådande med sin aggressiva politik ansträngt sig till MAX att bli just VINNARE i inbördeskriget.

    Passa till sist också på att fråga din initierade sagesman om han tycker det är bra att Kirill återupptagit Rysslands tradition av allians mellan ”altaret och tronen”-en allians som finns där som klangbotten i allt vad Kirill gör och inte gör och som Pussy Riot ville fästa omvärldens ögon på.

    // Irène

  2. minorityofone skriver:

    Jag sitter på mitt hotellrum vid Maidan i Kyiv och läser detta inlägg. Det är mitt andra besök i år, och jag kan meddela att barrikaderna är borta, och att allt är lugnt och fridfullt i staden.

    När jag var här i våras var läget annorlunda, och det kan noteras att prästerna från den grekisk-katolska kyrkan – liksom kiev-patriarkatet – ingick i Maidan-alliansen, och var påtagligt närvarande hela tiden. Ett gigantiskt krucifix var placerat vid stora scenen, och en staty av Jungfru Maria och diverse ikoner var placerade på scenen. Prästerna dök upp och sjöng sina hymner regelbundet. Jag låg ofta i mitt rum med fönstret öppet och lyssnade till dem till långt in på natten!

    Den romerk-katolska katedralen ligger bara ett kvarter från Maidan. De romerska katolikerna i Ukraina kommer vanligen från de västliga delar som hört till Polen eller det Habsburgska väldet. Påven Johannes Paulus II besökte den 1991, om jag minns rätt.

  3. Ping: Katolsk Vision » Inte lätt att orientera sig i den ortodoxa kyrkodjungeln i Ukraina

  4. Inez skriver:

    Bengt, Irène, minorityofone, Paul,

    Den ekumeniske patriarken Bartolomeus I av Konstantinopel gjorde i våras ett uttalande då han sa det självklara:

    “It must be remembered that the Orthodox Church issued a synodical condemnation of nationalism way back in 1872, and has done so in numerous occasions since then. The concept of the nation cannot become a determining factor of Church life or an axis of Church organization. Whenever an Orthodox Church succumbs to nationalist rhetoric and lends support to racial tendencies, it loses sight of the authentic theological principles and gives in to a fallen mindset, totally alien to the core of Orthodoxy.”

    http://www.patriarchate.org/documents/netherlands-2014-text2

    Nationalistiska spänningar är inte något utmärkande bara för den ortodoxa kyrkan. Under Francos regim i Spanien lierade sig den katolska kyrkan med den politiska makten så att den fick prägeln av nationalkyrka. I Polen blev den katolska kyrkan en sorts nationalkyrka i opposition mot kommunistregimen. Den katolska kyrkan i USA vid förra sekelskiftet är ett annat exempel.

    I början av 1900-talet drevs p.g.a. fattigdom fyra miljoner italienare att emigrera till USA. De italienska immigranterna strävade efter att assimileras och bli amerikaner, men de ville själva bestämma över sin religion. När italienarna kom till USA styrde irländarna landets katolska kyrka och motsättningar uppstod.

    I de anglosaxiskt styrda ärkestiften uppfattades italienarnas dyrkan av madonnastatyer och skyddshelgon som exotisk och närmast hednisk. Enligt katolsk tradition ska statyerna representera heliga personer och inspirera folket till tro, men de är bara representanter. För italienarna var de mer sakrosankta än så, de var nästan levande. Jungfru Maria är allas andliga mor och madonnan var för dem värdig att smyckas med blommor, ljus, ädelstenar och draperas i en mantel av finaste tyg. De hade också andra skyddshelgon okända för irländarna. Istället för Sankt Patrick vördade man t.ex. Sankt Josef, tvillingbröderna Sankt Kosmas och Sankt Damianus och Sankta Lucia med sina ögon på ett fat.

    Den anglosaxiska katolska kyrkan i USA bemötte de italienska immigranterna med stor hätskhet och djupt förakt. De ansågs vara obildade, utan kunskap om tron och de utövade en konstig, primitiv och okänd form av katolicism. Irländsk katolicism var mer verbal, bibelnära, moralisk och intellektuell. Den italienska katolicismen ställde mystiken, skönheten och den intuitiva liturgins sinneserfarenheter i centrum. Andlighetens kroppslighet och estetik är betydelsebärande i kulturer med hög analfabetism som den italienska.

    För att lösa ”det italienska problemet” förbjöd ofta de irländska prästerna italienarna att dyrka madonnan vid huvudaltarna. Deras älskade madonnastaty ställdes ned i källaren. Italienarna förvisades och tvingades fira mässa i källarlokaler. De ansågs inte fina nog att vistas uppe i själva kyrkorummet och den ordningen blev vanlig i hela USA. Att ställa ned madonnan i källaren var för italienarna en skymf mot både dem och Jungfru Maria.

