Kristen enhet förutsätter försoning mellan kristna och judar

Ekumenik kräver att vi ser de stora historiska perspektiven och profetiskt öppnar oss för Guds plan som vida överstiger vårt samfundspatriotiska tänkande. David du Plessis, ”Mr Pingst” hade ett profetiskt uppdrag att bygga broar mellan pingstvänner och katoliker. Taizé är ett profetiskt exempel på en fungerande enhet i gudstjänstliv mellan ortodoxa, katoliker och protestanter. Försoning med Israel och de messianska judarnas återkomst är en viktig faktor som kompletterar Kristi kropp och katalyserar ekumeniken.

Den ekumeniska debatten på sista tiden har varit spännande. Bortsett från vissa tråkigt självrättfädiga inlägg som inte kan se något positivt hos den andra sidan så har vi fått ett samtal som mer än tidigare går på djupet med frågorna. Från katolskt håll har många svårt att se hur det skall gå till att ha ekumenisk gemenskap med fristående församlingar som bagatelliserar den kristna traditionen och inte erkänner  någon som helst övergripande kyrklig struktur med läroämbete och sakramentsförvaltning, utan där allt utgår från den enskilda församlingen som läser Bibeln i nutid. Man ser sig själv som en slags arvtagare till den ursprungliga nytestamentliga församlingen, medan de historiska kyrkorna genom sina överbyggnader anses ha förverkat det arvet.

En del av församlingarna inom Pingströrelsen fungerar på det sättet, och nya fristående församlingsgrupperingar som t.ex. Wineyard, Hillsong, New Life som lyckats hitta in i den moderna kulturen drar till sig ungdomar utan tidigare kristen erfarenhet i stora skaror. Också EFK-församlingar tycks öka något och utövar dragningskraft på främst medelålders svenskar och barnfamiljer, och man satsar på evangelisation och församlingsbyggande. 

Hur kan man betrakta dessa fristående församlingar från katolsk synvinkel: Är det helt lönlöst att ha någon som helst ekumenik med dem eftersom de har en så annorlunda ecklesiologi, eller skall vi tänka som Jesus i Markusevangeliets 9:e kapitel:

”Johannes sade till Jesus: ‘Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.’ Men Jesus sade: ‘Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss.’ (Mark 9:38-40)

Den som inte är mot oss är för oss. Är det inte ändå bra att människor genom dessa församlingar kommer till tro på Jesus Kristus och döps i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, med ett dop som enligt katolskt synsätt är giltigt? Borde inte detta på sikt gagna Gudsrikets tillväxt att människor går från otro till tro, även om det inte är i Katolska kyrkans fulla kontext? Paulus reste ju också omkring på egen hand och missionerade i många år och grundade församlingar innan han återvände till Jerusalem och stämde av med Petrus, Jacob och Johannes, de apostlar som beskrevs som ”pelarna” i Galaterbrevet kap 2:

”Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram – enskilt, inför de ansedda – det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves…  De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna.” (Gal 2:1, 2, 7-9)

Så småningom kanske den dag kommer då ledarna för dessa friförsamlingar ser behovet att stämma av med det större sammanhang från vilket de avknoppat sig själva. Katolska kyrkans utveckling och agerande från mitten av 1900-talet och framåt måste tolkas som att man är positiv snarare än negativ till det nya fenomen som dessa fristående församlingar utgör inom kristenheten.