    Italienarna förbjöds att fira mässan och dyrka madonnan i kyrkan, men irländarna kunde inte hindra dem från att bära henne i procession på gatan. Förtryckta har alltid gått ut på gatorna. Italienarna ordnade festivaler till Jungfru Marias ära med matstånd, nöjesfält, spel och dobbel. Det var folkfester med tusentals deltagare och återigen manifesterade de sin tro genom kroppslighet och sinnesintryck som inte kunde undgå någon. Det var en karnevals blandning av heligt och profant som generade den anglosaxiska katolska kyrkan. För italienarna var festivalerna inte bara en religiös tradition, de stärkte deras kulturella identitet och var ett uttryck för solidaritet med lokalsamhället. Festivalerna florerade och blev alltmer etablerad tradition. Med tiden byggde italienarna sina egna katolska kyrkor och hade sina egna präster, där restes madonnastatyn vid huvudaltaret. Så uppstod alltså i praktiken etniska nationalkyrkor som stod i motsättning till varandra inom samma land och inom en och samma katolska kyrka.

    http://urplay.se/Produkter/180561-Italienare-i-Amerika-Nya-invanare-1910-1930

    Nutidens immigranter är också ofta kristna, ibland skymtar ett annat förhållningssätt fram som kontrast till historien. En ung kristen flykting i mellanöstern lär ha skrivit luttrade ord på Facebook:

    ”Jag är kristen, mitt land är kyrkan, min konung är Kristus, min konstitution är bibeln, mitt språk är kärleken, mitt vapen är bön. Min princip är förlåtelse. Mitt mål är fred.”

    Inez

  5. Paul skriver:

    Tack, Inez, för att Du tar upp detta problem, som plågat och plågar den kristna kyrkan alltsedan Konstantin den Stores tid. Kyrkan finns och konstitueras lokalt – i den lokala församlingen som firar Eukaristin samlad kring sin biskop – men dess regionala, nationella, och globala organisation förblir ett ecklesiologiskt problem. Vi föreställer oss gärna den ”odelade Kyrkan” som liktydigt med det romerska rikets och det första årtusendets kyrka, men redan då hade de (så småningom öst-)romerska världsliga makthavarna makten över kyrkan – det var kejsaren som sammankallade de ekumeniska koncilierna och stadfäste deras beslut, och mycket tidigt uppstod schismer, mellan vad som idag kallas bysantinska resp. orientaliska ortodoxa, som nog hade mer språkliga och politiska – snarare än rent teologiska – orsaker. Till sist uppstod också en schism mellan det forna Västrom (som i realiteten upphört att existera med de stora folkvandringarnas tid) och Östrom där de bysantinska kejsarna fortsatte att styra kyrkan fram till Konstantinopels fall. Och redan dessförinnan uppstod problem mellan det bysantinska rikets kyrka och de nya kyrkor som blev resultatet av mission norrut – till vad som numera är Bulgarien, Rumänen, Slovakien, Ukraina etc.- men som i längden inte ville låta sig styras av kejsaren i Konstantinopel. I Väst hade kejsardömet redan fallit, och därför kunde biskopen av Rom få den centrala maktställning som han (väl) ännu har i den romersk-katolska kyrkan.

    Eftersom jag själv inte har mitt ursprung i någon ”traditionellt ortodox nation”, kan jag naturligtvis skriva under på fördömandet av ”nationalism” (eller ”filetism” som det ibland kallas på ortodoxt håll). Samtidigt måste jag, smått cyniskt, notera att det ekumeniska patriarkatets nutida inställning inte uppstod förrän patriarkatet hade förlorat sin egen makt och förankring i en ”ortodox nation”. Den ekumeniske patriarkens ställning ”internt” är inte densamma som den romerske påvens; hans egentliga jurisdiktion omfattar bara en kristen minoritet i Turkiet samt delar av ortodoxin i Väst.

    För dem av mina trosfränder som kommer från någon ortodox lokalkyrka (”nationalkyrka”) där den nationella identiteten (grekisk, bulgarisk, rumänsk, rysk, osv.) ofta är synonym med ”riktig ortodox”, är situationen förstås annorlunda. Här ses det ekumeniska patriarkatets ”icke-nationalistiska” inställning med misstänksamhet – som ett försök av ”patriarken i Istanbul” att skaffa sig ökad makt i ”utlandet” för att kompensera sin svaga ställning i hemlandet Turkiet. Och tyvärr agerar han ibland på ett sätt som underblåser denna misstänksamhet. Som ett exempel (bland flera) kan man nämna agerandet i Ukraina efter sovjetväldets fall, då det uppstod ett par olika, starkt ukrainsk-nationalistiska ”kyrkor” som sökte stöd och legitimitet hos det ”icke-nationalistiska” ekumeniska patriarkatet. Dagens situation är paradoxal (kanske rent schizofren): det ryska Moskvapatriarkatet lider ingen brist på ”patriotism”, men dess systerkyrka i Ukraina torde idag vara den MINST ukrainsk-nationalistiska – och alltså minst politiserade – av de kyrkor som nu verkar i Ukraina. Det gäller även i jämförelse med den med Rom unierade s.k. grekisk.katolska kyrkan i Ukraina, som – egendomligt nog – inte ingår i samma jurisdiktion som landets romerska katolska katoliker, trots att båda ytterst sorterar under Rom..