  • Ett av ledorden för Andra Vatikankonciliet var ekumenik. Från att tidigare inte erkänna att något väsentligt sker utanför katolska kyrkan öppnade sig nu Katolska kyrkan mot resten av kristenheten. Från att skriva listor på sådant som man fördömde skedde en helomvändning till att söka dialog och inkludera det som förenar. Läs mer om den förändringsprocessen här.
  • Johannes Paulus II inbjuder i encyklikan Ut Unum Sint andra kyrkliga ledare att diskutera hur påveämbetet istället för att vara ett hinder skulle kunna gagna enheten.
  • Kardinal Joseph Ratzinger, som senare blev påve Benedikt XVI slår fast i en intervju att Katolska kyrkan inte har några krav på att enheten skall implicera att andra ansluter sig till Rom, utan att alla samfund tillsammans, också Katolska kyrkan går framåt och följer Herren som visar vägen.
  • Påvliga rådet för kristen enhet som grundades av Johannes XXIII strax i samband med Andra Vatikankonciliet och som har dialog med alla kyrkofamiljer säger sig också vara intresserad av en informell dialog med de nya icke samfundsanknutna fria församlingarna. (Formell dialog är ju svårt, vem skall föra deras talan?)

Läs mer om Katolska kyrkans reformering och ändrade syn under 1900-talet här.

Skall vi komma vidare i ekumeniken tror jag det är viktigt att tänka utanför boxen och vidga det historiska perspektivet. Tänker vi bara på vårt eget samfund statiskt här och nu, så blir det svårt att se hur något kan förändras över huvud taget. Meningen är ju inte att vi skall kompromissa bort något väsentligt för att finna en minsta gemensamma nämnare som blir en halvmesyr, utan att tillsammans vandra framåt för att där finna enheten i Kristi fullhet.

Guds planer och perspektiv är mycket större än våra tankar, och nog finns det människor och rörelser som försökt fånga upp vad Anden säger till församlingarna och profetiskt peka ut vägen.

Taizé är en plats där ekumeniken mellan katoliker, ortodoxa och protestanter fungerat utmärkt under alla år. Broder Roger, reformert, hade mycket goda relationer med påven och inom den inre munkkommuniteten hade man tillåtelse att gemensamt dela nattvarden trots att munkarna kom från olika kyrkor. Taizé är ett profetiskt tecken på att kärlek och god vilja kan överbrygga många ideologiska låsningar och permanentade fördomar om den andre.

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen började ju som en förnyelserörelse inom kristenheten men tvingades ut i nya församlingskonstellationer, för att senare under 1900-talet hitta tillbaka in igen i de historiska samfunden och Katolska kyrkan. Inom Pingströrelse och Karismatisk förnyelse har evangelisation och ekumenik varit framträdande element.

Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i den Karismatiska förnyelsen och bli brobyggare mellan Katolska kyrkan, de äldre protestantiska samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Wigglesworth profeterade över David du Plessis att det kommer komma en väckelse inom de gamla samfunden större än vad de hittills sett. Samma kyrkor som opponerat sig mot pingströrelsen kommer uppleva det pingstvännerna har upplevt i så stor grad att pingströrelsen kommer bli liten i jämförelse med dem. Wigglesworth sa att Herren visat honom att du Plessis skulle ha en viktig roll i detta så länge han var ödmjuk och trofast.

Från 1959 åkte David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgjöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner.

Lewi Pethrus lär ha sagt, att om han vore född i ett katolskt land, så skulle han nog vara katolik.

[Mitt föredrag för FKE om Karismatisk förnyelse och kristen enhet från 2011]

Pingstpredikanten och teologen Göran Lennartsson har ett intressant inlägg i Dagen 2 april. Han betonar den judekristna delen av kristenheten som en mycket viktig pusselbit för att uppnå enhet.  Den teologiska potential att samla alla troende kristna som Rom och Konstantinopel tycks sakna finns i Jerusalem!

  • Lennartsson påpekar:
    Urförsamlingen i Jerusalem var helt inomjudisk, och man hade ingen tanke på att bryta med judiska seder. Kyrkans ‘väsen’ stod i direkt kontinuitet med Gamla testamentets församling.
  • Den urkristendom som Jakob representerar dog inte ut. Att den judiskkristna församlingen dog ut är en myt. Nyare forskning visar dess spår ända in i medeltiden. Däremot kan man säga att den marginaliserades av den framväxande hednakristna kyrkan som sedan kom helt att dominera.
  • I urkristen tid levde kristna hedningar i samförstånd med judekristna utan att konvertera och bli judar.
  • Paulus var angelägen att framhålla de hednakristnas samhörighet med Israel. De hednakristna beskrivs som inympade i olivträdet (Israel) och sitter på samma rötter som kristna judar (Rom 11).

Så långt Göran Lennartsson. De hednakristnas dominans och marginaliseringen av den judekristna delen av kyrkan kom att spela en mycet tråkig roll i historien med det ersättningsteologiska tänkandet som inspirerade till svår förföljelse av judar. Först under 1900-talet, efter Förintelsen har kyrkan börjat göra upp med detta mörka arv. Läs mera om detta i kapitlet om Messianska judar i Lillemor Hallins bok Strömmar av liv.

Andra Vatikankonciliets dokument Nostra Aetate (”I vårt tid”) lade grunden för ett nytt förhållandet mellan kyrkan och judendomen. Nu sägs för första gången i historien att katoliker och judar bör inlåta sig i vänskaplig dialog dialog kring frågor om teologi och bibeltolkning för att bättre kunna förstå varandras tro. ”Genom att lägga grunden för en förnyad relation mellan det Judiska folket och Kyrkan betonade Nostra Aetate nödvändigheten att övervinna fördomar, missuppfattningar, likgiltighet och attityder av förakt och fiendskap”, sade påve Benedikt XVI i samband med 40-årsjubileet av dokumentets tillkomst.

Ur dokumentets text:

”The Church, therefore, cannot forget that she received the revelation of the Old Testament through the people with whom God in His inexpressible mercy concluded the Ancient Covenant. Nor can she forget that she draws sustenance from the root of that well-cultivated olive tree onto which have been grafted the wild shoots, the Gentiles. (Rom. 11:17-24) Indeed, the Church believes that by His cross Christ, Our Peace, reconciled Jews and Gentiles. making both one in Himself.(Eph. 2:14-16) ”

”God holds the Jews most dear for the sake of their Fathers; He does not repent of the gifts He makes or of the calls He issues – such is the witness of the Apostle.(Rom. 11:28-29) In company with the Prophets and the same Apostle, the Church awaits that day, known to God alone, on which all peoples will address the Lord in a single voice and ”serve him shoulder to shoulder” (Soph. 3:9). (Is. 66:23; Ps. 65:4; Rom. 11:11-32)“

what happened in His passion cannot be charged against all the Jews, without distinction, then alive, nor against the Jews of today. Although the Church is the new people of God, the Jews should not be presented as rejected or accursed by God, as if this followed from the Holy Scriptures. All should see to it, then, that in catechetical work or in the preaching of the word of God they do not teach anything that does not conform to the truth of the Gospel and the spirit of Christ. ”

Johannes Paulus II var den påve som i praktisk handling genomförde Katolska kyrkans nya inriktning, dels genom resor och kontakter, genom dokument som utvecklar den nya inriktningen, och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: Att be om förlåtelse för historiens synder. Kyrkan är felfri som Kristi mystiska kropp, men hon består också av människor med fel och brister som begått övergrepp och synder i historien. Detta behöver vi idag ställföreträdande be om förlåtelse för för att historiens sår skall kunna helas. Påven tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000.  Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.

1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.

  

 Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Han reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?

 I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.

Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.

I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena.  Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.

[Mitt föredrag mars 2011 för Samfundet Sverige-Israel om Katolska kyrkan och Israel]

Peter Hocken har varit i Sverige 2006 då han höll föredrag på Europakonferensen i Uppsala. Han talade bl.a. om vikten av den judiska närvaron i relationen mellan olika kristna grupper. Messiastroende judar är ett växande fenomen. De står ofta nära karismatiska grupper både inom Katolska kyrkan och inom protestantiska evangelikala grupper. När evangelikala och katoliker är tillsammans uppstår ofta spänningar och ett konkurrensförhållande, men det visar sig att den judiska närvaron stämmer både katoliker och evangelikala till en större ödmjukhet genom sin närvaro och katalyserar på så sätt den ekumeniska processen.