    Jag har förstås, som enskild lekman av svenskt ursprung, svårt att orientera mig eller ta ställning i – och ingen möjlighet alls att åstadkomma en lösning på – dessa konflikter som ofta går århundraden tillbaka. Men visst är situationen beklaglig – och tydligen inte okänd ens på romerskt håll.

  6. Irène Nordgren skriver:

    Paul

    Dina ortodoxa preferenser visar gång på gång att det är Kirill du har jättebehov att hålla om ryggen. Oavsett hur han beter sig och oavsett massor med för en patriark icke- meriterande handlingar i sitt CV. Aldrig ett ont ord om honom. Du försvarar honom gång på gång med näbbar och klor.
    Men när positiva omdömen fälls om Bartolomeus då är du snabb att revidera bilden.
    När skandaluppgifter florerar i sociala media om Kirill då ligger du alltid ovanligt lågt. Och ortodoxa referenser du sprider via Bengts Blogg är alltid sådana som gynnar Kirill.

    // Irène
    PS http://www.katolskvision.se/blog/?p=6087
    http://www.katolskvision.se/blog/?p=11274

  7. Paul skriver:

    Så här komplicerad är Ukrainas kyrkliga historia.
    http://www.svd.se/kultur/understrecket/putin-vill-revidera-ukrainas-historia_3907060.svd

    P.S. Jag tror att rubriken satts av en rubriksättare på redaktionen, inte av författaren.

  8. Irène Nordgren skriver:

    Paul

    Per-Arne Bodin skriver om Kirill

    ”Han måste i denna fråga förhålla sig neutral för att inte förlora många av sina för­samlingar i Ukraina, som inte accepterar annekteringen.”

    ”Förlora” innebär i klartext att Kirill riskerar att dessa församlingar kan hamna hos hans rival och konkurrent Bartolomeus………

    Församlingarna i Ukraina skulle inte förlora något. Snarare tvärtom. De skulle vinna på kuppen.

    ”Calls have been growing for an independent church that would unite all of Ukraine’s Orthodox churches. (The other two are not recognized by the world’s main Orthodox churches.)

    Zubov said that if relations between Russia and Ukraine continue to deteriorate, the Patriarchate of Constantinople would eventually recognize a Ukrainian Church.

    “Ukraine is the second-biggest Orthodox country after Russia,” said Arjakovsky.

    One thing is certain: A united Ukrainian church could redraw the map of Orthodoxy.”

    http://www.religionnews.com/2014/03/14/ukrainian-crisis-may-split-russian-orthodox-church/

    // Irène

  9. Irène Nordgren skriver:

    Bengt

    Ska jag tolka din tystnad ang ”11 katolska forskares” upprop DAGEN som att du samtycker ?

    // Irène

    http://dagensseglora.se/2014/09/16/se-hur-de-alskar-varandra/

    http://www.katolskvision.se/blog/?p=14314

    • bema skriver:

      Som vanligt inte. Tystnad ej lika med samtycke, endast att jag inte skriver om allt. Dock twittrade jag om det:
      twitter

      Det är utanför ämnet för denna tråd, vill inte fortsätta diskutera det här.

      • Irène Nordgren skriver:

        Bengt

        ”Det är utanför ämnet för denna tråd, vill inte fortsätta diskutera det här.”

        Inte helt med sanningen överensstämmande med tanke på ditt avslut för denna tråd…….

        ”Till sist: Idag skriver Skara-biskopen Åke Bonnier i DN om 1000 års närvaro av kristen tro i Sverige ……….”

        Vore intressant om du ändå ville kommentera att biskop Åke Bonnier går fri medan ärkebiskop Antje Jackelén inte gör det ………

        Eller med din terminologi ……Varför är det bara Antje Jackelén som anklagas för att vara ”historierevisionistisk” men inte Åke Bonnier?

        Har du någonstans läst att Åke Bonnier offentligt ifrågasätts av någon katolsk forskare ?

        OSA

        // Irène

      • bema skriver:

        OK du har rätt, helt utanför ämnet var det inte med anl av min kommentar om Skara. Jag skall nog skriva lite utförligare om debatten längre fram eftersom den nu tar fart, vilket jag tycker är roligt:
        http://www.dagen.se/opinion/debatt/aterta-gemenskapen-med-paven/

        Kort bara om dina anm:
        Jag ser det inte som någon kampanj specifiktmot specifikt Antje. Det är ju inte hon specifikt som ”anklagas”. Även Skarastiftets 1000-årsjubileum hade kunnat föras in i samma perspektiv, men där kanske den svenskkyrkliga isolationismen inte var lika tydlig. (som den enl de 11 var i samband med Uppsala stiftets firande). Det firades både katolsk mässa och stor protestantisk högtidsgudstjänst under jubileet. Och Bonniers artikel tycker jag är ganska katolicerande. Han skiljer på ”kyrkan” som jag uppfattar i katolsk, universell bemärkelse med 1000-årig närvaro i Sverige och Svenska kyrkan, en produkt av reformationen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s