Mera av Peter Hocken:

Peter Hocken: The Messianic Jewish Movement – an introduction (TJCII 2004)

Peter Hocken: The Marranos: A History in Need of Healing (TJCII 2004)

Jag vill också uppmärksamma Peter Hockens artikel i sista numret av Keryx, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi som jag upplever alltmer angelägen för ekumeniken ju mer jag tänker på det. Jag kommenterade artikeln här.

Det här inlägget postades i Church och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Kristen enhet förutsätter försoning mellan kristna och judar

  1. Irene Nordgren skriver:

    Bengt

    ”Kardinal Joseph Ratzinger, som senare blev påve Benedikt XVI slår fast i en intervju att Katolska kyrkan inte har några krav på att enheten skall implicera att andra ansluter sig till Rom,”

    Du innehar svenskt mästerskap i att försköna Benedikt XVI.

    Du är oerhört manipulativ i sitt sätt att på din blogg redovisa underlag för dina bedömningar när det gäller katolska kyrkan i allmänhet och B16 i synnerhet. Du drar dig inte för att radera sånt som talar mot dina åsikter …….

    // Irène

  2. Agnes skriver:

    Försoning? Det kommer nog bli svårt. Jag tycker alla bara bråkar med varandra. Suck!

    • Sven Vestman skriver:

      Att leva i försoning det är fullt möjligt!Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse.Det gamla är förgånget,se,allt har blivit nytt.men alltsammans är från Gud,som har försonat oss med sig själv genom Jesus Kristus och gett oss försoningens tjänst.Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv,och tillräknade dem inte deras synder,och han har lagt ner försoningens ord i oss.Att leva i försoning det är vår nya livsstil,därför att vi är nya skapelser i Kristus,det gamla livet då vi inte levde i försoning är förgånget.Han har lagt ner försoningens ord i oss!

  3. Agnes skriver:

    Vi har mycket att tacka det judiska folket för. Dom bar fram Jesus Kristus till oss efter generationer av svårigheter. Vi får aldrig glömma att vi är inympade i det judiska trädet, inte tvärt om. Och i det trädet är juden Jesus roten.
    mvh Agnes

  4. Anonym skriver:

    Allt inomkyrkligt gräl är till mera skada för Guds rike, än den sekularisering som pågår utanför och även eventuellt innanför kyrkan. Om vi inte blir fyllda av Jesu kärlek till människor, så kan inte Guds rike bli synligt i världen. ”Se hur de älskar varandra”, var det motto som förde evangeliet framåt i sitt segertåg över världen. Det var inte vapnen som användes i korstågen. De skapade bara krig, hat och förvirring, trots att de användes tillsammans med korset, kärlekens symbol, för sitt olovliga syfte. Kärlekens vapen däremot, har vi fått för att kunna uträtta något gott i världen. Jesu kärlek bryter ner fördomar och oförsonlighet. Han älskade över alla gränser. Läs mera här: http://rolferic.blogspot.se/2014/04/identitetsforvirring.html

  5. A skriver:

    Även jag har mer och mer kommit till insikten att vägen till enhet går genom judendomen, men jag hoppas att du som katolik inte missar de hebreisk-katolska grupperna. Där finns fantastiska teologiska insikter att hämta.

  6. Agnes skriver:

    Tyvärr är det inte bara mellan kristna och judar problemen är. Också mellan kristna och kristna. Man blir så trött. Vi kanske inte håller med varandra om allt men måste vi bråka med varandra hela tiden i en skenhelig kärlek? Jag tapper all tro på mänskligheten känns det som.
    http://regentags.wordpress.com/2014/04/02/skall-man-gora-en-ulf-ekman-kanske-katoliker-ar-sa-vanliga/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s